mizztina

Tre lager.

Dagens tanke är att jag nog är tre lager. Mitt yttre, mitt inre och min själ. I det yttre så tror jag det syns klart och tydligt att man kommer från Indien. Både i det medfödda utseendet. Men även i mitt smink.Min dagliga kajal runt ögonen. Min diamant i näsvingen. Allt guld och glitter. Mina elefanter i nacken. Tatueringar på Hindi. Tror kroppsspråket talar både svenska och hindi. Speciellt när min man ställer en fråga till mig och han absolut inte förstår om jag har nickat eller skakat på huvudet som svar. Jag själv tänker inte ens på att rörelsen görs. Tycker förövrigt att mitt svar är klart och tydligt. ;)Listan kan göras lång på vilka detaljer som jag valt ut som känns som mig. Mitt inre känns som en ganska typisk Pitebo. Där känns nog det mesta självklart. Hur man väljer att hantera vardagen, folket runt omkring en, jobbet, familjen. Ja, livet helt enkelt. Kristna traditioner som följt en hela livet. Barnatron som format och är min trygghet. Sen har vi själen. Det där lagret där allt är ett rent virrvarr. En salig blandning av Indiskt och svenskt. Där en doft av indiska kryddor kan få mig att rysa av välbehag och det känns som hemma. Toner/instrument som kan slå an känslor som handlar om något långt borta. Melodier jag aldrig skulle slå igång självmant. Men tror dom finns rotade. I själen är jag både Tina och Hannah. Stolt över mitt ursprung. Det har jag nog alltid varit och velat framhäva det på mitt sätt. Klä ut sig och låtsas som man hade en Sari på sig. Bära saker på huvudet och leka ormtjusare. Det var favoritlekarna när man var liten. Jag är så medvetet både indisk och svensk. Men ja. 3 lager beskriver nog mig bäst. Varför började jag ens fundera på detta just idag? Jo. Imorse berättade en förskolefröken att dom skulle ha kulturvecka nästa vecka. Hon frågade då vart jag var adopterad ifrån och om vi gjorde något speciellt hemma som hade med den kulturen att göra. Som dom kunde visa eller ta upp nästa vecka. Jag tyckte det var en bra fråga och kul att hon frågade! Men nu har jag tänkt hela dagen och jag kan inte komma på något speciellt indiskt som vi gör hemma. Finns ju mycket sång och dans i Indien. Det fyller vi verkligen vårat hem med! Men annars vet jag inte. Vi äter indiskt ibland och då smälter varje tugga i munnen. Finns inget speciellt indiskt vi firar heller. En sak vi firade som alltid kommer vara speciellt. Som hade med Indien att göra.De berättade jag om för fröknarna idag. När vi firade att Aaliyah blev 9månader. Eftersom att jag var 9månader när jag kom. Det kalaset var en otroligt mäktig kväll. Från och med då så kunde jag jämföras med henne. Då hade hon på sig koftan och klänningen som jag hade när jag kom. Den känslan. Den kvällen är obeskrivlig och jag kommer vårda det minnet i hjärtat alltid. Så nej. Kulturellt finns nog inte Indien hemma hos oss. Indien bor bara i mig. Vilket inte är så bara. En vacker dag när Aaliyah har sina frågor då ska jag svara med stolthet. Berätta om mitt ursprung och hennes hudfärg. Hoppas hon sen fortsätter (få) bära det med stolthet.❤️

En vecka av liv.

