mizztina

Jag vet inte riktigt vars jag ska börja. Det är så mycket som händer HELA tiden att jag knappt vet ut och in. Så mycket känslor som springer omkring i mig. Man kan lugnt säga att det har varit en händelserik sommar! Och sommaren är ju faktiskt inte över än på ett tag. Jag har inte ens många bild bevis på allt som jag har haft för mig. Har inte orkat att ta med kameran. Jag misstänker att det är för att minnet har börjat återvända till mig. Då behöver jag inte dokumentera allt som händer. Det känns SÅ bra när det kommer in folk på affären och att jag efter bara en stunds betänktetid kan placera vars jag har träffat på dom förr. Ångesten har hållt sig en bit ifrån mig nu på senaste. Dock har ilskan varit mer framträdande istället. Fast det är bara några få som har fått känna på min ilska. Kan väl dock säga att det är tur att dom hade förtjänat den när det bar av. All min ilska hamnade i ett klockrent slag. Olyckligtvis så hamnade slaget mellan benen på min närmste vän. Eller jag kan ju inte säga att det inte var meningen att träffa där ..för det var det. Tur att han höll med om att han förtjänade det. Jag ska inte gå in närmare på varför jag slog. Men jag vet att jag gjorde det för att jag älskar honom och är rädd om honom! Vill inte att han ska fara illa på någotvis. Jag vet att han har stenhård självdiciplin verkligen att han om någon har det. Men jag blev så oerhört rädd! En annan sak som har gjort mig arg och besviken nämligen utanförskap. Jag har ju haft som mål i sommar att komma närmare min familj och känna att jag också hör dit. Jag tycker att jag har lyckats väldigt bra på den fronten. Dock är det fortfarande så skört för mig att minsta lilla gör att jag trillar tillbaka igen till att känna mig fel och utanför. Det är inte egentligen någon som har gjort något mot mig för att jag ska känna så utan det är mitt jobbiga psyke som spökar för mig. Min äldsta bror och hans familj har varit hemma nu i några veckor. Tror att dom ska vara kvar 2 veckor till ungefär. Det har varit jätte mysigt att umgås med dom allihop. Jag har t.o.m prövat på att vara barnvakt. Det gick mycket bra tills sista kvarten. Allt sånt har kännts så underbart skönt .. att bara fått vara med familjen och känna lugnet. Mamma har för första gången på flera år haft en lång semester så hon har väl aldrig någonsin varit så mycket hemma. Men bara för att hon har varit hemma har det ändå inte varit lugnt. Ska man försöka vara med min mor en dag/kväll så måste man planera det långt i förväg. Oj vad hon och hennes sambo ränner och far omkring. Alla deras planer måste även planeras in i minsta detalj. Det är inte så att jag har velat följa med på alla deras äventyr. Det enda jag har känt är att jag har velat spendera lite tid med min mor. Har nu träffat henne 3 gånger själv på en sjukt lång tid. Jag unnar henne verkligen att göra ALLT hon vill .. det jobbiga kommer sen när hon är trött. Fast hon fattar inte det själv. Nu har jag sen i efterskott fått veta att hon har känt sig otroligt pressad i sommar för att göra alla till viljes. Men sånt får man veta sen när man bryter ihop. Eller när vi båda bryter ihop. Det jag tänkte skriva om att känna sig utanför ..Mamma ringer och surrar med mig i telefon och säger hon ..  har jag sagt att holmströms kommer på lördag? 