mizztina

Tiga är guld.

Sen pappa dog så har jag alltid haft ett stort behov av att skriva av mig. Jag klarar verkligheten lite bättre efteråt. Nu var det så längesen jag skrev . jag är rädd för att om jag bara tillåter att släppa ut allt så kommer det att bli en katastrofal bomb! jag undrar om det är meningen att man ska plågas av dåligt samvete hela livet? Ska man alltid gå med hjärtat i halsgropen och tänka ..OJ nu var jag inte tillräckligt snäll/god medmänniska. Nu tog jag för mycket plats. Sa för mycket. Helt enkelt tyckte för mycket. När man tror att man har lärt sig att stå upp för en själv, kanske verkligen vågat säga vad man har tyckt. Stolt för stunden och sedan är det dåliga samvetet där igen . en gång sa jag om en annan människa att det är tydigt att varannan vecka mår personen bra och nästa vecka är det kaos. börjar inse att det är likadant för mig. En veckan så kan jag ha full kontroll över mitt liv och framförallt mina känslor. Nästa vecka så äter ångest och dåligt samvete upp mig. Alla känslor blir tydligare när jag delar mitt liv med någon. När jag vågar dela med mig av den galna deppiga hannah. Jag älskar honom så mycket så även om jag inte vill visa hur jag mår ,så har jag inget val . jag vill ju dela mitt liv med honom och han vill dela sitt liv med mig. Jag önskar att han slapp se när jag gråter. När jag blir osäker och rädd. Samtidigt så behöver jag honom vid min sida när jag sjunker. Ibland önskar jag att jag kunde skrika och härja och vara arg istället. Arg för allt hemskt som har hänt i mitt liv. Men jag är inte en arg människa. När jag mår som sämst så är det inte världen som gör mig ledsen . det är hur jag har hanterat hur världen / mitt liv är/blev. Jag känner mig starkare än vad jag någonsin har gjort. Men trots det så har jag kvar mitt självförakt. Hur tusan går det ihop?

Jag vet att det finns tusen olika sätt att hantera sorg på. Det finns väl egentligen inget sätt som är rätt eller det enda rätta sättet. När jag faller ,när jag gråter och längtar efter en tid som var. Då faller jag rejält! Jag kan inte göra på något annat sätt. Det är mitt sätt att falla isär och plocka ihop mig igen. En del tillåter sig inte att falla. Dom ser det som ett misslyckande, går på i 110 för att det är så man ska göra . människor som gör så har svårt att förstå mig. Jag har svårt att förstå dom . folk om anser att det är så många som är sjukskrivna bara för att. Citat "dom orkar inte gå till jobbet, men dom orkar minsann sitta och fika hela dagarna. " nu är ju reglerna för sjukskrivning ändrade så det går inte att låssas vara sjuk. Vad jag nu egentligen menade med det där är att jag inte kan förstå att folk måste häva ur sig sånna där kommentarer. Jag hör inte till dom som har suttit mest på stan och fikat när jag har varit sjukskriven. Om jag har suttit på fikat så har jag mest haft panikångest över att det har varit så mycket folk på stan. Jag tycker att det är hedersvärt av dom duktiga människorna att dom pluggar massor , har bra jobb för att dom är välutbildade. Att dom orkar gå på i 110. Jag bugar mig verkligen för dom! Men då är min fråga "bugar " dom sig för mig när jag har klarat av en hel jobb vecka? Jag är ju inte en lika duktig människa eftersom att jag endast jobbar halvtid. Har inte ens ett riktigt jobb. Inte ens arbetsträning. Men även om det just nu kallas för sysselsättning så känns det inte mindre som ett jobb för det. Jag jobbar stenhårt när jag väl jobbar! Jag älskar när jag känner mig behövd och kunnig på det jobb jag gör. Nu är min framtid osäker igen. Vet inte om jag har gjort tillräckligt för att få börja arbetsträna. Jag tycker att jag har det. Men man vet ju aldrig. Sista augusti kommer min dom. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska få vara kvar på samma ställe. Samtidigt kommer frågan.. klarar jag att jobba mer än halvtid? Jag får panikångest av att tänka på det ens! När jag kommer hem på dagarna så är jag fullständigt knäckt. Jag ger inget mindre än allt på jobbet. Vet att det kan bli mitt öde också. Vet ju vars jag hamnade sist.

I sommar så har det varit kaos i mitt liv. Mitt livs första semester har varit fylld med alldeles för mycket tårar. Men även med skön ledighet. Sommaren började åerhört dåligt i form av en käftsmäll. En käftsmäll som lämnade ett stort sår inom mig. Resten av sommaren så har jag försökt att komma på ett sätt att hantera denna käftsmäll på bästa sätt. Det sätt jag har valt har kanske inte ställt mig i en sån bra dager. Men jag känner mig maktlös och jag väljer att försöka gå vidare. Dåligt samvete orättvisa och missförstånd, påhopp i en salig blandning. Har gråtit men jag orkar inte gråta för det något mer. Under sommaren så har jag haft annat att tänka på också nämligen mitt minne. Mitt minne som jag har haft suddigt i ca 5år nu har börjat att återvända . det är helt galet hur mycket hjärnan hoppar omkring bland olika bra minnen och sjukt dåliga minnen. Jag har blivit van vid att jag inte kommer ihåg nästa någonting innan umeå och efter den tiden. Stora händelser kommer jag ju ihåg men inte detaljerat. annars så är jag ju en sådan människa som har sjukt bra minne. Speciellt från det att jag var liten. Dom åren som har fallit i glömska börjar hitta vägar att slå sig tillbaka in i hjärnan på mig. Så om jag tidigare hade det jobbigt med att hoppa fram och tillbaka mellan minnen så är det ännu krångligare nu i hjärnan , det som suddades ut av medicin har återvänt.

