mizztina

Idag känns det som att orden jag sjunger är falska. Orden fastnar som en klump i halsen. Tårarna gör sig påminda. Hjärtat dunkar. Hjärtat dunkar på samma sätt som det gjort många gånger senaste året. Men hjärtslagen blir hårdare mer intensiva ju längre tiden går. Så här inför valet. Valen människor gör. Uttalanden som får hjärtat att gå sönder. Hur kommer det att bli? Hur kan människor önska helst av allt att sånna människor med annan hudfärg blir noll och inget värda. Utkastade helst. Inte välkomna. Ett kallt land där kylan kommer ta fäste. Andra väljer att åka hit på grund av en mängd orsaker. Mest fruktansvärda orsaker med ett hopp om en bättre framtid. Jag och andra med mig blir adopterade och hamnar här. Idag lär jag mig orden i en sång som någon gjort till en hyllningslåt för staden. Någon som är tacksam för sitt liv. Tacksam för välkomnandet och vad staden gjort för människan. Vackert. Men om igen sitter jag där och känner mig nästan som en Alien. Varför känner jag att orden får en fadd smak i munnen. Jag känner inte dom vackra orden men förstår och glädjs med den som känner dom. Men visst. Jag är uppvuxen med tron om att staden var för oss alla. Jag är rädd och blir ledsen för att orden känns långt bort och inte sanna. Idag har jag rivit sönder rösterna till dom som styr de iskalla vindarna. Jag fryser mer än vanligt. Att folk får sprida sån skräck. På torget som man njutit av barndomens bästa. Popcorn, sockervadd och karusell på första Maj. Stirrat i skyltfönstret på Lek o Hobby på den där leksaken som skulle förgylla livet. Sen blev det årets första mjukglass med olika godiskross.I tonåren surrades det över en stripstallrik. Telefonkiosken som det stod klotter i som man läste med nyfikenhet och förtjusning. En stor del av min livstid. Aldrig tänkte jag eller ens kunde föreställa mig att barndomens torg skulle kännas så fel. Så fylld av min livstids rädslor. Det är galet hur världen utvecklats sen detta tagit fäste igen. Jag är rädd och arg men vågar inte bemöta denna kyla. Istället fortsätter jag att frysa. Det var själen det. Kroppsligt så känns det som att armar och ben svullnar upp. Fötterna bränner idag. Hjärnan ville checka ut med hjälp av svimning. Illamåendet och den enorma tröttheten har bosatt sig. Hormoner all over the place!Magen värker på det sättet att man måste med jämna mellanrum vika sig dubbel. Ont i rygg. Svank,axlar och nacke. Även det på grund av att jag fryser. Vet att detta är medicinens verkan också. Väntar dock med bävan för när det är dags att checka av nr 2 på listan. 

Annars är jobbet som vanligt fantastiskt, möten med vänner och samtal som berör. Stunder med familjen.Känner hur härligt det är med hösten och ny starter. Livet är något jag älskar och inte vill vara rädd för. 

Hoppas vi får fira en stor seger 22september✊🏾❤️

Men varför har du väntat i nästan två år med att komma hit? 

