nu ska jag berätta..
i min handväska har jag minst 8st olika mediciner. i skåpet sjukt mycket mer olika sorters tabletter/piller.
i min kropp har jag ...
3 st sjukdomar!
japp nu har det äntligen hänt. nu vet man vad som är fel på mig!! eller rättare sagt i mig.
äntligen finns det ett namn på sjukdomen som har härjat i min kropp i många många år. sen kan man fundera på vilken sjukdom som kom först och sånt. men en sak är säker och det är att jag inte har haft ibs från början. utan det har utvecklats under många år. många år av lidande. att läkare har avfärdat mig och gjort kontroller enbart för att bli av med mig .. det är oerhört skrämmande. och en sak är helt säker .. JAG KAN VERKLIGEN MIN KROPP! och en annan sak som också är sant ... JAG ÄR VERKLIGEN EN 70år gammal TANT!
från första början så har jag sagt att den dagen jag ska skaffa barn så kommer det bli svårt.
kunde inte ha mer rätt!
endometriosen var utbredd över hela bäckenet. cystorna satt på så dåliga ställen så man kunde inte ta bort dom. och jag har nu fått klart för mig efter besöket hos läkaren att det är svårare att få barn om man har endometrios. däremot så har hon satt mig på en mycket intensiv behandling så att cystorna fortare ska skrumpna ihop och dö. det är också därför jag mår riktigt piss av dom där sprutorna. kan säga att jag absolut inte ser framemot att hamna i klimakteriet än en gång när jag blir äldre! nu har jag bara 2 sprutor kvar sen har det gått 6månader. jag längtar! dock har jag äntligen fått östrogen plåster som ska lindra biverkningarna av sprutan. man kan dock tycka att det är lite sent att få dom nu efter 4 månader av hell. men ja ja .. bättre sent än aldrig. nu är jag också inne i en otroligt jobbig fas . första fasen bland annat var att man blev hur sugen som helst på sex. nu är jag inne i fasen där jag knappt klarar av närhet och vet knappt vad jag känner. fruktansvärt hemskt att inte känna samma sorts värme och kärlek som jag alltid känner. alltid när jag har tittat på e eller mött hans blick så har det pirrat i hela mig. nu pirrar det knappt någonting :( men jag vet att det är pga biverkningarna. men det känns hemskt ändå!
men en bra sak är nu att jag / vi har äntligen fått en framtidsplan. tanken är nu att jag ska ta dom här sprutorna klart och så har förhoppningsvis kroppen hunnit läka lite grann. sen eftersom att vi fortfarande vill ha barn så har man sagt att om det inte blir barn inom ett halvår , då kommer vi få all hjälp som vi behöver.
jag frågade vad som händer om cystorna kommer tillbaka. men då sa läkaren bestämt att det får vi ta då och det vi nu ska koncentrera oss på det är du ska bli gravid.
så det känns hoppfullt och det känns bra att läkaren vill hjälpa oss på alla sätt som går.
efter det besöket hos läkaren så kände jag att nu ska jag ringa till dom på mag fronten också och kräva att dom ska hjälpa mig. jag hade ju fått veta att dom kanske hade hittat något som var fel i mig men att dom hade bestämt sig för att inte gå vidare eftersom att det inte stämde med dom symtom som jag hade när jag var där . dvs illamåendet. så jag var gode arg och upprörd när jag ringde dit. dom var för en gångs skull väldigt tillmötesgående och jag fick tid dan därpå hos magläkaren. det var med blandade jag känslor som jag gick dit. han hade ju redan "lämnat" mig en gång tidigare. och framför allt så var han helt övertygad om att det bara var psykiskt det jag hade .
det blev ett besök som jag aldrig kommer att glömma! kan också tillägga en sak som jag har tänkt på .. det har ju gått magsjuka väldigt mycket nu . folk har varit så rädda att få det. jag själv har inte varit speciellt rädd för att få det. kom sen fram till att det var ju för att jag i stort sett har haft magsjuka fruktansvärt länge nu. så om ni tänker på hur fruktansvärt jobbigt det är att ha magsjuka . lägg då till att ha det varje dag. då har ni min vardag framför era ögon. ja ja det var bara en tanke i det hela.
