35år
Födelsedag och för resten av mitt liv.
Idag fyller jag år. Ärligt talat har jag lite åldersnoja. Samtidigt som jag är precis där jag vill vara i allt som är viktigt i livet. Vi firar 10 år som par om några dagar.
10 år! När jag fyllde 25år så var jag så kär i min bäste vän att jag nästan mådde dåligt. För tänk om han inte gillade mig på samma sätt. Men jag var modig och sa hur jag kände. Med hjärtat i halsgropen hasplade jag ut orden. Tog givetvis tillbaka allt sekunden efter. Det lugna svar jag fick var. .. Altså jag spelar mest WOW och jobbar. Jag tänker inte så mycket. Happ. Det var d och jag trodde att jag gjort bort mig totalt. Veckan efter blev det vi. Allt kändes så rätt och föll på plats bit för bit. Natten till 22 September drömde jag att mormor sa till mig att Erik var en mycket bra kille och han ska du gifta dig med. På mammas födelsedag säger min moster just dom orden som jag drömde. Då visste jag. Jag vill gifta mig med honom och jag ska fria. På (typ)1 årsdagen ställer jag frågan. Tack och lov svarar han ja. Sen börjar våran tuffa resa en månad efter. Vi bestämmer oss för att vi vill bli föräldrar. Något som vi tror ska bli början på en dröm. Blir en mardröm. Slutar med p piller och hela kroppen rasar 14kg på två veckor. Eftersom att det liknar gravid symtom så är vi först glada. Men ju mer månaderna går och kroppen framförallt smärtan i magen blir värre. Ingen läkare tror att det är något fysiskt fel på mig. Men tillslut efter hundratals vändor till akuten så kommer en sjukdom jag aldrig hört talas om på tal. Man misstänker att det kanske är den jag har. På min 27 årsdag opereras jag. Vaknar upp och väntar mig svaret att dom inte hittat något. Får istället veta att hela buken är fylld av cystor. Jag får veta att det är Endometrios jag har. Blir glad att det inte bara är något psykiskt som alla läkare sagt med sina klappar på huvudet. Sen börjar behandlingen. För att ens kunna göra IVF som bestäms ganska snabbt. Så måste jag gå igenom en tuff hormonbehandling 6månader. Det är tufft men jag vet att det är för att vi ska kunna gå vidare i barnfrågan samt kanske bli friskare av en graviditet. Så jag/vi står ut och rasar säkert ihop gång på gång av alla biverkningar. Men tack och lov så klarar kroppen så fruktansvärt mycket Tack vare tro, hopp och vilja. Värsta biverkningen var depression. Alla svarta tankar jag tänkt större delen av mitt liv återvände på en gång. Var övertygad om att Erik aldrig skulle stå ut. Eller att jag ens skulle stå ut med mig själv. Men på något vänster så härdade jag ut. Sen är ju resten historia med 13 ivf försök och försämring av sjukdom pga av IVF. 3 missfall och allt annat hemskt. Men läkarna och jag har aldrig tappat hoppet om att kunna bli bättre av graviditet. Tillslut så hängde mitt liv på det. Har känt och varit rädd flera gånger att livet är över. Innan allt det här började så levde jag med en dödslängtan. Så jag har levt på bägge sidorna av livet. När jag är jag och inga biverkningar suddar ut mig och tillsätter bara svärta. När jag är jag och känner att jag också har rätt att andas. Då är hela jag lycklig och kan ta allt fysiskt. Det kommer nu bli så att jag får komma ihåg den känslan och försöka ta fram den när det är som svartast och gör som ondast. Eftersom att graviditeten istället för att förbättra mig. Så försämrade den mig. Nu har jag inget annat val än att ta sån behandling som gör mig till den jag inte tycker om. Vilket jag måste göra fram till klimakteriet. Det är en stor sorg. Förr har jag vetat... nu måste du stå ut så här länge innan nästa IVF. Stå ut såhär länge innan hoppet om att bli friskare kommer tillbaka. Nu vet jag att det kommer aldrig bli bättre. Det är något jag måste lära mig leva med. Att leva utan hoppet om att få ett annat fysiskt liv. Men jag ska försöka påminna mig om att när jag fick vara jag då var jag faktiskt stolt över mig själv och skulle inte ändra något. Jag har fått känna mig stolt och det är jag glad och tacksam för.
Nu måste jag välja väldigt snart mellan pest eller kolera. För pga av mindre ammning så är kroppen på väg att rasa ihop igen.Det har jag inte råd med. Jag har den bästa att kämpa för. Att stå på benen och leva allt jag kan. Det finns bara ett val för mig för henne för oss. Även om det är hemskt så är det utan tvekan så det måste bli. Men att jag kommer sörja hoppet och stoltheten. Det kommer man inte ifrån. Fast det är bara så att kräkas vid varje måltid och rasa ihop. Det alternativet finns inte. Jag vill leva. Med all lycka så ska det nog gå att fortsätta kämpa. Tillsammans med Erik och Aaliyah. Stjärnan som tillslut stannade hos oss. Så hittar jag extra krafter.
