mizztina

har som vanligt inte skrivit något på länge. december verkar vara senast jag skrev.
min förhoppning som jag uttalade för år 2010 var och är mindre smärta i kropp och själ. hittills har den önskat / förhoppningen ej gått i uppfyllelse.

sista månaden på förra året dvs december blev så fullspäckad och mer därtill än vad jag någonsin hade kunnat ana.
eftersom att jag är så förvirrad och aldrig riktigt vet om jag har skrivit om saker förr eller inte , så får dom som kanske läser detta stå ut med att saker skrivs igen. tror i alla fall att jag berättade om att mitt öde skulle avgöras en måndag i slutet av nov. efter mycket om och men så fick jag komma på besök på gyn.trots att jag hade fått ett brev hem som gjorde att jag inte alls kände mig välkommen dit. där det även stod att man inte kunde se att det var pcos på något prov som dom hade tagit. vilket jag tycker är väldigt underligt! för det första hon sa till mig när jag undersöktes var att det inte var någon tvekan om att jag hade pcos för jag hade fullt med äggblåsor! men det var ingen fara och att dom skulle hålla koll på mig. så jag kände mig lugn i det . men sen när jag hade hamnat på akuten igen för mina magkramper så blev man lur på att det var något mer och att det skulle kollas upp på en gång helst. så det skickades iväg en remiss till gyn där det stod en uppmaning om att kolla upp det man misstänkte var fel. men då fick jag brev hem där denna gyn människa tyckte att det var onödigt att jag skulle komma dit igen . för hon trodde ändå inte att det var pcos eller nått sånt. men om jag nu så gärna ville komma dit iaf så kunde hon inte hindra mig från det. hon skrev inte riktigt så  men i stort sett så var det ett "klappa på huvudet " brev . blev riktigt ledsen och sårad över det . tänkte först strunta i att fara till gyn igen och förmodligen inte tas på allvar än en gång. men mina nära peppade mig och sa att jag skulle stå på mig och att dom skulle följa med som stöd .
mamma och resten tyckte att jag skulle sätta mig ner och skriva min sjukdomshistoria för året som varit. så efter många om och men så gjorde jag det . bröt ihop totalt när jag hade skrivit fram till mars ungefär insåg att jag hade skrivit typ två sidor kanske och var fortfarande bara i början av året! jag kan inte ens med ord beskriva vilket helvetes år det här har varit.
iaf med dunkande hjärta och backup så for jag på gyn. fick där träffa världens trevligaste man! tänkte att nu ska jag verkligen få honom att förstå att han måste göra titthålsoperation annars går jag sönder. jag hann som mest bara rabbla mina symtom så hade han förstått! han gjorde en snabb undersökning för att kolla lite. han blev nästan förskräckt över hur ont jag hade. smärta som inte borde finnas om allt var ok . för första gången på många år så kändes som att jag verkligen var i trygga händer!  han skickade iväg en remiss till sunderbyn för att så fort som möjligt får göra operationen.

sista helgen i nov så åkte jag och mor till uppsala för att mysa med storebror och hans familj. jag var i otroligt dåligt skick då . men ändå fanns det lite hopp. tänk att jag verkligen klarade av att stå på mig om besöket på gyn . trots att det kändes som att jag inte var välkommen dit.
fredagen ringde jag till sunderbyn för att boka tid. fick då veta att jag redan hade fått en tid. 2 dec skulle jag få komma dit och göra titthålsoptreationen. jag blev så glad att han hade lyckats med att fixa en tid så snabbt åt mig. tog ett tag innan jag insåg att 2dec innebar att jag skulle börja min 27årsdag på operationsbordet.  galet!