ok detta besök då..
jo det började med att läkaren bad om ursäkt i säkert en kvart och skämdes som en hund för att jag typ hade blivit bortglömd . kändes bra att höra ursäkten och det är ju ingen idé att gå och vara arg för det som har varit. dock kan jag bli ledsen för att mitt ärende har skötts så illa. men nu var det annan låt i pipan. man hade gjort en upptäckt när man hade gjort coloskopin och tagit vävnads prover . det visades sig då att jag hade / har en mikroskopisk inflammation i tarmen. så man kan inte se den med blotta ögat och inflammationen syns inte på några vanliga prover heller. därför har alla blodprover och allt sånt där sett normalt ut jämt. sjukdomen heter Kollagen kolit . nu kommer vi till det där med att jag verkligen är en tant. det är nämligen så att den här sjukdomen har man hittat främst hos 60-70 åriga damer. han hade aldrig sett en så ung ha det . den yngsta han hade sett var 64 bast :P
jag muttrade och sa att det är väl lika bra att ha en sjukdom som tanter har när jag nu ändå är i klimakteriet :P
i alla fall den här sjukdomen äter man kortizon (eller hur det nu stavas) för att lindra symtomen. bland annat får dom som har crohn sjukdomen äta sånt. man kan ibland få ta dom här tabletterna livet ut. självklart är det här också en kronisk sjuka. jag hoppas först och främst att jag få lindrade symtomer så att jag kan börja leva ett drägligare liv. så nu har jag börjat med dom där tabletterna så håll tummarna att det är nu det vänder.
nu kan man inte säga annat än att jag tar tag i mig själv från topp till tå och från huvud till hjärta. har ju börjat om med samtals terapi igen. blir en hemsk resa att göra. men det måste göras. och kanske göras bort en gång för alla. jag ska kämpa nu för framtiden ser äntligen ljusare ut. tack gode gud för det!
tack alla ni som stöttar mig, tänker på mig och ber för mig. jag är rik som har eran omsorg!
nu till något annat.
vi har varit och sett alice i underlandet.
jag har ganska många tankar från det biobesöket. dels så gillar jag inte alls att gå på bio för jag är för kort. så jag måste anstränga mig som sjutton för att ens se något på bioduken. och det känns som att jag missar en massa viktiga saker för att ens kunna hänga med i filmen. nu var det här en 3d film och det var ju coolt att se med en massa effekter och sånt. men det kändes som att handligen fick stå tillbaka för all teknik med filmen. sen så tycker jag det är läskigt med filmer där dom inte ler nästan en enda gång. jag tyckte filmen var mörk och obehgaglig. men det är bara min egen åsikt.
en annan sak .
har nu varit på min dagmammas begravning. det var jätte vackert och det var en mycket solig och vacker dag också. jag tänkte att det ändå skulle gå att inte gråta så mycket på begravningen. men det var kört när man såg dom närmasta sörjande vara så otroligt ledsna. ett utav barnbarnen hennes var helt förkrossad. hennes man var så tyngd av sorg så han kunde knappt prata. hon var helt klart en mycket älskad person. jag och mina syskon har haft förmånen att få ha denna underbara människa som dagmamma när vi var små och närmsta granne också. jag och mamma skrev ett långt brev till hennes familj nu om hur det hade varit att vara dagbarn och hur vi kommer att minnas sigrid. jag kunde sitta i timtal och berätta historier för henne om indien. dom flesta historier gick ut på att jag var cirkus prinssessa och red på elefanter :) det var en så lugn och trygg miljö hemma hos henne/dom. kändes nästan som att man ett utav deras barnbarn. jag har så många ljusa minnen av henne. trots att det gjorde jätte ont att se hennes man så förkrossad och stum av sorg så var det ändå fint att se hur stark kärleken är. dom har ju spenderat hela sitt liv nästan tillsammans och hon har varit sjuk i många år . så man har ibland bara väntat på att slutet skulle komma. men ändå så gör det så ont när det slutligen händer. jag tycker det är otroligt vackert!
