mizztina

Jag var så uppfylld av kärlek igår. Så förvånad över att även när jag känt mig som mest förvirrad. Då har jag ändå lyckats förmedla trygghet och pepp. Att jag lyckats lära någon annan. När jag själv känt mig osäker. Men vi har varit ett fantastiskt team och blivit goda vänner. Att vara Lugn, lyhörd och ödmjuk mot sina medmänniskor. Man kan komma så långt bara på det. Jag har verkligen lärt mig så oerhört mycket på det här året. Jag kan så mycket mer än jag tror. Mina ord kan också ha värde. En liten tant på jorden. Men så mycket starkare än jag tror. Men detta i ryggen så satt du plötsligt där. Du som bokstavligen tog mitt allt. Du satt där skrattandes i allmänheten. Vilket kändes ovant. Jag hann tänka för mig själv. Oj ska du förstöra min känsla nu? Ska jag börja skaka, kanske gråta när jag kommer hem? Du tog min röst. Tryckte ner mig tills jag var inget. Men vet du!? Jag är så mycket starkare nu. Du kommer aldrig känna det lugn jag känner inombords. Du är inte värd min rädsla. Du är inte värd ångest. Igår kväll sjöng jag sången för min dotter som vi spelade in. För första gången gjorde jag det med ro i själen. Du kan inte ta ifrån mig det jag byggt upp. Du äger inte min sångröst. Du ska inte förstöra något mer. Jag hoppas att nästa gång jag ser dig så kommer det inte röra mig ryggen. Jag har verkligen tänkt mycket på det du gjorde. Med tanke på den vidriga rättegång som pågår i Skellefteå just nu. För oss blev det aldrig lika illa. Tack och lov. Men jag kan känna igen maktlösheten och skammen. Men orden som ekar i huvudet. Aldrig mer ska någon äga mig och mitt mående. Jag är så oerhört tacksam för hur fantastiskt mitt liv blev. Idag är jag större än jag någonsin trodde jag kunde bli. Så rik!❤️

Envishet. Styrka.Tålamod.Hopp.Tro.

Det är mina 5 ledord. 

Mina hjälpmedel när livet varit som tuffast. När det svarta velat ta överhanden. Nu förtiden vet jag vad det svarta är. Vad det innebär och vilka tankar det ger. Förr var det bara ett stort mörkt hål som drog mig nedåt. Där andan var tung. Bara endast ibland kunde jag vara över ytan på det mörka vattnet. Jag bara var i livet. Levde inte livet. Livet levde mig. Såg en stark scen i en serie häromdagen. Tårarna kunde inte sluta rinna och jag kände så med personen. Personen orkade inte med sig själv något mer. Stod inte ut. Tog beslutet att gå rätt ut i det mörka vattnet. För att avsluta sina djupaste smärtor. Det fick mig att hoppa tillbaka till högstadiet. Det var fest på Gläntan. Jag hade gått iväg själv och satt mig på en sten i vattnet.  Tårarna rann för ångesten hade totalt tagit över mig. Satt någon timme och tänkte att det var dags att avsluta allt. Ingen skulle sakna mig. Jag skulle göra världen en tjänst. Vad gjorde jag ens för nytta i världen? Det är så suddigt och kan inte ordentligt komma ihåg om jag prövade gå ut i vattnet eller om jag satt kvar. Men känslan sitter kvar i ryggmärgen. Den kvällen var det en annan på den festen som gick rätt ut i vattnet. Och ville ta sitt liv. Personen blev räddad. Jag väcktes ur mina tankar och såg hur fler människor än jag inte orkade med livet. Tog mig från stenen och livet fortsatte. Festen fortsatte. Den kvällen träffade jag en personen som skulle slå sönder min värld ännu mer. Men då var han den första i mitt liv som sagt det magiska orden man ville höra som tonåring. Att han tyckte jag var snygg. Det räckte för att bli kär. Personen lyckades sen trampa ner det lilla av mig som fanns kvar. Var ännu mer övertygad att jag inget var värt efter alla dom händelserna. Ja. Livet levde mig. Jag levde inte livet. Ville inte finnas. Orkade inte kämpa. Orkade ingenting för jag skulle ändå inte finnas kvar. Skämdes för att sorgen efter pappa inte ville ge sig. Alla andra verkade kunna gå vidare i livet. Varför kunde inte jag? Försökte ta mitt liv två gånger. Andra gången blev jag inlagd på 25an. Där och så kändes det så skönt att ge upp. Men efter en helg där så insåg jag att det inte var platsen för mig. Det var inte den hjälpen jag behövde. Jag behövde förstå varför just jag var som jag var. Varför jag gjort som jag gjort. Framförallt hur jag kunde bli snällare med mig själv. Tillfället till ett klarare sinne kom. Jag fick pratade med en som kunde förklara för mig varför jag gjort som jag gjort. Hur jag funkade pga min adoption. Jag satt bara och gapade. Så mycket föll på plats den dagen. Men det tog 3år att smälta det. Att få verktygen och nyckeln till sitt inre. Wow vilket arbete jag hade framför mig. Jag slutade jämföra mig med mina syskon. Försökte jobba på min självkänsla. Hitta rätt i kompiskretsarna. Börja förlåta mig själv. Sluta med medicinen som de skrivit ut för att sudda ut mina tankar. Ta kontrollen och börja leva livet. Acceptera att livet varit fyllt av avsked och sorg. Att självmord och självmordstankarna inte behövde följa med i varje dag. Jag kunde börja vila i att jag förstod mormor när hon inte orkade mer. Inte sträva efter att finns samma frid som henne. Lugnet började millimeter för millimeter i mitt inre att lägga sig. Det blev ett krig utav dess like att börja tycka om sig själv. Acceptera sig själv. Kriget följer med än idag. När hormoner och mediciner tar över. Men idag vet jag vad som bara är svarta tankar och vad som faktiskt är jag. Jag har jobbat och krigat mig till att livet är fantastiskt. Att varje dag kan innebära guldögonblick. Det har jag klarat med de 5 ledorden. När jag i 25års åldern insåg just att livet är fantastiskt och hur underbart det är att känna trygghet. Då hade kroppen börjat krångla ännu mer. Men allt barkade totalt när vi önskade att få bli föräldrar. Kroppen rasade och från den dagen har det handlat mer om ett fysiskt krigande än ett psykiskt. Orden har tagit mig igenom allt. När vi efter 8år och 13IFV försök tillslut fick välkomna våran stjärna. Så ändrades min värld. Allt gick så snabbt när hon kom. Så ibland där på sjukan när allt kändes overkligt. Så tittade jag på bandet på hennes arm. Tittade på mitt egna och såg samma siffror. Det var då det klickade ordentligt i huvudet. Även om det redan klickat i hjärtat att vi hörde ihop för alltid. Ledorden har tagit för mig sen oss genom eld och vatten. Krigat, kämpat och vunnit. Både över psykisk ohälsa och kroppen. För stjärnan kom tillslut. Dessa ledord kommer fortsätta hjälpa mig kriga när dagarna är tunga fysiskt. När själen behöver extrakraft. Armbandet är mitt finaste bling som jag fått i present av både min bästis och min man. Jag bär det med stolthet. Som påminnelse om mina vinster och vad det innebär att leva livet. Att inget händer om man inte vågar ta tag i det som tynger. Att man aldrig ska skämmas för den man är och det man gått igenom. Att VARJE dag innehåller guld. ❤️

Det är torsdagkväll .Vi sitter och äter middag. Telefonen ringer ett Umeå nr som jag inte känner igen. Så naturligtvis utgår jag från att det är en säljare. Kollar upp numret som jag alltid gör. Samtidigt hör jag hur det plingar och någon har lämnat ett meddelande. Får precis fram på min sökning att det är från sjukhuset. Lyssnar av meddelandet och någonstans mitt i så stannar hjärtat. Håller bara andan och lyssnar vidare. Det märkliga är att hon inte säger något farligt. Hon ringer från operation i Umeå för att berätta om hur operationen gick. Vilka provsvar hon fått. Säger att man hittade inga cellförändringar. Vilket jag inte ens visste om att man tagit prov på. Vet dock att det är oerhört vanligt att Endometrioshärdar kan utvecklas till cancer. Många med sjukdomen som oroar sig. Men jag lever inte i den rädslan. Kanske för att det inte skulle funka att leva med den rädslan. Jag väljer att fokusera på nuet i den frågan. Vidare tänker jag att största delen varför jag inte är rädd. Den största insikten av alla. Jag är inte rädd för att dö. Jag vill inte dö. Men jag är inte rädd för att dö. Det är skönt att kunna känna så. Skulle något hända mig så kan mina kära veta att jag dör lycklig. Jag har fått vara med om allt gott livet kunnat ge mig 🙏🏾Jag känner att varje dag jag lever får jag vara med om lite till. Guldögonblicken fyller hjärtat och kommer fortsätta göra det så länge jag lever. För att återgå till samtalet från operationen. Vidare säger hon att man hittade ju såklart Endometrios som väntat. Just det där förbryllade mig rejält! För det som gjorde mig orolig efter operationen var ju att man sa att det inte fanns någon Endometrios! Eller så är det så att man bara kunde se det på proverna nu? Förvirrad. Egentligen sa hon inte så mycket mer än att hon skulle ringa någon annan dag och förklara lite mer. Men när jag lägger bort telefonen så slutar inte hjärtat dunka. Kan knappt prata. Jag blir förvånad och chockad över min reaktion. Varför reagerar jag såhär? Inser sen att det är mitt undermedvetna som skriker av rädsla. För långt långt där inne så är jag rädd för kaoset inuti mig. Att man hittar något som inte går att lindra alls. Så tydligen går jag och bär på en stor rädsla för vad man kan hitta inuti mig. Som kanske än en gång skulle vara livsavgörande. Så mitt sunda positiva jag är lugn. Försöker ta det dag för dag med sjukdomen och ta sig upp efter operationen. Leva livet och njuta allt som går.Men mitt undermedvetna skriker av rädsla. Det visste jag inte att det gjorde. Så det är nog bäst att jag kopplar ihop mig med mitt undermedvetna. För leva i rädsla för min kropp det vägrar jag göra och det är inte hållbart! 

