Nattgrubbleri
När det bubblar i huvudet och man får inte ut det. När hjärtat har satt sig i grubbleri läge och förnuftet får mota tillbaka känslor och tankar. Allt det här går inte ihop med hur känslan inuti egentligen är. Men något väcktes i fredags något som har sovit och sånt som är chockerande nytt. Jag återkommer till det och redogör om annat först .
För att ta det positiva först. Lillan växer och växer äntligen har hon nått fram till 9månader. Den där magiska gränsen som jag väntat på sen hon föddes och kanske även sen plusset. Kändes som att man borde fira att det äntligen går att jämföra med mig också. Det går nu att plocka fram rapporter och läsa innantill och jämföra utveckling med min dotter. Att inte behöva gissa. Jag är så glad att föräldrarna skickade rapporter många år till Indien. Samt väldigt glad att dom finns kvar i min pärm. Fint även att se pappas handstil. Även om det nog var mamma som bestämde vad som skulle skrivas ;) till skillnad från mig så är våran dotter en utforskare av dess like. Allt ska pillas på,klättras på och allmänt kolla över kanten. Men det är härligt och ett heltids jobb att hinna med i svängarna. Hon är snabb för sin ålder. Dock mindre än dom som är månader yngre än henne. Men det tar hon igen med råge. Nu är hennes största sysselsättning att lära sig gå och stå utan att hålla i sig. Tror inte det är länge kvar innan hon knäcker koden.
Vi följer med spänning varje steg hon tar. 9månader innebär ju att ett årsdagen närmar sig och allt vad den medför. Har sagt att ammandet kommer sluta senast då. Tror dock att hon kommer sluta bara helt plötsligt av sig själv. Brösten och jag bävar lite för det. För dom har en tendens att kunna kännas sprängfyllda snabbt. Kommer ha ont när det blir dags.
Angående just detta med amningen. Har nu äntligen varit hos min läkare och fått konstaterat för femtioelfte gången att min kropp är inte som andras och otroligt märklig! Som vanligt blir man ledsen men glad att få ett svar på vad som kan vara problemet. Har nämligen blivit kraftigt försämrad I Endometriosen sen veckor tillbaka. Vilket innebär att kroppen beter sig som att den är gravid. Kräks och oftast åker allt rätt igenom. Lillan som följer mig överallt har redan vant sig vid mammas kräkande. Har ju sagt att sjukdomen har varit allt annat än vilande varken under graviditeten eller efter. Men kräkande har jag sluppit och "bara" det onda har varit hemskt. Nu när kräkande också är tillbaka så blir man så ledsen och trött på alltihopa. Fast extra krafter finns ju i mig. Samt envishet och det kommer man långt med både som mamma,fru och vän. Men även på ett jobb. Den kraften som Aaliyah ger mig den är mäktigast! Iaf så beter sig kroppen som när man är gravid . Rädslan far över mig ...tänk om!? Vet ju att det är rent omöjligt att bli gravid utan IVF. Men efter en graviditet så vet man ju aldrig. Tänk om det skulle vara så. Hur skulle vi då klara av att välja att göra abort? Vi som kämpat så många år. Hur skulle vi kunna välja att medvetet ta bort ett barn. Jo. Vi skulle inte ha något annat val. För min kropp skulle inte klara av en till graviditet. Vill faktiskt aldrig mer genom gå det helvetet. Även om ett till barn och kunna ge Aaliyah ett syskon skulle vara fantastiskt. Berättade mina farhågor för läkaren och hon blev också så bekymrad att jag var sämre. Hon sa att det enda som kunde möjligtvis vara skillnaden i min kropp nu var att jag minskat på amningen. Amningen som förutom p sprutan också ska vara ett skydd mot sjukdomen. Direkt hon undersöker säger hon först att livmodern är tom. Jag andas ut! Sen blir hon bekymrad igen och ser att det är produktion i min ena äggstock. Trots att det inte ska kunna vara det! Den ska ju vara helt vilandes. Men nä. Den jobbar på och bråkar samt förmodligen sliter i mina sammanväxningar. Klart det gör fruktansvärt ont då. Eftersom att amningen funkar så bra och är ett skydd mot sjukdomen så vill både läkaren och jag fortsätta med det. Som planerat. Nu får jag istället öka dosen på sprutan för tredje gången. Var 6e vecka blir det nu. Funkar inte det då blir det starkare doningar när amningen är över. Sån behandling som riktigt tar knäcken på kroppen och som jag levt med i ca 9år. Pest eller kolera. Sen graviditeten så ligger jag inte på näringsbrist just nu. Men det kan snabbt vända och då handlar om att välja livet och all dess biverkningar. Frågade även min läkare om operation och sådär. För alla undrar och försöker hjälpa när dom kommer med det rådet. Dock har inget ändrats på den fronten. En operation för att ta bort både Endometrios härdar, sammanväxningar eller livmoder mm. Det skulle bara mest troligt resultera i ännu mera sammanväxningar. Det är det inte värt. Jag vet ju allt det här. Men ändå måste jag fråga och påminnas ibland om hur det är och hur det inte är möjligt iaf för mig med en operation. Så nu är som sagt planen att amma klart och stå ut med smärtan tills starkare sprutor kan sättas in. Något som jag däremot vill kolla upp snart är bentäthet. Det ska man egentligen få göra om man gått på behandling minst ett halvår. 9år och ingen koll. Dock den läkaren rådfråga de tyckte att jag var för ung för att kolla det. Trots att jag redan blivit beviljad det. Tyvärr var det under graviditeten och då kan man inte kolla sånt. Men dom sa att det bara var att återkomma när jag inte var gravid längre. Vilket dom nu tjorvar om. Så det ska jag kämpa för. Många hemska nätter och mornar ibland dagar när jag stapplar fram.
