mizztina

Unga damen lekte med en Astrid Lindgren ljudbok/musikbok idag. Precis när jag ska gå ut genom dörren så börjar Vargsången från Ronja Rövardotter spela. Känslan kommer över mig så hastigt att jag nästan tappar andan. Hade precis blivit påmind på Facebook om att för fyra år sedan la jag upp det här minnet. Dagen före hade vi tagit avsked på den vackraste begravning jag någonsin varit med om i mitt liv. Jag hade fått äran att sjunga Vargsången på våran älskade  Lovis begravning. Det största åtagandet jag vågat mig på. Det gick bra fram till sista strofen. När jag tittade upp och såg tårarna på min brors och Elins kinder. Då brast rösten och hjärtat på mig. Dagen blev ljus och fin med skratt mellan tårarna. Precis som en begravning brukar vara. Idag berättade jag om det lugn man kände när man fick sitta vid hennes sida. Hålla hennes hand och stryka på den mjuka kinden. Lämna allt som hade med en själv att göra och bara leva där och då. Ta vara på stunden man fick. Inget gav själen så mycket ro. Att bara va med henne. Det är stunder som nästan inte går att förklara. Men så fort man lämnade henne och hennes föräldrar då kom maktlösheten över en. Oron och hoppet var ständiga följeslagare för oss alla. Främst för föräldrarna såklart. Vi fanns med kramar, sällskap och stöd.  När man har varit med om en människa så glömmer man inte den. Vi glömmer dig aldrig älskade barn. Dina småsyskon får höra om dig. Du får vara del av dom.  Den här vaggvisan kommer alltid vara du❤️