mizztina

Det är viktigt att visa tacksamhet. Även att känna tacksamhet för allt fint man har. Det är otroligt hur mycket kärlek och omtanke vi får från familj,släkt och vänner. Det bär oss framåt när det går tungt. Jag skriver och säger vi. För det är inte bara jag som får allt stöd det är ju Erik också. Kanske jag lämnar ut vårat privatliv alldeles för mycket. Men jag vet att han också känner allt stöd. Tack vare att jag är öppen. Skriver gör jag ju också för att andra i samma sits ska kunna känna igen sig. Kända som okända människor för mig kanske kan finna tröst i min text. Allt jag lägger ut om mitt liv gör det lättare för mig att vara kring folk. Det är något jag verkligen märkt senaste månaderna. Från så långt tillbaka som minnet sträcker sig i barndomen till ca 22års åldern. Så länge levde man i kronisk depression. Ville inte leva eller orkade ta tag i allt som gjorde ont. Men en dag vände det och sakta men säkert tog jag mig upp. Hittade viljan till att leva. Rätten att få finnas till. Jag gjorde det jobbet alldeles själv. Den människan som fanns då är så långt bort nu. Men inte tillräckligt långt borta. Direkt hormonmedicin tar över kroppen så grumlas tankarna. Den där rätten att få leva känns inte alls självklar. Jag vet att det inte är jag som tänker såna tankar nuförtiden. Men tankarna kommer och man måste kriga mot dom. Och det går för jag är i grund och botten lycklig. Har allt! Tack vare mitt jobb med mig själv så kan jag stå på benen även om det egentligen inte går. Nu sista månaderna har min krigaranda testat till det yttersta. Min krigaranda är så fruktansvärt låg. Viljan och orken sitter så långt in att jag skrämmer mig själv. Blir rädd för vad som ska hända om inte viljan kommer tillbaka. Detta är vad som har hänt på ca 2 månader.  Min älskade brorsdotter somnar in. 1år och 9 månader gammal. Den sorgen är olidlig på alla sätt och vis för hela familjen. Har otroliga problem att prata om henne utan att känna att man måste förklara varför man är ledsen. Folk har svårt att förstå hur man kan vara så ledsen för att hon alltid haft sin dödsdom över sig. Men det som jag alltid har sagt. Spelar ingen roll om personen var ung,gammal,frisk eller otroligt sjukt när den dör. Det gör lika ont ändå. Folk har rätt att sörja. Och sörjer gör vi alla på olika sätt. När jag sörjer hoppar min hjärna mellan alla min familj har förlorat. Hur snabbt vi ofrivilligt fick förstå oss på döden. Förut skämdes jag för mitt sätt att sörja. Mina bröder visade ju inte på samma sätt. Och inte mamma heller. Men nu har man förstått att alla vi bär på samma sorg. Men den uttrycker sig på olika sätt. Något jag ärvt av mamma är hennes positiva syn på det mesta som händer här i livet. Hennes förmåga att se att ljusnar när det spöregnar. Den är magisk och har nog burit henne under all sorg. Sen skulle hon kanske behöva tillåta att det endast spöregnar ett tag. Det är jag bättre på än henne. Men det där positiva den där grunden och tron om att det ljusnar. Den bär vi tillsammans. Nu är det så att det är så otroligt mörkt och tungt i mitt liv att jag ser inte att det ljusnar /om det ljusnar. Det var så länge sen jag kände så. Det har hänt för mycket på kort tid. Döden som kom. Sen kom hjärnskakning av ett fruktansvärt fall. Som man nu i efterhand förstår hur illa det kunde ha gått. Hur liten och hjälplös jag kände mig när jag låg där på backen bland okända människor. Hur pinsamt det kändes att folk trodde att man var knall. Även att man tydligen krampat och läckt lite. Syntes Tack och lov inget. Men känslan av att vara totalt maktlös och bara sitta där snällt och vänta. Inte få ställa sig upp och gå därifrån och bara åka hem. Istället sitta där och vänta på ambulans. Vågar inte känna efter ifall det gör ont nånstans. Tänker bara att det finns inte tid för nått sånt här nu. Det kan inte vara sant att man just svimmat tre gånger. Svimmat från tredje trappsteget ner i asfalten. Ställt mig upp igen och svimmat en gång till och fallit framåt ner i asfalten igen. Jag skulle ju bara dricka öl en sista gång innan nästa ivf. Inte hamna på akuten. Tänker att ingen i familjen orkar med några fler