Sunderbyn är ett ställe som jag försöker hålla mig långt borta ifrån. Det har jag också gjort sen Aaliyah blev utskriven därifrån. Nu idag gick jag in genom portarna igen. Kan inte ens beskriva vilket obehag och vilken panik som kom över mig. Har idag varit på smärtrehab avdelningen. För att diskutera om kortisonsprutor. När jag var gravid så hade jag ju så fruktansvärda smärtor och blev inlagd flera gånger om. Men en utav gångerna så kom dom på efter många om och men att jag skulle få träffa en läkare från smärtrehab. Jag kommer inte ihåg så mycket av det mer än att nu skulle vi pröva en annan lösning och kanske bli hjälpt av det. Sagt och gjort. Behandlingen med kortison i bukväggen för kanske nervsmärta blev fixad. Kommer ihåg att det lindrade betydligt mycket iaf. Den läkaren sa då att om det kändes samma efter graviditeten så var jag välkommen tillbaka. Allt detta hade jag glömt. Men när jag och min läkare satt och diskuterade hur vi skulle kunna gå vidare och få bukt med smärtan. Då kom jag på att sprutorna jag hade fått under graviditeten hade ju faktiskt gett lindring. Så hon skickade direkt en remiss dit. Nu var det naturligtvis så att den fina läkaren på smärtrehab hade slutat och det blev dags att träffa en ny läkare. Nya läkare ger mig panik! Har aldrig lyckats skriva ner allt jag varit med om i sjukhusvärlden. Men man kanske kan föreställa sig att bemötandet inte har varit i närheten av bra en del gånger. Så pass många gånger att man får hjärtklappning att tänka på att berätta sin historia för någon ny. Stå där med själen och sin kropp i handen för att förhoppningsvis få hjälp. Usch! Inför hösten nu så känns det som att det finns en checklista. Många avdelningar som jag måste kontakta och kanske kriga mot för att få hjälp. Med ett suckande hjärta tar jag på mig skölden igen. Har tjorvat en hel del den här veckan. Tappat bort, glömt saker, gjort sönder saker mm. Detta förmodligen för att checklistan måste börja betas av nu. Plats nr 1 på listan skulle checkas av idag. Träffade den nya läkaren och ska säga direkt att han kändes bra i både kunskap och bemötande. Dock ska det alltid diskuteras huruvida det hör ihop nervsmärtor i bukhinnan och endometrios. Jag är fullkomligt övertygad om att det hör ihop. Mina endometrioscystor och härdar sätter sig på bukväggen på mig. Och jag har fått lindring med den allmänna smärtan med hjälp av kortisonsprutor i buken. Men jag behöver inte övertyga någon annan egentligen om det. För mig är det glasklart att det hör ihop. Iaf så utbrister han när han börjar sin utfrågning. Varför har du väntat två år med att komma hit!? Försöker förklara att min graviditet var så fruktansvärd. Hade bara i huvudet att jag skulle klara det. Allt annat är suddigt. När han sen sa att jag fick sprutor en gång i veckan på den förra behandlingen. Då såg jag ut som ett frågetecken. Har inget som helst minne av hur tätt eller inte tätt som jag fick sprutorna. Min kropp var inne på överlevnad. Sen när hon hade kommit så fick jag ju hjälp direkt med medicin för endon. Blödningsfri tillslut men inte ens i närheten av smärtfri. Nöjde mig ändå och hade full fokus på att ta hand om Aaliyah. Mina smärtor fick vara. Nu har jag ju börjat jobba och vill kunna göra det. Därför söker jag hjälp igen. Men det är oerhört obehagligt hur allt är utsuddat i minnet. Kampen som jag och min kropp (min man) uthärdade för att stjärnan skulle komma. Iaf så pratade vi länge och bestämde oss tillslut för att pröva en annan metod än bara kortison. Man ska gå in med en nål i buken och via radiofrekvens ska man hitta området som gör mest ont. Där nerven sitter. Sen när man hittar rätt ställe ska man bedöva och spruta in kortison. Förhoppningsvis ska det ge bra effekt och lindring längre än en vecka i taget. Kanske flera månader. Så jag gick dit för att få spruta men gick därifrån med en ny plan istället. Höll med honom att det var bättre att testa den här metoden på en gång istället för att få behandlingen jag fått sen tidigare. Så man kan säga halvt check på den. Plats nr 2 är att få ta reda på varför jag har folsyrabrist. Få hjälp med det. Min läkare tyckte att det inte alls kändes bra att jag hade det. Det kunde vara en förklaring till min värk i lederna förutom biverkningar av medicinen. Ska göra ett nytt försök och hoppas på bättre bemötande än det jag fick sist. Svaret jag fick då var att jag skulle äta mera folsyra och kolla i höst igen. Försökte förklara att det inte hjälper för mig att äta mer av något om det finns brist. Eftersom att jag inte får behålla maten. Kräks inte nu men ja. Det far andra hållet. Fick noll förståelse och ett snäsigt svar. Jamen det kan ju inte vi veta. Försök äta mer och så bokar du en tid i höst. Nr 3. Har bestämt med min läkare att sätta in en spiral. Det är ingen metod jag tror på. Men då har jag testat allt. Hon skrev i remissen att jag ska vara nedsövd när man sätter in spiralen. Vilket kändes tryggt. Det kommer säkert göra hemskt ont ändå sen när jag vaknar. Men nu tidigare i sommar ringde Sunderbyn och sa att dels att dom hade en tid ledig om en vecka. Samt att vi måste först diskutera på ett möte om hur vi ska gå tillväga. Samt att man kan testa att jag är vaken och SEN söver mig om det ser ut att gå dåligt! Jag blev så ledsen och arg. Dels för att jag hela tiden sagt att ska det bli någon spiral så blir det i höst när jag lärt mig mitt jobb. Samt att jag ska vara nedsövd! Bad om ursäkt för missförståndet att det tydligen var sagt att den skulle sättas in så fort som möjligt. Första missförståndet mellan mig och min läkare. Hon i Sunderbyn muttrade om att då måste jag sättas på en väntelista till hösten istället. Ja. Det var ju exakt det som var planen! Nu får vi se hur det blir med narkosen. Får jag inte bli nedsövd då blir det inget för mig. Men den kampen får jag ta när den kommer. Men jag vet att den kommer snart och det oroar. Sen nångång under denna checklista så ska jag få göra magnetröntgen. För att få kolla upp hur det ser ut med sjukdomen nu. Det är nog det enda som känns givande av alltihop. Funkar inte spiralen då skickades en remiss till Uppsala för att ta bort allt. Men det orkar jag inte tänka ordentligt på. För det skrämmer mest såklart. Känns kroppsmässigt som en tung höst. Djupa suckar. Ibland undrad jag hur mycket det är värt att kämpa för att kroppen ska få fungera någorlunda. Jag försöker tänka att man måste vara rädd om sig själv. Men ibland ids man inte. Kriga för att få hjälp och förståelse samt lindring. Roligare saker kan man helt klart ha för sig. 

Åh det har jag också. Roligare saker att göra. Må gott i allt annat som är. Vara lycklig och njuta av livet, kärleken och jobbet. Otroligt rik och tacksam är jag.