mizztina

det är exakt det jag har fått idag.
krossade drömmar och självkänslan splittrad sönder i miljontalsbitar.
har gråtit säkert 20 gånger från 10 - 16 idag.
det är inte lägligt alls!
ska inte ge upp än och jag ska inte sluta kriga.
men jag är less på att kriga för en överlevnad.
jag behöver lugn och ro och löften som hålls.
jag behöver inte återigen känna kroppen vändas ut och in och avsluta med huvudet i toastolen.
det här är saker som är självklara.
varför är det då så svårt för dom att fatta?
jag vill/orkar inte vara så ledsen så att det känns som att jag ska gå sönder.

det jag vill.
jag vill fortsätta att känna att allt går sakta men säkert frammåt.
jag vill känna att det får ta den tid det tar.
jag vill känna att jag har chans att få ett drägligare liv.
jag vill känna att jag blir starkare.
jag vill fortsätta att känna att det faktiskt kommer ljusna inom en snar framtid.
jag vill känna att jag kan stå rak i ryggen för den jag är och det jag har åstakommit.
inte börja om att känna att jag är värdelös och att jag måste be om ursäkt för min existens.

det måste lösa sig.
mitt liv har inget annat val än att det måste lösa sig.
jag vägrar hamna i fosterställning i sängen och inte ta mig därifrån.
jag vägrar!
och aldrig mer ska jag tillbaka till det stället där man verkligen måste be om ursäkt för sin existens.
aldrig mer!

jag har hållit andan och försökt att klara påsken det här året.
första året på 14år som jag inte kommer att vara i närheten av min familj.
och jag har bestämt mig att jag ska klara det ändå trots att det svarta som kommit över mig.
och om jag bryter ihop och inte klarar det så är jag ändå i gott sällskap.

men en sak som är säkert.
i lördags dvs 27mars klockan ca klockan 11 så vigdes världens vackraste brudpar. storebror och hans maria var så underbart fina. ögonen tårades av lycka så fort jag såg dom i dörröppningen.
det var en stor dag när vi firade att storebror och maria äntligen gifte sig. och sen döptes deras lille ebbe. 
jag kan inte me ord egentligen beskriva hur den helgen var i uppsala. men jag kan försöka förklara det på det här sättet att jag har nog aldrig någonsin kännt mig så lugn och trygg i mig själv som jag kände mig då. för det kändes som att allt höll ju på att vända. jag klankade inte ner på mig själv hela tiden. och jag kände att jag var en självklar del av min familj.
storebror david hade frågat om vi kunde sjunga en duett tillsammans. och jag blev så glad att han frågade så jag ställde självklart upp. även fast jag hade funderat många gånger på att dra mig ur det hela. fast jag tänkte att jag måste ju ta chansen och visa vad jag kan . och samtidigt få sjunga tillsammans med min bror. något som jag alltid har drömt om. så jag tog chansen .
vi hade övat låten på varsitt håll. låten vi skulle sjunga var endless love med lionel ritchie och diana ross.  tydligen så var det deras låt. så dom hade den som ingångslåt i kyrkan också. bara musiken altså.
jag och david smög i väg och sjöng bara snabbt igenom låten. jag var fruktansvärt nerövs bara för att sjunga för storebror. efter vi hade sjungit igenom den så tittar david på mig och säger . oj hannah .. jag får gåshud!! du sjunger så sjukt bra!
jag blev så otroligt glad! i min värld kan man inte få ett bättre betyg. så efter det så kände jag att jag nog skulle klara av att sjunga ändå framför alla.
mamma höll först sitt tal . och det var många ögon som tårades när hon pratade om pappa i sitt tal . hon berättade lite om vilken sorts musik pappa brukade spela hemma och sånt där. så brudparet fick en skiva med porgy n bess ( eller hur det nu stavas) så att det blev som en gåva från honom.
är 100% säker på att pappa log i sin himmel då.
tror även att hans ögon tårades när han såg hur mycket vi saknade honom .
efter mammas tal så var det dags för oss att sjunga.
sjukt nervös var jag igen! tur att låten är lång. :) första delen var darrig men sen tog jag i allt vad jag kunde och t.o.m jag kände att det gick riktigt guld.
såg att det tårades i folks ögonen när jag vågde titta upp från notpappret nångång under låten.
storebror johannes var salig efteråt. han ord var .. Hannah, inte visste jag att du var sååå bra på att sjunga!
som sagt .. bättre betyg finns inte att få.  mina bröder är oerhört musikaliska och jag har alltid sett upp till dom.  just den dagen kändes som att jag var i klass med dom . att jag nog ändå måste vara gode så musikalisk jag också när jag kan öva på en låt enbart genom att sjunga igenom den några gånger och lyssna in stämman och sen bara öva igenom låten snabbt innan uppträdande. och att vi hade tolkat låten likadant också.
jag var stolt.