6 April del 2
Det var en tung dag igår. Har inte gråtit så mycket på länge. Tårarna ville inte sluta. Inte bara för pappa utan säkert för att mycket har hänt på otroligt korttid. Hjärnan ska ta in allt. Analysera,känna och fundera. Mest tankar just nu handlar om min bakgrundshistoria. Har alltid haft det tufft angående att vara adopterad och blivit lämnad. Tänker inte gå in så mycket på det. Men kan säga att ja har jobbat med mig själv i ca 23år. Och fixade tillslut det där riktigt tyngsta. Kunde acceptera (när man fick förklarar varför man gjort som man gjort.känt som man gjort i livet) att ja bara visste en liten del om Indien och det fick räcka så. Tills ja nåndag blev redo för att åtminstone besöka landet. Nu har hela historien vänts upp och ner. Har alltid vetat att jag är född på ett barnhem. Dit gravidakvinnor fick komma och vara under hela sin graviditet. Barnhemmet styrdes av nunnor. Och med deras tro fick kvinnorna inte bestämma sig att lämna bort sitt barn föränn barnet var fött. Vet att det förmodligen finns uppgifter på det barnhemmet om vem som var/är min mamma. Men eftersom att man har rätt att vara anonym när man kommer dit och lämnar stället. Så tycker ja att det är rätt att dom inte lämnar ut dom uppgifterna. Men samtidigt otroligt frustrerande också. Har ju träffat en nunna från det barnhemmet och fått svar på lite frågor. Så långt har jag fattat min historia. Men nu har jag fått en häftig fortsättning på den. Som jag säkert har vetat om men inte fått ihop mitt huvud. För att ämnet Indien varit för stort och svårt. Hittade ju på när ja var liten att min pappa dog i ett krig och min mamma dog när hon födde mig. Var fullkomligt övertygad om att det var mina föräldrar här som berättat det för mig. Men så var det inte. Har fått förklarat för mig att jag gjorde så för att med gott samvete kunna välja mina nya föräldrar. Fortsättningen på historien är i alla fall att jag flyttade till ett annat barnhem. Var ca 3 månader då. Flyttades när det blev klart att ja skulle adopteras. Kvinnan som nu har kontaktat mig. Indira heter hon. Hade fått för mig att hon bara flög med mig. Så var det inte riktigt. Det var hon som hjälpte till med min adoption. Som tog med mig till domstolen och sånt. Så hon gjorde lite mer än att bara flyga med mig från Bangalore till Newdehli ;) Den där tisdagen hon sökte upp mig. Då hade hon hittat mig via mitt indiskapass. Vi skypeade och hon höll upp bilden på mig. Blev inte så mycket sagt för man var så nervös. Men vi fick i alla fall se varandra medans vi pratade. Pratade och pratade ..jag satt mest och flina. Hon ville iaf att vi skulle hålla kontakten på Facebook. Samma kväll startades en grupp för alla som varit på barnhemmet. På bara 2 timmar var vi 25pers med i den! 25 Pers med samma sak gemensamt. Nu är vi 35st av 46. Alla är hittade! Det är så häftigt! Skrivs hur mycket som helst i gruppen. Vi har presenterat oss med våra indiska namn och när vi föddes samt när vi kom till Sverige. Jag och några till är bland dom äldsta. Barnhemmet har funnits på tre olika ställen. Det vi bodde på fanns från 82-87. Folk lägger upp bilder från barnhemmet. Bilder som dom haft sen dom var små. Folk känner igen bäbisbilder på sig själva. På gruppbilder och så. Den första gruppen med barn lämnade barnhemmet november 83. Men då hade ja redan kommit hit. Kom 14sep 83. 9 månader gammal. Och jag har verkligen luskollat alla bilder i hopp om kanske få se mig själv. Varit avis på alla som fått se sig själva. När jag var hos mamma igår satt vi och kollade tillsammans på bilderna. Men det fanns ingen Tina med. Åkte hem. Ser ca 30min efter att det lagts upp en ny bild. Får hjärtklappning och blir helt saligt lycklig. För det måste vara jag som är på bilden!! Ringer och oroligt rådfrågar mamma om det är jag. Och det är jag! Hon blir lika lyrisk som mig. Det är så ofattbart att jag finns med på bild från Indien. Då visste min familj bara att det fanns en flicka som hette Tina som dom skulle få adoptera. När bilden är tagen visste inte min familj om hur jag såg ut. Dom visste bara att jag fanns. Från att bara ha trott att det endast fanns pass och pappersbevis på mig. Så fick jag nu efter 32år en indisk identitet. Så känns det i alla fall. Jag fanns innan Sverige också. Det fanns ett liv där i Indien i Bangalore på ett barnhem. Och nu har jag kontakt med 35st som har bott på detta barnhem. Vi delar något unikt. Även fast vi säkert är väldigt olika med olika uppväxter. Men det finns ett band som håller oss samman. Ska bli så fantastiskt roligt,enormt mäktigt och overkligt när det blir återträff. Jag önskar att det går att stå på benen då. För det vill jag inte missa! Ikväll har jag lagt upp bilder i gruppen. Bilder som jag haft i mitt album hela mitt liv. Har tittat på dom under hela uppväxten. Men inte fäst alltför stor vikt vid dom. Mer än att det är bilder på barn och på barnhemmet. David Lundgren har jag ju alltid känt igen förstås. Eftersom att vi är lika gamla och båda hamnade i Piteå. Och i Piteå känner alla varandra. Eller känner till. :) I alla fall har man mest sett på bilderna som när man ser ett vykort ungefär. Alla bilder är tagna efter jag hade åkt. För nån vecka sen tog mamma ut bilderna från plastfickan i albumet. Då ser vi att det står ju namn på baksidan! Och nu när vi sagt vad vi hette i Indien så kunde man ju helt plötsligt placera barnen på bilderna. Dom blev plötsligt verkliga! Nu efter jag lagt upp mina bilder har jag fått glädja folk som känt igen sig. Hur underbart som helst! Jag kan inte smälta att det faktiskt fanns en bild på mig när ingen visste vem Hanna (i mellanstadiet började ja stava med h i slutet. För ja gillar att läsa saker baklänges) var. För stort att fatta! Men jag är så tacksam för att Andreas la upp bilden igår. Och idag fick ja göra honom glad och la upp en bild på honom :) Jag har mycket analyserande kvar att göra. Men skönt att få ner lite av tankarna och händelserna. Men en stor pusselbit kom på plats i hjärtat igår.
Kommentarer
Trackback