förvirring.
jag gör ett försök att skriva av mig igen . jag går som mest och samlar på mig grejjer i huvudet och snart så kommer huvudet att sprängas. Det har varit en mörk tid ett tag. Varit rädd att jag inte skulle palla med vardagen utan medecinen. Var verkligen påväg att ge upp. Det gör så ont att hoppa tillbaka till dom gamla tankarna när jag har fått vara utan dom så länge. Har hunnit bryta ihop ett antal gånger på den senaste tiden. Det är inte alla som gråter på möte med arbetsförmedlingen. Kändes grymt jobbigt att bryta ihop där av alla ställen. Men vill tårarna fram så kan jag inget göra än att låta dom komma. Det var meningen att vi skulle prata om min framtid jag och af tanten. Det gick inte så bra. Så vi har bokat ett nytt möte inom kort för att se hur dom närmsta veckorna har gått. Jag kände mig alldeles svart inuti när jag gick från det där mötet. men på någotvis så var det där mötet bra ändå . efter den dagen så kändes hjärtat lite lättare. Det var lite lättare att andas. Jag har ingen aning om hur min framtid kommer att se ut. Det kan väl ingen veta antar jag. Det skulle vara så grymt skönt och befriande att veta vad som kommer att hända efter sista januari. Jag gjorde ett test på afs hemsida om vilket typ av jobb som skulle passa mig. Af tanten trodde att det skulle vara en bra hjälp om jag ville få ideer. Hon blev inte särskilt förvånad när jobb som hade med musik att göra hamnade på första plats. Andra plats kom jobb som hade med skrivande att göra. Tredje var jobb i affärer. Testet gick ut på att man skulle svara på frågor om hur man ställde sig till olika jobb. Man skulle kryssa i om man var allt från mycket intresserad - inte alls intresserad. Jag satt och kryssade i rutan inte alls intresserad hur många gånger som helst! Blev nästan orolig att jag var totalt nollställd till alla jobb. Men riktigt så var det inte tack och lov. Jag älskar ju att jobba. Dock kändes det ironiskt att kryssa i saker som hade med musik att göra. Det är ju bara en dröm. Drömmar går inte i uppfyllelse. Men det skulle vara underbart om drömmen blev sann. Jag vet att det kommer att ordna sig med jobb och sånt eller sysselsättning. Det gör det alltid. Men även fast jag vet det så är jag orolig som tusan och har sjukt mycket panik över det ändå.
Nu till något helt annat nämligen relationer.
Alla som har betett sig som ett svin räcker upp en hand .. jag räcker upp båda mina! Jag vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Jag förstår inte hur det här kunde hända igen. Eller tydligen så förstår jag det. Jag har ju fått förklarat för mig hur jag funkar. Ändå trodde jag att det aldrig skulle hända igen. Jag trodde defenetivt inte att det skulle bli min mor som blev drabbad av det. Så många elaka saker som jag har sagt till min mor dom senaste månaderna. Jag borde hugga av mig min tunga direkt. Jag har fått förklarat för mig att människor speciellt pojkvänner som jag har haft har jag stött bort på alla möjliga sätt och vis.Jag har betett mig som ett svin för att skjuta dom så långt ifrån mig som möjligt. Allt för att bevisa för dom att dom kommer att försvinna.
Det är allt för många människor som har försvunnit tidigare i mitt liv. Det har gjort ont och gör fortfarande det. Dom människorna har jag inte gjort så att dom har försvunnit , dom togs ifrån mig ändå. För att tydligen så hade dom levt klart sina liv. Den där psykologen som berättade om mitt liv hade rätt igen. Alla mina relationer har gått åt skogen för att jag har varit så rädd för att bli lämnad. Det har jag med mig sen jag blev adopterad. En baby som är 9månader gammal kan inte hantera att bli lämnad. Därför försöker jag skumt nog på alla sätt och vis att bli lämnad i vuxen ålder så att jag kan lära mig att hantera det då. Jag trodde att nu då jag visste om hur jag fungerade så skulle det inte hända igen. Det är ju därför som jag har valt att vara singel så länge. Trodde aldrig att min relation till min mor skulle ha något med det att göra. På något vis så hade jag räknat bort min mamma. Min mamma som är mitt allt! Jag har mått otroligt dåligt över det här. Det är mycket därför som jag har haft en rejäl svacka. Men eftersom att min mamma är guld så har vi kunnat prata om det här och nu så förstår vi varandra igen. Mamma sa att det var bra att jag testade henne. Det tyckte hon betydde att jag hade kommit långt. Hon sa att hon tålde det och att hon aldrig kommer att lämna mig. Men hon höll med om att jag hade betett mig orättvist och elakt. Det har nu gått nån vecka sen jag kom på allt det här. Har sett mig själv som världens största svin. Nu med mammas ögon så kan jag se det på ett annat sätt. Jag får helt enkelt se det som läxa och lära mig utav den och aldrig göra om det igen. Jag vill ju kunna fungera i ett normalt förhållande. Vill inte behöva kämpa med min rädsla. Det kommer jag inte stå ut med och ingen annan heller.