onsdagen den andra dec så åkte vi iväg till sunderbyn . har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv! tänk om jag har rätt . tänk om förklaringen äntligen kommer. vad gör jag då? och om förklaringen inte kommer hur kommer jag orka då?
operationen gjordes och jag vaknade upp gråtandes. gråtandes med enorm dödsångest och smärta i magen. helt klart ett helvete på jorden! frågade första bästa människa som var i närheten om dom hade hittat något. hon sa
att jag var tvungen att vänta tills läkaren kom. en timme fick jag ligga och vänta innan läkaren kom . den längsta timmen i mitt liv! tänkte att när hon kommer med beskedet så kommer orden att börja med .. Nej men det var ingenting.
läkaren kommer och inleder med orden ... Nej men det var ..endometrios. jag började andas igen . jag hade rätt! det enda jag kunde tänka på var det.. jag hannah lundström hade äntligen rätt!!! min smärta i magen var inte psykiskt! jag var inte fullkomligt galen än..
läkaren berättade lite kort om att dom hade hittat blodcystor. och en massa levrat blod i buken. och det är de som  har gjort så ont! om man googlar endometriohs så stämmer i stort sett varenda symtom in på mig.  sjukdomen kan hållas i styr lite bättre om man äter p piller. jag har altså gått med den här sjukdomen minst sen  jag var 13.
endomterios är i stort sett att mensen går bakläng es. man får ju mens varje månad om man är frisk. men
om en del av det blodet stannar kvar i kroppen istället så bildas det cystor. det är en kronisk sjukdom och det är olika från person till person hur kroppen klarar det. spelar ingen roll hur stora eller små dom är . eller hur många det finns . man kan lida galet mycket eller inte alls. att bli med barn kan också vara oerhört svårt . behöver inte vara så heller. som sagt det är olika för varje person. för min del som ni alla också redan vet så harl jag lidit och lider väldigt mycket fortfarande. men man kan se det som en otrolig tur och välsingnelse att vi bestämde oss för att försöka skaffa barn 2009. annars hade det här inte upptäckts än på kanske något år /flera år. vi vet fortfarande inte om det här påverkar min förmåga att bli gravid eller om det kanske är eriks "fel" att det inte har blivit något barn än . vi hoppas att dom fortfarande står vid sitt ord att vi ska få kolla upp det också. alla säger att jag måste koncentra mig på att bli frisk och ta en dag i taget och inte tänka så mycket på barn. men vet ni .. om jag inte skulle fortfarande drömma om att bli gravid då skulle det vara oerhört svårt att se att framtiden finns. jag måste ha hoppet annars orkar jag inte.
och hoppet lever kvar.
jag var så rädd för att dom skulle säga att jag skulle måsta börja om med p piller igen för att kunna bli friskare. men det behövde jag tack och lov inte! får istället ta hormonspruta en gång i månaden i 6mån för att kroppen ska få en chans att läka sig . dvs man sätts i klimakteriet.
alla som har varit i närheten av klimakterie kärringar förstår vad jag pratar om. hormonerna sprutar!
nu är jag inne i halvtid vad det gäller sprutorna. längtar tills det är klart! om man kollar upp biverkningar på sprutan som jag tar så har jag varenda en av dom!
så biverkningarna håller på att göra mig galen! mitt humör går upp och ner upp och ner och jatg hinner inte med! kan vara mjuk och kärleksfull till ledsen ,arg och ångestfylld på en enda sekund nästan. jag har sagt till e att han inte skall bry sig om det jag säger till honom på ca 6 mån :P stackarn som måste leva med klimakterie kärringen! jag orkar inte med henne!
enda bättringen för mig är att jag inte mår konstant illa. nu mår jag mest bara illa när jag har varit på toa. men i och med att jag inte mår riktigt lika illa gör att mitt mag onda framträder dubbelt så mycket igen. altså inte endomerios smärtorna utan det andra. det där andra som man inte vet vad det är än. dom hittade något som kunde vara orsaken till att magen är kass också. det var något lite tror jag. men jag vet inte om dom kommer att ta tag i det eller inte. nu har ändå läkarna fått rätt i och med biverkningarna + ett år av noll ork. nu är jag åter igen på antideppresiv medicin. jag tycker det känns fruktansvärt men jag måste.  kanske är det inte förevigt. känns bara tungt att måsta  om när man har klarat att ta sig från ett liv med medicinering för psyket. så jag är kanske psykiskt sjuk ändå . men tro mig man blir det när man går omkring med minst tre sjukdomar i kroppen.
jag är glad att dom äntligen har hittat en stor del av orsaken till min fysiska smärta. men samtidigt så är det massor att bearbeta. jag är tex sjuk där jag anser mig vara som mest kvinna. magen är inte i närhetnen av att bli bra. får ibs besvär av att psyket har försämrats. spänner mig hela dagarna av den gamla magsmärtan. vilket resulterar i rygg och nackbesvär. så jag kan inte än så länge säga att det är på bättringsvägen. men en sak kan jag säga .. det kan inte bli värre än hur det har varit . har förhoppningsvis  snart en svart sten som påminnelse för det . men även en röd för att vi klarade av 2009. dom ska byggas in i min födelsedagsring.
för endometriosen så ska jag på återbesök snart. jag ska då kanske få veta någon plan för framtiden. hoppas det mötet ger mig lite lugn. för psyket så har jag bokat tid för att börja om i samtalsterapi. så jag sitter inte och rullar tummarna . jag kämpar.
en sak som jag kan tänka nu när jag inte mår illa konstant. hur klarade jag att göra det!?? helt sjukt vad man klarar på ren vilja!

det finns så mycket man kan skriva om. små händelser i livet som är vardagliga. men för mig så är det här vardagen. självklart händer det bra saker också, fina värdefulla möten. samtal och kärlek. jag skulle inte orka andas annars.
en sån här dag skall man skriva om alla kära hjärtans dag. och jag har skickat kärleks mess till mina vänner. och gett e ett litet paket. men sen har tårarna runnit och hormoner sprutat.
orkar inget mer.

snö,skoter och soljus samma  som för snart 14år sedan.
det börjar närma sig. det känns i hela kroppen.
jag skulle ge allt för en stor trygg pappakram idag

nu rinner tårarna och det är snart dags att åka hem från en helg i stugan. med grabbfest och skoteråkning och kärlek.

vill bara säga till dig e...
tack för att du står ut med mig , när jag inte kan stå ut med mig själv.
tack för att hjärtat ditt bär hjärtat mitt.
hoppas och önskar innerligt att vi klarar det här.
att vi snart kan få njuta och att det snart är våran tur att få vänta med spänning på
en vacker glädje.
ville bara säga det .
och varje dag älskar jag dig!