mizztina

Jag förstår inte riktigt vad det är som har hänt med mig. Jag har aldrig någonsin förr haft skrivkramp. Aldrig har det varit svårt att få ner tankarna här eller på papper. Men jag prövar att göra ett försök och se hur det går. Tror att om jag inte skriver så kommer jag att bli ännu mera deppig. Japp deppig har jag blivit igen. Men det är för att det är så många tankar som kväver mig. Panik inför framtiden helt enkelt. Paniken blir till ångest som slutligen utlöser panikångest attack. För en vecka sen så kom alla känslor rusande tillbaka. Jag vet inte riktigt vad som hände men helt plötsligt så var alla svarta tankar där igen. Alla tankar om att inte vilja leva , att inte orka något mer . sluta kämpa igen . ge upp helt enkelt. Jag kunde inte se en enda bra sak med mig själv inte en enda! Det har ju varit vardagsmat för mig tidigare att ha alla dom där tankarna. Men när jag har sluppit dom så länge så gör det så jäkla ont när allt kommer tillbaka. Så sjukt jäkla ont gör det! Och inte blir det bättre av att det är kallt ute nu. Kroppen stelnar och tycker att det är lika bra att stanna kvar i sängen. Men skillnaden nu är att jag faktiskt ändå stiger upp på morgonen och rusar till jobbet. Då är det tur att man bara har ca 2min dit. Jag vill inte leva mitt liv såhär , jag vill inte önska livet ur mig själv. Jag vill inte behöva börja om med medecinen. Jag vill inte! Jag ska försöka på alla sätt och vis att fixa det här. Förhoppningsvis så är det bara en svacka. Jag håller alla tummar jag har att det bara är det. Sommaren har varit helt underbar på alla sätt och vis. Jag har för första gången i mitt liv orkat vara delaktig i allt på ett sunt och skönt sätt. Har aldrig sen jag var liten haft en sån här bra sommar. Tack mina vänner för det!

Det har varit fullt ös hela sommaren och sen när det stannade av så stannade allting av rejält. Jag har haft separationsångest för alla som har åkt iväg. Hatar separationsångest. Alla gör något meningsfullt av sina liv. Eller ok kanske inte alla. Men det har kännts så i alla fall. Där för en stund så blev jag sugen på ume igen. Jag ville också bort och göra något nytt i mitt liv. Det blev en weekend med mor i ume. Grymt härligt var det! Dock insåg jag att ume är inget för mig längre. Roligt att fara dit och besöka men inte bo där. Så mycket galet och så dåligt som jag mådde i ume ..det är inget att längta tillbaka till. Jag har ju flyttat klart i mitt liv. Pitebo i hela själen! 

Tankar om att flytta tror jag dels har med separationsångesten att göra och det att jag knappt umgås med min mor nu. Eller självklart så träffar jag henne nångång i veckan , men aldrig själv. Det var helt underbart att få rå om mamma helt själv när vi var i ume! Ja .. jag är världens största mammagris. Men mamma är den trygghet jag har. När jag känner att jag och hon glider ifrån varandra så känner jag mig vilsen. Jag är otroligt glad för mammas skull att hon har hittat kärleken! Dock hade jag nog inte räknat med att hon skulle bli en toffel. Sen har det varit lite kaos på pitholm i sommar. Det kanske inte är alldeles lätt när det för första gången sen pappas död bor någon med mamma. Jag har ju hunnit vänja mig lite vid det i alla fall . men alla i familjen har inte det. Så det har varit en hel del missförstånd och onödigt tjafs där hemma. Det har väl löst sig nu . fast det är inte direkt någon glad stämmning där. Eller jag vet inte . kan vara att det är för att ingen säger något. Det är mest tystnaden som råder. Och inte blir det bättre av att jag är på gränsen till deppresion igen. Tur att man kan ta en promenad och få svar på lite frågor i alla fall. För en gångs skull så har mamma rätt om att promenader är great.