Men visst oroar jag mig i detta nu. Folk frågar hur jag mår efter operationen. Det ärliga svaret är. Jag mår Inge bra. Uvin ger sig inte trots ny antibiotika. Antibiotikan gör att magen har ännu mer kaos än vanligt. Endometriosen är igång triggad sen operation. Senaste veckan har det tillkommit enorm smärta i ryggen och på sidorna. Så kanske har Uvin vandrat uppåt? Har varit förkyld i veckan och inte kunnat åka till Sunderbyn för att kolla upp Uvin eller om det är något annat. Men nu ska jag ta kuren ut och så blir det att åka dit till veckan. För det känns verkligen Inge bra att det inte hjälpt alls med antibiotikan förutom att jag inte behöver springa exakt lika mycket på toa som tidigare. Men knivarna i magen är kvar när jag kissar. Det spränger nå djuriskt om jag dricker något. Sen jag kom hem från sjukhuset så har allmäntillståndet varit kasst. Fysiskt. Annars njuter jag av att kunna vara hemma. Trots allt. Men nu hoppas jag att det går att få en förklaring till veckan och bli förskonad från denna Uvi. Så jag kan bota den och kunna hela vidare! Måste ta tillfrisknandet en sak i taget och en dag i taget. Kör på utan smärtlindring så jag vet om läget förändras i kroppen. Så jag vet när jag ska söka hjälp. Jag oroar mig för framtiden mycket om jobb och sånt. Hur det ska bli med allt sånt. Mycket pga pandemin. Men också om jag inte blir bättre hur blir det då med jobb? Hade ju en hemlig önskan om att operationen skulle göra underverk så det gick att gå upp i tid på något jobb sen. Men inget underverk verkar ha skett än sålänge. Men kanske låter det vänta på sig och kanske måste man upptäcka något mer för att kunna hela det som går. I umeå sa dom flera gånger både på avdelningen och på uppvaket, att man var så glad för att min inställning kring operationen. Att det var skönt att jag inte gick och trodde att jag skulle bli bra och smärtfri. För det kommer jag aldrig att bli. Däremot fortsätta hoppas och sträva för att det ska bli uthärdligt. Så de är det jag kommer fortsätta att göra. Jobba och kriga för uthärdlighet. Men en sak är säker. Trots att det ärligt talat inte är bra alls just nu. Och oron för framtiden är fullt närvarande. Så vet jag med säkerhet att just prick såhär illa kommer det inte fortsätta att vara. För jag kommer tillslut vänja mig. Jag längtar tills dess! Hulken kommer inta min kropp. Men just nu står Hulken på Stand by. Jag kan endast fokusera på den dag som är. Ta hand om min familj och mig själv på bästa sätt. Även om det tar kraft allt vardagligt så ger det så mycket att göra det ändå. För då kommer guldögonblicken.

Och tillsist. Världen är i kaos och rädsla just nu. Fortsätt vara rädd om varandra och er själva. Vi kommer igenom det tillsammans. Försök att tro på dina medmänniskor och lev inte i misstro. Det tär mer än vad det ger. Och det kommer en tid efter den här tiden. ❤️

Omtumlad är nog rätt ord för det jag är just nu. Veckan har varit ett minne för livet på alla sätt och vis. Jag lever fortfarande på känslan och euforin av att ha fått det bästa uppvaket någonsin. Även fast det blev mer än ett dygn där på uppvaket. Så det blev det ändå på bästa möjliga sätt. Smärtskala 5 när det annars brukar ligga på skalor som inte finns. Jag har skrattat, skämtat, varit med i samtal och hört allting som hänt runtomkring mig. Istället för att vara i en dimma av medicin och smärta. Att ligga på uthärdlig smärta är nog såklart. Men mer än uthärdligt kan man inte förvänta sig heller. Nu mina försök att bokstavligen ta mig upp senaste dagarna har inte varit lätt. Försökte två gånger igår och svimmade av bägge gångerna. På grund av epiduralen så är benet fortfarande bortdomnat. Så benet viker sig. Men hellre det än smärtan. Eftersom att smärtan inte blivit sämre så kunde man förflytta mig till Sunderbyn idag. Vilket jag bävat inför. Det är inte konstigt alls att jag gjort det. Har gått igenom olika händelseförlopp i huvudet många gånger den här veckan. Traumatiska minnen som förevigt satt spår. Minnena gör ännu mera ont nu när jag sett hur det ska och kan gå till egentligen. Men nu måste jag gå vidare. Jag vet att det är viktigt. Iaf så blev allt kaos i Umeå i förmiddags. Från att vi haft lungt och god tid på oss att få ihop allt inför förflyttningen. Helt plötsligt ändrades tiden. På 20 min skulle allt ha gjorts samtidigt. Prata med läkaren, tvätta av mig och packa mina saker. Samtidigt som all ork rann ur mig att igen. Ville bara falla ihop och kräkas samtidigt som man skulle försöka klä på mig . Men det fanns inte tid till det. läkaren kom in mitt i allt också. Få ihop tankarna när man mest vill falla ihop. Det är inte lätt. Han lämnade mig mest förbryllad och ledsen. Allt gick så snabbt och blev fel. Men det jag fått veta iaf är. Tack vare roboten så gick allting smidigt. Man behövde inte göra en buköppning. När man började skära i sammanväxningarna så ska allt ha fallit isär på en gång. Det gick att ta bort. Livmodern, äggledare och äggstockar. Tarmen skall nu hänga fritt. Det är så oerhört skönt att inget gick sönder. Att det gick smidigt och få isär råttboet. Men det känns ändå förbryllande när han säger att det inte finns någon aktiv endometrios. Ingen aktiv endometrios! Hur i hela fridens namn kan jag ha mått så dåligt speciellt nu under den senaste tiden. Om den inte  varit aktiv!? Det köper jag inte. Men sjukdomen är ju förrädisk och man kan inte se allt den gör. Jag tror den sitter någon annanstans som man inte sett. Det är det svaret jag måste landa i för att inte bli knäpp. För sjukdomen har varit hemsk senaste året. Det är inget jag inbillat mig. Nu har dom tagit prover och jag får förhoppningsvis mer svar sen. Det jag ska koncentrera mig på nu är att ta mig upp på benen igen. Försöka att inte leva i rädslan om hur det blir om sammanväxningar tar fart igen. Det är svårt att förklara vad jag känner just nu. Även om jag känner mig lättad att det gick bra allt kring operationen. Så känns det ändå tomt och jag är rädd. Men jag får inte fastna i rädslan. Och jag kan ändå inte veta något än hur något kommer bli. Men förutsättningarna ser goda ut trots alla tidigare prognoser. En dag i taget så får vi se. Nu måste jag landa. Nyss låg jag i Umeå och hipsvips ligger jag här i Sunderbyn. Det var coolt att flyga. Men nu är det dags att landa. 

Radikal Hysterektomi.

Tankar om det som komma skall. Ja. Så kallas det jag ska göra nu. Radikal Hysterektomi. Med det menas att man tar bort livmoder och äggstockar. Det här är inget jag vill göra men det är något som jag måste göra. Jag har prövat allt och kroppen är trött. För 8år sedan fick jag träffa läkaren med mest kunskap inom Endometrios. Redan då sa han och fler efter honom har sagt samma sak. Man vill inte göra en sånhär operation på mig. För att man är rädd att allt bara ska bli sämre. För de flesta organen i min kropp sitter ihop nu. När man då plockar ut allt och börjar skära i alla sammanväxningar så finns risken för ännu mer sammanväxningar. Sammanväxning är det som gör mitt liv komplicerat på matfronten. Maten ska bara ut. Och är det inte kräkningar så måste jag ändå på toa. Besöker jag inte toan så blir kroppen så trött att jag däckar. Kroppen kämpar så oerhört med mat och få behålla den. Jag äter allt jag kan ändå. Trots att jag kräkts det mesta som går så finns aptiten och suger kvar när det kommer till mat. Tack och lov så kan jag fortfarande njuta av mat. Jag är LIVRÄDD att operationen gör sammanväxningarna är ännu sämre! För vilket liv får jag då? Den största rädslan förutom mer sammanväxningar är att något organ som ska vara kvar skadas. Jag är så så rädd för det. Men jag har inte råd att leva i den rädslan. Jag måste göra operationen för annars har jag inte prövat allt för att få en drägligare liv kroppsmässigt. Jag måste våga hoppas åtminstone lite försiktigt att något kommer ändras till det bättre. Det bara måste bli bättre! Bra kommer det aldrig att bli och smärtfri finns inte på en världskarta. Men uthärdligt och lite bättre. Det är dom drömmar jag har. Många som gjort operationen får åtminstone 6månader med ett hyfsat liv. Och kan jag få det vore det ett mirakel. Annars då? Hur känns det i själen då? Jag har bara ett ord för det och det är SORG. Det gör ont att veta att de ska plocka allt kvinnligt i min kropp. Allt som behövs för att ett barn ska kunna bli till och växa inom mig. Att aldrig mer kunna bli gravid.Det gör ont att de aldrig kan bli ett syskon för Aaliyah. Ja. Det gör ont. Det gör ont att allt det gör mig så sjuk. Men gå igenom IVF igen skulle förmodligen min kropp inte klara. Så det är inget alternativ. Att jag överlevde. Att Aaliyah överlevde graviditeten är inget annat än ett stort mirakel. Vilket ibland är för stort för att förstå. Att vi får ha stjärnan här hos oss är varje dag en mäktig känsla. En overklighet som ändå känns så självklar. Våran lilla familj. Det finaste jag får vara med om att uppleva ❤️🙏🏾

