Denna vecka ett liv.
En vecka av liv.
Man brukar säga denna dagen ett liv. Jag får nog lov att säga denna vecka ett liv. Det har varit så tvära kast mellan hopp och förtvivlan. En ilska som däckade mig för en stund. Har haft ett sånt lyckorus inuti för att min läkare är bäst. Var på besök där för att hon kallat in mig för att enbart kolla läget. Säkert är det så det ska gå till egentligen i en patientvärld. Men sånt är jag varken van vid eller bortskämd med. Tänk så häftigt det är att gå från ett läkarbesök där man känner sig nöjd. Nästan lite fnittrig. Inte för att jag mår bättre fysiskt. Men just känslan att kunna bolla idéer med läkaren. Bli hörd. Även om hon inte kan egentligen hjälpa mig mer förrän Uppsala tar kontakt. Men känslan att hon vill hjälpa mig. Pröva någon skillnad. Justera något för att kunna utvärdera sedan. Det är ovärdeligt. Så tacksam för idéer som diskuteras och beslut vi tar tillsammans. Får än en gång veta att jag är bland det svåraste fallen i den här sjukdomsvärlden. Jag skulle ge mycket kanske allt för att inte vara "speciell". Men livet vill annorlunda med mig. Så det är bara att andas in andas ut och ta nya kraft andetag. När jag är på besöket så berättar jag att det varit ännu tuffare på sistone med enorma hugg i magen. Men vi bägge kommer fram till att det kan säkert bero på endometriosen och inget annat. Så hon hoppar över att undersöka. Mest för att jag ska slippa få ännu ondare. Tacksam över det beslutet. Det där är tisdagen. Onsdagen vaknar jag med en smärta som vill få mig att ge upp. Kan knappt stå för att det smärtar nå oerhört mycket. Tar mig igenom jobbdagen och beger mig för att ta sprutan. När hon sätter in zoladex implantatet under huden i magen. Då gör det så ont så tårarna rinner och smärta blir olidlig. Så ont brukar det inte göra förrän efteråt. När jag tårögd går därifrån beslutar jag mig att gå förbi lättakuten. Tänker att det kanske är något normalt som urinvägsinfektion som spökar. De flesta av symtomerna stämmer in på det. Testet visar negativt. Men en sänka som verkar vara på väg uppåt och hög feber. Feber syns nästan aldrig på mig. Får träffa en snäll läkare som knackar väldigt försiktigt på magen. Det gör så ont att paniken kommer rusande. Hur är det ens möjligt att en liten liten knackning får tårarna att strömma!? Jo. För förmodligen så är det så att östrogenet som jag tar varann dag för bland annat skelettet. Förmodligen är det så att det som vanligt gjort att det skapats en cysta. Mest troligt på äggstocken. Det är cystan som gör så vansinnigt ont. Så helt plötsligt rinner tårarna inte bara av smärtan utan även av ilska. Jag är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken att inte ens lite östrogen funkar i min kropp. Östrogen som ska lindra massa biverkningar av medicinen mm. Inte ens lite tål min värdelösa kropp! Ringer till Erik och ska försöka lungt förklara hur jag mår. Går väldigt dåligt när tårarna bara rinner och det knappt går att andas. I panik ringer han till mamma för att be henne hjälpa mig. Jag och läkaren kommer överens om att blir det sämre så måste jag bli inlagd. Jag känner mig som ett trotsigt ilsket barn när jag lämnar akuten. Tårarna bara rinner och rinner. Bryter ihop totalt! Aldrig får det vara plus minus noll. Lyckoruset från gårdagen blev totalt bortblåst. Men jag sa till läkaren och alla andra att jag hade inte tid att vara sjukare nu. Och så var det med den saken. Erik skulle åka bort dagen efter och jag ville inte att han skulle behöva avboka bara för detta. Han ville såklart avboka. Men jag vägrade. Bestämde för mig själv att blev det inte värre så kunde jag minsann jobba som det var tänkt i veckan. Det blev inte sämre. Nivån har hållit sig på samma. Jobbet har klarats av och förmodligen var det så att cystan sprack den där onsdagen. Därför det blev outhärdligt. Man vänjer sig vid smärta om den inte förvärras. Och det gjorde jag. Vande mig alltså. Nu har jag snart klarat den här veckan i livet. Hade aldrig kunnat klara det utan världens mest fantastiska mamma och Lelle! Vilken back up jag och Aaliyah haft. Kan inte med ord beskriva min tacksamhet. Ni är bäst! Vi är rika som har er ❤️Efter denna långa vecka i livet så har vi avslutat på topp. Mysigt häng i fint sällskap. Vi är aldrig ensamma och vi har så fantastiska människor runt omkring oss. Tacksam känns ibland som ett litet ord. Men hoppas ni alla förstår att vara tacksam det är att vara så rik. Tack älskade familj och vänner för att jag får vara rik med er ❤️