mizztina

Denna dagen ett liv. Dagen har åkt bergodalbana med mig. Mest har det gått uppför. Segt uppför. Den där känslan av lycka och kill i magen. Som man får i nedförsbacke. Den kom aldrig. Ska försöka beskriva och få ner tankarna för min egen skull. Fast vi kan börja med en fantastisk sak och det är att min älskade mamma äntligen kommit hem från sin tågluff genom Europa. När jag äntligen fick ge henne en kram så ville glädjetårar titta fram i ögonvrån. Nuförtiden går det bättre när hon är ute och reser. Men förr blev det alltid kaos då. Jag är vuxen med egen familj. Men fy tusan så skönt det är att hon är hemma igen. Däremot är unga damen skeptisk till sin mormor. Nu när hon varit borta så länge.Men det är bara att vänta ut och vinna hennes gunst igen. Innan kvällen var över så ville hon ändå gosa in sig hos mormorn ❤️Iaf eftersom att mamma hade kommit hem så blev den hon som skjutsade och följde mig till läkarbesöket i Sunderbyn. Först sa vi att jag skulle gå in själv. Men sen kom vi nästan samtidigt på att det kan vara bra med fler öron och som lyssnar på ett annat sätt än en själv därinne. Så hon följde och det var bra. Fick träffa en läkare som jag aldrig någonsin träffat förr. Både bra och dåligt. Mest dåligt. Fick än en gång börja om att berätta min historia. Mediciner och hela kittet. Vi förstod inte varandra så bra. Vilket är självklart när personen visste ossit om mig. Medicinlistan var lång av all möjlig smärtlindring. Listan såg hemsk ut! Med tanke på att jag aldrig tar någon smärtlindring om det inte har med inläggning att göra. Enligt den listan hade jag kunnat missbruka saker tusen gånger om. Det var inget man anklagade mig för. Men samtidigt förstår jag att man blir konfunderad av att läsa listan med preparat. Sen försöka komma ihåg vilka behandlingar man fått. När och vilka doser. Hur man mått på det. Det finns inget som skapar så mycket stress i mig som att träffa en ny läkare. Är så rädd för att glömma säga saker, säga fel eller framstås som någon jag inte är. När personen frågade vad som var mest jobbigt för mig. Då kunde jag knappt svara på det. För min gräns flyttas ju hela tiden framåt. Men jag vill ha en hanterbar smärta. Jag vill slippa värken i ben och fötter. Skulle önska att psyket fick vara intakt. Gärna mildare klimakteriebesvär. Men allt detta ligger på min önskelista. ALLT förutom smärtan i magen och att det bildas nya cystor. ALLT förutom det skulle bli bra utan medicin. Jag grät av frustration. Grät tillslut över besvikelsen att den här nya medicinen inte har lindrat. Grät över maktlösheten. Samt att läkaren sitter där och vet inget om min resa. Vet inget om allt jag prövat. Vet inte tillräckligt om vad som ska kunna hjälpa mig. När jag tar upp om att D vitamin och kalcium tabletterna hjälpt lite för värken men förstört magen. Så pass mycket att man gått och varit rädd för olyckor hela dagarna. Då mumlar han något om att man borde kolla upp benskörhet på mig. Då vill jag skrika rätt ut. Behärskar mig och säger att även det har jag blivit lovad. Men remissen blev nog aldrig skickad för det heller. Läkaren mumlar något om remiss dit. Så jag vet inte hur det blev i slutändan. Vi pratar länge och vi börjar bli överens om att skippa den här medicinen och återgå till något gammalt istället. Han ska precis skriva recept på något som min privatläkare kan. Och jag hinner tänka att då går jag tillbaka till henne. Men mitt i allt så kommer han på att jag inte ätit medicinen klart 3månader. Utan det är några veckor kvar. Så då måste jag fortsätta med den tills det går att göra en utvärdering. Det blir även en gyn undersökning för att se hur allt ser ut. Den smärtan går inte med ord att beskriva! Jag blir chockad över att det kan göra så ont när jag är van vid smärta. Men alltså detta är fruktansvärt. Tårarna sprutar och jag ser ljusblixtar framför ögonen av smärta. Läkaren hittar då en cysta på äggstocken som jag vet har tillkommit under denna behandling. Det är en vanlig icke farlig cysta. Det är det enda han påpekar. Vilket jag också fattar att den inte är farlig. Men jag fattar också att den inte ska vara där och att den har tillkommit för att medicinen inte gör sitt jobb fullt ut. Som vanligt. Min privatläkare hade sagt. Det ska inte vara möjligt att en sån kan tillkomma. Men vi vet ju hur knäpp din kropp är. Efter det hade vi fnissat lite i samförstånd över hur galet idiotisk min kropp är. Den här läkaren känner inte mig. Och jag klandrar inte personen för det. Men det gör tyvärr att det inte blir bra. Varken för mig eller personen. Den enda jag klandrar är läkaren som bara lät allt falla. Som brann men lät lågan riktigt dö ut av sig själv. På grund av det så sitter jag här nu med någon som säger att det är svårt att hjälpa för att dom inte