det fick mig också att tänka på mormor och morfar. mormor var ju psykiskt sjuk och det var därför hon inte orkade leva . men också så saknade hon morfar så mycket . hon klarade inte av att leva utan honom. känns som att jag har sagt den meningen många gånger i mitt liv. men det är inte föränn nu som jag förstår hur det säkert kändes för henne. när han försvann. det kan jag också tycka är otroligt vackert. kärleken är stark.
och tillsist det här med om den man älskar försvinner..
jag fick känna på den rädslan inatt.
e var borta på jobbgrejs . dvs bli bjuden av något företag . dom var och åt middag,bowlade och drack lite grann. jag gick och la mig tidigt för jag tröttheten har tagit överhanden sen jag fick veta vad som är fel på mig. när det finns ett namn och det finns någon form av framtid så kan jag ändå slappna av lite grann. vilket resulterar i enorm trötthet. ja ja .. hade iaf gått och lagt mig tidigt. där kring halv tolv hade jag hunnit slumra till ett antal gånger och då gav jag upp för sömnen. e hade inte kommit hem då . jag konstaterade bara lite för mig själv att .. jahapp han verkar bli sen .
somnar och vaknar halv 2. inser då att han fortfarande inte har kommit hem! hinner direkt tänka att det har hänt något. är inte likt honom att vara ute så sent och absolut inte på en vardag. hjärtat dunkar och jag hinner bli fruktansvärt rädd. tillslut så kan jag samla mig så pass så att jag skickar iväg ett sms. med orden .. var är du? tänker att det inte är en bra idé att ringa och vara panikslagen. får efter ett tag tillbaka.. är påväg hem nu.
blir först lite lugnare av det. men sen går det en och en halvtimme till . då kommer det andra rädslan.. han har varit otrogen! och det är klart att han varit det när jag knappt tar i honom just nu. jag förstår honom. alla dom tankarna far genom huvudet. den klaraste tanken som stannar i huvudet det är .. han har fått nog nu.
jag är så rädd så jag skakar och samtidigt så arg för att han inte har kommit hem än. tre kommer han hem . han lever om massor när han kommer innanför dörren och han är gode knall. han var helt enkelt på ett strålande humör. han var inte mycket värd just då . e hade helt enkelt tagit förgivet att jag sov och han ville inte väcka mig. sen hade han nog haft så trevligt så han glömde bort att höra av sig. men han fick mycket dåligt samvete när han fick veta hur orolig jag hade varit. det hade räckt med ett mess så hade jag sluppit vara orolig,arg och ledsen. men jag tror att han har lärt sig något tills nästa gång. han var gode spak när det var dags att kliva upp i morse. man kan säga såhär .. chefen för fermeco åkte taxi den här morgonen :P
det jag tänker komma till är att det går så himla fort så kommer rädslan och paniken . så himla fort tror jag att något hemskt har hänt och så himla fort tror jag att människan har försvunnit ur mitt liv.
det känns som att jag och e har en hel del att prata om . känns som att vi är en bit bort ifrån varandra just nu. men jag antar att det inte är så utan det är sprutorna som spökar. men oavsett så känns det ju ändå så ändå. ja vill ha tillbaka pirret! vill inte känna att jag glider bort från honom. jäkla klimakterie kossa! :(
men älskar honom .. ja det gör jag .. djupt och innerligt! varje dag, varje stund och varje sekund!
oj oj nu är det dags att sova.
har börjar med att stiga upp kring sex på morgonen för att på så vis slippa en viss del av mina mardrömmar. hinner ha ganska många bara under morgonen. så nu försöker jag stiga upp och träna istället. det går hyfsat.
så nu har jag berättat klart för den här gången.
så that´s it
så...adjö!
i min kropp har jag ...
