mizztina

Inte visste jag att klockan som varje dag pryder min handled. Klockan som jag känner mig oerhört naken utan. Som jag är så väldigt rädd om. Inte visste jag att den visade att jag är med i en"klubb". Klubben för dom som sörjer en far. En kille tog min hand. Synade mina smycken trodde jag. Men när jag tog tillbaka handen blev killen tyst och fundersam. Han nickade mot klockan,mumlade och skakade på huvudet. Vi hade innan suttit och skämtat och flamsat på som druckna människor kan göra. Något sorgset föll över honom och jag förstod. Han mumlade att det där hade varit min pappas klocka. Och jag sa att vi har visst något gemensamt du och jag. Hur längesen var din pappa gick bort? Har aldrig tänkt på att det är ett synligt tecken på sorg. Väldigt fint egentligen. Jag bär den ju som minne. Ett värdefullt minne. Som jag fått låna av min mor. För utan att tänka efter så svarade jag att det var min pappas klocka. För det var så självklart i sammanhanget. Men sen när tankarna kom i kapp så var det ju inte så. Visst finns ett sånt minne från pappa också. Men den bär ingen. Det är ju morfars klocka som jag har. Också en sorg, saknad och minne efter någon som vi inte fått ha kvar. Mammas far. Jag bär många minnen på mig. Mycket sorg och saknad. Fast även stor kärlek. Smycken som hade suttit på någon annan om dom hade levt. Finaste smycket jag fått förvalta och som jag friade med. Pappas ring. Ibland känner man sig tjatig när man gång på gång berättar om sorg och saknad. Någon speciell dag som man påminns extra mycket om hur det var när dom levde. Varje dag saknar man. Tänker att dom brukade säga och göra si och så. Varje dag gör inte ont. Men varje dag saknad. Men en såhär dag gör det ont. En såhär dag är det jobbigt. Alla fina bilder på fäder som man ser. Eller folk som också saknar. Som är med i den där klubben. Jag vill inte att det ska göra extra ont speciella dagar. Men det gör det. Ikväll har jag gråtit. Kunde inte följa till svärföräldrarna och fira svärfar idag. Ligger sjuk i influensa sen i onsdags. När E skulle fara var ja så avundsjuk på honom. Att han fortfarande har sin far kvar. Att han får ge honom en kram. Fika tillsammans och ha lite extra mysigt en egentligen vanlig söndag. När tårarna har runnit har jag längtat efter hur allt var förr. När man var liten och världen var för stor att förstå. Man behövde inte heller förstå för man var ju liten. När man klämde sig in bakom ryggen på pappa och kammade håret på flinten. Hår och hår. Han hade inte mycket till hår. Men det var kul att låtsas iaf. Man kände sig trygg och säker. För där bakom min stora,tjocka far var allt bra. Tills han sa något fyndigt retsamt och jag blev sur och gick därifrån. Ikväll har jag funderat när allt blir enklare. Är det när man får egna barn. Blir sorgen lättare då? När man har egna barn har man inte tid att tänka så mycket. Du måste bli någon annans hjälte. Det är dig man firar när det är morsdag /farsdag. Livet det ska ju gå vidare. Så är det menat. Mitt liv har hakat upp sig. Jag vet inget om framtiden. Kan inte påverka något heller. Jag kan försöka ta hand om mig. Måste få makten tillbaka. Åtminstone för en stund. Jag hade den en stund men det var kortvarigt. Trodde Umeå hade fattat. Så var det inte. Nu när ja kommer mig på benen igen efter flunsan så måste kampen fortsätta igen. Den här flunsan har tagit knäcken på mig. Totalt utmattad. Men det blir väl så när kroppen är dålig till att börja med. Tankarna vandrade iväg. Så innan ja slutar. Grattis alla fina fäder på eran dag. Ni som finns I närheten och ni som bor i hjärtat. Hjältar är ni. <3