Att vara rädd för mörkret.
Kanske handlar allt i grund och botten om att vara mörkrädd?
Mörkret har alltid skrämt mig. Sen jag var liten och kände mig liten i världen. När jag blev rädd för att om jag öppnade dörren och fel person stod utanför. Det var när lasermannen härjade som den rädslan för mörkret kom fram. I hela mitt liv har rädslan följt med. Tänk om någon skulle rent hata mig för min hudfärg. Då skulle mitt hjärta gå sönder. Varför just det har varit den största rädslan av alla det vet jag inte. Kanske för att det är det enda som jag inte skulle kunna ändra på. Min hudfärg är jag född med. Den får jag leva med. Saker i min personlighet, mina åsikter och annat kan ändras på eller vara formbart för att passa in. Men färgen sitter där den sitter. Tro det eller ej. Men detta är svårt för mig att skriva om. När folk frågar vart jag kommer ifrån så säger jag att jag är Pitebo i nästan hela själen. Mitt Indiska ursprung finns med och syns. Fast sättet är svenskt. Det vet alla som följt mig genom livet. Men dom som inte gjort det. Dom som bara ser hudfärgen. Vet ingenting mig. De som fanns/finns i mina mardrömmar blev plötsligt verkliga. Dom som hailade på Max och önskade för var dag en död svart. Mannen som väste till mig när jag gick med barnvagnen. Sånna som dig borde man skjuta. Ni som delar rasistiska inlägg och varken vet vad ni delar eller står för det. Ni som pratar om att alla invandrare gör si och så. ALLA ni gör hål i hjärtat på mig. Att världen har blivit såhär cynisk och ibland så oerhört kall. Att t.o.m folk man vuxit upp med kan häva ur sig vad som helst. Pratar om att olika folkgrupper gör si och så. Istället för att tänka att det är en människa som gjort fel. Jag säger inte att det är rätt att göra hemskheter och annat. Men jag önskar att man kan tänka på att det är en människa som gjort fel. För varje gång man läser om/hör någonting om sånna kommentarer och åsikter. Då gör det ont och man blir så ledsen. Jag blir mörkrädd för vindarna som blåser. Det jag önskar mest är att folk ska sluta vara mörk rädd. För när allt kommer omkring så verkar det vara just det som det handlar om.
Varför jag skriver om detta är att jag för första gången i mitt liv stod upp för mig själv angående min hudfärg. Det var jobbigt och en del av dom som hörde lämnade jag nog totalt oförstående. Hade inte tänkt att behöva säga min åsikt och bara flyta med. Men det kom till en punkt där jag inte hade något val. Nu sa jag mitt. Låg sen vaken och skämdes över att ens ta upp det. Kände ingen styrka i att göra det. Kände bara sorg över att det har blivit som det blivit. Ja. Jag är stolt svensk. Men tänker/vill inte "flagga" med det. Jag är även stolt indier och tänker inte "flagga" med det heller. Så länge jag är mörkrädd och andra är mörk rädda.
Ja. tänk om alla kunde tänka personer istället för hudfärger,folkgrupper och nationalitet. Se till människan. Och om man nu nödvändigtvis måste säga något (varför man nu skulle behöva det) kolla er runt då och se om det finns någon som skulle kunna ta illa upp i eran närhet. Det är inte svårt att tänka till lite extra. Det är inte svårt att välja sina ord med omsorg.
Jag önskar och hoppas att våran dotter ska få växa upp utan att vara mörkrädd. Utan att folk ska vara mörk rädda för henne. Det är mycket jag önskar i hennes liv. Men kanske är det just det jag önskar mest. Som vindarna blåser nu så önskar jag att mörkret inte får något annat val i valet. Än att ge vika för ljuset. För ingen är rädd för ljuset.