mizztina

Sortera hitta kraft. Förstå och gå vidare. Två dagar fyllda av stress,bearbetning, lättnad och förståelse. Det är svårt att förklara hur tankarna går just nu. Men bäst att göra ett försök så att inte hjärnan sprängs. Har precis kommit hem från Umeå där jag nu i dagarna två gjort besök hos olika läkare. Via smärtrehab har jag fått träffa en sjukgymnast, sjuksköterska, psykolog och överläkare. Överläkaren är med i ett endometrios team.  Har ju velat ha remiss till Uppsala för att få komma till specialistcentret där. Men fick istället remiss till Umeå . Var inte säker på att jag hade hamnat rätt. Men smärtrehabs samarbete med endometrios teamet gör att det nog blev rätt ändå. Tjorvigt. Och jobbigt att inte veta om man hade hamnat rätt.  För att man fått så lite information. Dom tyckte det var dåligt att min remiss var så luddig.  Men jag uppfattade det som att den där läkaren som inte hade tid att bli min läkare. Han sa att han kunde väl skicka remiss till Umeå. Det var aldrig 100% säkert att han skulle göra det. Ja ja oavsett så var det luddigt. Nu fick ja jag efter en avbokning väldigt snabbt tid på smärtrehab. Det har varit en jäkla resa att fundera på när och hur allt började. Känns som att man har gått igenom allt. Även mitt liv som deprimerad. Har väl fått gå igenom min historia minst tusen gånger förr. Men aldrig på det här sättet. Fått fundera rejält varför jag inte gillar medeciner. Varför jag ryggar tillbaka och känner mig hotad och värdelös om nån nämner psykiska omständigheter. Jag vet och fattar också att ja lever i en fruktansvärd stress. Stress från allt mellan toabesök och rädsla för att falla ihop. Största stressen är att bli så dålig att jag inte kan stå upp nå mer. Att ja kör slut på mig själv. Men kontentan av deras analys är jag är totalt utmattad. Min smärttröskel är trött och låg av att ha kämpat så länge. Har ont och är öm i hela kroppen. Både av att ha kämpat så länge och sjuresor värre av medecinen.jag måste börja utmana mig själv mer. Utsätta mig för jobbiga situationer.Hitta nån fysisk aktivitet. Någon form av KBT behandling. Och det viktigaste är att hitta någon som vill vara min läkarkontakt. Vi kanske hoppades på mer under än vad som skedde idag. Fast det är ett under att bli tagen på allvar fullt ut. Dom menar på att jag inte behöver vara rädd för att falla ihop. Av den anledningen att jag har kämpat så länge. Tycker det låter bra men även motsägelsefullt. Fast det får vara så. Dom här människorna vi har fått träffa ska se till att det fixas kontakter inom olika områden . För att kunna hjälpa mig vidare. Vi fick inte så mycket svar. Men det är nog en början på något. Även fast det kändes panikartat och som slutet. Sitta i ett rum när fyra st ska analysera en. Fruktansvärt jobbigt. Hjärnan går på högvarv för att hänga med. Samtidigt som hjärnan jobbar för att komma på mer få fram mer ord för hur ja lever. Paniken över att man får inte glömma något i sin historia.  Tänk om den bästa hjälpen hänger på att man säger dom rätta orden . Den här chansen får man ingen fler gång. Storgrät när vi gick därifrån.  Både av utmattning, lättnad och den där paniken . Många tårar har jag fällt dom här dagarna. När man har funderat över sitt liv. Bittra tårar över sjukvården. Sorgsna tårar över det jag stod ut med psykiskt. Den hemska antidepressivamedecinen som förstörde och stressade upp istället för att hjälpa. Gå omkring och känna sig onykter hela dagarna. Ha nollkoll på vad man sagt och gjort och vad andra sagt och gjort dagen innan. Det enda som var bra med den var att jag slapp tänka så mycket. Precis som dom sa att det skulle bli. Läste om den nu och ser att en biverning är nattskräck. Ja kommer ihåg att ja hade det men tänkte att det var fullt normalt. Att det blev så för att ja mådde så dåligt och att det var så kaosartat . Och egentligen berodde det på medicinen! Huvva vilka nätter det var!  Man har funnit sig i mycket i livet och tänkt att det ska nog bara vara såhär. Stå ut. Ja ja mycket tankar kring åren som har gått. Kommer alltid vara bitter/ledsen över hur dom har behandlat mig i sjukhusvärlden. Att man endast trodde allt var psykiskt. Allt krångel med magen och magvärk. Alla miljarders undersökningar och medeciner till ingen nytta. Nytta kanske dom gör nu när jag kan säga att dom faktiskt har undersökt allt sånt på mig. Det är ingen karusell dras in i igen.Visst dom upptäckte ju den där inflammationen i tarmen tillslut. Men det var ju inte den som var bekymret egentligen. Fast det var skönt till en början att få en riktig sjukdom. Men sen har karusellen varit vilken enhet man ska tillhöra. Och jag har verkligen fått kämpa för att komma till gyn. Jag vill aldrig mer i mitt liv hoppa runt till olika enheter. Det är ju på Gyn jag ska vara och få hjälp. Och nu får vi se om dom kommer fram till någon annan behandling för mig. Om det finns några nya idéer. Och de lät väl som att det fanns en heldel att testa. Mitt mission måste jag hitta tillfälle att få igenom. Vill veta om det går att undersöka om jag har den där tredje åkomman. Känns inte helt otroligt om jag har det. Och då kan det gå att åtgärda. Samt att då kan det finnas en chans att lyckas med IVF. Ifall det är så att jag har den och att det går att åtgärda. Då betyder det att mitt bloggande har varit till hjälp. Men jag väntar med att skriva mer om just den där åkomman och tankarna kring det. Vilka alternativ som vi har att köra på och våran plan för nästa år. Men det tar vi så småningom. Nu gäller det att få en chans att fråga om åkomman. Vänta på smärtrehabs nästa steg. Hoppas på en ljusare framtid.  Kämparglöden är tillbaka och det är fantastiskt. Nu ska jag kämpa i sjukhusvärlden och i jobbvärlden. Det ska lösa sig åtminstone på en front. Men nu är det sömn som gäller. För tröttare hjärna får man leta efter i kväll. Hjärnan får fortsätta sortera och tänka över vad som egentligen sagts dom här dagarna.