Det jag också skulle skriva om var om slumpen som satte igång tankarna. Sist när jag skulle ta min spruta så råkade ögonen falla på biverkningar för olika som måste ta samma spruta. När det stod biverkningar för barn så slog blixten ner. Jag har förr pratade om hormonbehandling som jag fick som barn. Vad den måste ha inneburit för sjukdomen. Fick hormonbehandling en gång i månaden från 3an till 6an. För att bli lite längre och framförallt få utvecklingen att stoppas. Få vara barn så länge som möjligt. Dom där sprutorna var en skräck och gjorde så ont att ta. Man ville inte ge bedövningssprutor till ett barn. Så första åren genomleds med stor vånda varje gång det var dags. Efter första halvåret med massa tårar. Då testade man emblaplåster innan. Funkade inte alls. Sen testade man med is 30min före sprutan. Helt värdelöst. Sista året fick jag äntligen bedövningsspruta och allt blev mycket lättare! Fattar inte varför man väntade så länge med att testa en sån spruta först. Ja ja det var smärtan kring att ta sprutan. Sprutan/behandlingen funkade iaf och utvecklingen gick bakåt. Brösten krympte och på längden fortsatte jag att växa. Mensen fördröjdes till 7an.Jag har alltid fattat att det måste ha blivit en enorm krock i kroppen under dessa år. Sjukdomen som jag gissar har funnit från födseln. Den var på väg att utvecklas rejält redan då. Den fick en smäll. Tror dock inte att sjukdomen trängdes undan. Den la sig bara tillrätta och väntade på att få hugga rejält när tillfälle gavs igen. Ont i magen hade jag redan då. Så dom tankarna har jag som bearbetat och fattat. Men det här med biverkningarna då! Vad har dom inneburit för mig i så tidig ålder? Jag bar på självmordstankar redan i mellanstadiet. Mycket hade hänt redan då i livet. Mormor som tog sitt liv och jag redan som 6åring visste vad det innebär att inte vilja/orka leva. Morfar som hade dött 6månader innan. Tankar om att vara annorlunda och mörkhyad. Vilja vara något annat/någon annan. Skolan orkades inte med. Koncentrationen fanns inte där för att lära sig saker. Bara det som jag tyckte om hamnade automatiskt i kunskapsbanken. Musik,Engelska och svenska. Läste alla böcker jag kom över i skolbiblioteket. Men det andra gjorde mig bara sömnig. Jag höll reda på hur alla mådde i klassrummet. Känslospröten tog in allt runt omkring. Har alltid känt mig osmart och trög. Känslorna var all over the place. Kunde hemma bli svart i ögonen av ilska. Från absolut ingenstans. Och jag förstår att för vanliga barn springer hormonerna omkring nog mycket som det är i den åldern. Har alltid känt att det har varit något fel på mig. Att det beror på att jag är överkänslig jämfört med familjen i övrigt. Brukade skämmas för att jag bar mina känslor i handen. Jag har bearbetat så mycket i mitt liv. Fram till 24år i livet så trodde jag att min personlighet var att vara deprimerad. Att det var den jag var och hade förlikat mig med det. Men något fick mig att börja jobba med mig själv. Jag tog mig upp från djupet. Livet fanns inom mig. Styrkan fanns inom mig. Livet har kastat omkring mig och min familj. Vi har haft mycket sorg att bearbeta. Men det kändes som jag var knäpp när jag aldrig kom vidare. Jag skämdes så oerhört och fortsatte att önska livet ur mig. Men som sagt styrkan fanns inom mig när jag började bearbeta och vågade börja tro på mitt egna värde. Min livshistoria har varit glasklar för mig. Men nu när jag läste om biverkningar för barn så insåg jag att det kanske inte är hela historien. Min kropp har alltid sugit åt sig alla biverkningar som finns av alla mediciner. Därför hatar jag att ta medicin! Men iaf så måste dessa biverkningar ha inneburit precis som dom gör nu. Känslomässig bergodalbana, koncentrationssvårigheter, dålig sömn, kramp i benen, svarta tankar mm . Det gör mig ledsen när jag inser vad det måste ha gjort med mig som barn. Det som gör det hela än mer galet är att vi aldrig (som jag kan komma ihåg det) blev varnade för vad sprutorna kunde göra med mig. Mitt skelett måste ha börjat bli sämre redan då. Kanske inte konstigt att jag känt mig som en tant hela mitt liv. Har ganska snabbt blivit immun mot mediciner. Kanske för att kroppen redan haft samma tidigare? Mina känslor kanske förstärktes än mer med medicinen. Även om jag idag inte ser mina känslor som svaghet. Nu ser jag dom som en stor styrka att kunna uttrycka. Så blir jag ändå sorgsen när jag tänker på hur mycket jag nedvärderade mig själv för att jag kände så mycket. Idag tar jag min sista spruta. Som med barndomen inräknad blir 13år av behandling. Kraftig behandling för både kropp och psyke. Jag har gjort en otrolig resa. Det är en vinst att aldrig mer behöva trycka ner hormonerna i kroppen. Sen kommer jag alltid behöva annan medicin för biverkningar och för att kroppen ska kunna funka ändå. Men jag tror detta är sista dagen med just sånhär medicin. Jag klarade det! Och när jag tänker på att redan från 10års åldern kämpat med behandlingen. Vilken kraft det finns djupt inom mig. Vilken livskraft som aldrig slutade göra sig påmind. Nu ska jag ta fram alla krafter och göra mig förberedd för både en tuff operation och en lång rehabiliteringstid. Men upp ska jag. Hur och när det blir ett återstår att se. Men upp ska jag! Vilket skick den än blir i. För operationen den blir vad den blir. Jag ska upp ändå. Jag vill det. Finns så mycket mer att uppleva i livet. Så många fler guldögonblick som ska samlas i hjärtat. Det kommer kännas mörkt ett tag nu med stark smärtlindring. Men jag vet att ljuset och glittret i ögon återkommer. För precis som låten I didnt’t know my own strenght. Så är man starkare än man tror. Och jag är rikare än vad det går att förstå. Så tacksam för det.

❤️🙏🏾

Tjejerna skriver om hur dom äntligen kan se sig själva med snällare ögon. Hur man istället för att förebrå sig själv för sin kropp. Så kan man istället klappa sig stolt på axeln och tänka på allt man har åstadkommit i livet. Att kroppen är fantastisk och stark för allt den orkat bära med sig. Det fick mig att börja tänka på min egen resa. Komplex för sin kropp sitter så inristat i själen. Mina komplex har suttit i ord och handlingar. Omgivningen med giftiga tungor som förstört. Kanske fått en att tänka på och hata saker som man aldrig ens själv kommit på. Men det är något med denna sommar. Sommaren som jag annars brukar hata för den bär bara med sig tyngd och stress. Min kroppsliga historia började redan som liten. Fick alltid höra att min byst var liten av kvinnorna i släkten. Det var inget dom sa för att vara elaka utan de bara sa det. När jag blev äldre så följde det med. Mycket för att jag alltid blivit behandlad som en liten flicka för att jag sett så ung ut. För mig blev det viktigt att se ut min ålder. Brösten var mitt största komplex. Men när jag kom på den briljanta idéen att tatuera mig där så fick själen ro. Istället för att hata det jag såg när jag tittade ner så blev jag nöjd. Senare blev jag tant och naturen löste det. Men jag brukar säga att för endast 300kr blev jag nöjd med mina bröst. Det tog bara typ 23år av mitt liv innan dess. Däremellan så fick jag förklarat för mig att mina ben var enbart skrattretande. Från 16år till idag 37år gammal så har jag inte vågat klä mig i kjol. För att jag var rädd för det där hånskrattet. Vilket egentligen är skrattretande när benen är det enda på min kropp som visar någon form av muskler. Nu i sommar är första gången som jag har burit kjol många gånger och känt mig fin. Samma person som hånade mina ben. Hånade också min sångröst. På det sättet tog personen ifrån mig mitt självförtroende. Låten som jag första gången kan lyssna på och inse att personen hade så fel. Vilket grymt jobb jag gjorde på inspelningen trots att personen stod hela tiden nära mig och skrek hur värdelös jag var och lät. Dom orden och den handlingen tog ifrån mig det enda som jag visste att jag kunde. Sången som var mitt allt. Hur jag som 16åring blev rädd för det som jag alltid tyckt mest om att göra. Jag var 5år när jag började i min första kör. Sen dess har det varit olika körer, rockgrupper och solo framträdande. Skolats av dom bästa ledarna. Men allt det gick upp i rök den dagen. Även om jag fortsatte att sjunga så fanns inte självförtroendet där längre. Skakande ben och klappande hjärta förstörde allt. Men idag är självförtroendet på väg tillbaka och sången ger mig ännu mera glädje än någonsin. Rösten kanske inte räknas som komplex för kroppen. Men det är ändå något som varit mitt största komplex. För att fortsätta med kroppen och ord som sårat och hängt kvar. När jag hade näringsbrist så fick jag höra av en person att jag såg äcklig ut. Så flera år kunde jag inte se mig i spegeln för jag såg bara äckel. Idag har jag inte näringsbrist tack och lov. Jag ser inte mig själv som äcklig heller. Jag kan äntligen se på mig själv med snällare ögon. Jag är tant och det är helt ok. Min kropp är mest ett skal. Jag hatar den inte längre. Visst finns det alltid små fåniga komplex som kommer och går. Men i det stora hela så är mitt utseende helt ok. Kroppen har fått utstå sånna påfrestningar. Trots det så står jag upp eller reser mig om och om igen. Det jag alltid kommer att hata med min kropp är vad sjukdomen gör och har gjort med den. Fast det är inget som jag kan rå på. Jag kan bara fortsätta stå upp. Njuta av allt som går och bara vara i det som livet ger. För jag tycker om mig själv och tycker att jag är helt ok när inte medicin grumlar mitt sinne. Utseendemässigt får jag så oerhört mycket komplimanger dagligen av min älskade man. Han uppmuntrar och talar om hur fin jag är i hans ögon. Hans ögon lyser när jag vågar ha kjol. Det där hånskrattet suddas mer och mer bort från själen. Jag vill också säga hur det är med andras kroppar och hur jag ser på andra. Jag ser nog mest kroppen som ett skal. För det jag ser mest är själen hos folk. Ögonen som berättar historier för mig. Jag ser allt vackert som strålar från personerna i min omgivning. Vänner, familj och kunder. Vilken storlek folk har. Det har aldrig spelat mig någon roll så länge personen mår bra. För det är det som är viktigast med just vikt. Jag önskar innerligt att det går att föra över till Aaliyah. Jag vill att hon ska lära sig att se personer för dom de är. Inte vilken storlek de har. Vi jobbar på det stenhårt redan nu.

För att avsluta mina kvällstankar så vill jag hoppa till ett annat ämne. Såg en film ikväll om ett par som är med i en olycka. Kvinnan tappar minnet och kommer inte ihåg sin man. Han kämpar på olika sätt att få henne att hitta minnet igen. Det fick mig att tänka på hur folk skulle gå tillväga om det skulle hända mig. Och det enda självklara svaret är via musiken. Olika låtar skulle nog hjälpa mig hitta minnet igen. För min hjärna är inställd på musik. Livets sånger skulle nog ta mig tillbaka. För sångerna som jag hörde och lärde mig som barn och tonåring har följt mig upp i vuxenlivet. Stand by me är både läger på Lillstrand men även bröllopssång. Av längtan till dig är både smärta och sorg. Men blev också det perfekta orden att sjunga för Erik när vi gifte oss. Hela Aaliyahs liv har bestått av sång. En stjärna lyser så klar. Du är allt. Den fick en ny mening när hon kom. Ja. Alla personer i mitt liv har nog sin låt, sång och musik med mig. Det är fint. Och skulle som sagt mitt minne försvinna så skulle musiken ta mig tillbaka. 