En annan relation som oväntat har tagit form det är min vänskap med min farmor. Farmor och farfar har alltid varit noga med att inte favorisera något barnbarn. 15 st barnbarn har dom. Innan pappa dog så hade vi inte alls så mycket med dom att göra. Eller dom har ju alltid funnits där och så men inte kanske på samma sätt som andra farföräldrar har gjort. När pappa dog så blev kontakten bättre. Förra sommaren så blev farmor änka. Hon hade tagit hand om farfar i många år innan han dog. Nu när hon är själv så har hon börjat att leva igen. Hon är som en ny människa. Alla principer som man trodde att hon hade , det var bara farfar som hade dom. Jag är hos farmor minst en gång i veckan. Hon ringer och bjuder på mat och så sitter vi och surrar om allt möjligt. Hon har blivit mer som min "mormor" hedvig. Det är helt otroligt underbart att få vara med om det. Jag har saknat en sån kontakt i många år. Vi pratar om allt möjligt. Kärlek och gamla tider och vardagen i allmänhet. Sen om jag har tur så brukar hon sjunga lite för mig också. Hon har en väldigt vacker röst! Hon är sopran som mig. Farmor kom in på jobbet i fredags och hade en lapp med sig åt mig. Hon skulle resa till sin syster och hon ville lämna den här lappen till mig innan hon åkte. Det var en dikt/psalm som handlade om att om än det är mörkt så ljusnar det. Jag blev mycket rörd. Den var så fin och tanken som låg bakom ..ja det går inte med ord att beskriva hur mycket det betydde för mig. Jag kände verkligen att hon har omsorg om mig. Världens finaste farmor ingrid! Vill även tillägga att jag hade världens finaste farfar också trots hans principer.
Förvirring.
Det har varit totalt dött på kärleksfronten. Det har varit ganska skönt och lite tomt också. Men från totalt dött till total förvirring på kort tid. Han som försvann sist i mitt liv dök helt plötsligt upp i helgen. Vi pratade flera timmar och jag blev inte så mycket klokare av det. För honom kanske det gick upp ett ljus. Kortfattat så sa han att han hade saknat mig, att han fortfarande älskar mig och att om han hade velat ha flickvän så skulle han vilja ha mig och att han kände sig lycklig när han var med mig. Det borde räcka för mig för att ta upp honom igen. Jag testade att slå på känslorna och vips så pirrade i magen och dom sköna rysningarna var tillbaka. Men jag slog av dom igen. Jag sårade honom när jag berättade om hans vän som jag är intresserad av. Det gjorde honom svartsjuk. Jag ville inte såra honom. Det gjorde ont. Men jag hade inte hört ett ljud från honom sen ja lämande ut mitt hjärta till honom. När jag inte hörde något från honom så la jag ner det och tog tillbaka mitt hjärta. Jag vet att han aldrig har velat såra mig med flit. Det kändes skönt att få prata med honom även om vi inte kom fram till något. Om han nu mot allförmodan skulle våga ta upp det vi hade igen så vet jag inte vad som skulle hända. Men han är ju ändå mr ööh som är så sjukligt blyg och otroligt disträ så det kommer nog inte att hända. Men att han sa alla dom ord som jag hade drömt om att han skulle säga det kändes otroligt skönt. Fast fruktansvärt förvirrande. Innan helgen så var jag redan förvirrad och det hade inte något med honom att göra. När någon försvinner så lägger jag ner och börjar om. Och det hade jag gjort. Så intresset för 2 andra gjorde mig förvirrad istället. Nu har jag ingen aning om vad jag känner. Trots att jag höll på att försäga mig tusen gånger i helgen om alla känslostormar som jag har. Jag vet att jag tycker om dom här båda på helt olika sätt och dom får mig att må bra på helt olika sätt. Jag antar att tiden får utvisa vad som är meningen ska hända. Men jag är ju en sån som vill skynda på tiden så att jag med en gång får veta vad som är meningen. Jag vill precis som alla andra ha kärlek. Jag är intresserad av att tycka att kärlek är något underbart igen. Inte ett jävla gissel. Jag berättade för mamma om min situation idag hon sa.. du har verkligen allt och inget. Så sant så!
En annan sak som gör det hela mer komplicerat är att personerna vet om varandra. Och att dom pratar nästan dagligen. Den dagen jag kommer att kunna hålla mina känslor för mig själv så ska jag ge mig själv en high five!
Jag vill bara säga tack till alla er som gör mina dagar mindre mörka. Till er som får mig att tro att livet är värt att leva. Till er som helt enkelt lyser upp min dag genom att bara finnas. Tack!
Förövrigt så har jag haft en mycket mysig kväll med min mor. Jag är två påslakan rikare och har sett ett öga rött på bio. Roligaste var när min mor idag kallade mig för en riktig tant. Hahha jag säger ju att jag är en tant!
Så..that´s it
Så..adjö!