Förut. .
Förut har hjärtat gråtit.
Förut har längtan ätit upp mig.
Förut har ensamheten nästan kvävt mig.
Förut har barngråten varit för mycket
Förut har kämpandet vissa stunder varit väldigt svagt
Förut kanske jag inte såg att det kunde ljusna.
Förut var det krig och bråk.
krig för att förståelsen var låg eller icke närvarande.
jag var liten i deras ögon.
Förut var jag rädd och orolig.
Vad har ändrats från förut?
Jag är aldrig ensam nu. Det är jag och Aaliyah mot världen här.
Jag börjar mer och mer tro att hon ska stanna hos oss
När man förut legat här på 49an oftast av anledningen att Endometriosen tagit över ens liv. Ätit upp och förstört chanser för att kunna bli gravid.
Missfall,utomkvedshavandeskap, nya cystor, avbrutna Ivf försök, med bland annat överstimulering, inflammationer, embryon som gått upp I rök och blödningar som uppkommit fast man inte kunnat fatta hur och vart det kommit ifrån.
Allt och lite till har gjort det nästan outhärdligt att ligga här . När man legat och längtat efter ett barn. Hoppats och samtidigt tappat hoppet om att få bli mamma. Höra nyfödda barn som gråter och se nyblivna föräldrar.
Nu är jag i en annan sits. Kämpar som alltid. Men den här gången behöver jag inte smälta något, komma över något eller bearbeta. Nu behöver jag endast bli så pass smärtlindrad så det går att stå på benen och åka hem. Jag har hört på läkarna och andra som sagt att jag inte ska behöva ha det fruktansvärt hemskt. Säger dom att man inte behöver stå ut med över hemska smärtor. Då tänker jag inte heller göra det!
Jag var rädd när blodet rann. Men är inte rädd längre. Är bara som vanligt arg åt sjukdomen som raserar,härjar och förvärrar allt i sin väg. Allt som är normalt för andra. Det blir fruktansvärt bara för att sjukdomen gått för långt! Så egentligen vill jag bara få ur mig hur viktigt det är att söka hjälp. Om du tror att just du kan ha endometrios. SÖK HJÄLP! Innan den går för långt. Idag har jag ett bakslag och kan inte åka hem . Men imorgon ska smärtan vara uthärdlig. Det är bara så.
Jag är varken rädd eller orolig. Bara less fruktansvärt trött på den här smärtan och på Endometriosen. På att istället för att bli bättre så blev det sämre med graviditeten.
Men våran Stjärna. Jag fortsätter att kriga mot sjukdomen. Du krigar vidare för att en dag träffa oss.
Det tummar vi på!
Förut har längtan ätit upp mig.
Förut har ensamheten nästan kvävt mig.
Förut har barngråten varit för mycket
Förut har kämpandet vissa stunder varit väldigt svagt
Förut kanske jag inte såg att det kunde ljusna.
Förut var det krig och bråk.
krig för att förståelsen var låg eller icke närvarande.
jag var liten i deras ögon.
Förut var jag rädd och orolig.
Vad har ändrats från förut?
Jag är aldrig ensam nu. Det är jag och Aaliyah mot världen här.
Jag börjar mer och mer tro att hon ska stanna hos oss
När man förut legat här på 49an oftast av anledningen att Endometriosen tagit över ens liv. Ätit upp och förstört chanser för att kunna bli gravid.
Missfall,utomkvedshavandeskap, nya cystor, avbrutna Ivf försök, med bland annat överstimulering, inflammationer, embryon som gått upp I rök och blödningar som uppkommit fast man inte kunnat fatta hur och vart det kommit ifrån.
Allt och lite till har gjort det nästan outhärdligt att ligga här . När man legat och längtat efter ett barn. Hoppats och samtidigt tappat hoppet om att få bli mamma. Höra nyfödda barn som gråter och se nyblivna föräldrar.
Nu är jag i en annan sits. Kämpar som alltid. Men den här gången behöver jag inte smälta något, komma över något eller bearbeta. Nu behöver jag endast bli så pass smärtlindrad så det går att stå på benen och åka hem. Jag har hört på läkarna och andra som sagt att jag inte ska behöva ha det fruktansvärt hemskt. Säger dom att man inte behöver stå ut med över hemska smärtor. Då tänker jag inte heller göra det!
Jag var rädd när blodet rann. Men är inte rädd längre. Är bara som vanligt arg åt sjukdomen som raserar,härjar och förvärrar allt i sin väg. Allt som är normalt för andra. Det blir fruktansvärt bara för att sjukdomen gått för långt! Så egentligen vill jag bara få ur mig hur viktigt det är att söka hjälp. Om du tror att just du kan ha endometrios. SÖK HJÄLP! Innan den går för långt. Idag har jag ett bakslag och kan inte åka hem . Men imorgon ska smärtan vara uthärdlig. Det är bara så.
Jag är varken rädd eller orolig. Bara less fruktansvärt trött på den här smärtan och på Endometriosen. På att istället för att bli bättre så blev det sämre med graviditeten.
Men våran Stjärna. Jag fortsätter att kriga mot sjukdomen. Du krigar vidare för att en dag träffa oss.
Det tummar vi på!
Kommentarer
Trackback