mizztina

När man får nog. Ibland får man nog av allt. Av att hela tiden kämpa för att hålla sig vettig. Tänka vettigt och sunt inte snurra in sig i svarta tankar. Dom svarta tankarna är många nu. Ser ner på mig själv. Min situation är så otroligt långt ifrån där jag skulle vara/där jag ville vara nu. Insåg att nästa år fyller jag 35år. Då är den där magiska åldern nådd. Den där åldern när mycket är försent. Försent för den framtid jag drömmer om. Pratade med en läkare idag. Hon som vill och kanske kan hjälpa. Hon sa att det var längesen. Och hon säger ...hur har du det nu? Visst har ni ett barn nu? En självklar fråga som gjorde så jäkla ont. Det borde ju vara så med tanke på att jag inte hört av mig nå mer. Fast det egentligen var så att det handlade om att gå privat. Nu har jag efter många bakslag och läkarutlåtanden återgått till henne. Jag ska ta hjälp och ringa sjukgymnast och kurator i bojn. Väntar fortfarande på att läkaren där ska ringa upp. Men det lär jag väl få fortsätta med. Får helt enkelt sluta förvänta mig att få hjälp från det hållet. Sjukgymnast förstår jag att det kan vara riktigt bra att vara i kontakt med. Röra på mig det måste jag. Humöret blir bättre av det. Kuratorn då? Jo. Jag behöver verkligen gå och prata med någon om det som tynger. Men jag har förut gått hos en  KBT inriktad kurator. Det var absolut inget för mig. Behöver få prata om saker jag varit med om. Tankar som kommer upp och som alltid har funnits. Inte (som jag upplevde det)  vi tar det där sen om vi får tid. Vi fick aldrig den tiden. Så jag slutade gå dit. Känner mer och mer ilska inför en massa grejer. Det skrämmer mig. Säkert spelar behandlingen in också. Mest troligt förvärrar den ju allt. Men inombords bor det en stor fustration och ilska. Den dyker upp när jag fått nog. Det är bisarrt och skrämmande hur folk/läkare kan behandla en. Nu sist. Den tredje läkaren går med på att göra en ny undersökning. För att egentligen leta efter en annan sak. Hon har innan frågat mig vad jag tror är fel. Jag säger mina misstankar om att behandlingen inte funkar fullt ut. Hon tycker det låter otroligt och fortsätter istället på samma linje. Den linjen om kronisk smärta. Att det kan bli en sjukdom i sig. Ungefär som fantomsmärtor. Nerver osv. Jag har redan hört detta från två andra läkare under veckan. Låtsades hålla med för att inte vara besvärlig. Men höll ändå fast vid min misstanke om att behandlingen inte funkat fullt ut. Läkaren gör undersökningen och visar hur det ser ut. Då ser jag på en gång att jag hade rätt. Jag är inte helt nedreglerad. Har inte varit det under dom här 10 månaderna som jag tagit sprutorna. Trodde att det hade funkat att ta dom mer regelbundet. Men icket! Så allt som allt så har jag fått behandling i 10mån. Fått alla biverkningar. Stått ut för att kroppen skulle få vila och vara i så bra skick som möjligt inför det sista IVF försöket. Och så är det egentligen så att kroppen inte har vilat ett enda dugg. Och kroppen är i gode värdelöst skick. För det har skett ett krig hela tiden och ett enormt kämpande för kroppen att hålla nere endometriosen. När den inte har haft nog med hjälp för att göra det. Inte konstigt att jag mått så dåligt trots behandling. Och det är faktiskt jäkligt bittert att det är så lätt att ta reda på om behandlingen funkat eller ej. Så enkelt att alla som vet hur man tolkar ett ultraljud kan se det. Så jag hade rätt och jag fick läkaren att hålla med om det. Hon sa.. ja. Du hade rätt. Det skulle jag ha spelat in. Sen skulle jag spela upp det för den där idioten som inte vet hur man behandlar folk. Som tror att han vet bäst och är duktigast. Men tro inte att han har tid att hjälpa för det. Ibland tänker jag att man skulle ha skrivit ner alla idiotiska saker läkare har sagt under mina år. Ibland när man tänker på det tror man att man hittat på allt. För många idiotiska saker blir det. Ibland tror jag att det är mitt fel. Att jag är värdelös att ha och göra med. Att det är därför jag behandlas idiotiskt. Nu på senaste är det ett jäkla koncentrerade på hur jag hanterar min smärta. Men det är inte det jag behöver Hjälp med. Tycker att jag är tydlig om det som jag verkligen behöver hjälp med. Men kanske är det inte så. Det som jag skriker efter hjälp med. Det som är fruktansvärt jobbigt för mig. Det som man vill kunna begära. Det är hitta en behandling som kan trycka ner endometriosen helt och hållet. En behandling som funkar. Som gör biverkningarna värt det. Förut har ju behandlingen funkat. Något måste finnas. Den smärta som ej är hanterbar det är när det gör så ont att det inte är