Det känns som att hela mitt liv har passerat revy gång på gång den här sommaren. Kan bero på att jag har träffat så mycket nya människor. Människor som har försökt att få veta vem jag är. Vikarier på jobbet och kör medlemmar. En del har gett mig käftsmällar och ifrågasatt mig när jag har försökt att berätta om mig själv. Jag är en alldeles för öppen människa. Alldeles för ärlig gällande mig själv! Ibland önskar jag att jag skulle vara en sådan där hemlighetsfull person som berättade nada om sig själv. Förutom allt duktigt man gjort. Synd det där med självföraktet då. folk som spelar spel är det värsta jag vet! Som endast piper när dom talar och ska vara så otroligt tjejjiga. Samtidigt så är det beundransvärt att dom som spelar spel orkar spela och lyckas hålla upp sin fasad. Tänk vilka monster det måste bo i dom . som endast visar sitt fula ansikte när någon anhörig är i närheten. Annars go och käck. När jag är i närheten av spelare så blir min röst mycket mörkare och så kommer grottmänniskan yngve fram. Yngve har ett mål i livet och det är att äta och att drömma om mat. Yngve gillar även att driva med sig själv. Obs!! yngve kommer endast fram när det står pipande flickor i närheten. För att återgå till hur man ska förhålla sig till nya människor. Hur mycket ska man lämpligen avslöja? Ska man säga att man är en sjuk människa direkt? ;) nä men allvarligt så det en svår fråga i min värld. Frågar någon om jag ska fortsätta plugga och jag säger nej, då måste det förklaras ingående. Det funkar inte med att säga .. jag inte kommer inte att plugga vidare för att jag vill inte det. Då kommer tusen frågor om varför. Varför vill du inte? Och du är ju ung klart du hinner plugga vidare! Det är inte samma att plugga på högskola /universitet som vanliga grund skolan. Det duger inte föränn jag säger att jag har endast haft ångest och mått fruktansvärt dåligt i skolan som dom ger med sig. Och då tycker dom att man har sagt för mycket. Skumt! Jaha så du har varit sjukskriven för att du har varit deprimerad, ja, men du mår väl bra nu? Ska man då börja förklara att det inte är endast 5år i mitt liv som jag har varit sjuk, utan i stort sett hela mitt liv? Eller ska man bara nicka och säga.. jo då jag mår så bra så bra nu? Då ljuger jag ju! Samma när dom fortsätter utfrågningen om vars man kommer ifrån . hur det är att vara adopterad. Alla frågor som är lätta fast svåra att svara på . dom är känsliga. Jag har insett att man inte får berätta för mycket, men om jag försöker att bara säga lite grann så fortsätter frågorna och det slutar ändå med att jag har sagt för mycket om mig själv. det känns som det i alla fall. Å andra sidan så mår jag bättre av att vara ärlig än oärlig. Fast jag tror oftast på att tiga är guld!

Det är helt otroligt att kören support gospel choir blev så lyckat som det blev. Jag trivs som fisken i vattnet! Jag känner att jag för varje kör övning vågar sträcka på ryggen lite mer. Efter vi hade haft våran föreställning i öjeby kyrkan som gick hur bra som helst , hade vi sen körfest. Först var det som på alla andra fester, kände mig blyg och bortkommen. Efter 2 glas vin så var det jag som höll låda. Som vanligt så var jag för ärlig om mig själv, men på det stora hela så var det mycket trevligt och jag lärde känna många fler i kören. Vi sjöng med magnus bäcklund i somras och det var en helt otrolig sammanhållning och stämning i kören! Kören gör mig glad och jag börjar våga tro att jag har en naturlig del i den. Det kanske är en kör där jag kan utvecklas mer än i pitegospel.

En annan sak. Det här med att vara osynlig. Eller göra sig osynlig. Jag har varit sjukt bra på att göra mig osynlig. Speciellt när jag har varit blyg och osäker, att göra sig själv osynlig är något helt annat än att vara osynlig. Det ena är ett medvetet val och det andra är inget val alls. På sista tiden så har jag märkt vad min position i det flesta sammanhang är. Osynlig om jag inte är packad. Eller om någon raggar på en ,innan jag kapar dom rakt av. Eller att jag är trevlig och tillmötesgående på ett civiliserat sätt , men det kommer fram att jag har pojkvän , då sticker dom fort som tusan! Jag menar inte att jag är osynlig för att ingen raggar på mig. För det gör folk. Jag menar mer att jag inte är med i spelet om vem som ska ha bekräftelese av vem . jag skulle inte vilja vara med i spelet för det är ett jobbigt spel och jag behöver inte den sortens bekräftelse . men om man inte spelar spelet så är man inte ens värdig att vara trevlig mot, det tycker jag är tråååkigt! Och om man räknar bort spelet så är det så många gånger som jag är med fast endast tittar på. Finns många som inte skulle se skillnaden. Att välja att göra sig osynlig gillas mycket mer än att vara osynlig.