jobbiga besked. Jag måste bara övertyga dom här människorna att jag är klar i huvudet och inte ont nånstans och kan åka hem istället. Vill inte att ens att nån ska meddela min man. För att han jämt måste vara orolig för mig. Men när dom inte släpper hem mig så förstår jag när vi kommer till akuten att jag inte är så ok som jag trodde. På grund av den rejäla smällen i huvudet så svamlar jag mer och mer. Sluddrar och får svårare att hålla upp ögonen. Hela högersida värker och huvudet dunkar. Även händerna och knäna har fått rejäla smällar. Får även blåsa för att dom ska försäkra sig om att jag inte är knall. Vilket klarades galant. E kommer och han är sådär oroligt arg. Den värsta sortens arg enligt mig. Men vi är tyvärr så vana vid sjukhus och sånt så när dom skickar mig vidare i ambulans så följer han inte med. Vilket sårar mig enormt mycket. Samtidigt som jag förstår. Men gråter inombords för att vi måste ha det såhär. Men vi vet att jag tidigast får åka hem från Sunderbyn på förmiddagen efter ronden och innan dess gör han inget där. Men när man ligger på sjukhus känner man sig ensam från första stund man kommit dit. Min man är nästintill perfekt på alla sätt och vis men om är något han inte klarar så är det sjukhus och sjukdom. Omedvetet så drar han sig undan och känns som han är en evighet bort från mig. Fast direkt jag får komma hem så klarar han det bättre. Och jag känner mig lite mindre som en börda. Jag hade tur att det inte blev något annat än hjärnskakning av alltihopa och fick komma hem på eftermiddagen. Dom biverkningar jag fick var yrsel,illamående, huvudvärk, enorm trötthet och enormt svårt att koncentrera. Om jag hade koncentrat mig i ca 5min så la hjärnan bara ner. Och man ville bara somna där och då. Svårt att ta in för mycket intryck. Det värsta av allt är folkskyggheten som efter minst 10år återkommit till mig. Jag hatar den! Den gör att det är svårt att jobba och känna trygghet. Även bland mina närmsta vänner känner jag mig skygg. Och egentligen behöver jag både jobbet och vännerna som mest just nu. Behöver skingra tankarna. Söndan kom jag hem från Sunderbyn en krasch rikare. Torsdag åkte vi till ume för det 11e ivf försöket. Åkte hem igen. Fredag åkte vi till ume igen inför begravningen av Lovis. Jag stod knappt på benen då. Men det struntade jag i. Och jag klarade med darrig stämma sjunga Vargsången för henne och alla andra. Begravningen var det vackraste jag någonsin upplevt. Så mycket kärlek,sorg och gemenskap i en lokal. David och Elin har många som bär dom. Och jag är glad att det gick att bidra med något. Även hjälptes vi åt att fixa inför och efter minnestunden. Det var fint hur vi alla stöttade varandra genom helgen. Nu har dagar gått. Ruvardagar som det kallas. 18sånna. Det har aldrig varit så jobbigt att gå och vänta på att få testa. Har känt i hela mig att det inte har funkat. Men ändå haft en massa symtom på att det kunde ha funkat. Men i mitt mörker med allt som har varit nu så behövde vi få ljus och hopp. Trodde ändå att det kanske fanns en chans för det. Att någonting gott ändå skulle få hända i år. Börjar tro att jag är en sån där fruktansvärd människa som inte förtjänar att få bli mamma. Eller få bli friskare. För naturligtvis gick testet åt skogen. Det var väntat men gjorde såklart ont ändå. Mest gjorde/gör det ont fysiskt. Hemska magkramper som inte är av denna värld! Det hemska blodet som hamnar överallt och aldrig tar slut. Kanske folk fortfarande undrar varför vi fortsätter med ivf när det tär så mycket på mig. Jo. För om vi inte gör det så tär det ännu mer på min kropp. Det är därför jag svimmade. Svimmar gör jag flera gånger i veckan och ibland flera gånger per dag. Men oftast hinner jag ta emot mig nånstans eller så blir det bara svart framför ögonen och så kommer hjärn verksamheten sakta tillbaka. Det blir så när man lever med näringsbrist. Och det har jag på grund av att jag inte får behålla nästan nån näring. Ibland kan jag klara en dag utan att behöva va på toa eller kräkas. Men då bråkar kroppen minst 2dar. Jag älskar mat! Men på grund av sjukdomen Endometrios som har gått för långt så sitter allting ihop inuti mig. Så det är trångt och jag kan tänka mig att allt är en enda klump. Sammanväxningar som har blivit både av operationer och spruckna cystor förstör minst lika mycket som själva grund sjukdomen. Och det går inte att operera för det har gått för långt. Så det kan bara bli mer sammanväxningar. Det är även på grund av dom som jag inte kan bli gravid på normalväg. Kunde det förr tydligen innan även äggstockarna växte ihop. Det enda som hjälper är att bli gravid för då får kroppen vila i 9 månader.  