Det var dagsläget om sjukdomen.
Nu till vad som jag tror ha skapat huvudbry. Fick hjälp att skriva cv för att skicka in och ansöka om ett jobb. Ett jobb som jag tror skulle passa mig perfekt. Dom blev intresserade och hörde av sig dagen efter och ville träffa mig för en intervju. Dock var jag sjuk men han fixade enkom en tid längre fram. Bara det kändes bra för självförtroendet. Hade även varit helt ärlig med att jag inte är redo att börja jobba riktigt än. Fast gå ut och jobba extra är inget problem. Ändå var han intresserad av att träffa mig. Jag tror ju på att allt händer av en mening. Och när en tjänst kommer ut på det stället jag tänkte söka jobb när det blev dags igen. Då kändes det dumt att inte skicka in en ansökan. Intervjun gjordes och trots att det var min första jobbintervju någonsin så tyckte jag ändå att jag gjorde bra ifrån mig. Visst var det lite nervöst. Men framförallt gick man igenom hela mig kändes det som. Många av mina svar förvånade mig. Frågan ställdes om jag skulle vilja ändra något hos mig själv vad skulle det vara. Mitt spontana svar var. Inget. Tänkte en stund och kom fram till samma svar igen. För det är ju så att jag har jobbat så mycket med mig själv genom alla år av självhat. Nu idag kan jag (när hormoner av behandlingar inte spökar) faktiskt vara nöjd med hur jag blev och formades till. Ibland kan jag t.o.m tillåta att vara stolt över mig själv. Fatta så långt man tillslut har kommit på vägen. Även om jobbet med jaget aldrig slutar. Men jag chokade mig själv med mitt svar. Är kanske mest stolt över att trots mitt fruktansvärda sjudomstillstånd. Så stod jag upp och jobbade. Kändes bra att jag kunde vara ärlig i intervjun om min sjukdom. För hur man än vrider och vänder på det så har jag svår Endometrios och är ett märkligt fall. Men oftast när allt gått åt skogen Och sjukan varit enda stället. Det har ju varit under alla IVF försök samt graviditet. Allt sånt är ju överstökat nu. Så ett jobb på halvtid borde jag och framförallt kroppen orka med. Envisheten orkar med allt. Det var verkligen grillning på högnivå och hjärnan fick arbeta. Var helt slut när det var över. Men glad i magen för att som tyckte att jag gjorde ett bra intryck. Dom sa att hade jag inte hört något av dom på söndag då blev det inget med den här tjänsten. Dock inget som sa att det inte kunde bli något senare. Det kom inget samtal. Visst är jag besviken. Men ändå nöjd över min insats. Hade säkert känts fruktansvärt om jag hade varit redo att börja jobba redan imorgon och inte fått jobbet. Nu känns det ändå ok. Men såklart ändå surt och kluvet. Jobbet hade passat mig perfekt! Nu får vi se vad som annars är meningen. Men oj vad det satte griller i huvudet den där grillningen. Så mycket som jag såg hos mig själv. Hur man fungerar mm. Sen insåg jag om igen att det är svårt med ögonkontakt för mig. Det är för att direkt jag kollar in i någons ögon då går jag in i deras värld. Ser så mycket som hjärnan vill analysera. Ögonen på folk säger så mycket. Eller allt. Ögon kan inte ljuga. Men en sådan här gång så är det inte andra som ska analyseras. Utan det är ju enbart jag. Ja ja framtiden har nog något förberett. Jag får vänta och se. Men vet ni om något säljarjobb eller helt enkelt jobb som passar mig. Så säg här till. För snart är jag på g igen och vart jag än hamnar så kommer det bli en plats som jag trivs på. Det vet jag!