Ja. Det var mina kvällstankar. 

Idag är det en vecka sen som jag blev inlagd igen. Det har varit ett stort mörker. Stor frustration och rädsla. Min envishet har varit på semester. Har mest känt hopplösheten som tagit över. Jag har aldrig varit med om en sån här intensiv långvarig smärta. Man har prövat alla möjliga mediciner och kombinationer. Igår var jag så less på att vara både testkanin och nåldyna. 11st stick på 2dagar ändå ingen nål som kom på plats. Inte ett dugg nålrädd. Men vissa ställen gör fruktansvärt ont att sticka i. Handen och handleden gör så vansinnigt ont. Det slutade med hysteriskgråt. Kände nästan inte igen mina egna ljud. Eftersom att tack och lov så är det inte en vanlighet att ha fullkomlig panik. Så gav vi upp och jag kände mig totalt tom och urlakad av allt. Alla dagar här. Alla frågor. All smärta. All längtan efter mina nära och kära. Allt. Det blev för mycket. Bröt ihop. Men alltid efter att jag har brutit ihop och gråtit mig tom. Då är det dags att försöka hitta tillbaka till hoppet. Envisheten. Styrkan. Man satte in 2nya mediciner efter rådslag med Uppsala. Fick vänta halva dagen innan jag kunde få första dosen. En medicin var Buskopan. En kramplösande injektion i magen. Och så en minitablett Tamegesic smälte under tungan. Och vet ni!? Kombinationen gav mig det första lugnet på 2veckor! Ljuset tändes igen! Det går inte att beskriva känslan. Hoppet smög tillbaka. Kämparglöden började skakas till liv igen. Andra dosen kändes lika bra. Natten har varit ok. Visst har smärtan inte blivit mer än ett snäpp bättre på skalan. Men det känns ändå annorlunda! Bara att kunna få känna lugn. Magiskt! 🙏🏾Dagen har känts hanterlig. Nu ska man försöka hitta former av medicinerna så jag kan ta dom hemma istället. Så hemgång är inom synhåll 🙏🏾❤️Under min tid här så har jag funderat mycket på musik och vad den gör för mig. Har haft äran att se 3st konserter på nätet. Upptäckte när jag helt tagen såg Ken Rings konsert. Har inte varit något stort fan av honom. Men konserten var fantastisk! Och med sig hade han en sångerska som jag föll pladask för. Vilken röst! Letade upp henne på Spotify och hittade tröst i hennes låt. "Du kommer klara dig ändå. "För precis så har det känts för mig. Jag kommer klara det ändå! Det gör jag alltid. Men ibland känns det där med att klara sig utom räckhåll. Musik är något som bär mig, tröstar. Inger hopp, ger lugn, lycka, förståelse. Jag älskar att uppleva musiken fullt ut. Lyssna på texterna. Ta in dom, analysera, resa med. Hoppa mellan olika tidszoner. Livet som rusar förbi på någon minut. Minnen som blir skarpa för en stund. Det är vackert, roligt, känslosamt. Allt. Musiken är allt för mig. Livsdrömmen kommer alltid leva kvar. Att en dag få beröra med mina egna texter. Idag har jag roat mig med att skapa en låtlista som jag kallar för. Låtar som gett livet tröst. Det blev ett helt dagsverk.Valde ut mer än 200 låtar som gett mig tröst/glädje på olika sätt genom mitt liv. En salig blandning men ändå en råd tråd med mycket "Soul" rakt igenom. När jag växte upp tyckte jag det var pinsamt när folk gick igenom mina cd skivor. För det kändes som man skulle bli dömd för vad man lyssnade på. Musik är egentligen samma som med tro. Så väldigt personligt. Men jag tänker att nu törs jag dela med mig av min lista. För den kanske kan ge tröst och glädje till någon annan. Det var fint att ha något att koncentrera sig på. Först skriva ner och välja ut. Sen hitta alla låtar och sätta ihop listan. Dagen har varit fylld av musik och lugn. Nu hoppas jag att man hittar medicinen som kan funka att ta hem. Så jag snart får komma hem och krama om Erik och Stjärnan. Sen ska stryka henne över håret och sjunga massa godnattsånger. Det blir fint. ❤️ Jag är så tacksam för att jag vet innerst inne. Det är alltid som mörkast innan det ljusnar. Hopp, tålamod och envishet är viktigt att ha.Lär behöva fylla hela mig med just dom sakerna för att härda ut fram till en operation. För det är fortfarande akut. Men nu har jag fått verktyg för att kunna hantera det.

Ska försöka få ihop min sjukdomshistoria. Åren som gått och vart det lett mig. 