Och läkarna har bevisat att dom har haft rätt om det. Även om det var tufft att höra varje gång man hamnade på akuten för antingen magvärk eller näringsbrist. Bara du blir gravid blir allt bra. Och när jag fick va gravid 12 veckor så mådde jag som en prinsessa. Tills allt gick åt skogen igen.  Men det ingav hopp för framtiden. Jag fick behålla maten då och lyckades gå upp nåra kg. Och även nåra kg till nästa gång vi lyckades. För 2år sen vägde jag när vi gifte oss 35kg. Nu väger jag 45kg. (Som jag gjorde i gymnasiet). Så nu får man bara kommentarer om att jag är ju mycket större nu än då. Vilket gör att man tror att det är normalt att väga som man gör. Vilket jag fattar att det inte är. Men är man mörk så ser man inte mager och hemsk ut tydligen. Ingen läkare tar en på allvar för man ser bara liten och nätt ut. Som vilken annan indiska som helst.Blek kan man vara. Men det är inte så många som ser det . Jag vill inte se ut som en liten flicka! Jag vill inte känna mig äcklig och ful. Vill inte heller ha problem att köpa jeans eller bhar. Vill helt enkelt inte vara såhär liten! Vill känna mig kvinnlig och den ålder jag är. Så ni som tror jag har ätstörningar får gärna ta över min värld när ni vill. Jag längtar till den dagen kroppen vill ha mat igen. Eller vill ta vara på maten kanske jag ska säga istället. Det finns ett annat alternativ som jag måste börja fundera på. Kanske är det den tanken som gör mig mest ledsen. Snart måste jag bestämma om dom ska plocka bort allt som finns i mig. Så att det inte kan bli några barn. Det kan ju lindra sjukdomen. Men man får leva med mediciner livet ut och det kan bli ännu mera sammanväxningar. Det tyngsta beslutet skulle vara att välja ett liv utan barn. Det vill jag inte! Får panik av att tänka på det. Men jag måste våga tänka på det. Kan inte tänka mig en framtid utan barn. Kan inte tänka mig att E ska leva barnlös och aldrig få bli pappa. Ibland skulle jag kunna offra mig själv så han kunde hitta nån annan som kunde ge honom allt. För verkligheten är ju så att han skulle kunna få den framtiden med nån annan. Det är hårt att tänka så. Men ibland gör det så fruktansvärt ont att se honom kring barn och hans enorma längtan. Jag vill kunna ge honom allt! Vill av hela mitt hjärta att dom två försök som är kvar ska resultera i något fantastiskt. Vill att han ska slippa oroa sig för att jag måste stå på benen av ren envishet. Jag vet att han är orolig varje gång jag vill göra nått. Gå ut och dansa eller så. Men jag måste få göra det för att stå ut med att kriga vidare för att kunna stå på benen. Man behöver ha saker att se framemot. Behöver hitta ljuspunkter. Det hittar jag oftast med lite öl i kroppen och några fina låtar att dansa till. Vet att jag måste ta hand om mig. Men det är svårt just nu när inte viljan eller orken finns. Kanske jag snart hittar tillbaka från ångest,folkskygghet,panik och rädslan till mig själv. Sen tar vi nya tag nästa år. Och innan dess hoppas jag december får vara en fin månad som alltid. Kanske jag snart/ vi får känna ..Att vi kan gå genom eld. Bara för ikväll. In The name of Oscar Linnros. .det längtar jag efter. Tills dess så hoppas jag att ni alla förstår vilken tacksamhet jag känner för all omtanke,kärlek och tröst ni ger mig. Alla hjärtan och kramar sparas i mitt hjärta. Det går inte med ord att beskriva hur mycket alla mina nära och kära +bekanta betyder för mig. Tack för att ni lyssnar och kanske läser mina milslånga uppdateringar via instagram och fb. Skulle egentligen vara ett stort tack för allt stöd. Istället tömde jag hjärnan och hjärtat på ord. Hoppas ändå att min tacksamhet gick fram!                             

