mizztina

Tänkte fortsätta att skriva om min senaste tid i livet. Tänk att året 2007 blev det år som jag klarade av att ändra på mitt liv. Jag tog tag i otroligt mycket. Jag fixade att sluta med min starkaste ångest dämpande medicin. Jag tog tag i min blygsel inför mina bröder. Skapade min självkänsla. Jobbade upp mina timmar så att jag fixade att jobba halvtid från att ha varit så ledsen att man inte har kunnat arbeta. För att ångesten ständigt har härjat i kroppen. 2007 blev även året när mina självmordstankar försvann. När jag för första gången i mitt liv faktiskt kände att jag ville leva. Som sagt så blev det även året när jag slutade med nikotin OCH sist men inte minst .. året som jag hittade mitt livskärlek.

Så 2007 blev nog ett bra år ;)

Ska bara återgå till att skriva om kärleken igen. Har jag hittat mitt livskärlek? Jo det har jag utan någon tvekan alls gjort. Jag har aldrig sagt dom orden förut utan att känna tvivel. Men jag känner inga som helst tvivel på att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Jag vill att vi bara ska kunna hoppa över dom här åren så att vi kommer till det stadiet där vi har barn och hus och att jag har jobb och att vi är gifta. Jag har inget egentligen emot att leva i nuet. Men jag är rädd för att det kommer att hända e något så att vi inte får uppleva alla dom här sakerna tillsammans. Ja ,jag är otroligt sugen på barn och det har jag varit länge. Nu är det inte så att vi försöker skaffa barn. Men jag skulle inte ha något emot att bli gravid. Säkert låter det som att vi går fort fram . eller att jag går fort fram. Men jag har kännt e så länge så att det inte känns som att vi går fort fram. Sen har jag aldrig förr varit så säker i hela mitt liv på att jag bara vill endast vara med en  person. Det har alltid förr varit någon annan som har lockat på sidan om. Nu finns det ingen. Och ingen skulle kunna få mig till att göra så igen. Jag är inte heller rädd för att e skulle hitta någon. I mitt liv så har det alltid varit så att om något har varit bra så har det försvunnit. Så tyvärr så får e leva med min rädsla . han fick befara den i fredags. Jag blev så orolig när jag inte fick tag på honom. Hann måla upp väldigt hemska saker i min hjärna. Men det hade inte hänt honom något. Såklart. Jag hoppas att han blir personen som inte försvinner för mig. Jag kan inte göra något åt rädslan eller katastrof känslan som jag får . har varit med alltför många gånger om att det som är bra försvinner. Döden har kommit. e säger att jag inte ska gå och vara rädd och ta ut saker i onödan. Självklart har han rätt. Men det funkar ändå inte när jag blir rädd. På en vecka så åker han till thailand i 10dar, det är ju inte så länge. Men jag kommer att vara livrädd tills jag ser honom igen. Just nu är jag livrädd för min mammas skull för hon är i thailand nu. Inget får hända henne! Jag blir lugn när jag ser henne igen. Men oj vad jag saknar min älskade mor! Jag kommer se så  bra när hon kommer hem. Hon har skickat mms på glasögon som hon har köpt åt mig och så har hon köpt linser. Kommer att se som en kung sen! :) pst.. jag vet att jag och e kommer att hinna med allt det där med familj och äktenskap. Men jag kan inte rå för att jag vill att det ska hända snart .. man är ju inte mer än pitebo ;)

En annan sak

Dom jag älskar försvinner så lätt , så snälla ni gör inte det.

Om nu något skulle hända e så har vi ändå hunnit uppleva så otroligt fina stunder tillsammans. Hotell helgen i luleå var kanske det bästa jag någonsin har varit med om + 5 rätters middagen på bryggargatan! Så fint och ja så underbart helt enkelt! Och det bästa av allt. Jag skrattar fortfarande så jag får ont i magen i hans sällskap. Kan man begära mer? vardagsromantik är det bästa!

Så hur går det annars i tantens liv?