har så mycket kunskap. Menar på att Uppsala säkert inte heller kan hjälpa. Men han lovar ändå att skicka en remiss dit. Sen säger människan. Har du någon tarmsjukdom!? För mig känns det ungefär lika jobbigt att höra som "du är säkert bara deprimerad" För om det är något man gjorde när sjukdomen tog över totalt. Det var ju att göra alla möjliga undersökningar kring mag och tarm. Vilket jag for väldigt illa av. Sen kom en läkare på akuten med ideén. Men det kanske är endometrios hon har. Därav alla magproblem. När man då kollade så såg man i min buk att hela den var fylld av cystor. Resten såg ut som ett enda råttbo. Efter det har man varit på det klara med att det är Endometriosen och sammanväxningarna som alltid bråkat med mig. Så när han började fråga om tarmsjukdomar nu. Då kastades jag ca 100steg tillbaka av rädslan att börja om och gå igenom allt det igen. Däremot så sa han att även om det inte finns någon synlig endometrios för tillfället. Så säger det inte att den inte finns där ändå. Åh det var skönt att höra. För rädslan är störst att något ljushuvud säger att om det inte syns så finns det inte. Och då skulle man sluta få hjälp helt och hållet. På grund av bristande i kunskap om sjukdomen så är det många som råkar ut för att läkare säger att dom inte längre har sjukdomen. För det syns inget. Det är min allra största mardröm! Men det behöver jag inte uppleva iaf. Läkarbesöket tog slut tillsist och jag kände/känner mig tom och uppgiven. Men löftet är iaf att en remiss ska bli skickad. Förhoppningsvis två. Så kanske var jag inte där i onödan och plågades. Även om det känns så. Innan bestyren var klara i Sunderbyn så skulle det tas blodprov för att kolla ifall jag kan fortsätta äta medicinen som jag ändå inte vill äta. Ca 40min 3st sköterskor 4stick senare och ett sprucket kärl.så hade man äntligen fått ut lite mer än en cm blod av mig. Sista sköterskan suckade och sa. Visst har jag stuckit dig förr? När du har varit inlagd. Jodå det stämde. Så hon hade också bråkat med mina blodprover tidigare. Tillslut så var hon så frustrerad och frågade vad det var för något allvarligt fel på mina ådror! Men hon gav sig inte och tog på handen. Tillslut så tackade vi bägge varandra och jag kunde bege mig ut från sjukhuset. Mör på alla sätt och vis. Kroppsligt och psykiskt. Ont av stick och undersökning. Men nu var det gjort! Vi for till Gammelstan och fikade faktiskt riktigt kasst fika. Oturligt nog. Både jag och min mor har ju en tendens att tycka allt är fantastiskt. Men detta fika var inte det! Åt upp och for till kyrkogården och planterade till mormor och morfar. Samt hos mammas farmor. Det blev så fint ❤️Vi gjorde Storheden sen och storhandlade för midsommar. Benen var svaga då. Huvudet gick inte att få ihop. Har ingen aning hur länge vi var på Coop och kryssade mellan pensionärerna. Men nästan allt på listan blev kirrad. Tack och lov för listan! Åkte hem sen och kastade in maten. Besökte min älskade farmor på Trädgården. Hon blev så glad att vi kom. Men idag var allt bara tjorvigt i tal och tankar för henne. Hon var bekymrad över att hon knappt visste vem hon var. Hur kunde då andra veta vem hon är?Allt blev bara ett enda virrvarr för henne. Pratade om folk som aldrig ringde och hon kunde inte förstå varför. Vänner och syskon som varit döda i flera år. Deras samtal väntade hon på. Älskade farmor som alltid kunnat komma ihåg och berätta saker i detalj. Sorgligt att se henne så. Men ändå oerhört fint att få krama henne ❤️Vi åkte hem och mamma kirrade middag. Trots att benen knappt burit mig så har jag busat. Dansat och kramats med Aaliyah. Den bästa medicinen när man känner sig uppgiven, upprörd och maktlös. Hon är ju beviset på att vi lyckades vinna mot alla odds. Beviset på att kroppen gav vika och gav oss liv. Det lilla liv som växer och surrar mer och mer förståeliga ord och meningar. Som har en humor och ett humör. En envishet och ett skratt som helar ens dag. En mjukhet som ger kramar och pussar. Att se henne tillslut krypa upp hos sin mormor och kärleksfullt luta sig mot henne. I sin envishet ändå se vilka som älskar henne överallt annat. Det gjorde min dag. Och kvällen avslutas tillsammans med mannen. När han föreslår att vi ska se Al Pitcher. Då rinner tårarna för sista gången idag. Magen värker. Men denna gång rinner tårarna och magen gör ont på grund av det bästa här i livet. Nämligen skratt och att få skratta tillsammans. Ja. Denna dagen är ett liv. Jag får lägga mig och känna mig så oerhört rik för allt som livet ger. Det dystra tomma tänker jag inte fastna i. Sjukdomen suger! Men inget annat. Nu tänker jag njuta av lediga dagar och förhoppningsvis fira en fin och lyckad midsommarafton hos oss. Önskar er alla en fin helg och njut allt ni kan om ni kan!kram! ❤️