Sen tidigt i mitt liv har jag haft ont i magen. Var nästan aldrig på riktigt sjuk när jag var barn. Feber har nästan aldrig synts på mig. Visst blev det någon influensa som gick och sådär. Men oftast muttrade jag över att aldrig få vara sjuk ordentligt och fick kunna stanna hemma. Men om jag klagade på något så var det magont. Dock inte en extrem smärta men den fanns där. Kanske var det för att Endometriosen redan då ville visa sig. Fick börja ta sprutor en gång i månaden från 3an och 3år framåt. Detta för att inte utvecklas så tidigt och stanna i växten. Man försökte skjuta fram mensen. Låta mig helt enkelt få vara barn. Sprutorna gjorde så ont att få. Men efter några år hittade man en bedövningsmetod som lindrade betydligt. Fick alltid välja ut godis i sjukhusets kafeteria efter varje stick. Det var pappa väldigt noga med att jag skulle få. Man var alltid väldigt populär i klassen när man kom tillbaka efter sprutan. Nu i skrivandets stund inser jag att de här sprutorna måste ju ha inneburit en heldel biverkningar. Tillväxthormoner till ett barn. Mamma brukar berätta hur mina ögon kunde blixtra och bli svarta av ilska. Kunde skratta och bli helt plötsligt ledsen. Ibland kunde ingen hänga med i mitt humör. Som det såklart kan vara för alla barn. Men nu när jag tänker efter så känns känslorna igen nu av alla biverkningar från medicinen. Jag har mest funderat kring vad som hände i min kropp när man stoppade utvecklingen. För det måste ha blivit en enorm krock. Och hade Endometriosen hittat in i min kropp redan då? Var den påväg att triggas igång ordentligt men blev hindrad? Var det därför det blev en sån smäll när mensen kom sen vårterminen i 7an? För jag blödde kopiösa mängder och blev helt slut. Men allt detta hände i samband med att pappa dog. Så vi trodde att det var kroppen som hanterade sorg på det sättet. Vilket är fullt förståeligt! För vad skulle man annars tro? Kommer inte ihåg så mycket mer än mycket blod och fortsatt magvärk. Men det var ju ett ämne som man inte pratade om. Det var skämmigt. Sommaren till Gymnasiet började jag med P piller. Mensen blev enklare att hantera. Förutom att personen som stod hjärtat närmast. Fick mig att tycka att jag var den äckligaste i världen när jag hade mens. Den känslan präntade sig fast i själen. Och bodde kvar där. Magvärken den bestod. Nångång hade jag så ont i magen att en klasskompis bar mig till akuten. Där hände det inte så mycket mer än en liten koll på magen. Sen gå hem igen. Kunde hända att jag svimmade nångång under det här Gymnasieåren. Men min förklaring på allt var psykisk ohälsa. Och bra det mådde jag inte! Livet hade redan kastat omkring familjen ordentligt. Morfar och mormor som gått bort tidigt. Mormor som valde att ta sitt eget liv. Vilket gjorde att tankar om att själv inte vilja leva kom redan som barn. Kanske fastnade dom så ordentligt pga biverkningar av hormonsprutan? Jag var ett barn som var lycklig men med nattsvarta tankar. Vi hade tagit oss upp till ytan från sorgen av morföräldrarna när pappa hastigt lämnar oss. En hjärtinfarkt som slet honom från oss. Vi gick sönder igen. Så det är inte konstigt att jag mådde dåligt psykiskt. Kroppen var härjad. Så det är klart att alla symtom på sämre fysiskt mående hade med allt detta och göra. Vad skulle det annars vara!? Jag kunde somna vart som helst närsomhelst. Somnade ståendes. Svimmande nångång. Men det skyllde jag på att jag var uppe hela nätterna. Natten var min fristad. Magen plågade mer. Fick då bekräftat att jag var laktosintolerant. Men magvärken bestod. Hoppa fram i tiden. Jag är på väg att fylla 20år. Flyttar till Umeå för att bli vuxen. Försöka kapa banden lite från mamma. Kroppen blir sämre och jag kräks mer frekvent. Maten bråkar mer och mer med kroppen. Umeå gick inte som jag hade tänkt mig. Det blev kaos på många olika sätt. Slutade med psykakuten och stark antidepressivmedicin. Fick välja om jag ville ha klarare eller suddigare tankar. Jag valde suddigare för att jag orkade inte tänka. Aldrig kunde jag föreställa mig hur åren efter det beslutet skulle bli. Närminnet försvann totalt! Visste inte vem jag hade träffat eller pratat med dagen innan. Kom inte ihåg något av vad någon sagt. Jag skämdes för att det kändes som att jag var full hela tiden. Gick omkring i en dimma. Ändå fortsatte livet. Min räddning blev att ta massa bilder på det gjorde. Typ festade eller hängde med vänner och sådär. För då om jag tittade på bilderna dagen därpå. Då kunde jag oftast komma ihåg och känna igen saker som hänt. Iaf min tid i Umeå blev 1år och ca 6 månader. Flyttade hem till Piteå igen och försökte få ihop livet. Där i kring träffade jag den här personen som berättade hur jag funkade pga av min adoption. Då bestämde jag mig för att leva singel i minst 2år. Det blev 4år. Jag jobbade på att hitta mig själv. Landa i informationen. Insikten om hur jag som adopterad funkade. Magen fortsatte att bråka. Levde i stress. Både av allt kaos som varit men också mycket pga att det kändes att min kontroll var borta. När inte närminnet funkade stressade det mig så oerhört. För mitt minne har annars varit glasklart! Vaknade en dag och insåg att det var ju medicinen som fått mig såhär stressad. Så jag bad om att få ta bort den.  Jag kunde andas lite lättare igen när den var borta. Men vet inte om det var före jag tagit bort den eller efter som jag inte orkade leva nå mer. Då blev jag rädd för mig själv efter att försökt ta massa sömntabletter. Blev en vända inlagd på psyket. Men bara en helg. Men den fick mig att inse att där hörde jag inte hemma. Kroppen fortsatte att bråka och kräktes mer och mer. Sökte hjälp och efter mycket krigande och klappande på huvudet så gick dom igenom magen. Fast bara tarmarna. Fick diagnosen IBS. Eftersom att man inte kunde hitta något. Fick även höra att det kanske var så att jag egentligen ville kräkas!? Jag la ner sjukvården ett tag. Men kroppen blev sämre och spenderade nästan halva dagarna på toan. Vilket också var så skämmigt. Kunde aldrig vara med på middagar med vännerna. Ville inte riskera att bli kvar på toan. Fick rådet att bara leva på kokt ris ett halv år. Vilket jag gjorde om jag inte åt hos mamma.Alla värden i kroppen gick åt skogen. Tyckte mig märka lite lite skillnad på magfronten. Fast den var marginell. Nu hade det gått så långt att jag oftast sov/däckade inne på toan. Sen blev det permanent urinvägsinfektion i något år. Tillslut hittade man ett penicillin som funkade. Iaf så att det försvann några år. Allt som hade med kroppen att göra blev skämmigt. Men jag fortsatte att jobba med det psykiska. Hittade vänner som jag alltid kände trygghet med. Gick dit alltid när jag var säker på att toa besöket var slut för dagen. Gick en bokcirkel där vi läste om och övade oss på att få bättre självkänsla.  Sakta men säkert började jag hitta mig själv. När självkänslan kändes mildare i sina tankar om mig själv. Då började jag inse att den där tryggheten i min bäste vän. Det var något mer. Jag fyller 25år och några dagar efter blir vi tillsammans. Känns bra att jag väntat med att dela livet med någon. Jobbat med mig själv istället och hittat mig själv. Min plats i livet. Så jag var redo för att satsa nu på ett annat sätt. Upp över öronen kär. Så kär att jag ett år senare friar till honom med pappas ring i näven. Han svarar ja!tack och lov. Men under vårat första år tillsammans så börjar det bli ohållbart med allt som min kropp bråkar med. Funkar liksom att en person i ett förhållande hela tiden bor inne på toan. Magvärken fortsätter och min pojkvän kräver att jag måste söka hjälp. Jag vägrar och vägrar. Men tillslut börjar sjukvårdsresan på nytt. Men att det står om min före detta psykiska ohälsa i min journal. Det gör att ingen tar mig på allvar. Det kan inte vara något annat än IBS. Men vi krigar och efter många om och men så får jag svälja en kamera. Den visar att det finns en mikroskopiskt inflammation i tarmen. Blir glad att dom hittar något äntligen och börjar äta kortisontabletter. Känner mig betydligt piggare och nästan lite speedad. Inser sen att det är kortisonets inverkan. Men bara känslan att få känna sig pigg var magisk! Men magvärken fortsätter. När vi som nyförlovade bestämmer oss för att vi vill bli föräldrar. Så startar en längtan så starkt att lyckas. Jag slänger mina p piller efter nyårsaftonen 2008. 2009 börjar vi året med fruktansvärda kräkningar. Som bara blir värre och värre. Tappar 14kg på 2veckor. Vi är glada först och tror att jag är gravid. Men så är inte fallet. Kräkningarna och magvärken är nu outhärdlig. Vi åker in och ut från akuten flera gånger i veckan. Där det bara klappas på mitt huvud. De fortsätter att säga att det är bara IBS och psykiskt. Året går och vi har en till skräcknatt i december. Vi har då turen att en stafettläkare kollar på mig. Han frågar mig vad jag själv tror att det är. Jag har bara någon månad tidigare insett att det måste vara något hormonellt som gör detta med mig. Eftersom att kroppen beter sig som att jag är gravid. Och allt gick åt skogen totalt efter jag slutade äta p piller. Han säger att det låter troligt. Han säger också att han tror att det kan vara Endometrios och det måste kollas upp snarast! Jag har ingen aning vad det är för sjukdom! Får bara förklarat för mig att det är cystor som kan sitta i magen. För mig innebär cystor cancer. Och blir jag blir rädd. På min 27års dag blir det operation. Läkaren kommer sen in och berättar för mig. Man kan ha en eller flera Endometrioscystor. Du hade hela buken full! Så det var viktigt nu att genast få cystorna att skrumpna ihop. Då fick jag börja med den sprutan jag har idag. September året därpå börjar vi våran resa med IFV. Pga av min sjukdom så måste jag hela tiden hållas nedreglerad förutom under just själva försöket. Blir många mediciner hit och dit. Pga av åren där ingen trodde mig så har sjukdomen hunnit växa så enormt mycket i kroppen. Så det flesta mediciner biter inte på mig. Höga doser med hormoner och biverkningar. Förhållandet slits och vi krigar för att orka med både sjukdomen och IVFn. 2012 året som vi gifter oss. För trots att vi måste kriga så är vi starka tillsammans. Tidigare under året blir jag utvald till att få träffa den kunnigaste läkaren inom denna sjukdom. Vi träffas och han säger att pga mina sammanväxningar så tror han inte på att operera. Att ingen förmodligen skulle vilja operera mig. Sammanväxningarna skulle mest troligt bli ännu sämre. Samt att jag var för ung för att ta bort allt och att vi fortfarande försökte få barn. Vi trodde på läkarna som sa att bara jag blev gravid så skulle jag bli frisk. Vi levde och krigade för det. Det gjorde ont att höra att inte ens en operation skulle hjälpa. Vi fortsätter med IVF försöken som gör sjukdomen brutal. Men lever på hoppet. Hinner gå igenom 8år och 13 försök med IVF. 2 missfall och ett utomkvedshavandeskap. Jag är nära döden många gånger. Livrädd men med insikten och lättnad i kroppen. För jag vill faktiskt leva! För första gången önskar jag inte livet ur mig själv. Tillslut sker miraklet och jag blir gravid. Men när vi tror att jag ska få börja må bättre nu. Då visar det sig att så är inte fallet. Jag blir ännu sämre. Värken är outhärdlig! Blöder och sammanväxningarna gör så fruktansvärt ont. Får inte behålla ens flytande i matväg. Det bildas ett myom i livmodern. Får järninjektioner för att ens orka stå. Får bedövnings Blockad på nerven i magen för att överhuvudtaget orka. Åker in och ut från sjukhuset. Allt blir en ännu större mardröm. Men jag vet när jag låg inne en gång att nu ligger jag inte här själv för en gångs skull. Jag har ju någon som är med mig hela tiden! Och förhoppningsvis kommer jag få träffa henne tillslut. Bara jag krigar vidare. Som jag krigade. Tillslut fanns hon äntligen på mitt bröst. Redo att möta världen tillsammans med oss. Mycket svängar blev det under hela förlossningen. Allt går så snabbt och allt är över på 1timme och 45min! När hon föds säger det bokstavligen PANG! Det gick för snabbt för henne så hänger inte riktigt med. Hjärtljuden går ner innan hon hinner komma ut. Sen är hon lite för liten och kall. Ser min nya familj gå iväg och kvar ligger jag för att bli sydd. De klippte i förebyggande syfte. Resulterade i 3timmar med efterarbete med att sy ihop mig. Bedövningen hade inte tagit så jag kände allt. Fruktansvärt. Men jag hade klarat att föda. Vilken superman grej! Passade på under förlossningen att skrika ut hela livets smärtor. Befriande. Något som var märkligt och skönt. Från det att hon föddes med ett PANG! Så upphörde mina kräkningar. Från att ha kräkts dygnet runt under hela graviditeten. Och kräkts större delen av åren innan dess. Så var det som bortblåst nu. Så skönt! Sen var det bara att leva igenom resten av alla smärtor som uppkom. Endometriosen var inte under kontroll en enda gång under graviditeten. Och den tog nya tag trots att amningen gick bra. Gick inte att få den under kontroll alls. Kräkningarna kom tillbaka lite mer.Men höll ut och ammade ändå 1år. För det var de enda som någonsin funkat som det skulle i min kropp. När amningen var över. Då fick jag återgå till starkare hormoner igen. Man började prata om hur man nu skulle kunna hjälpa mig. Uppsala togs upp igen. Trodde att det var det enda stället som kunde hjälpa mig. Man diskuterade fram att jag var tvungen att testa 2saker till innan man ens kunde prata om en operation. Fick pröva en medicin som tyvärr inte funkade. Bildades både cystor och levervärdet försämrades lite för varje månad. Efter det prövades spiral. När man sätter in den så gör man hål i livmodern. Får vänta några månader med att pröva det igen. Denna gång funkar det med insättningen. Men står ut ca någon vecka. Blir inlagd för att bli så pass smärtlindrad att kunna ge spiralen en chans. Totalt omöjligt. Efter mycket plågande så plockar man ut den. Jag återgår till Zoladex sprutan. Remisser börjar skickas till Uppsala. En lång väntan uppstår. Sen är det bara krångel och dålig kommunikation. Efter mycket tjorv visar det sig att Uppsala inte alls tar emot från andra ställen. Sunderbyn säger då att dom kan göra operationen. Men då jag blivit så fruktansvärt illa behandlad där under större delen av alla sjukhus år. Så skrämmer det mig. Söker hjälp i Umeå och hoppas på bättre bemötande. Snart är det dags att få veta vad denna kallelse leder till. Jag gruvar för att möta kriget själv. Har alltid haft någon med mig i rummet. När det varit något sånt här stort på gång. Om några timmar får jag möta det själv. Jag önskar innerligt att de vill operera. Men jag är så oerhört livrädd också för hur livet blir sen efter operation. Enligt det flesta läkare så kommer jag bli sämre. Vad får jag för liv då? Jag önskar och ber innerligt att operationen ska leda till ett nytt och bättre fysiskt liv. Känns så skumt att kriga för något jag är livrädd för.Men min situation är inte hållbar. Så nu är det den sista åtgärden. Sista chansen.Sista hoppet. 

