mizztina

Om det fanns en trygghet så är den raserad nu. Om det fanns ett hopp så har det sjunkit lågt nu. Om det fanns ett tålamod så har det runnit ut nu. Om det fanns en tro så är den svag nu. Om det fanns en lösning så finns den inte nu. Vad gör man när hjärtat fått sig en ordentlig livskäftsmäll? Punkterat och blodigt. Tankarna skriker och lungorna försöker andas. Förnuftet kämpar för att få luft. Aldrig under dom här 7 åren jag har känt till min sjukdom har det känts såhär. Hopplöst är bara ett svagt ord att försöka förklara det med. Varför känns det såhär vidrigt? Jo för att idag skulle jag få träffa någon som skulle bli MIN läkare. Någon jag skulle kunna vända mig till. Inte slussas runt mellan olika läkare som faktiskt inte är nog kunniga om sjukdomen. Besvikelsen nr 1. Han kunde verkligen inte bli min läkare. För det ville han inte ta på sig för det hade han inte tid med. Jag förstår det fullkomligt. Men då ska man inte lova sånna saker heller. Har väntat sen jag låg inlagd på att få en egen läkare. För det sa alla att ja skulle få. Så jag har väntat sen Maj på besked. Och Naturligtvis i minst 7 år också. Men ja.. den grejen raserades ögonaböj nu. Besvikelse nr 2. Uppsalacentret verkar tydligen inte heller ha nått att komma med. Inget att kämpa för att få remiss till. Dom fanns bara till som "andra åsiktsläkare" . Visst dom skulle kunna ta en titt på mig. Men jag skulle absolut inte tro att dom skulle kunna hjälpa mig på nått annat sätt. Dock fanns det ett nystartat team i Umeå. Dit kunde han skicka en remiss. Så det var ju alltid något. Sen var det massa snack om behandlingar hit och dit. Jag har testat det mesta. Och det jag får nu hör till besvikelse nr 3. Sprutorna hjälper inte fullt ut. Blöder och har ont. Vilket ja inte ska kunna under sån här behandling. Vilket jag inte heller har gjort förr. Men nu är sjukdomen värre än värst. Kommer nu att få ta sprutorna med tätare intervall. I tre månader framåt. Vilket betyder att det inte kan bli något ivf försök i höst. Eller det går. Men vi vill ta en behandling i taget. Så inget försök föränn 2016. Sprutorna jag får är det starkaste man kan få i medicinskvärld för Endometrios. Om dom funkar som dom ska så man stoppar all blödning och smärta så är dom perfekt som behandling. Förutom alla klimakteriebiverkningar. Men dom är farliga mot kroppen också för dom äter på skelettet. Så kroppen far oerhört illa av dom. Nu blir det 9månader med sprutbehandling. Vilket känns tungt men nödvändigt. Det finns annan behandling i form av hormonspiral som inte äter på kroppen på samma sätt. Sätter man in en sån kan man mixtra med andra mediciner samtidigt. Man får mer att spela med som läkarn sa. Dock säger min magkänsla att inget kommer bli bättre av den där spiralen.  Jag tror inte alls på den. Men misstänker att ja kommer ge vika i den frågan nån dag. Enbart för att kunna säga..nu har ja testat allt! Så då kommer vi fram till besvikelse nr 4. Det här med när man kommer till dagen att man har testat allt och gett upp. Den dagen kommer närmare och närmare med allt vad den innebär. Har kanske med förnuftet tänkt att det kanske bara ställer till det. Men hjärtat har hoppats och tryggheten har legat i den idén. När dom plockar bort allt inuti mig då får ja ett drägligare liv. Iaf ett liv utan smärta och blödningar. Nu har jag fått svart på vitt. Det är förmodligen ingen lösning på något. Allt kommer säkerligen bara bli värre. Och det finns ingen läkare som varken skulle rekommendera det eller utföra en sån operation på mig. För mina sammanväxningar blir bara ännu fler då. Min värld rasade efter hans utlägg. Då finns det altså ingen lösning på mitt problem. Jag vet att sjukdomen är kronisk. Men trodde ändå inte att ja måste leva med behandling fram till ja självmant hamnar i klimateriet. Oavsett vilken behandling jag får och hur den funkar för mina bekymmer så kommer biverkningarna som ett brev på posten. Den värsta biverkningen av alla är att inte få vara mig själv fullt ut. Att gå runt och hata mig själv,ha dåligt samvete för allt och inte tycka mig ha rätten att andas. Bli känslokall och tungsinnad. Det är tuffast. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag trivs och är lycklig med mig själv. Utan behandling som fuckar up mig. Varför kan jag inte bara få vara jag? Nu när punkten i livet har nåtts att jag faktiskt mår bra i mig själv. Har allt man kan önska sig. Vill leva! Varför måste det vara så tungt då? Den största Besvikelsen av alla . Den som springer närmare och närmare. Den vågar jag knappt tänka på. Men kanske kommer vi bli barnlösa i vårat äktenskap. Och kommer vi klara det ? Den här dagen har varit vidrig. Har gråtit i mammasfamn utanför sjukhuset. Tårarna rann när ja kom till jobbet. Tårarna tog stopp en stund för att skratta åt eländet sen rann dom igen. Tänk om läkarna hade tagit mig på allvar för 10år sen. Tänk om sjukdomen inte gjort mitt inre till ett fågelbo. Nu vet ja med all säkerhet att endast en graviditet lindrar sjukdomen. Det känns hårt. Men nu ska ja härda ut detta år. Prio 1. Låt inte alla dom här besvikelserna göra så att benen sviker dig. Bli inte bitter. Men gråt om du behöver. Hitta den där inre styrkan och tron på att allt kan bli lite mindre hemskt. Kriga vidare även fast hjärtat gick itu.