3 st sjukdomar!
japp nu har det äntligen hänt. nu vet man vad som är fel på mig!! eller rättare sagt i mig.
äntligen finns det ett namn på sjukdomen som har härjat i min kropp i många många år. sen kan man fundera på vilken sjukdom som kom först och sånt. men en sak är säker och det är att jag inte har haft ibs från början. utan det har utvecklats under många år. många år av lidande. att läkare har avfärdat mig och gjort kontroller enbart för att bli av med mig .. det är oerhört skrämmande. och en sak är helt säker .. JAG KAN VERKLIGEN MIN KROPP! och en annan sak som också är sant ... JAG ÄR VERKLIGEN EN 70år gammal TANT!
från första början så har jag sagt att den dagen jag ska skaffa barn så kommer det bli svårt.
kunde inte ha mer rätt!
endometriosen var utbredd över hela bäckenet. cystorna satt på så dåliga ställen så man kunde inte ta bort dom. och jag har nu fått klart för mig efter besöket hos läkaren att det är svårare att få barn om man har endometrios. däremot så har hon satt mig på en mycket intensiv behandling så att cystorna fortare ska skrumpna ihop och dö. det är också därför jag mår riktigt piss av dom där sprutorna. kan säga att jag absolut inte ser framemot att hamna i klimakteriet än en gång när jag blir äldre! nu har jag bara 2 sprutor kvar sen har det gått 6månader. jag längtar! dock har jag äntligen fått östrogen plåster som ska lindra biverkningarna av sprutan. man kan dock tycka att det är lite sent att få dom nu efter 4 månader av hell. men ja ja .. bättre sent än aldrig. nu är jag också inne i en otroligt jobbig fas . första fasen bland annat var att man blev hur sugen som helst på sex. nu är jag inne i fasen där jag knappt klarar av närhet och vet knappt vad jag känner. fruktansvärt hemskt att inte känna samma sorts värme och kärlek som jag alltid känner. alltid när jag har tittat på e eller mött hans blick så har det pirrat i hela mig. nu pirrar det knappt någonting :( men jag vet att det är pga biverkningarna. men det känns hemskt ändå!
men en bra sak är nu att jag / vi har äntligen fått en framtidsplan. tanken är nu att jag ska ta dom här sprutorna klart och så har förhoppningsvis kroppen hunnit läka lite grann. sen eftersom att vi fortfarande vill ha barn så har man sagt att om det inte blir barn inom ett halvår , då kommer vi få all hjälp som vi behöver.
jag frågade vad som händer om cystorna kommer tillbaka. men då sa läkaren bestämt att det får vi ta då och det vi nu ska koncentrera oss på det är du ska bli gravid.
så det känns hoppfullt och det känns bra att läkaren vill hjälpa oss på alla sätt som går.
efter det besöket hos läkaren så kände jag att nu ska jag ringa till dom på mag fronten också och kräva att dom ska hjälpa mig. jag hade ju fått veta att dom kanske hade hittat något som var fel i mig men att dom hade bestämt sig för att inte gå vidare eftersom att det inte stämde med dom symtom som jag hade när jag var där . dvs illamåendet. så jag var gode arg och upprörd när jag ringde dit. dom var för en gångs skull väldigt tillmötesgående och jag fick tid dan därpå hos magläkaren. det var med blandade jag känslor som jag gick dit. han hade ju redan "lämnat" mig en gång tidigare. och framför allt så var han helt övertygad om att det bara var psykiskt det jag hade .
det blev ett besök som jag aldrig kommer att glömma! kan också tillägga en sak som jag har tänkt på .. det har ju gått magsjuka väldigt mycket nu . folk har varit så rädda att få det. jag själv har inte varit speciellt rädd för att få det. kom sen fram till att det var ju för att jag i stort sett har haft magsjuka fruktansvärt länge nu. så om ni tänker på hur fruktansvärt jobbigt det är att ha magsjuka . lägg då till att ha det varje dag. då har ni min vardag framför era ögon. ja ja det var bara en tanke i det hela.