Har funderat också och känt väldigt mycket under den här METOO kampanjen /kampen. Så många modiga som träder fram. Berättar sina fruktansvärda historier. Som jag sagt tidigare så rullas mina historier upp som en biofilm. En skräckfilm som går på repeat för varje grej jag läser i mitt flöde. Kommer inte ihåg hur mycket jag har skrivit om dom här händelserna/tidpunkterna eller personerna. Kampanjen handlar ju om allt kränkande folk varit med om. För mig handlar det om våldtäkter. Får hjärtklappning att ens skriva om det. Men det ligger där i bakhuvudet och maler. Måste ut. Att inte bli trodd. Att välja ett annat liv för att undvika av rädsla. Mardrömmarna. Den första som spädde på mina tankar om att inte vara något värd.
Innan var jag delaktig i kyrkan. En stor trygghet fanns där. Uppvuxen i kyrkan. Sitta mellan mamma och pappa på söndagarna och sjunga psalmer. Kändes att man just då var den tryggaste på hela jordklotet. Där mellan mamma och pappa. Min uppväxt är att gud tar emot var och en med öppna armar. Han dömer ingen. Han älskar mig för den jag är. Han hör mig när jag ber. Bär mig när jag inte orkar mer. Fotspår i sanden. Den vackraste text jag vet. Det är min tro. Min trygghet. Men enligt personen så dög jag inte ens till att vara kristen. Jag var bara fel. Han hade rätt att göra som han ville. För jag var bara fel. När jag insåg vad han gjort och insåg att det var han som var fel. Då slutade jag vara delaktig i kyrkan. Ibland kan jag sakna den där trygga platsen. Även om jag sjunger i samma kyrka där man varit sen man var liten. Är där en gång i veckan. Så känns det inte på samma sätt längre. Inte samma trygghet. Varje gång vi har uppsjungning någonstans så är jag livrädd att stöta på honom. Jag blir så arg varje gång jag blir rädd. Men hur mycket han än försökte så kunde han inte ta min tro. Jag vet att min värme trumfar över hans kyla alla dagar i veckan. För min tro är bara kärlek.
METOO är en otroligt bra och nödvändig kampanj. Men oj vad det drar igång det man vill glömma.
Min sätt att reparera mig själv har alltid varit att skriva eller sjunga. Nu när orden lämnat mig känns det bättre. Nu börjar mitt 35 åriga liv. Och behandlingen påbörjas om några dagar. Man får ta det som det kommer. Glädjas åt det som är fint och bra. Vara tacksam för allt man har. Ibland kanske livet bara är. Då får det vara så.
Idag fyller jag år. Ärligt talat har jag lite åldersnoja. Samtidigt som jag är precis där jag vill vara i allt som är viktigt i livet. Vi firar 10 år som par om några dagar.
10 år! När jag fyllde 25år så var jag så kär i min bäste vän att jag nästan mådde dåligt. För tänk om han inte gillade mig på samma sätt. Men jag var modig och sa hur jag kände. Med hjärtat i halsgropen hasplade jag ut orden. Tog givetvis tillbaka allt sekunden efter. Det lugna svar jag fick var. .. Altså jag spelar mest WOW och jobbar. Jag tänker inte så mycket. Happ. Det var d och jag trodde att jag gjort bort mig totalt. Veckan efter blev det vi. Allt kändes så rätt och föll på plats bit för bit. Natten till 22 September drömde jag att mormor sa till mig att Erik var en mycket bra kille och han ska du gifta dig med. På mammas födelsedag säger min moster just dom orden som jag drömde. Då visste jag. Jag vill gifta mig med honom och jag ska fria. På (typ)1 årsdagen ställer jag frågan. Tack och lov svarar han ja. Sen börjar våran tuffa resa en månad efter. Vi bestämmer oss för att vi vill bli föräldrar. Något som vi tror ska bli början på en dröm. Blir en mardröm. Slutar med p piller och hela kroppen rasar 14kg på två veckor. Eftersom att det liknar gravid symtom så är vi först glada. Men ju mer månaderna går och kroppen framförallt smärtan i magen blir värre. Ingen läkare tror att det är något fysiskt fel på mig. Men tillslut efter hundratals vändor till akuten så kommer en sjukdom jag aldrig hört talas om på tal. Man misstänker att det kanske är den jag har. På min 27 årsdag opereras jag. Vaknar upp och väntar mig svaret att dom inte hittat något. Får istället veta att hela buken är fylld av cystor. Jag får veta att det är Endometrios jag har. Blir glad att det inte bara är något psykiskt som alla läkare sagt med sina klappar på huvudet. Sen börjar behandlingen. För att ens kunna göra IVF som bestäms ganska snabbt. Så måste jag gå igenom en tuff hormonbehandling 6månader. Det är tufft men jag vet att det är för att vi ska kunna gå vidare i barnfrågan samt kanske bli friskare av en graviditet. Så jag/vi står ut och rasar säkert ihop gång på gång av alla biverkningar. Men tack och lov så klarar kroppen så fruktansvärt mycket Tack vare tro, hopp och vilja. Värsta biverkningen var depression. Alla svarta