Man brukar säga denna dagen ett liv. Jag får nog lov att säga denna vecka ett liv. Det har varit så tvära kast mellan hopp och förtvivlan. En ilska som däckade mig för en stund. Har haft ett sånt lyckorus inuti för att min läkare är bäst. Var på besök där för att hon kallat in mig för att enbart kolla läget. Säkert är det så det ska gå till egentligen i en patientvärld. Men sånt är jag varken van vid eller bortskämd med. Tänk så häftigt det är att gå från ett läkarbesök där man känner sig nöjd. Nästan lite fnittrig. Inte för att jag mår bättre fysiskt. Men just känslan att kunna bolla idéer med läkaren. Bli hörd. Även om hon inte kan egentligen hjälpa mig mer förrän Uppsala tar kontakt. Men känslan att hon vill hjälpa mig. Pröva någon skillnad. Justera något för att kunna utvärdera sedan. Det är ovärdeligt. Så tacksam för idéer som diskuteras och beslut vi tar tillsammans. Får än en gång veta att jag är bland det svåraste fallen i den här sjukdomsvärlden. Jag skulle ge mycket kanske allt för att inte vara "speciell". Men livet vill annorlunda med mig. Så det är bara att andas in andas ut och ta nya kraft andetag. När jag är på besöket så berättar jag att det varit ännu tuffare på sistone med enorma hugg i magen. Men vi bägge kommer fram till att det kan säkert bero på endometriosen och inget annat. Så hon hoppar över att undersöka. Mest för att jag ska slippa få ännu ondare. Tacksam över det beslutet. Det där är tisdagen. Onsdagen vaknar jag med en smärta som vill få mig att ge upp. Kan knappt stå för att det smärtar nå oerhört mycket. Tar mig igenom jobbdagen och beger mig för att ta sprutan. När hon sätter in zoladex implantatet under huden i magen. Då gör det så ont så tårarna rinner och smärta blir olidlig. Så ont brukar det inte göra förrän efteråt. När jag tårögd går därifrån beslutar jag mig att gå förbi lättakuten. Tänker att det kanske är något normalt som urinvägsinfektion som spökar. De flesta av symtomerna stämmer in på det. Testet visar negativt. Men en sänka som verkar vara på väg uppåt och hög feber. Feber syns nästan aldrig på mig. Får träffa en snäll läkare som knackar väldigt försiktigt på magen. Det gör så ont att paniken kommer rusande. Hur är det ens möjligt att en liten liten knackning får tårarna att strömma!? Jo. För förmodligen så är det så att östrogenet som jag tar varann dag för bland annat skelettet. Förmodligen är det så att det som vanligt gjort att det skapats en cysta. Mest troligt på äggstocken. Det är cystan som gör så vansinnigt ont. Så helt plötsligt rinner tårarna inte bara av smärtan utan även av ilska. Jag är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken att inte ens lite östrogen funkar i min kropp. Östrogen som ska lindra massa biverkningar av medicinen mm. Inte ens lite tål min värdelösa kropp! Ringer till Erik och ska försöka lungt förklara hur jag mår. Går väldigt dåligt när tårarna bara rinner och det knappt går att andas. I panik ringer han till mamma för att be henne hjälpa mig. Jag och läkaren kommer överens om att blir det sämre så måste jag bli inlagd. Jag känner mig som ett trotsigt ilsket barn när jag lämnar akuten. Tårarna bara rinner och rinner. Bryter ihop totalt! Aldrig får det vara plus minus noll. Lyckoruset från gårdagen blev totalt bortblåst. Men jag sa till läkaren och alla andra att jag hade inte tid att vara sjukare nu. Och så var det med den saken. Erik skulle åka bort dagen efter och jag ville inte att han skulle behöva avboka bara för detta. Han ville såklart avboka. Men jag vägrade. Bestämde för mig själv att blev det inte värre så kunde jag minsann jobba som det var tänkt i veckan. Det blev inte sämre. Nivån har hållit sig på samma. Jobbet har klarats av och förmodligen var det så att cystan sprack den där onsdagen. Därför det blev outhärdligt. Man vänjer sig vid smärta om den inte förvärras. Och det gjorde jag. Vande mig alltså. Nu har jag snart klarat den här veckan i livet. Hade aldrig kunnat klara det utan världens mest fantastiska mamma och Lelle! Vilken back up jag och Aaliyah haft. Kan inte med ord beskriva min tacksamhet. Ni är bäst! Vi är rika som har er ❤️Efter denna långa vecka i livet så har vi avslutat på topp. Mysigt häng i fint sällskap. Vi är aldrig ensamma och vi har så fantastiska människor runt omkring oss. Tacksam känns ibland som ett litet ord. Men hoppas ni alla förstår att vara tacksam det är att vara så rik. Tack älskade familj och vänner för att jag får vara rik med er ❤️

Det gnager.

Detta gnager inom mig. Den där rösten som undrar och analyserar. Har svårt att acceptera. Vad gör att människor ska bortförklara, förminska, ursäkta. Vara så förnuftiga i sorg. Varför ska man vara förnuftig när det kommer till just sorg? Blir sorg lättare när man väljer att vara förnuftig? Det är något jag grubblar över. Det skaver inom mig. Irriterar och skrapar djupt där inne. Nu känns det som att man har sett, känt och varit med om all sorts sorg. Människor som lämnat alldeles för tidigt pågrund av sjukdom. Liv som inte fick en chans att börja. Liv som mitt i livet vissnat.Människor som lämnat pga ålder. Sorg för liv som aldrig blev. Har skrivit det förr. Men skriver det igen. För det finns ingen sorg som känns enklare eller mer förnuftig än den andra. Jag föredrar att känna och sakna med hela hjärtat. Kanske kommer jag aldrig bli förnuftig när det kommer till sorg. Vill nog inte vara det heller. Men jag vet också att mina känslor är mina känslor. Hur andra hanterar sorg. Det måste dom få välja själva. De är en sån viktig sak man ska gå igenom. Och bara du själv vet hur du gör det på bästa sätt. Jag tror att det som skaver är det där påtvingade förnuftiga tankarna. Som man ska säga och tycka. För då blir det enklare för folk runt omkring en.  Kanske är det då som du lyckas med att inte besvära någon för att du sörjer. Får inte riktigt ur mig det jag vill säga. Men jag tänker såhär. Sorg, saknad förmåga att visa känslor och kärlek. Det är så inviduellt hur man klarar/om man klarar det. Inget är rätt eller fel. Hur man än gör så har sorgen gjort sig en bo plats inuti oavsett. Tårarna kommer göra sig påminda och bränna under ögonlocken. Okontrollerat kommer dom vilja rinna innan det går lite lite lättare att andas sen. När tårarna rinner kommer förnuftet tagit paus en stund. Och kanske är det just det man behöver. Jag har som vanligt tänkt på det här fenomenet en stund. Att man måste vara så förnuftig och klok om man ska hantera sorg. På bästa minsta besvärade vis. Idag är det för mig en helt vanlig Måndag. Hade bara som målsättning att klara dagen och senare klara veckan. Jag behövde inte vakna upp med den där overklighetskänslan i bröstet. Den där overklighetskänslan som man känner när någon lämnat oss. Den där känslan som kan krama ur all kraft i en. Den där konstiga vetskapen att det har hänt. Nästa tanke som man får är. Hur ska jag hantera allt? Hur ska jag hantera och framföra min sorg till folk? Idag är det inte jag som behöver känna dom känslorna. Men jag beklagar eran sorg älskade barndomsgrannar. I lördags somnade han in. 

En make,pappa,farfar,morfar och en fin granne. Även om hans minne lämnat honom för ett tag sedan. Så förstår jag att saknaden gör ont ändå. En person som alltid funnits. Snäll, trygg, glad, rolig och omtänksam. Så kommer jag minnas honom. Så som han var förut.  

Kramar till er i familjen ❤️

Sov i ro Tore❤️