mizztina

Ibland kan man känna att man inte blir hel föränn det går att sätta ord på något. Få ner tankarna i skrift har alltid varit min räddning. Mitt sätt att bearbeta och Ibland kunna gå vidare. Sen i fredags har jag kännt mig uttömd på ord. Det blev en sån otrolig nostalgi trip. Med känslor som åkte kors och tvärs. Enorm kärlek, trygghet och påminnelse om sorgen efter det tragiska som hände. I fredags åkte vi till Ersnäs för att vara med på sammanträde. Vi hade blivit kallade dit för att vi fortfarande ägde mark där. Det kändes nästan som på film när vi anlände dit. Vi stadsbor som kom till byn. När vi kom dit höll folk från lantmäteriet på att mäta gränser för fullt. Vi ställde bilen på delen av rondellen som vi ägde. Skämtade om vad vi kunde ställa dit för att få användning av den. Kändes verkligen så märkligt att fortfarande vara ägare till något som vi trodde var sålt för längesen. Morfar och Mormors hus har vi lämnat till dom nya ägarna. Sammanträdet ägde rum hos grannarna. Det var dom som hade satt igång allt när den andra delen av rondellen skulle byta ägare inom deras familj. Då uppkom det att vi fortfarande stod kvar som ägare av den andra delen. Och det behövde göras nya mätningar. Vi gick runt på baksidan av granngården. Och gamla minnen rusade tillbaka för mig. Där på baksidan hade jag lekt som barn. Med kvarterets barn. Lekt cirkus och massa annat. Vi stod också vägg ivägg med ladugården. Och andningen blev tung när jag tänkte på mormors sista dag. När mötet var avslutat och alla deltagare var helt överens. Då gick vi in och fikade. Det var också en märklig känsla att gå in I ett hus där mamma aldrig varit in. Men som jag hade varit i många gånger som barn. Vi fikade och pratade om gamla minnen. Om både morfar och mormor. Bägge var väldigt omtyckta människor i byn. Det var så fint att få prata om dom. Höra historier. Mamma berättade för dom att morfar ville operera sig för att kunna dansa på Unga damens bröllop. Jag själv har alltid tagit det bokstavligt att han ville dansa på mitt bröllop. Inte att han menade att han ville se mig växa upp. Jag är verkligen så tacksam att jag har så många fina minnen av mina morföräldrar. Trots att jag bara var 6år och 6 och ett halvt när vi hade tappat bägge. Jag älskade att vara hos dom. Vi gjorde mycket tillsammans och vi lärde oss så mycket av dom. Nu när jag tänker tillbaka så var det i Ersnäs där jag alltid känt mig som en naturlig del. Aldrig känt mig utanför. Var en del av barnen i kvarteret. Följde med till kyrkan på söndagarna och var med i deras söndagsskola. Allt var en enda stor lek. Precis som det ska vara när man är barn. Hjälpte mormor sätta rosa rullar i håret, raka morfar, leka snickare i det gamla köket, leka författare i trappen, leka uppe på vinden, hjälpte till att både sätta potatis och plocka upp den sen. Åka till badhuset i Gammelstan, Hjälpa mormor i hennes fantastiska trädgård. Kan fortfarande känna den magiska doften och värmen i växthuset. Gympa på mormors studsmatta,följa till skogen och mycket mycket mer. Det första jag gjorde när jag kom dit efter att ha blivit inburen av morfar. Det var att plocka fram min gossikudde. Sen satt jag och den ihop. Jag skulle prompt sova med den varje natt. Och varje morgon hade dom bytt ut den till en vanlig kudde. Vilket nog var tur för den var nog inte särskilt sovvänlig. Ja nu när jag tänker efter så är det så många minnen som dyker upp. Fina varma minnen som får mig att le. Och det är precis som mamma säger " vi har varit med om dom, så vi kommer aldrig glömma dom" och så är det verkligen med personer man fått vara med om. Många många fina minnen. Men jag kommer också ihåg mindre fina minnen. Om hur mormor var. Men jag har nu förstått att den personen förmodligen kom fram efter morfar gick bort. Den hårda allvarliga personen. Som också förmanade hur man som flicka inte fick göra. Hur jag skämdes när jag inte gjorde som hon hade velat. Den där allvarliga blicken. Jag som alltid burit mina känslor utanpå i min hand. Kanske kände av hennes känslor redan då. Den där känslan av ensamhet och sorgen efter morfar. Vi pratade också om den i fredags. Dagen när hon valde bort sitt liv. Grannarna berättade om hur dom hade försökt stötta henne och ge henne pepp och uppmuntran i hennes oro. Dom sa att hon kände mycket oro inför framtiden. Men aldrig hade dom kunnat ana vad som skulle hända. Vi fick veta att deras barn hade varit hos henne samma dag. Hon hade varit barnvakt åt dom. Direkt dom hade gått hem hade hon nog gått ut i liret. Ingen kan veta vad hon kände i den stunden. Men förmodligen kände hon bara djup sorg och ensamhet. Hon tog beslutet att hänga sig. Avsluta sitt liv på det sättet. Jag har aldrig varit arg på henne för det beslutet. Känns som att man redan som barn förstod varför hon inte orkade leva. Hur man nu som barn kunde förstå det. Det var chockerande att prata om det nu och inse att det var inte bara våran familj som drabbades av hennes beslut. Det var en tragedi för grannarna och hela byn. Det hade jag aldrig greppat. Mamma sa till dom att det var hemskt det som hände. Och att det har varit tuffa år för familjen. Men idag mår vi bra. Och det är precis så. Idag mår vi bra. Men vilka helvetets år det har varit. Jag kan inte föreställa mig hur det har varit i mammas skor. Först pappa, 5 månader senare väljer hennes mamma bort sitt liv och sen dör hennes livskamrat . Det finns ingen som jag beundrar så mycket som min mamma. Hon är en överlevare och en hjälte av dess like. På denna fikastund blev så mycket avhandlat. Vi både skrattade och hade tårar i ögonen allihopa. Rondellen blev en happening och jag är så glad att jag kunde följa med. Men som sagt det satte igång mycket inuti. Att bli påmind om så mycket glädje men också den svarta sorgen. Som förföljde en under resten av uppväxten. Men vi tog oss upp från det svarta. Ljus och ta vara på livet är det som gäller nu. Leva lyckliga så länge vi bara kan.