2843
Envishet. Styrka.Tålamod.Hopp.Tro.
Det är mina 5 ledord.
Mina hjälpmedel när livet varit som tuffast. När det svarta velat ta överhanden. Nu förtiden vet jag vad det svarta är. Vad det innebär och vilka tankar det ger. Förr var det bara ett stort mörkt hål som drog mig nedåt. Där andan var tung. Bara endast ibland kunde jag vara över ytan på det mörka vattnet. Jag bara var i livet. Levde inte livet. Livet levde mig. Såg en stark scen i en serie häromdagen. Tårarna kunde inte sluta rinna och jag kände så med personen. Personen orkade inte med sig själv något mer. Stod inte ut. Tog beslutet att gå rätt ut i det mörka vattnet. För att avsluta sina djupaste smärtor. Det fick mig att hoppa tillbaka till högstadiet. Det var fest på Gläntan. Jag hade gått iväg själv och satt mig på en sten i vattnet. Tårarna rann för ångesten hade totalt tagit över mig. Satt någon timme och tänkte att det var dags att avsluta allt. Ingen skulle sakna mig. Jag skulle göra världen en tjänst. Vad gjorde jag ens för nytta i världen? Det är så suddigt och kan inte ordentligt komma ihåg om jag prövade gå ut i vattnet eller om jag satt kvar. Men känslan sitter kvar i ryggmärgen. Den kvällen var det en annan på den festen som gick rätt ut i vattnet. Och ville ta sitt liv. Personen blev räddad. Jag väcktes ur mina tankar och såg hur fler människor än jag inte orkade med livet. Tog mig från stenen och livet fortsatte. Festen fortsatte. Den kvällen träffade jag en personen som skulle slå sönder min värld ännu mer. Men då var han den första i mitt liv som sagt det magiska orden man ville höra som tonåring. Att han tyckte jag var snygg. Det räckte för att bli kär. Personen lyckades sen trampa ner det lilla av mig som fanns kvar. Var ännu mer övertygad att jag inget var värt efter alla dom händelserna. Ja. Livet levde mig. Jag levde inte livet. Ville inte finnas. Orkade inte kämpa. Orkade ingenting för jag skulle ändå inte finnas kvar. Skämdes för att sorgen efter pappa inte ville ge sig. Alla andra verkade kunna gå vidare i livet. Varför kunde inte jag? Försökte ta mitt liv två gånger. Andra gången blev jag inlagd på 25an. Där och så kändes det så skönt att ge upp. Men efter en helg där så insåg jag att det inte var platsen för mig. Det var inte den hjälpen jag behövde. Jag behövde förstå varför just jag var som jag var. Varför jag gjort som jag gjort. Framförallt hur jag kunde bli snällare med mig själv. Tillfället till ett klarare sinne kom. Jag fick pratade med en som kunde förklara för mig varför jag gjort som jag gjort. Hur jag funkade pga min adoption. Jag satt bara och gapade. Så mycket föll på plats den dagen. Men det tog 3år att smälta det. Att få verktygen och nyckeln till sitt inre. Wow vilket arbete jag hade framför mig. Jag slutade jämföra mig med mina syskon. Försökte jobba på min självkänsla. Hitta rätt i kompiskretsarna. Börja förlåta mig själv. Sluta med medicinen som de skrivit ut för att sudda ut mina tankar. Ta kontrollen och börja leva livet. Acceptera att livet varit fyllt av avsked och sorg. Att självmord och självmordstankarna inte behövde följa med i varje dag. Jag kunde börja vila i att jag förstod mormor när hon inte orkade mer. Inte sträva efter att finns samma frid som henne. Lugnet började millimeter för millimeter i mitt inre att lägga sig. Det blev ett krig utav dess like att börja tycka om sig själv. Acceptera sig själv. Kriget följer med än idag. När hormoner och mediciner tar över. Men idag vet jag vad som bara är svarta tankar och vad som faktiskt är jag. Jag har jobbat och krigat mig till att livet är fantastiskt. Att varje dag kan innebära guldögonblick. Det har jag klarat med de 5 ledorden. När jag i 25års åldern insåg just att livet är fantastiskt och hur underbart det är att känna trygghet. Då hade kroppen börjat krångla ännu mer. Men allt barkade totalt när vi önskade att få bli föräldrar. Kroppen rasade och från den dagen har det handlat mer om ett fysiskt krigande än ett psykiskt. Orden har tagit mig igenom allt. När vi efter 8år och 13IFV försök tillslut fick välkomna våran stjärna. Så ändrades min värld. Allt gick så snabbt när hon kom. Så ibland där på sjukan när allt kändes overkligt. Så tittade jag på bandet på hennes arm. Tittade på mitt egna och såg samma siffror. Det var då det klickade ordentligt i huvudet. Även om det redan klickat i hjärtat att vi hörde ihop för alltid. Ledorden har tagit för mig sen oss genom eld och vatten. Krigat, kämpat och vunnit. Både över psykisk ohälsa och kroppen. För stjärnan kom tillslut. Dessa ledord kommer fortsätta hjälpa mig kriga när dagarna är tunga fysiskt. När själen behöver extrakraft. Armbandet är mitt finaste bling som jag fått i present av både min bästis och min man. Jag bär det med stolthet. Som påminnelse om mina vinster och vad det innebär att leva livet. Att inget händer om man inte vågar ta tag i det som tynger. Att man aldrig ska skämmas för den man är och det man gått igenom. Att VARJE dag innehåller guld. ❤️