2 dagar innan middagen är. Känndes som att dom hade planerat dagen och sen sa dom det till min i förbifarten. Jag älskar ju spontana grejjer när det gäller mina vänner. Men det blir en annan sak när det gäller familjen. Holmströms är en familj som vi har rest massor med i våra dagar och umgåtts barnen emellan också. Jag har förr tyckt om att vara med när vi träffar dom. På senare år så har jag mest suttit och kännt mig dum när alla har varit djupt inne i diskussioner om politik och allt möjligt annat. Jag har verkligen ingenting att komma med på den fronten. Blir oftast rädd om diskussionerna blir för högljudda också. Sen pappa dog så har det varit hemskt jobbigt för mig dom där middagarna. Kan säkert bero på att när vi var yngre så sprang vi ju omkring och lekte och hade annat för oss när dom vuxna diskuterade. Nu är det annat när vi också har blivit vuxna. Jag hade otroliga samvetskval om hur jag skulle göra. Om jag skulle vara med på middagen eller inte. Tillslut så valde jag att inte vara med för att slippa bli ledsen och känna mig dum. Det ett jobbigt beslut både för mig och mamma. Speciellt eftersom att jag bestämmde mig när jag var arg på min mor. Fast jag egentligen var arg på mig själv. Dagen innan middagen skulle vara så blir det en spontan släkt träff på farfar och farmors gamla stuga. Jag hade äntligen fått mig en tvätttid så jag kunde inte följa med. Mamma gullbad mig att jag skulle komma ändå och att det skulle fixas så jag kunde ta mig in till stan igen .. bara jag var där en liten stund. Guld tänkte jag och slängde i 2 maskiner ..dom hann bli klara så jag slängde dom på tork. Och satte in 2 nya maskiner. Stressade sen iväg till Renön. Jag hade trott att jag max skulle behöva vara där lite mer än en timme. 4 timmar efter så gick jag omkring på nålar och såg ut som ett åskmoln. Försökte få ögonkontakt med min mor men det var omöjligt. Kännde mig som en tonåring som krävde att någon skulle skjutsa mig. Men mamma hade ju lovat att det skulle fixa sig. Tillslut när jag höll på att koka sönder av ilska så såg min faster att jag VERKLIGEN ville fara därifrån. När jag kom hem så hade jag 20min på mig att få all tvätt torr. 20min är INTE mycket tid när man har haft 4 maskiner fulla! Det slutade med att jag fick hälla ut all tvätt i min lilla lägga och hoppas på att den skulle bli torr och sen for jag och drack öl istället. Sjukt arg var jag! Dagen efter då mamma ringde och frågade hur det hade gått med tvätten så fick jag veta att vi hade missförstått varandra totalt! Då kunde jag inte vara lika arg längre. Men det var inte kul att vakna upp till en lägenhet full med tvätt. Har också kännt mig utanför när hon och jocke har åkt till Tällträsk utan mig för att jag har jobbat. Men det är enbart för att jag jag känner mig mer som hemma med släkten på mammas sida än på pappas sida. För mina bröder så är det tvärtom. Jag vet att det inte är meningen att jag ska känna mig utanför. Jag vet det. Sen efter tällträsk så hade dom varit förbi på pappas grav så att Einar fick hälsa på sin farfar. Det hade jag så gärna velat följa med på. När vi var på Renön så frågade min lilla kusin vem som är Einars farfar ..mamma sneglade på mig och sa att det är ju Lennart. Båda blev vi nog lite tårögda. Pappa hade varit en sån stolt farfar! Men det går inte att ta miste på att Einar är en Lundströmare. Jag tror att det bara är att konstatera att när jag blir ledsen så känner jag mig utanför och dum och fel och när jag faller så kommer sorgen efter pappa. När jag saknar pappa så känner jag mig som 13år. Och så snurrar det runt.  Förra måndagen så hade jag och mamma ett långt snack. Vi behövde nog rensa luften lite grann. Båda grät och jag fick veta hur hon har mått senaste tiden. När vi hade fått ur oss allting så berättade jag för henne om att jag röker. Har döljt det för henne sen jag var 16. just för att jag inte har tänkt att röka hela livet. Jag har ett datum när jag ska försöka sluta men jag säger inte när. Däremot så har jag slutat snusa! Det är svårare att sluta snusa för mig än det är att sluta röka. Jag vet att jag kommer att lyckas när det blir dags. Det var så oerhört skönt att erkänna för henne att jag röker. Känndes verkligen som att en stor sten släppte från bröstet. Cigg har varit en tröst för mig och om jag inte är ledsen så behöver jag inte nikotin. Feströkningen är enbart en vana och för att hålla mygg och knott borta :P Så.. that´s it Så.. adjö