hållbart. Men den smärtan ska ingen behöva leva med. För den smärtan betyder att något är fel. Och varje gång jag har åkt in så har det varit så ont. Och det har alltid varit något som har varit fel. Men ändå får jag kämpa varje gång. Utföra krig för att få igenom att det är endometriosen som spökar. VARJE gång. Skulle vilja slippa detta krigande. Det tar på krafterna och psyket. Även fast jag vet att något inte stämmer så känns det varje gång som att jag ger upp. Jag ger upp när akuten och oftast inläggning blir mitt val. Min man säger att det är tvärtom. Inte att jag ger upp. Utan att jag fortsätter att verkligen kriga. Ja. Jag har alltid ont mer eller mindre. Har akutmediciner överallt. Även alltid en väska packad. Men ändå lever jag ett liv utan daglig morfinmedicin. Det har jag valt. Hatar mediciner som bråkar med hjärnan. När man tappar kontrollen. Har sömnmedel men tar det inte. För när jag tar det så får jag fruktansvärd ångest dan därpå. Och det är ännu jobbigare än att inte få sova sammanhängande. Men jag vet att sömnen är viktig. Utan behandling sover jag. Tror att allt som har med behandling att göra gör mig arg just nu. Jag är arg för att den inte har funkat. Jag är arg för att idag skulle jag påbörja en ny behandling. Nya sprutor. Med add back. Östrogen tillägg. kände ändå lite hopp inför det. Sen visat det sig att det inte alls är nya sprutor. Jag har tagit samma förr.  Och tydligen har det inte gått så bra. Genomblödningar. =nya cystor. Hade tydligen add back då också. Så det som var tänkt som hopp blev mer flopp. Det enda som är nytt är att jag ska testa ta den mera regelbundet än jag gjorde sist. Kanske kanske kanske kan det göra skillnad. Om 6 veckor får jag veta. Jag skulle inte vara här nu. Skulle inte vara i dåligt skick. Skulle inte snart vara utan jobb och vi skulle åtminstone ha påbörjat vårat sista försök. Får fortsätta och vänta.  Just nu är den första dosen satt på plats. På andra sidan sitter ett halvmåne format plåster. Gör sjukt ont på sprutsidan. Men det är skönt att man kan ta den själv iaf. Man får glädja sig åt det små sakerna i livet. Glädje mig också att imorrn återgår jag till jobbkaoset. Har varit däckad i influensa i en vecka. Detta är tredje gången gången på korttid som influensan hoppat på mig. Många sjukdagar har det varit på sistone. Inte alls så det var tänkt. Jag skulle ju jobba allt jag kunde och lite till. Men däckade ihop på badrumsgolvet för en vecka sen. Influensa och uttorkning. Otäckt att vara så svag/ uttorkad att man knappt kunde öppna munnen eller prata. Ont precis överallt och frossade som en tok. E fick tvinga i mig vatten. Och när det landade i kroppen. Usch vad det gjorde ont! Efter ett dygn fick jag behålla cola och saftsoppa. Så tillslut gick det att röra sig igen. Men har varit däckad ganska prick en vecka. Innan det hann jag jobba ca en vecka sen inläggningen. Ja. Som sagt många sjukdagar. Men imorrn får jag göra nytta igen. Förutom allt annat så kan det vara väldigt bra för husfriden. Min man står ut med mycket. Och jag står ut med mycket. Sist vi inte var överens så fick han ett mail. Idag har han försökt torka mina tårar. Dock inte något speciellt tacksamt jobb just ikväll. Min frustration och ilska över det mesta just nu gör det inte lätt. Men det är bara han och mamma som ser mig sån. Ibland när jag får nog så känner jag mig så ensam. Otacksamt för den som försöker hjälpa. Men ibland så räcker det att fråga hur det är. Det är några få som frågar den frågan. Men dom blir färre och färre. För ALLA är så vana vid hur det är med mig. En del utav dom som aldrig kommenterar eller för den Delen orkar läsa det jag skriver. Det är inte så att dom inte bryr sig. Men ALLA är så vana. Fast det hindrar inte att det gör ont ibland att inte få frågan..hur har du det? Det är inte första gången jag legat inne på sjukhus. Men när jag kommer därifrån har jag nya erfarenheter att prata om. Resonera kring. Jag försöker fråga hur folk har det. Försöker finnas där. Men ibland är det svårt att veta när folk inte är lika öppna som en själv. Eller väljer att låtsas som att allt är bra. Då är det svårt att finnas där för folk. Men den dagen jag slutar bry mig om hur andra har det. Den dagen kan jag lika gärna stänga in mig för alltid. Jag skriver för att huvudet sprängs annars. Skriver för att dom med samma sjukdom ser att dom inte är ensamma. Detta är mitt bidrag till fight endo. Vägrar att bli bitter därför skriver jag innan huvudet sprängs av alla tankar. Skulle behöva semester från mig själv. Och ibland önskar jag att det faktiskt gick att operera bort allting.