För att ta det positiva först. Lillan växer och växer äntligen har hon nått fram till 9månader. Den där magiska gränsen som jag väntat på sen hon föddes och kanske även sen plusset. Kändes som att man borde fira att det äntligen går att jämföra med mig också. Det går nu att plocka fram rapporter och läsa innantill och jämföra utveckling med min dotter. Att inte behöva gissa. Jag är så glad att föräldrarna skickade rapporter många år till Indien. Samt väldigt glad att dom finns kvar i min pärm. Fint även att se pappas handstil. Även om det nog var mamma som bestämde vad som skulle skrivas ;) till skillnad från mig så är våran dotter en utforskare av dess like. Allt ska pillas på,klättras på och allmänt kolla över kanten. Men det är härligt och ett heltids jobb att hinna med i svängarna. Hon är snabb för sin ålder. Dock mindre än dom som är månader yngre än henne. Men det tar hon igen med råge. Nu är hennes största sysselsättning att lära sig gå och stå utan att hålla i sig. Tror inte det är länge kvar innan hon knäcker koden.
Vi följer med spänning varje steg hon tar. 9månader innebär ju att ett årsdagen närmar sig och allt vad den medför. Har sagt att ammandet kommer sluta senast då. Tror dock att hon kommer sluta bara helt plötsligt av sig själv. Brösten och jag bävar lite för det. För dom har en tendens att kunna kännas sprängfyllda snabbt. Kommer ha ont när det blir dags.
Angående just detta med amningen. Har nu äntligen varit hos min läkare och fått konstaterat för femtioelfte gången att min kropp är inte som andras och otroligt märklig! Som vanligt blir man ledsen men glad att få ett svar på vad som kan vara problemet. Har nämligen blivit kraftigt försämrad I Endometriosen sen veckor tillbaka. Vilket innebär att kroppen beter sig som att den är gravid. Kräks och oftast åker allt rätt igenom. Lillan som följer mig överallt har redan vant sig vid mammas kräkande. Har ju sagt att sjukdomen har varit allt annat än vilande varken under graviditeten eller efter. Men kräkande har jag sluppit och "bara" det onda har varit hemskt. Nu när kräkande också är tillbaka så blir man så ledsen och trött på alltihopa. Fast extra krafter finns ju i mig. Samt envishet och det kommer man långt med både som mamma,fru och vän. Men även på ett jobb. Den kraften som Aaliyah ger mig den är mäktigast! Iaf så beter sig kroppen som när man är gravid . Rädslan far över mig ...tänk om!? Vet ju att det är rent omöjligt att bli gravid utan IVF. Men efter en graviditet så vet man ju aldrig. Tänk om det skulle vara så. Hur skulle vi då klara av att välja att göra abort? Vi som kämpat så många år. Hur skulle vi kunna välja att medvetet ta bort ett barn. Jo. Vi skulle inte ha något annat val. För min kropp skulle inte klara av en till graviditet. Vill faktiskt aldrig mer genom gå det helvetet. Även om ett till barn och kunna ge Aaliyah ett syskon skulle vara fantastiskt. Berättade mina farhågor för läkaren och hon blev också så bekymrad att jag var sämre. Hon sa att det enda som kunde möjligtvis vara skillnaden i min kropp nu var att jag minskat på amningen. Amningen som förutom p sprutan också ska vara ett skydd mot sjukdomen. Direkt hon undersöker säger hon först att livmodern är tom. Jag andas ut! Sen blir hon bekymrad igen och ser att det är produktion i min ena äggstock. Trots att det inte ska kunna vara det! Den ska ju vara helt vilandes. Men nä. Den jobbar på och bråkar samt förmodligen sliter i mina sammanväxningar. Klart det gör fruktansvärt ont då. Eftersom att amningen funkar så bra och är ett skydd mot sjukdomen så vill både läkaren och jag fortsätta med det. Som planerat. Nu får jag istället öka dosen på sprutan för tredje gången. Var 6e vecka blir det nu. Funkar inte det då blir det starkare doningar när amningen är över. Sån behandling som riktigt tar knäcken på kroppen och som jag levt med i ca 9år. Pest eller kolera. Sen graviditeten så ligger jag inte på näringsbrist just nu. Men det kan snabbt vända och då handlar om att välja livet och all dess biverkningar. Frågade även min läkare om operation och sådär. För alla undrar och försöker hjälpa när dom kommer med det rådet. Dock har inget ändrats på den fronten. En operation för att ta bort både Endometrios härdar, sammanväxningar eller livmoder mm. Det skulle bara mest troligt resultera i ännu mera sammanväxningar. Det är det inte värt. Jag vet ju allt det här. Men ändå måste jag fråga och påminnas ibland om hur det är och hur det inte är möjligt iaf för mig med en operation. Så nu är som sagt planen att amma klart och stå ut med smärtan tills starkare sprutor kan sättas in. Något som jag däremot vill kolla upp snart är bentäthet. Det ska man egentligen få göra om man gått på behandling minst ett halvår. 9år och ingen koll. Dock den läkaren rådfråga de tyckte att jag var för ung för att kolla det. Trots att jag redan blivit beviljad det. Tyvärr var det under graviditeten och då kan man inte kolla sånt. Men dom sa att det bara var att återkomma när jag inte var gravid längre. Vilket dom nu tjorvar om. Så det ska jag kämpa för. Många hemska nätter och mornar ibland dagar när jag stapplar fram.