ok detta besök då..
jo det började med att läkaren bad om ursäkt i säkert en kvart och skämdes som en hund för att jag typ hade blivit bortglömd . kändes bra att höra ursäkten och det är ju ingen idé att gå och vara arg för det som har varit. dock kan jag bli ledsen för att mitt ärende har skötts så illa. men nu var det annan låt i pipan. man hade gjort en upptäckt när man hade gjort coloskopin och tagit vävnads prover . det visades sig då att jag hade / har en mikroskopisk inflammation i tarmen. så man kan inte se den med blotta ögat och inflammationen syns inte på några vanliga prover heller. därför har alla blodprover och allt sånt där sett normalt ut jämt. sjukdomen heter Kollagen kolit . nu kommer vi till det där med att jag verkligen är en tant. det är nämligen så att den här sjukdomen har man hittat främst hos 60-70 åriga damer. han hade aldrig sett en så ung ha det . den yngsta han hade sett var 64 bast :P
jag muttrade och sa att det är väl lika bra att ha en sjukdom som tanter har när jag nu ändå är i klimakteriet :P
i alla fall den här sjukdomen äter man kortizon (eller hur det nu stavas) för att lindra symtomen. bland annat får dom som har crohn sjukdomen äta sånt. man kan ibland få ta dom här tabletterna livet ut. självklart är det här också en kronisk sjuka. jag hoppas först och främst att jag få lindrade symtomer så att jag kan börja leva ett drägligare liv. så nu har jag börjat med dom där tabletterna så håll tummarna att det är nu det vänder.
nu kan man inte säga annat än att jag tar tag i mig själv från topp till tå och från huvud till hjärta. har ju börjat om med samtals terapi igen. blir en hemsk resa att göra. men det måste göras. och kanske göras bort en gång för alla. jag ska kämpa nu för framtiden ser äntligen ljusare ut. tack gode gud för det!
tack alla ni som stöttar mig, tänker på mig och ber för mig. jag är rik som har eran omsorg!
nu till något annat.
vi har varit och sett alice i underlandet.
jag har ganska många tankar från det biobesöket. dels så gillar jag inte alls att gå på bio för jag är för kort. så jag måste anstränga mig som sjutton för att ens se något på bioduken. och det känns som att jag missar en massa viktiga saker för att ens kunna hänga med i filmen. nu var det här en 3d film och det var ju coolt att se med en massa effekter och sånt. men det kändes som att handligen fick stå tillbaka för all teknik med filmen. sen så tycker jag det är läskigt med filmer där dom inte ler nästan en enda gång. jag tyckte filmen var mörk och obehgaglig. men det är bara min egen åsikt.
en annan sak .
har nu varit på min dagmammas begravning. det var jätte vackert och det var en mycket solig och vacker dag också. jag tänkte att det ändå skulle gå att inte gråta så mycket på begravningen. men det var kört när man såg dom närmasta sörjande vara så otroligt ledsna. ett utav barnbarnen hennes var helt förkrossad. hennes man var så tyngd av sorg så han kunde knappt prata. hon var helt klart en mycket älskad person. jag och mina syskon har haft förmånen att få ha denna underbara människa som dagmamma när vi var små och närmsta granne också. jag och mamma skrev ett långt brev till hennes familj nu om hur det hade varit att vara dagbarn och hur vi kommer att minnas sigrid. jag kunde sitta i timtal och berätta historier för henne om indien. dom flesta historier gick ut på att jag var cirkus prinssessa och red på elefanter :) det var en så lugn och trygg miljö hemma hos henne/dom. kändes nästan som att man ett utav deras barnbarn. jag har så många ljusa minnen av henne. trots att det gjorde jätte ont att se hennes man så förkrossad och stum av sorg så var det ändå fint att se hur stark kärleken är. dom har ju spenderat hela sitt liv nästan tillsammans och hon har varit sjuk i många år . så man har ibland bara väntat på att slutet skulle komma. men ändå så gör det så ont när det slutligen händer. jag tycker det är otroligt vackert!