Kärlek och förhålla sig till det. Jag försöker varje dag som går att förhålla mig till mitt nya liv. Ett liv där jag väljer att vara med en person för resten av mitt liv. Jag blir ständigt påminnd om mitt gamla liv. Kan inget göra åt det. Det hugger till ibland och ibland kan jag rycka på axlarna åt det. Ibland kommer saknaden för personerna som försvann. Inte saknad av att ha dom på kärleksvis utan på vänskapsvis. Men då kommer dåliga samvete. Får man sakna gamla ex,kkn, även om det bara är på vänskapsvis? Nya hannah skulle aldrig någonsin vara med någon annan än sin pojkvän! Det finns ingen annan för mig. Det sjuka är att dom snygga, heta grabbarna som dök upp överallt, dom är inte ens heta/snygga längre! Visst kan jag tycka att folk ser bra ut, men jag blir inte attraherad av någon annan än min pojkvän. Och det är en total vändning för mig. TOTAL! Jag kan ibland helt enkelt sakna personer som fanns så nära mig förr. Som fick mig att skratta. Som fanns så att jag kunde fly. Skulle vilja visa dom mitt liv idag. Dom skulle inte tro att det var sant att jag har ändras så mycket. Skulle vara kul att få delge dom det.

Det här med hur man ska förhålla sig bland folk när man är tillsammans. Eller hur man ska förhålla sig bland folk när man är i ett förhållande med mig. Hur gör man då för att det ska bli rätt? Vi har inte riktigt listat ut det än. Jag måste skriva vi för det är en fråga som vi båda ställer oss. Samtidigt som e inte funderar så mycket kring det, mest får d bli som det blir. När vi är ensamma så är vi kung! Lagomt snuttigt och ja ni vet. Men när vi är bland folk eller festar så blir det galet på någotvis. I alla fall i min värld. Jag vill inte vara klistrad vid e när det är folk runtomkring. Men jag vill ändå att vi ska visa att vi är tillsammans. Vi verkar inte kunna hitta mittemellan på den fronten. Det blir oftast att vi inte ens tar i varandra. Då blir jag osäker och blir rädd att han har lockats av någon annan som är mycket bättre än mig, förr har jag aldrig någonsin brytt mig om sånna här saker. Jag har varit den som har tagit mest avstånd när man har varit bland folk . men allting är skillnad nu. Jag vet exakt vem som äger mitt hjärta. Det är endast en och inte tre som det har varit förr. Att jag är så säker gör mig osäker på hans vilja. Jag önskar att jag kunde vila i tryggheten av att veta att han älskar mig. Jag gör det ibland men sen tar rädslan över. Men jag försöker begrava den rädslan för det kan skrämma bort honom. Tillslut har jag övertygat honom om att jag är inget att ha. Och det vill jag inte. Jag vill att det här ska vara livet ut. Längtar tills jag blir gammal med honom! Jag behöver höra från honom att han också längtar och drömmer om framtiden. Att vi har samma planer. Jag vet att vi har samma planer men jag vill gärna höra det från honom mer än en gång. Jag längtar tills det blir hus så jag kan dö! Är såå less på att bo i lägenhet nu. Men som det ser ut så blir det nog det i april. Jag hoppas verkligen det! 2009 börjar försöken också :) jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få börja vuxenlivet tillsammans med e. runt omkring så kliver gamla vänner in i det livet. En ska ha barn. En annan ska gifta sig, köper jaglägenhet eller hus. Jag är så avundsjuk som man bara kan bli! Men jag gläds för deras skull...gläds massor!. Och oj vad jag kommer att grina på kickis bröllop! Det kommer att vara så vackert i storforsen! Jag längtar som sagt tills jag är gammal. Men jag längtar även att fylla det som återstår av livet med både familjeliv och dagar fyllda med vänskap. Jag kommer aldrig att endast vilja umgås med min familj. Sån är inte jag och jag inte uppvuxen så. Det ska vara dagar som är fyllda med folk och släkt som kommer och hälsar på. Sen ska det även finnas tid för vila . jag vet att mina vänner och jag har tusen galna dagar kvar i vårat liv. Kanske inte lika galna som när man var yngre men det kommer alltid att skapas stormar eller virvelvindar kring oss. Jag måste bara lära mig att förhålla mig till mitt nya liv och jonglera för att få ihop och få ha kvar mina vackra underbara vänner. Och ha kvar min underbara finaste erik!

Hjärtat slår jämnare nu. Gråten har avtagit och jag kan andas utan problem igen. Tack vare att jag skrev ner mitt hjärta.

Så..that´s it

Så...adjö!