Som det är nu så försöker jag att komma på saker som gör mig glad. Människor som gör mig glad och situationer som gör mig glad. Jag har ju faktiskt några som kan få mig att skratta och kvittra trots att det är svart inuti. Måste försöka hålla mig till sådana människor så att jag kan få positiv energi. Jag vill kunna säga när folk frågar hur det är, att allt är bara fint. Det var underbart att få yttra dom orden i sommras och verkligen känna så också. Nu då jag vet hur det känns att må bra så måste jag få det att funka igen. När jag hade mina sköna dagar så hade jag bestämt mig för att sluta röka. Har ju inte tänkt vara rökare i hela mitt liv. Men som det är nu så håller jag fast vi rökningen ett tag till. Jag slutar när det går. Men det går inte nu.

En sak som jag också är i behov av det är bokcirkeln. Vars tusan tog min självkänsla vägen? Ja det är väl som det står i boken att man måste fortsätta träna att se sig själv på ett annat sätt. Jag har inte tränat på ett tag. Kanske hittar jag energi till det snart. Skulle önska att vi kunde fortsätta med bokcirkeln. Dom där måndagarna har hjälpt mig mycket!

En till sak som jag har panik över. Bara för att man har gjort upp planer för sig själv. Först trodde jag att jag inte skulle leva tills jag blev 20. sen när jag fortsatte mitt liv så hade jag ändå en livsplan. Innan 25 så skulle jag ha hittat ett jobb (klarat av ett heltids jobb) som jag trivdes med. Hittat den som jag ville leva med. Planera för hus och familj. Och absolut inte vara depprimerad längre. Födelsedagen har inte varit ännu , tvivlar dock starkt på att kunna hitta allt det där innan 2 dec. fuck!

Fast jag har lyckats med att inte vara deppig. Ett tag i alla fall. Har trott att jag hade hittat jobbet som jag trivdes klockrent med. Resten med förhållande och sånt har stått helt klart still. Har trillat dit några gånger på 3 singel år. Har så lätt för att börja tycka om folk och ta dom till mitt hjärta. Men jag har kämpat och fått respons lite då och då. En bra respons är väl när någon säger att dom älskar en? Jo men om personen i fråga är sjukt blyg och kanske inte vill eller vågar hålla kontakten då måste man lägga ner. Jag har i alla fall haft det grymt bra med den där personen. Det är jag glad för.

Något som jag fascineras över är att det alltid finns två personer som jag tycker om. Har diskuterat det många gånger med karra. Hon kan inte fatta hur det går till. Det kan inte jag heller. Men det har ALLTID varit så. Så självklart finns det 2 nu också. Men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Vet bara att dom kan få mig att skratta högt. Det uppskattas!

Jag har föresten inte tid att ägna mig åt kärleks gissel. Nu har båda körerna börjat om så det är fullt upp i sångvärlden. Roligt och stressande. Jag lär mig minst 5 sånger i veckan. Blir ganska intressant när jag lyckas göra en låt av allihopa i huvudet jämt. Skulle önska att jag hade ett litet skyddsrum dit jag kunde gå och sjunga hur mycket och högt jag ville. Garaget på pitholm brukar få duga ibland. Längtar tills dagen det blir hus. Då ska jag spela alla mina skivor högt och sjunga, sjunga och sjunga!

I helgen blir det kör helg med pitegospel. Typ kickoff inför hösten. Ser inte framemot det. Jag är alldeles för blyg på kören för att uppskatta att hänga med alla en hel helg. Trist att det är så. Konserten på lördagkväll kan dock bli roligare. Synd att mamma fyller år då. Missar ett mysigt kalas. Men det kan inte hjälpas. Jag känner att jag lever ett helt annat liv än dom flesta i kören. Får dåligt samvete för det även fast jag vet vem som har fått mig att tänka så. Tänk att den jäkeln aldrig slutar påverka mig! :(

Tillsist. Kan inte alla bara sluta med knark?? Jag håller på att bli galen snart. Less på att se folk förstöra för sig själva! Snart är det svårt att hitta någon som aldrig har prövat knark. Galet!

Och sista. Det som som uppskattas mest just nu är roliga och oväntat bra saker. Give me that!

Jag ska fixa att inte gå under igen . jag ska det!

Så..that´s it

Så.. adjö!

pst .. det bästa på länge var oboy mys med sis! tack för den älskade vän!

pst 2 .. ellen kom hem för ett tag! visst då? :)