Biverkningar av medicinen just nu. Humörsväningar,extrema vallningar, huvudvärk/ofta migrän.cystor.muskelvärk,ljudkänslig, ledvärk, samlar vätska, feber minst varannan dag. Alltid minst 38grader. Utslag, allergi pälsdjur och pollen. Tunnare och skörare hår. Skörare hud. Torra slemhinnor. Minskad bentäthet i ländrygg och höfter. Trötta fötter. Dåligt närminne och mesta dels förvirrad. Så är min vardag fysiskt och psykiskt +magvärken och nätter på toan. Direkt jag äter något känns det trångt i magen. Kroppen kämpar hårt för att ta vara på och behålla maten. Vilket resulterar i att jag bara vill somna. Däckar oftast om jag har ätit och inte går på toa. Eller så fortsätter jag att vara sömnig och seg. Jag blir allt annat än  pigg av mat. Men äter gör jag såklart ändå. Lever för att njuta av alla guldkanter i livet. Maten är en stor del av det. Trots att kroppen inte vill ha det. Vilket då förmodligen är på grund av att i stort sett alla organ i kroppen är sammanväxta. Läkare har sagt att det ser ut som ett enda råttbo inuti mig. Så inte är det konstigt att jag är livrädd för både ett liv utan operation eller med.  

Men hur som helst kommer jag fortsätta njuta av det goda som livet erbjuder. Allt guld som sparas i hjärtat. Resten det löser sig. Dags att försöka få några timmars sömn iaf. Nu har jag lite mer i huvudet och på fötterna inför imorgon. Allt blir lättare att komma ihåg när jag skrivit ner det. Allt blir lättare att hantera när jag skrivit ner det. Nu är det godnatt. 

Nu har det varit 4veckor med sjukdom i rad för familjen Öhlund. Aaliyah har piggnat till några dagar men sen har febern dykt upp igen. Hostan och snuvan verkar ha blivit permanent. Säkert precis som för alla andra förskolebarn. Maken är till och från däckad. Jag själv har varit dålig i influensan men också levt med feber minst var tredje dag i minst 6månader. Febern kommer av inflammationen från Endometriosen. Vissa dagar mest kvällar är febern rent förlamande av trötthet. Vissa dagar kan man rycka på axlarna åt att termometern som vanligt visar högre temperatur i kroppen. Nätterna har blivit fyllda av sjuksköterska uppgifter och ligga på helspänn ifall stjärnan behövt oss. Dagarna har fyllts med stress och oro. För mycket saker runt omkring. Inte minst av att än en gång vänta på den där rackarns läkaren. Som vanligt får jag och andra jaga personen som inte håller det den lovat. Sjukdomen och biverkningarna fortsätter att hitta nya sätt och förstöra kroppen på. Senaste tillskottet på biverkningsfronten. Utslag och sår som klias till djupa revor för att huden är så skör. Jag har verkligen ingen karaktär så kliar naturligtvis upp såren så fort tillfället ges. Har i panik löst/lindrat det lite med olivolja. Så nu luktar jag väl matlagning istället för nybakta bullar ☺️Kroppen visar hela tiden att den inte vill ha denna cancermedicin. Så jag krigar mot den för att kunna stå ut med medicinen och medicinen krigar mot mig. Hoppas innerligt att remissen till Umeå ska ge något. En livsförändring. 🙏🏾Nu har även Åsa skickat sina journalanteckningar till dom så det ger förhoppningsvis lite mer än de andra anteckningarna från Sunderbyn. Hon skickade dom bara för att vara snäll och för att hon säger att min situation är ohållbar och det finns ingen mer hjälp att få för mig nu. Förutom operation. Att min situation är så mycket försämrad så det borde ske en operation redan under våren. Så jag hoppas att Endometrioscentrum i Umeå lyssnar på hennes rekommendationer. Hade hon fått skicka remissen så hade det säkert funnits ett svar och en plan för längesedan. Många har sagt till mig att jag inte får tro att jag är ensam om att vänta. Inte ensam om att läkare inte ringer upp eller att man får svar. Jag vill klargöra en gång för alla! Självklart tror jag inte att jag är ensam om den behandlingen. Jag vet att jag inte är ensam! Men jag skriver för att få ur mig min historia och kanske hjälpa/ ge tröst till någon annan i min sits. Kanske främst endometriospatienter. Jag skriver för att kunna hantera mina tankar och min vardag med denna sjukdom. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp som sjukvården ger! Men blir också väldigt trött, ledsen och stressad för allt de lovar stort men inte håller. Håller nästan krampaktigt i telefonen från det jag slår upp ögonen till typ 17:00 varje dag. För tänk om man missar det där superviktiga samtalet. För då måste man jaga igen. På tal om sjukvården och det som händer i Världen nu. Jag anser mig inte nog klok för att uttala mig om det på samma sätt som en del gör. Men jag anser mig nog streetsmart för att förstå att detta är något som vi ska och bör behandla med respekt, empati och framförallt medmänsklighet. Det är inte svårare än så. Som vanligt finns det extrema varianter på människor åt alla håll. Både de som tror att jorden går under imorgon och samlar på sig saker till vansinne. Sen finns det också varianter som väljer att nonchalera. De i mitten tror jag kommer klara sig ganska långt på sitt förnuft. Jag är inte rädd själv för att bli drabbad. Men har fullkomlig respekt för de som lever i den rädslan. De som ligger i riskgruppen. Jag önskar att världen går ihop och stöttar varandra så vi kan ta oss igenom detta. Med de rätta verktygen och stor omtanke om sina medmänniskor. ❤️

Ja. Livet innebär mycket tankar och stress just nu. Men något som har blivit bästa formen av kraftsamling och avkoppling. Lägga sig ner för att sjungande söva stjärnan. Sen när hon somnat. Bara ligga där och lyssna på inget annat än hennes lugna andetag. Veta att så länge hon sover behöver jag inte vara på helspänn för något. Ungefär som när hon var bebis. Enda gångerna jag sov var när hon sov. För i sömnen fanns inget mer behov för henne än närhet. Det är så och med andra guldstunder som jag samlat kraft på sistone. Fortsätta se hur fint livet är och kan vara trots allt. 

Tankarna mina kan oftast fyllas med massa nostalgi. Speciellt om det är förändringar på g. Vilket inte är tants starka sida. Vi fick spontant nya sängar i fredags. Supersnällt av svärisarna ❤️men det innebar också en stor förändring. Älskar vårat stora sovrum och våran höga säng. Kommer alltid skratta åt min höjdrädda makes ord om den sängen. Han låg mitt på den och sa "Hannah! Om man trillar ner härifrån då dör man" 😂Men nu fick den flytta till gästrummet. Och  det blev en annan känsla i sovrummet med sängar utan den stora sängramen. Nästan lite kalt. Den största förändringen blev att nu skulle min gamla säng bli skrot. Sängen som följt mig under hela mitt vuxna liv. Fick den i present när jag fyllde 20år och flyttade in i lägenheten i Umeå. Inte en enda möbel var på plats när inflytten var. Sov första dagarna på en madrass på golvet. Sen levererades sängen. Och därefter kom flyttlasset. Så sängen har varit en del av mig länge! Nu var det dags för den att bli skrot. Det kändes faktiskt i hjärtat även om det var dags för den att vila i frid. Men jag är ju sån som behöver lite tid och få vänja mig lite vid tanken innan det sker en förändring. Nu blev allt så chockartat spontant. Hjärtat dunkade dubbelslag och mattsvetten rann. Enormt fånigt! Men sån är jag 😊 jag vet att det kommer kännas bra i slutändan när jag får till det på mitt sätt. Och det nya sängarna är magiskt sköna som hotellsängar. Nu fick jag ägna tankarna till detta I lands problem. Vilken sänggavel och vilken färg kommer bli bra och passa hos oss. Skönt med svammeltankar ibland.

 Förra veckan tänkte vi åka en sväng med skotern. Men vädret tyckte annorlunda när vi väl blev klara. Då packade vi för att åka och bada. Men i slutändan blev det ossit för att ingen i familjen varken orkade eller var på bra humör. Istället slocknade alla på varsitt håll. Nu idag gjorde vi ett nytt försök. Den här gången tog vi oss ut på en rolig skotertur. Jag och Aaliyah skrek av skratt i pulkan! Skönt att bara behöva tänka på att hålla i sig och parera gupp och svängar. Som känslan man får av att åka karusell. Det bara killar i magen och man håller i sig för glatta livet!Längesen hela familjen strålade av glädje tillsammans. Fint att komma ut och få lite frisk luft.

Tillslut så ska jag berätta om att nu är det klippt igen och färgat. Blev rejält kort efter både min och mammas klippning. Tur det växer ut. När färgen inköptes på Konsum i Munksund så slungades jag bak i tiden. När jag skulle plocka upp färgen så såg jag ett paket för blekningsmedel. En Skärtorsdag för snart 24år sedan inköptes ett sånt paket där. Ivrigt påhejad av mina klasskompisar. Sen åkte jag till Jonssons där jag övertygade Ylva om att bleka mitt hår. Jag har alltid varit finurlig. Ville jag något så såg jag till att det blev så. Senare i livet så blev Ylva min målsman när vi besökte henne i Göteborg. När jag gjorde hål i näsan. Eller tatuerade mig i smyg och gömde tatueringen för mamma i typ 3år. Ja sånna saker. Iaf kom hem gode nöjd med mitt blekta hår. Pappa tittade på mig. Sa inte ett ord och gick iväg. Han blev så arg och besviken på mig. Tyckte nog att jag förstört mitt hår. Han vägrade prata med mig på 3dagar. Men på Påsklördagen så var vi på stugan och han var på strålande humör. En såndär vårvinterdag som var magisk. Han hade jobbat i skogen nere vid stranden och njutit. Vi grillade och firade påsken tillsammans. Tillslut så började han prata med mig igen. Kommer dock inte ihåg hur det gick till eller vad han sa. Men hans tjurighet var över. Så tacksam jag är att han "gav" sig. För det blev hans sista dag i livet. På kvällen fick han en hjärtinfarkt och lämnade oss kvar. Mitt sista ord till pappa blev .. Hej då. Vi ses sen.❤️Ja. Snart är det den tiden på året och som vanligt så känns det när Påsken och våren närmar sig. 