Det var dagsläget om sjukdomen.
Nu till vad som jag tror ha skapat huvudbry. Fick hjälp att skriva cv för att skicka in och ansöka om ett jobb. Ett jobb som jag tror skulle passa mig perfekt. Dom blev intresserade och hörde av sig dagen efter och ville träffa mig för en intervju. Dock var jag sjuk men han fixade enkom en tid längre fram. Bara det kändes bra för självförtroendet. Hade även varit helt ärlig med att jag inte är redo att börja jobba riktigt än. Fast gå ut och jobba extra är inget problem. Ändå var han intresserad av att träffa mig. Jag tror ju på att allt händer av en mening. Och när en tjänst kommer ut på det stället jag tänkte söka jobb när det blev dags igen. Då kändes det dumt att inte skicka in en ansökan. Intervjun gjordes och trots att det var min första jobbintervju någonsin så tyckte jag ändå att jag gjorde bra ifrån mig. Visst var det lite nervöst. Men framförallt gick man igenom hela mig kändes det som. Många av mina svar förvånade mig. Frågan ställdes om jag skulle vilja ändra något hos mig själv vad skulle det vara. Mitt spontana svar var. Inget. Tänkte en stund och kom fram till samma svar igen. För det är ju så att jag har jobbat så mycket med mig själv genom alla år av självhat. Nu idag kan jag (när hormoner av behandlingar inte spökar) faktiskt vara nöjd med hur jag blev och formades till. Ibland kan jag t.o.m tillåta att vara stolt över mig själv. Fatta så långt man tillslut har kommit på vägen. Även om jobbet med jaget aldrig slutar. Men jag chokade mig själv med mitt svar. Är kanske mest stolt över att trots mitt fruktansvärda sjudomstillstånd. Så stod jag upp och jobbade. Kändes bra att jag kunde vara ärlig i intervjun om min sjukdom. För hur man än vrider och vänder på det så har jag svår Endometrios och är ett märkligt fall. Men oftast när allt gått åt skogen Och sjukan varit enda stället. Det har ju varit under alla IVF försök samt graviditet. Allt sånt är ju överstökat nu. Så ett jobb på halvtid borde jag och framförallt kroppen orka med. Envisheten orkar med allt. Det var verkligen grillning på högnivå och hjärnan fick arbeta. Var helt slut när det var över. Men glad i magen för att som tyckte att jag gjorde ett bra intryck. Dom sa att hade jag inte hört något av dom på söndag då blev det inget med den här tjänsten. Dock inget som sa att det inte kunde bli något senare. Det kom inget samtal. Visst är jag besviken. Men ändå nöjd över min insats. Hade säkert känts fruktansvärt om jag hade varit redo att börja jobba redan imorgon och inte fått jobbet. Nu känns det ändå ok. Men såklart ändå surt och kluvet. Jobbet hade passat mig perfekt! Nu får vi se vad som annars är meningen. Men oj vad det satte griller i huvudet den där grillningen. Så mycket som jag såg hos mig själv. Hur man fungerar mm. Sen insåg jag om igen att det är svårt med ögonkontakt för mig. Det är för att direkt jag kollar in i någons ögon då går jag in i deras värld. Ser så mycket som hjärnan vill analysera. Ögonen på folk säger så mycket. Eller allt. Ögon kan inte ljuga. Men en sådan här gång så är det inte andra som ska analyseras. Utan det är ju enbart jag. Ja ja framtiden har nog något förberett. Jag får vänta och se. Men vet ni om något säljarjobb eller helt enkelt jobb som passar mig. Så säg här till. För snart är jag på g igen och vart jag än hamnar så kommer det bli en plats som jag trivs på. Det vet jag!