Nu har jag varit klart på gottis. Tiden där har gett mig mycket . jag har nog även gett personalen mycket också. Det har varit roligt och jobbigt och slitigt ibland och tärande också. Men jag har klarat det! Har varit ett år på samma ställe och jag fullgjorde min plikt. Nu har inte allt gått som det skulle. Jag skulle tex vara redo för att stå till arbetsmarknadens förfogande nu. Men jag är inte redo. Mötet med arbets f, försäkrings k samt min läkare fick mig verkligen att inse det. + att jag bröt ihop. Det gör ont att det är så många som bestämmer om ens liv. Men så är det när man är sjuk. Även om jag mår mycket bättre nu + att jag vill leva så är jag ändå fortfarande sjuk. Har sjuka tankar och ångest ibland. Skillnaden är att jag vet att mina tankar är sjuka och att ångesten inte kommer lika ofta. På mötet så bestämdes det att jag inte kunde jobba. Ja kunde inte heller få fortsätta att arbetspröva eftersom att det hade gått ett år. Därför kommer jag nu att få kalla det jag gör för sysselsättning. Får endast arbeta 10tim iveckan innan beslut om aktivtetersättning är klart. När det är klart så får jag kanske börja om att jobba halvtid. 10timmar är inget alls att hänga julgranen. Inte när jag har fixat att komma upp i 21 timmar + att jag inte mår bra av att vara hemma och göra ingenting. Nu har dom dock lovat att ett beslut ska vara taget innan första mars eller första april. När jag var på möte igår så lät det som att det tidigast skulle bli april som allt var klart + att jag skulle få en ny handläggare då på fk. Så som det är nu så har jag typ semester en månad fast det ser ut som att det bli 2 månader. Det känns mycket skönt att vara ledig. Har inte varit ledig på ett år. Kroppen behöver gå ner i varv. Men det betyder att jag kommer att bli ledsen och låg i början. Så är det jämt när jag stannar av. Förutom det så kommer jag att njuta av att vara ledig! När ledigheten är över så kommer jag att få börja om att vara på skölds igen och hjälpa damer att hitta kläder. Jag tror att det kommer att bli mycket bra! Trivdes verkligen med det jobbet. Dock var min kropp i det sämsta skicket då. Jag stod upp med hjäp av kaffe och cigg. Kroppen ville inte behålla något annat. Så jag har bättre förutsättningar nu att visa hur mycket jag gillar mitt jobb. Visa framfötterna. Ja tror att det blir bra. Ska bara vara ledig först och låta fk tjorva klart. Det enda som är dumt är att jag kommer att få ca 1500kr mindre för att jag inte är heltidsjukskriven. Det är sjukt! Varför ska man få mindre pengar när man vill göra något istället för att ligga hemma och vara ledsen? Jag begriper inte det! Men självklart så väljer jag att ha sysselsättning istället för att bli depprimerad igen. Jag vill ju kunna jobba en vacker dag.

En annan sak. Jag har börjar en ny kör. Dom från bokcirkeln drog med mig i en till gospelkör. Så jag har lagt ner amatör kören. Jag gick ju den med min mor men hon och jag skolkade mer och mer från kören nu det sista halvåret. Lika bra att lägga ner det. Så nu sjunger jag istället i två gospelkörer. Jag som tycker att gospel kan bli otroligt enformigt :P ja ja det verkar i alla fall som en mycket roligare kör och seriösare än amatörkören. + att jag är tillbaka i missionkyrkan igen. Där gick jag och ellen i en kör som hette sångsvanarna . vi började när vi var typ 7 år fram till dess då man tyckte att det var pinsamt att befinna sig i en kyrka på en fredag kväll. Men innan man kom upp i tonåren och tyckte att det här med kristendom var pinsamt och töntigt(för att alla andra sa att det var så) så hade vi sjukt roligt under dom där fredagarna. Den hannah som då fanns som vågade springa omkring och ta plats och hitta på danser och stå med dom andra vid pianot och sjunga högt och ja just det där med att ja vågade ta plats då. Allt sånt kom tillbaka till mig när jag kom in i kyrkan. Men ändå så står jag där det nya hannah den blyga som har händerna i byxfickorna som inte vågar prata med någon och känner sig mest ivägen. Gamla hannah borde ha ett ordentligt snack med nya jobbiga hannah. Och tro mig det har hon. HELA tiden. Men det hjälps inte. På sin höjd så kanske händerna åker ur byxfickorna. Det gamla  hannah vågade sjunga solo det vill den nya hannah också våga. Men det dröjer. Jag kämpar med mina körer och försöker att passa in . eller så är det så att jag inte alls försöker att passa in. Har bestämt mig för att jag passar. Kan inte röra min stela kropp. Kroppen som annars älskar att dansa. Det är så mycket som jag brottas med varje kör övning. Men trots det så utmanar jag mig själv och går dit. Jag älskar ju att sjunga och även om aset tog ifrån mig min självkänsla i sången så har han inte tagit bort kärleken som jag har till sången. Det kan ingen göra. Kanskejag en dag vågar ta lite mer plats? Skulle vara en befrielse!

Nu har jag skrivit lite mer om mitt liv .

Det finns mycket kvar som jag grubblar på. Så nog kommer jag fylla fler wordsdokument med tiden lita på det ;)

Vill bara säga till mina vänner .framförallt min syster. Jag kommer aldrig att försvinna från dig! Även om jag är nykär nu och försöker handskas med det så finns du alltid kvar i mitt hjärta och jag hoppas att jag kommer att få finnas kvar i ditt. Vi har så mycket äventyr kvar att upplveva du och jag. Älskar dig!

Mina andra vänner. Jag kommer aldrig att bli en sådan människa som ger upp mitt liv för någon annans liv. Däremot så håller jag på att lära mig att kompromissa och lära mig att det är ok att vilja vara med den som är tillsammans med jämt. Men ändå för den skull inte alltid vara det. Jag kommer aldrig att försvinna från er mina vänner. Älskar er och kommer alltid att finnas här för er!

Så..

That´s it

Så..adjö!