tankar jag tänkt större delen av mitt liv återvände på en gång. Var övertygad om att Erik aldrig skulle stå ut. Eller att jag ens skulle stå ut med mig själv. Men på något vänster så härdade jag ut. Sen är ju resten historia med 13 ivf försök och försämring av sjukdom pga av IVF. 3 missfall och allt annat hemskt. Men läkarna och jag har aldrig tappat hoppet om att kunna bli bättre av graviditet. Tillslut så hängde mitt liv på det. Har känt och varit rädd flera gånger att livet är över. Innan allt det här började så levde jag med en dödslängtan. Så jag har levt på bägge sidorna av livet. När jag är jag och inga biverkningar suddar ut mig och tillsätter bara svärta. När jag är jag och känner att jag också har rätt att andas. Då är hela jag lycklig och kan ta allt fysiskt. Det kommer nu bli så att jag får komma ihåg den känslan och försöka ta fram den när det är som svartast och gör som ondast. Eftersom att graviditeten istället för att förbättra mig. Så försämrade den mig. Nu har jag inget annat val än att ta sån behandling som gör mig till den jag inte tycker om. Vilket jag måste göra fram till klimakteriet. Det är en stor sorg. Förr har jag vetat... nu måste du stå ut så här länge innan nästa IVF. Stå ut såhär länge innan hoppet om att bli friskare kommer tillbaka. Nu vet jag att det kommer aldrig bli bättre. Det är något jag måste lära mig leva med. Att leva utan hoppet om att få ett annat fysiskt liv. Men jag ska försöka påminna mig om att när jag fick vara jag då var jag faktiskt stolt över mig själv och skulle inte ändra något. Jag har fått känna mig stolt och det är jag glad och tacksam för.
Nu måste jag välja väldigt snart mellan pest eller kolera. För pga av mindre ammning så är kroppen på väg att rasa ihop igen.Det har jag inte råd med. Jag har den bästa att kämpa för. Att stå på benen och leva allt jag kan. Det finns bara ett val för mig för henne för oss. Även om det är hemskt så är det utan tvekan så det måste bli. Men att jag kommer sörja hoppet och stoltheten. Det kommer man inte ifrån. Fast det är bara så att kräkas vid varje måltid och rasa ihop. Det alternativet finns inte. Jag vill leva. Med all lycka så ska det nog gå att fortsätta kämpa. Tillsammans med Erik och Aaliyah. Stjärnan som tillslut stannade hos oss. Så hittar jag extra krafter.
Har funderat också och känt väldigt mycket under den här METOO kampanjen /kampen. Så många modiga som träder fram. Berättar sina fruktansvärda historier. Som jag sagt tidigare så rullas mina historier upp som en biofilm. En skräckfilm som går på repeat för varje grej jag läser i mitt flöde. Kommer inte ihåg hur mycket jag har skrivit om dom här händelserna/tidpunkterna eller personerna. Kampanjen handlar ju om allt kränkande folk varit med om. För mig handlar det om våldtäkter. Får hjärtklappning att ens skriva om det. Men det ligger där i bakhuvudet och maler. Måste ut. Att inte bli trodd. Att välja ett annat liv för att undvika av rädsla. Mardrömmarna. Den första som spädde på mina tankar om att inte vara något värd.
Innan var jag delaktig i kyrkan. En stor trygghet fanns där. Uppvuxen i kyrkan. Sitta mellan mamma och pappa på söndagarna och sjunga psalmer. Kändes att man just då var den tryggaste på hela jordklotet. Där mellan mamma och pappa. Min uppväxt är att gud tar emot var och en med öppna armar. Han dömer ingen. Han älskar mig för den jag är. Han hör mig när jag ber. Bär mig när jag inte orkar mer. Fotspår i sanden. Den vackraste text jag vet. Det är min tro. Min trygghet. Men enligt personen så dög jag inte ens till att vara kristen. Jag var bara fel. Han hade rätt att göra som han ville. För jag var bara fel. När jag insåg vad han gjort och insåg att det var han som var fel. Då slutade jag vara delaktig i kyrkan. Ibland kan jag sakna den där trygga platsen. Även om jag sjunger i samma kyrka där man varit sen man var liten. Är där en gång i veckan. Så känns det inte på samma sätt längre. Inte samma trygghet. Varje gång vi har uppsjungning någonstans så är jag livrädd att stöta på honom. Jag blir så arg varje gång jag blir rädd. Men hur mycket han än försökte så kunde han inte ta min tro. Jag vet att min värme trumfar över hans kyla alla dagar i veckan. För min tro är bara kärlek.
METOO är en otroligt bra och nödvändig kampanj. Men oj vad det drar igång det man vill glömma.
Min sätt att reparera mig själv har alltid varit att skriva eller sjunga. Nu när orden lämnat mig känns det bättre. Nu börjar mitt 35 åriga liv. Och behandlingen påbörjas om några dagar. Man får ta det som det kommer. Glädjas åt det som är fint och bra. Vara tacksam för allt man har. Ibland kanske livet bara är. Då får det vara så.
Kommentarer
Trackback