personer försvinner
jag har gjort det igen . jag har gjort så att en till person har försvunnit ur mitt liv. En person som jag alltid kommer att bry mig om. En person som alltid har varit min backup när inte kärlek har fungerat. Jag vet att det kommer att bli svårt att bara lämna en massa år efter sig. Fast det var nödvändigt. Man kan inte hålla på som vi har gjort förevigt. Vi har haft varandra som backup. Det känns lite tomt men man kan inte ha en backup förevigt. Då är det bättre att gå vidare och hitta andra vägar. Jag hoppas dock att vi ska kunna vara någon form av vänner ändå. Visst kommer det att kännas om jag ser människan med någon annan. Men jag kan inget annat göra än att önska honom lycka till. Hoppas att han också en dag inser att kärlek inte bara är ett jävla gissel. Det där med töntig svartsjuka det går över. Att jag jämför mig bara på grund av hudfärg det är också töntigt. Men sådan är jag. Jag är glad att vi avslutade allt på vårat sätt. Det kändes mycket bra! För mig kändes det bra i alla fall. Om man ska starta om på nytt som jag känner att jag gör nu , då måste man antingen gå vidare eller göra något åt relationen. Jag har gått vidare. Jag märker mer och mer hur jag har ändrat mitt tänkande. Det känns som en befrielse! Saker gör inte lika ont eller ont på samma sätt som förr. Nu lever jag för att jag själv vill leva. Senaste månaden har jag kunnat kika upp och sagt tack för att jag är jag. Istället för varför måste jag finnas till. Jag har när jag har vaknat på morgonen och varit trött och seg bara ruskat lite på mig och så har det ganska snabbt infunnit sig ett äkta leende på mina läppar istället. Det är nästan spännande att gå utanför dörren och gå till jobbet och se vad för händelser som kommer att ske under dagen. Jag är med på ett helt annat sätt nu än förr. Visst är det så att jag inte orkar med att ränna omkring allt för mycket. Sitta på stan och fika ger mig fortfarande panikångest. För mycket folk ger mig fortfarande rysningar. Bara som en simpel sak att gå förbi utanför roasters när man ska hem från någonstans är också grymt jobbigt. Blygheten slår fortfarande till helt plötsligt. Ångest och hjärtklappning kommer jag nog dessvärre att få leva med resten av mitt liv. Skillnaden är att jag inte önskar livet ur mig själv när allt svart hoppar på mig. Jag vet att jag upprepar mig hela tiden om det att jag inte har självmordstankar nu. Men från att varje dag i minst 20år ha kännt att man inte vill leva ? 0 självmordstankar det är stort!Idag kommer jag att ta min sista antidepresiva tablett. Jag oroar mig självklart för hur det kommer att gå sen . förhoppningsvis så kommer jag inte låta oron ta över. Är det så att det inte alls funkar utan medecinen så är det inte mer att göra än att fortsätta med den. Om jag bara kan fortsätta att leva som jag gör nu och verkligen ta hand om mig själv så kanske det går. Det har iofs varit full snurr nu i sommar. Allting och alla väcks till liv när solen är framme. Vi fyller ut dagarna med allt möjligt. Volleyboll, basket , allmänt häng,fika och fest .. det finns alltid något att göra. Jag har varit väldigt mycket med mina vänner nu på senare tid. Så mycket tror jag knappt att jag har varit med dom sen jag var 18. jag njuter på ett annat sätt av att vara med alla mina vänner nu. Det är underbart! Jag tycker att det är så oerhört skönt att jag kan säga precis vad jag känner. Jag säger det på mitt sätt. Det finns en sak som grämer mig just nu. Det känns tungt i hjärtat när jag tänker på det för det är så komplicerat. Hur det än går så är det någon som kommer att bli ledsen. Hemskt att det måste vara så! En annan sak som jag känner det är att det är så underbart skönt att vi äntligen börjar resonera som vuxna. Det är en oerhörd lättnad att alla vi börjar vara på samma plan. Alla har vi vårat som vi bråkas med. Det är fascinerande att se hur orden har ändrats. Jag vet att man inte alltid kan eller ska tycka samma sak men det gör som inget för vi fixar det på något sätt ändå. Missförstånd kommer man väl aldrig ifrån? Fast jag tror att letande efter missförstånden har minskat. Varför göra världen krångligare än den är? ;) Mitt ?kvinnohat? har som kanske märkts avtagit rejält. Dock tycker jag fortfarande att tjejer är dumma i huvudet. Men jag säger det inte med lika mycket hat längre. Och för er som undrar så säger jag inte heller att killar