Kram kära vänner och medmänniskor ta hand om er och var rädd om er och andra❤️

Idag ringde jag till verksamhetschefen på Gyn i Sunderbyn. Fick prata med en trevlig och tillmötesgående person. Vilket kändes så fint i ända in i själen. Hon förstod min frustration. Lovade att jag skulle få mitt svar som hon skulle leta reda på under dagen. Hon ringer sen och meddelar att hon inte kan hitta något svar. Säger att hon ska få läkaren att ringa upp som remissvaret har gått till. Har han inte ringt under dagen eller på förmiddagen imorgon så skulle jag ringa till en sekreterare på avdelningen. För att ett svar skulle jag få innan helgen. Dagen går och klockan slår 16:00. Då ringer läkaren. Får ingen ursäkt. Ingen förklaring varför det blivit som det blivit. Men jag får mitt svar. I svaret står det att Uppsala tar inte emot patienter som inte bor i närheten! De har istället skickat en lista på olika saker jag kan pröva. Allt från smärtrehab till anti depressiv medicin. Jag börjar skaka och säger att jag har ju prövat Allt! Tack och lov så håller han med om det. Han frågar hur jag mår och jag svarar att det är lika dåligt som vanligt. Säger till honom att det finns ingen annan utväg än att operera bort allt. Så vad händer nu? Han svarar att jag inte behöver bli upprörd för en sån operation kan dom göra i Sunderbyn. Vi kan träffas och prata om hur jag vill göra. Jag säger att det finns inget att prata om eller fundera på. Jag vill opereras! Han säger flera gånger att de gör man i Sunderbyn. Uppsala behövs bara om man ska ta bort Endometrioshärdar. Frågar då om man tar bort sammanväxningar då. Han svarar. Ja, det skulle man väl kunna göra. Men jag får inte tro att jag kommer bli smärtfri. Men det tror jag inte heller! Han säger också att jag kommer hamna i klimakteriet. Får honom att förstå att jag är oerhört van vid det. Det är ju där jag har varit i nästan 10år. Han frågar om det finns någon annan läkare som jag vill träffa för att diskutera operation. Mitt svar blir då. Helt ärligt så vill jag ha någon som har tid med mig. Som svarar när jag ringer om jag har frågor. Förra året så gick jag från Januari-juli utan att kunna få tag på min dåvarande läkare. Som hade satt mig på medicin som jag for väldigt illa av. Sen blev jag tilldelad dig för att hon inte hade tid med mig. Och så blir det såhär. Jag tycker det är oerhört tråkigt att det blev såhär. Han säger än en gång att han inte vet varför det blev såhär. Frustrationen stiger för mig. Men det blir oerhört svårt att skälla på någon som knappt förstår en. Men nu har jag sagt vad känner iaf. Han säger att han ska ringa mig. Ifall han kanske har tid och boka in en tid till veckan för att prata om en operation. Vi pratar ett tag till och tillslut så lovar han att han eller en sekreterare ska ringa mig imorgon. Så nu har jag fått mitt svar.  

Jag lämnas skakandes med en massa frågor. Varför har man ens skickat en remiss till Uppsala om dom inte tar emot patienter som inte bor där? Varför kunde inte hon jag pratade med i måndags säga det till mig? Hur kommer det sig att Sunderbyn kan göra operationen när jag hela tiden har hört alla läkare säga att det är för komplicerad operation för att någon annan än Uppsala ska göra den?! För mig rasade världen när jag insåg att jag än en gång är i händerna på Sunderbyn. Operationen kommer göras där och bli inlagd där sen. Jag vill inte ha alla de hemska erfarenheterna som jag fått av att vara inlagd där. Jag vill helst radera dom ur minnet. Jag får panik och tårarna har runnit många gånger ikväll. Det enda jag kan göra nu är att rådfråga min läkare om allt det här. Hon som kan, förstår mig och vill hjälpa. Hon som blev min räddning när allt föll samman. Sen får jag åka till Sunderbyn och planera för en operation som man kallar för radikal. Bara försöka att smälta hur läget är. Smälta att jag har inget annat val. Förbereda mig på det som komma skall. Hoppas och önska innerligt att bemötandet från vården inte blir densamma som den tyvärr har varit. Tillåta mig själv att vara ledsen och arg när jag tänker på det mest fruktansvärda dom gjort mot mig. När vi hade satt in två embryon. Fick missfall på det ena. Åkte in för att jag var övertygad om att det andra 8 veckors fostret fanns kvar. Låg inne en vecka och smärtan ökade för varje dag. Blev inte trodd. Gråter av smärtorna. Får då frågor om jag ens har några vänner. Ifall min familj är snäll med mig. Att jag faktiskt borde överväga att adoptera. Tillslut går dom med på att kolla ifall jag har rätt. Det blir akut operation och det visar sig att det har blivit utomkvedshavandeskap. Man hittar det som är ett 8veckor gammalt foster. Ingen ursäkt ingenting! Våran värld rasade samman då. Det är en oerhört sorlig historia som också innebar att de fick ta bort en del av äggstocken. Som har inneburit ännu mer sammanväxningar. Så för mig så är inte den här väntan på remissvaret det värsta som har hänt mig. Finns så mycket annat som förlänge sedan gjorde att min tillit försvann för dom. Men nu har jag gråtit över det igen och andra hemska minnen. Nu är det att hitta ny kraft och kämpa vidare och klara operationen. För självklart är jag livrädd vad operationen kan göra med min kropp. Om det blir ännu mer sammanväxningar. Vad får jag för livskvalitet då? Kroppsmässigt enbart. För som sagt. Annars är jag lycklig och har allt. Min livskvalitet kan inte bli bättre. Livet kan inte vara mer fantastiskt än vad det är. Finns inte ord att beskriva hur tacksam jag är för det! Livet erbjuder så mycket guldstunder och jag tar vara på vart enda ett! Nu får vi se vad som händer. 

Hoppet

Hur beskriver man det största hoppet av alla? Hur klarar man att hålla hoppet till realistiska tankar. Förnuftet försöker fånga upp det hoppande hjärta. Försöker hålla i tankarna som vill flyga iväg som ballonger mot skyn. Klart det inte finns något. Men tänk om? Tillåta sig att tänka och drömma lite. Fundera på vart Tina kommer ifrån. Längtan har jag förträngt med åren. För djupt att gå, för stort att greppa. Omöjligt att ta tag i. Kämpa för. Anstränga sig för. Den här kvällen har varit en enda stor lucköppning för mig. Obekanta tankar har stormat in i hjärtat och hjärnan. Jag har alltid sagt att en dag ska jag besöka landet. Bara för att se vart jag kommer ifrån. Den dagen har inte närmat sig sen den inställda resan i mellanstadiet. Vet att det skulle kännas så oerhört mycket att göra den resan. Har inte ansett mig vara stark nog för att göra den. Konstigt nog så ser jag mig själv idag som stark om man jämför med hur det var.  En del har nog missförstått mig genom åren. Trott att jag inte varit intresserad av mitt ursprung. Det är egentligen totalt fel. Men det har varit för stort att genomföra. Samt att jag har trott att det inte har varit genomförbart att få veta mer. För att inte hjärtat ska lämnas besviket så har jag förträngt min längtan. Nu senaste tiden har tankarna satts igång och hoppet kämpar för att få ta plats. Så vad är det jag vet om Indien och vad är det som satt igång funderingarna. Ikväll har jag och mamma skrivit ihop ett mail. I hopp om att få veta mer. Medans vi resonerade om allt så kom en ny person in i min värld. Någon jag inte haft en tanke om sen jag hittade på historier som barn. När jag var liten så sa jag att min biologiska mamma dog när hon födde mig. Min pappa dog i ett krig. Fram till det jag var 18år så trodde jag att det var det mina föräldrar hade sagt åt mig. När mamma tar upp frågan ifall jag någonsin har funderat om min andra mamma. Så säger jag som jag alltid sagt. Att hon dog när hon födde mig. Så vad fanns det att ta reda på? Då säger min mamma. Men vi vet ju inget om din mamma! Det är du själv som har hittat på den där historien. Hennes ord chockerade mig totalt! Senare har jag fått förklarat för mig varför jag sa så. Det lilla barnet tyckte det var lättare att dödsförklara sina föräldrar istället för att klara av att hantera att man blivit lämnad. För ett barn kan inte hantera det. Något år efter jag och mamma hade haft det där samtalet så får jag träffa en nunna från barnhemmet som jag föddes på. Hon kom hem till oss. Det var en overklig och fin dag. Fick fråga henne en massa frågor om barnhemmet och hur jag fick mitt namn osv. Den dagen kände jag att dör jag nu, då dör jag lycklig. Hon berättade att till det barnhemmet kom gravida kvinnor. Fattiga som rika. Det fick vara där och bli omhändertagna under graviditeten och en tid efter det. Kvinnorna fick inte bestämma förrän barnet var fött om de skulle adoptera bort det eller inte. Hon sa också att kvinnorna kom dit med rätt att vara anonyma. Visst kunde jag försöka hitta min biologiska mamma. Men då skulle jag måsta vara beredd på att det skulle dyka upp många kandidater som skulle säga att just dom var min mamma. Eller att de skulle kunna ställa till det för henne om hon fött mig i hemlighet och bytt namn. Alltihop bra förklaringar. Så på ett sätt så vilar jag ändå i den förklaringen och tycker att det är fint att kvinnorna hade den möjligheten och den rätten. Det gick några år till efter detta. Vid 23års ålder får jag chans att prata med en man. En kurator som ville berätta för mig hur det var att vara adopterad. Jag trodde att det var jag som skulle berätta för honom hur det kändes att vara det. Istället satt han i en timme och berättade för mig varför jag funkade som jag gjorde. Varför jag gjort vissa saker. Varför livet blivit som det blivit. Han fick mig att inse att jag provocerade fram att bli lämnad. Att jag letade efter min mamma varje dag. Han satte ord på tankar jag inte visste att jag hade. Gapande satt jag stum och den ena poletten föll ner efter den andra. Mäktigt! Märkligt och obeskrivbart! Han fick mig att våga fantisera om henne. För första gången skriva ner ord om henne. Det tog ca 4år att smälta och landa i allt som han hade berättat och förklarat för mig. Vi hoppar fram till en dag när Indien gör sig påmint igen. Helt plötsligt så är jag medlem i en messengergrupp. En grupp som fylls upp av barnhemsbarn. En grupp som får ihop en reunion i Stockholm. Ett utav det häftigaste jag varit med om. Från att knappt veta något om det där suddiga från mitt tidigare liv. Till att få bilder, nya vänner som känns som familj. Träffa dom som bott på samma barnhem som en själv. Barnhemmet där jag hamnade när det blev bestämt att jag skulle adopteras. Då var jag ca 4månader. Idag har jag insett att jag är född i en stad i Indien Mangalore. Sen flyttade jag till nästa stad Bangalore. Jag har konstigt nog aldrig tänkt på att det är två städer med mitt ursprung. Nu är barnhemmet i Bangalore stängt medans de renoverar och försöker hitta en ny föreståndare så barnhemmet kan öppnas igen. Nu kommer vi till hoppet. I dagarna så är det två eldsjälar som är i Indien. De har hittat massa mappar. I facebookgruppen dyker det upp en bild på alla dessa mappar och en uppmaning att man ska säga till om man är intresserad att få veta om just ens egen map finns där. Och om det gör det. Vad vill man specifikt veta. Jag kan inte beskriva vad den bilden får hjärtat att dunka. Tänk om min map ligger där!? Tänk om det finns uppgifter om min biologiska mamma!? Tänk om chansen kommer nu att få veta. Utan att jag tog tag i sökandet. Den här möjligheten får inte falla ur mina händer! Men det blev för stort för mig att formulera vad jag ville veta. Så mamma och Lelle har hjälpt mig att formulera och hitta orden. När vi började prata om att det viktigaste är naturligtvis att få veta om det kan finnas uppgifter om mina föräldrar. När ordet föräldrar ramlar ur min mun så fattar hjärnan att jag har glömt en person i alla dessa år. Jag har alltid tänkt att jag är min mamma och pappa upp i dagen. Att jag har min indiska sida som min biologiska mamma gett mig. Men ALDRIG har jag ens tänkt, funderat på eller fantiserat om min biologiska pappa. Sen att han nog inte alls finns med i någon bild det spelar ingen roll. Men innan min mamma och pappa så fanns min mamma och pappa. Mitt utseende kommer inte bara från en person utan två. Som mamma sa. Att med tanke på hur lik Aaliyah är sin pappa. Så borde du vara lik din. Så i 37års ålder har jag insett att i Indien fanns inte en person. Utan två som mina gener. Mitt blod kommer ifrån. 