det fick mig också att tänka på mormor och morfar. mormor var ju psykiskt sjuk och det var därför hon inte orkade leva . men också så saknade hon morfar så mycket . hon klarade inte av att leva utan honom. känns som att jag har sagt den meningen många gånger i mitt liv. men det är inte föränn nu som jag förstår hur det säkert kändes för henne. när han försvann. det kan jag också tycka är otroligt vackert. kärleken är stark.
och tillsist det här med om den man älskar försvinner..
jag fick känna på den rädslan inatt.
e var borta på jobbgrejs . dvs bli bjuden av något företag . dom var och åt middag,bowlade och drack lite grann. jag gick och la mig tidigt för jag tröttheten har tagit överhanden sen jag fick veta vad som är fel på mig. när det finns ett namn och det finns någon form av framtid så kan jag ändå slappna av lite grann. vilket resulterar i enorm trötthet. ja ja .. hade iaf gått och lagt mig tidigt. där kring halv tolv hade jag hunnit slumra till ett antal gånger och då gav jag upp för sömnen. e hade inte kommit hem då . jag konstaterade bara lite för mig själv att .. jahapp han verkar bli sen .
somnar och vaknar halv 2. inser då att han fortfarande inte har kommit hem! hinner direkt tänka att det har hänt något. är inte likt honom att vara ute så sent och absolut inte på en vardag. hjärtat dunkar och jag hinner bli fruktansvärt rädd. tillslut så kan jag samla mig så pass så att jag skickar iväg ett sms. med orden .. var är du? tänker att det inte är en bra idé att ringa och vara panikslagen. får efter ett tag tillbaka.. är påväg hem nu.
blir först lite lugnare av det. men sen går det en och en halvtimme till . då kommer det andra rädslan.. han har varit otrogen! och det är klart att han varit det när jag knappt tar i honom just nu. jag förstår honom. alla dom tankarna far genom huvudet. den klaraste tanken som stannar i huvudet det är .. han har fått nog nu.
jag är så rädd så jag skakar och samtidigt så arg för att han inte har kommit hem än. tre kommer han hem . han lever om massor när han kommer innanför dörren och han är gode knall. han var helt enkelt på ett strålande humör. han var inte mycket värd just då . e hade helt enkelt tagit förgivet att jag sov och han ville inte väcka mig. sen hade han nog haft så trevligt så han glömde bort att höra av sig. men han fick mycket dåligt samvete när han fick veta hur orolig jag hade varit. det hade räckt med ett mess så hade jag sluppit vara orolig,arg och ledsen. men jag tror att han har lärt sig något tills nästa gång. han var gode spak när det var dags att kliva upp i morse. man kan säga såhär .. chefen för fermeco åkte taxi den här morgonen :P
det jag tänker komma till är att det går så himla fort så kommer rädslan och paniken . så himla fort tror jag att något hemskt har hänt och så himla fort tror jag att människan har försvunnit ur mitt liv.
det känns som att jag och e har en hel del att prata om . känns som att vi är en bit bort ifrån varandra just nu. men jag antar att det inte är så utan det är sprutorna som spökar. men oavsett så känns det ju ändå så ändå. ja vill ha tillbaka pirret! vill inte känna att jag glider bort från honom. jäkla klimakterie kossa! :(
men älskar honom .. ja det gör jag .. djupt och innerligt! varje dag, varje stund och varje sekund!
oj oj nu är det dags att sova.
har börjar med att stiga upp kring sex på morgonen för att på så vis slippa en viss del av mina mardrömmar. hinner ha ganska många bara under morgonen. så nu försöker jag stiga upp och träna istället. det går hyfsat.
så nu har jag berättat klart för den här gången.
så that´s it
så...adjö!