är bättre än tjejer på någotvis bara att dom är elaka på andra sätt. Nu har föresten dagen d varit. Den dagen för ca ett år sedan. På nått sätt så har velat påskynda hela den här kärleks grejjen för att se om den pallade med dagen d. jag kan med glädje säga att det inte blev någon ny skräll det här året. Varför dom känslorna ens har dykt upp igen är för att någon helt plötsligt hörde av sig.Inte för att jag skulle velat ha honom nu. Utan känslan av att ha blivit rejält sviken hoppade på mig igen. Att han hörde av sig gjorde att jag avslutade min backup affär. Kändes skumt när båda hörde av sig under samma timma! Jag har dock ingen aning om vad han ville , men jag tog aldrig reda på det heller. Ännu värre blev hela saken när det blev sammanlagt 3 personer som hörde av sig under natten när jag hade underbart sällskap brevid mig. Det händer aldrig att 3 personer hör av sig! Självklart ska det hända när det är som minst passande. Ärlig som jag är så försökte jag förklara för mr öhh hur saken låg till. Det lät nog inte så mycket bättre än telefonsamtalen. Jag har ingen aning om hur du ser på mig. Förutom att jag ser hur du lyser upp när du håller om mig. Jag försökte påskynda något för att jag var rädd. Rädslan för att folk bara försvinner kommer förevigt att förfölja mig. Jag garderar mig på mitt sätt för att inte bli lika ledsen om det händer. Ifall det är rätt eller fel det vet jag inte. Egentligen så kan man aldrig gardera sig mot sånt men jag vill gärna tro det. Jag tänker inte försöka att påskynda det här något mer. Jag tycker att det är underbart när jag får vara med dig. Att du är så blyg gör allt till en utmaning för mig. Så frågan om jag har skrämt bort dig och tron om det kommer att fortsätta så länge jag inte vet. Så kanske jag ska ge dig en utmaning. Jag utmanar dig till att ringa om du tänker på mig. Jag finns här om du vill lära känna mig. En sommar går fort. Ifall du vill att det ska fortsätta efter det så måste du nog låta mig få veta det. När jag inte vet så garderar jag mig. Att alla tjatar om att vi inte har träffats nyktra det rör mig inte i ryggen längre. Den dagen kommer om det är meningen. Bara du vågar och vill. Nu till en helt annan sak. För ganska precis en vecka sedan så var jag hem till mamma och sam. Dom hade sams dotter med familj på besök. När jag kom hem så såg det ut som att hela gården hade exploderat i form av barnleksaker. Det var en konstig syn. Jag kände mig inte det minsta delaktig i det nya som hade skapats. Sedan att barnen var väldigt tveksamma till mig gjorde mig nervös och blyg. Fast på något magiskt vänster så lyckades jag vända alltihop till en trevlig kväll med den nya familjen. Barnen gav med sig tillslut och så kunde vi skapa lite kontakt. Dock inte alltför lätt att förstå när dom pratade en blandning av portugisiska , engelska och svenska. Fast det gick bra ändå. Vi hoppade långhopprep och kollade in deras leksaker.Mycket trevligt även fast jag saknade mina älskade bröder ruskigt mycket! Det är en självklarhet att även sams familj ska få vara hos oss. Fast det kändes ovant. Inte ett spår av pappa någonstans. Fast det är väl som det ska vara. Det är ju mamma och sams hem nu. Dom kollar hela tiden efter något nytt hus att flytta till. Det känns fruktansvärt jobbigt! Vill inte att dom ska flytta från huset! Jag vill inte drömma mardrömmar om något mer hus/ställe. Vill inte att ställen bara ska finnas kvar med hjälp av minnen. Äsch nu rinner tårarna! Har varit gråtmild hela dagen. Säkerligen för att jag är så trött. Fast jag vet att det är en bild som har etsat sig fast i mitt huvud också. Carina var in en snabbis på jobbet idag och då följde hennes man med. Hennes man påminner så sjukt mycket om pappa! Halvflint , otroligt snälla ögon och man ser på honom att han är lugn och trygg. Sen har han även samma storlek som pappa hade. När jag kollade upp och sa hej till honom och mötte hans blick så kände jag att det var så sjukt längesen som jag mötte en sådan tryggblick. Jag har pappas fotografi på fläkten så att jag kan se honom när jag vill. Men att möta någons blick som var livslevande det var nästan obehagligt. Sorgen och saknaden efter pappa kommer alltid att finnas kvar. Enda skillnanden är att det blir lättare att hantera. Min hjälte igår, idag och imorgon .. jag skulle ge allt för att känna den tryggheten igen.nu rinner tårarna allt för mycket.