Nu är mailet skickat och nu väntar jag med spänning på vad de kan hitta om mig. Jag hoppas att min map finns där. Jag hoppas försiktigt och försöker hoppas förnuftigt att det finns något som jag bara kunnat drömma om. Förnuftet skriker och bankar på hjärtat. Akta dig för besvikelsen! Ja. Jag aktar mig men väljer att ta chansen iaf. 

Wow vilka dagar och kvällar jag har fått berika mitt liv med! 

Konserten med Anna-Lotta och  Hortlax Manskör blev fullkomligt magisk! Vilken häftig upplevelse att få vara med om att backa upp en sån talang och i en fullsatt kyrka. Sjunga ihop med herrans toner var så mäktigt. Vi sjöng bland annat Stad i ljus. Jag rös mig igenom hela sången. Den känslan man får när tonerna tar över en. Obeskrivligt.Den där sången som blivit en rödtråd genom det här året. Sista sången jag sjöng för farmor, sista gången jag höll hennes hand. Sången vi sjöng på hennes begravning. Som nu sjöngs som en slags julsång. Vackert! Angående farmor. Fick en så fin påminnelse på facebook. För 1år sedan firade vi min faster Kjerstin på hennes födelsedag. Vi hade en så oerhört härlig kväll tillsammans allihopa. Farmor sa när vi skulle åka hem att hon var så lycklig. Att det var så roligt att få träffas såhär och ha så trevligt.❤️Det var sista kvällen som jag såg hur det strålade i hennes ögon. I Fredags hade jag äran att få fira i förskott min födelsedag. Älskade syster Linda och André styrde upp festen hos dom. Hela kvällen och natten blev precis lika bra och ännu bättre än jag hade vågat hoppas på. Tänk att få fira med sina älskade vänner. Ha guldsamtal, skratta, sjunga och dansa till hur Hiphop och RnB lät back in the days.Näääk och Nimo med Finess och Rille rockade scenen. Helt plötsligt står jag om igen och sjunger Stad i ljus (Finess versionen) fullkomligt överlycklig. Jupp. Den låten har verkligen följt med mig det här senaste året. På olika sätt. Jag var så nöjd med allt att hela kvällen kändes lite overklig. Tog inte riktigt in allt som hände. Men födelsedagssång styrdes upp från scenen. Blev lite efterhäng med artisterna sen. Vi stängde stället och gick hem till Syster och André för att hinna sova innan jobbet. Det var som att sova på hotell 😍Var "lite trött" på lördagen och trodde jag tjorvat till det totalt när jag inte hittade min sko. Men efter min efterlysning så kom på Eva på att det var hon som hade min andra stövel 😂Hon hade helt enkelt rockat stövlarna ute 😁 Efter jobbet blev det Pitholm och hänga med Henry. Han och Aaliyah hade bakat pepparkakor tidigare under dagen. Nu var det pyssel som gällde. Supermysigt att pyssla och lyssna på julmusik. Sen toppade Lelle kalaset med att bjuda på Sushi. Så gott och perfekt för bakisheten☺️Idag blev jag väckt med dessa ord. Om 2minuter börjar Julkalendern på TV! Så då hoppade jag snabbt upp! Älskar den känslan som känns i hela ens själ den här tiden på året. Känslan av barndom. Första Advent och då få börja öppna sin julkalender. Idag var det Aaliyahs tur att få öppna sin kalender. En perfekt kalender med Pixiböcker i. Ögonen lysste på henne när hon skulle få öppna. Åh jag förstår precis hur hon känner det där mysiga pirret i magen. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska få samma känslan av december som mig. Att julen får vara en fin tid på året. Under resten av hennes liv. livet har ju sina egna vägar och sina hjärtslitande avsked. Så man får se. Men önskar det gör jag i alla fall. Hon går och trånar efter att få använda sin julklänning. Hennes pappa har köpt en till henne. Det trånandet kommer jag också ihåg. Varje jul fick jag en julklänning av min morfar. Jag var så stolt att just morfar valt den till mig. Nu i vuxen ålder är hemligheten ute. Det var mormor och mamma som alltid hade valt mina klänningar. Men morfar betalade iaf :)I år fick Aaliyah och jag en klänning av Erik 😊Fast jag fick börja använda min direkt. Och behöver inte vänta som Aaliyah. När man är vuxen behöver man faktiskt inte vänta. :)

 Näe. Nu är dagen slut och födelsedagen har tagit vid. 37år i livet. Alltid nära till barndomen och med ett ungt ansikte. I en 80åringskropp och ibland även själ. Nu är det konstaterat att min kropp är äldre än mig. Mitt skellett är ca 80 är på grund av med medicin. Idag "firar" jag 10 år med vetskap om min sjukdom och 10år av tärande medicin för kropp och själ. För 10år sedan låg jag på operationsbordet på min födelsedag. 10år med denna idiotiska medicin samt ivf medicin som funkar exakt likadant. Inte är det konstigt att mitt skellett är skört. Men även om mitt skellett är skört så är inte hjärtat det. För det är verkligen fyllt till bredden av kärlek och tacksamhet för att jag får leva. För allt jag har som gör mig rik. För att jag fortfarande kan stå på mina ben även fast dom gör det svårt ibland. För att jag får ta vara på alla guldstunder. Som livet erbjuder.

 Dags för sömn. Sen blir det jobb, kalas och övning med kören. Gissar på en fin dag 🤩😊

En dag välbehövlig för både kropp och själ. Sovmorgon och frukost. Sen gick vi upp på rummet och sov ännu mera. Vi hade lite planer att flanera i Gamlastan och på Söder. Men bägges kroppar krävde vila och sömn. Så då fick det bli så. Vi klev inte upp förrän det var middagsdags innan konserten. Ett Italienskt ställe som låg brevid hotellet. Där intogs middagen. Jag åt Saffransrisotto med skaldjur. Erik åt en god pizza. Upp och vilade igen på rummet och sen gick vi mot Berns. Dit kom vi fram i alldeles för god tid. Fast då hittade vi ett mysigt Brasseri i närheten och njöt av en god drink medans vi väntade på insläpp. Det blev dags och vi gick tillbaka. Då hade en lååång kö vuxit fram. Men det gick ändå hyfsat snabbt att köa. Ca 20min. När vi kom in så kunde inte min blick slita sig från det vackra kristallkronorna. Jag fick en sån härlig känsla för stället. Helt klart ett ställe att trivas på. Vackert så långt ögat nådde. God stämning bland folket som gått hit. Medelåldern och mysfaktorn var hög. Precis som jag gillar. Innan förbandet/förbands mannen Ben Monteith. Då passade vi på att vila fötterna och drack en till god drink. När musiken började spela så lämnade vi våra platser lite motvilligt. Det var så skönt att vila fötterna. Men vi lämnade inte våra platser förgäves. För OJ så bra han var! Gåshud och rörd i en massa känslor. Speciellt när han spelade sin låt Home. "And you are home to me" Att få stå där under kristallkronorna med han som känns som hemma för mig. Obeskrivligt. Älskar att upptäcka ny musik för mig. Lyssna på texterna och ta in med alla sinnen. Imponeras av duktiga musiker som använder sitt instrument med briljans. Ännu mera briljans blev det när Emeli Sandé klev upp på scenen med sin kör och bandet. Wow! Hon briljerar med sin sång. Hennes röst som hon använder till att lovorda livet. Ödmjuk i sin framtoning. Man lyssnar verkligen till hennes kloka ord. Hon blandar Soul,RnB och gospel på ett magiskt sätt. Kören gör att hela taket lyfter. Eftersom att man är kort så ser man ibland inte vad som händer på scenen. Många många långa människor som man får lyckas hitta en lucka mellan.Fast trots det så får jag ändå hela upplevelsen. Fullkomligt lycklig att njuta så totalt av musiken. Ljudet hade kunnat vara lite lite bättre. Men jämfört med de andra konserten på senaste åren. Då var ljudet här kristallklart. Gick att höra mellanpratet och orden i låttexterna. Vilket är huvudsaken för mig. Många fantastiska låtar framfördes. Konserten började lida mot sitt slut. Då kom mina favorit låtar. Om någon hade sett mig då. Då hade dom nog sett och tänkt att jag strålade ikapp med kristallerna i lampan ovanför mig. Gåshuden, pirret i magen, glädjeruset gjorde att det kändes som att jag skulle lyfta. Marken försvann och jag svävade iväg i den fantastiska världen som riktigt bra musik kan uppbringa. Nästan utomjordisk känsla. Tänk att få verkligen känna musik. Vilken gåva. Kan inte beskriva konserten med ett annat ord än briljant! 🤩