mizztina

Ska säga precis som det är. Precis som det känns. När man är så slut fysiskt och psykiskt av sprutorna och kroppens allmänna tillstånd. När det gör ont i varenda kroppsdel t.o.m tänderna. När man känner för att snart ge upp "lindringen". Det är verkligen som att välja mellan pest eller kolera. Ibland känns det som att det är lika bra att sluta med medecinerna och låta kroppen få falla ihop av sig själv. Det känns ungefär lika lindrande som det jag får nu. Fördelar att vara utan medecin . Jag får vara mig själv, har inte ont i varenda liten kroppsdel och muskel"bara magen". Fördelar med medecinen. Om allt funkar slipper jag blöda. Kräks kanske lite mindre. Nu har dom skickat remiss från smärtrehab i Umeå. Har fyllt i ett ca 15 sidor långt häfte med frågor om min smärta. Otroligt jobbigt. Känner att det är oerhört svårt att svara på frågorna när man är påverkad av medecin. För om ja svarar som känslorna är nu så skriver dom en fet deprimerad stämpel på mig. Och det är ju inte det som är mitt problem. Är så rädd för att få den stämpeln. Den stämpeln har inte tagit mig nånstans här i livet. Jag är ju inte deprimerad i mig själv. Jag är lycklig. Allt det här har ja sagt så många gånger om. Men jag är lycklig och det är ja så tacksam över. Men jag är inte tacksam och lycklig över de svarta som kommer över mig när jag är påverkad . Det är inget jag kan fly ifrån. Måste bara härda ut. Som det känns nu så vill ja bara ge upp. Kroppen är så slut. Känns som att man väntar på att det ska säga PANG. I lördags gjorde ja det som får mig att må som bäst. Vi var på fest och badade badtunna. Värme och bad. Kan inte bli så mycket bättre. Försökte ta mig ifrån den där tunnan i ca tre timmar. Men det gick inte för det snurrade så mycket varje gång ja skulle kliva ur. Fick sitta på kanten och andas. Sen ner i tunnan igen och så samma procedur igen. Blev riktigt rädd. Men sa inget. Och ingen märkte heller. Jag satt och pratade med dom andra och låtsades som ingentingFör ja ville inte göra nån stor grej av det. Fruktansvärt obehagligt ! Tänkte att nu ger kroppen upp. Var så färdig när ja äntligen tog mig upp. Tårarna höll ja tillbaka och lämnade festen så fort tillfället gavs. Låtsades att det var tröttheten som kom över mig. Vilket det säkert också var. Framförallt blev ja rädd. Skulle ja skippat att bada? Jag visste ju inte att det skulle bli så. Och även om ja hade vetat så ville ja nog ändå göra det. Har man nångång eller flera gånger känt livet rinna ur en. Då föredrar man nog att det händer på ett ställe där man först får må gott. Tar badtunnan alla dagar i veckan framför hallgolvet. Om man nångång har känt den där känslan av att hela kroppen känns avdomnad och tung.  Ögonen vill bara falla ihop. Och man dras mot golvet. Man känner en inre frid tills man börjar kämpa för att ta sig upp igen. När rädslan tar över tröttheten. Känns som att man just nu sitter fast i en orkeslöshet. Som det känns nu så fortsätter trenden om att inget får funka och flyta på. Kroppsmässigt, känslomässigt och jobbmässigt. Det där sista kommer säkert att ordna sig. Men fasen va tungt. Något positivt måste hända snart. Något livsavgörande. Jag ska lyckas se ljuset i det mörka. Tills dess så längtar jag tillbaka till vågorna i Rhodos. Lycklig, varm och bekymmersfri.