Trodde aldrig världen skulle kunna kännas såhär värdelös igen. Så värdelöst meningslöst. Tankar om vad tjänar det till att kämpa. Varför tar aldrig lidandet Slut. Allt händer av en mening. Men meningslösheten finner inga bra meningar eller förklaringar. Meningslöst, maktlöst, vidrigt och smärtsamt. Allt ljus du var , allt ljus du gav är nedsläckt. Men kärleken till dig släcks aldrig. Vackra älskade barn. Aldrig ska jag glömma dig. Finaste dagen i mitt hjärta är första mötet med dig. Det var den dagen jag såg mitt livs första underbaraste lilla Alien. Den vackraste utomjording som kommit för atti besöka oss och berika våran värld och våra liv. Det finns inget meningslöst med det. Och det får man vila i.  ...Detta skrev jag efter dom chockerande, bedövande nyheterna nådde mig. 1år och 9 månader blev hon. Att hitta nån mening och förståelse i detta är för grymt. Hon har trollbundit alla som fått chansen att träffa henne. Många hjärtan har burit henne och hennes familj. Vi kommer fortsätta bära henne i våran hjärtan föralltid.  Och bära hennes föräldrar i våra tankar och ge dom allt stöd och kärlek dom orkar ta emot. Älskade bror och Elin har en lång kamp framför sig. Hoppas vi får finnas där så mycket som möjligt för dom. 

 

Veckor och månader går.För 3veckor sedan kom det vidriga beskedet att Lovis lilla hjärta slutat slå.Bedövande sorg förde den nyheten med sig.För 2 veckor sedan låg man i Sunderbyn med hjärnskakning. Utekvällen som slutade med ett bang. Att det gick så bra som det faktiskt gick är egentligen ofattbart. För 1 vecka sedan hade vi tagit våra sista farväl till det vackraste barnet hjärtat fått lära känna. Den vackraste och sorgligaste begravningen var nu över. För gårdagen hade kommit och gått. Hade sjungit med ära och stolthet Vargsången för Lovis. När sista meningen kom.. ungen min får du aldrig . Tårarna tog över. Sorgen bröt fram med sådan kraft. Men jag hade klarat den svåraste uppgiften av alla. Åh vad jag älskat och alltid kommer älska detta lilla barn. Om en vecka vet vi om Jr den elfte är här för att stanna. Jag har ingen känsla nu för vart vi är påväg. Måste ta en dag i taget för att klara av att stå på benen. Efter hjärnskakningen så får det inte bli för många intryck. Då lägger hjärnan ner. Och hjärnan och hjärtat var redan trötta efter Lovis bortgång.  Så Jr är den sista jag har förståndet att försöka förstå mig på. Hoppas gör man ju. Men fattar inte än att man ska leva som en gravid. Blir lättare när man vet. Då är en öl, fest och sånt inte lika lockande. Jag är ingen stordrickare.  Gillar inte ens att bli full. Men jag har alltid dränkt/ firat saker på det sättet. Så idag är första gången på säkert 15år som man inte vaknar upp bakis. Allhelgonahelgen har dränkts. För den har varit riktigt jobbig för mig. I år fick jag själv tända ljus på graven. För pappa, Lovis och farfar. Det var en märklig känsla. Något som jag inte försökte döva bort. Av den enda och rätta anledningen att Jr den elfte kanske växer inom mig. Som sagt..om en vecka vet vi. Idag är det en månad kvar till man fyller 32år. Sen är det några veckor och så får man fira att detta år över. Förra året var ett skitår.Detta år var ett lugnare skitår. Ett nytt år kanske för med sig ljus.