mizztina

Ensam?

Om jag någonsin skulle komma underfund med allt som pågår  i min hjärna . ja, om jag någonsin skulle komma på det så skulle jag nog hoppa jämfota av iver och genast underrätta alla hur jag är funtad. Just nu har jag ingen aning om varför jag känner som jag gör. Vad det är som gör mig så fruktansvärt ledsen att tårarna t.o.m  vill komma fram på jobbet också. Jobbet har hittills varit en gråtfri zon.  Jag har än så länge inte gråtit på jobbet men ögonen har varit tårfyllda större delen av dagen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill skrika och slå sönder saker. Som typ min hjärna. Känner mig ensam. Har inte sovit ordentligt på 2 nätter.  Om jag somnar så hittar mardrömmarna en väg fram. Jag får inte fram det som gör så ont så att det blir tungt att andas. Jag kan inte förklara. Nu sitter jag uppe när jag egentligen borde sova och vila.jag är rädd för att om jag går och lägger mig så äter tankarna upp mig. Och så ligger jag där sömnlös och försöker reda ut  mina tankar. Otillräcklig,

Saker ändras. Saker ändras för att dom ska det. Livet går vidare. Jag hatar att livet går vidare ibland. Hatar att saker måste ändras. Hatar att det blir andra villkor. Hatar att dela . hatar att känna mig ensam. Hatar att känna mig som ett barn. Hatar när jag känner att du är otillräcklig. Hatar att jag är så fruktansvärt bräcklig! När lugnet fanns en liten stund så älskade jag varje minut av det. Sen var det  tillbaka i 120 igen. Ditt sätt absolut. Inte mitt sätt. Ibland vill jag skrika åt dig att det är ok att känna sig bräcklig. Men du skulle inte lyssna. Ibland saknar jag tiden när det bara var vi. Även om ingen utav oss kände sig fri. Jag vill inte oroa. Jag vill inte känna. Jag vill inte . så förmodligen så är du inte otillräcklig. Förmodligen så är det bara så att jag är bräcklig .

Jag är så rädd så det gör ont.

Det har gått en månad till sen jag skrev sjuk inlägget.

Foten är inte helt bra än. Kan inte hoppa hopprep nu så jag får vänta med den sortens träning till kanske efter jul. Trist när jag nu hade börjat komma igång ordentligt med hoppandet.

Egentligen har jag säkert en massa saker att uppdatera om men huvudet står still just nu.

Kan berätta en mycket mycket bra sak i mitt liv. Nu har jag äntligen alla mina bilder och blogginlägg och min älskade webbradio som ellen har designat åt mig. Allt befinner sig i samma dator! Underbart för själen.

Något som också är underbar för själen det är att se på semesterbilderna på datorn från då jag och mamma åkte till Siclien eller hur det nu stavas. Den resan gjorde vi när jag inte orkade något mer. När vi inte orkade att jag mådde så dåligt något mer. Lyxhotell och avkoppling. Jag behöver det . Jag behöver värme. Håller på att bli tokig av att frysa. På jobbet har dom på så mycket ventilation som möjligt för deras svallningar. Och jag fryser.

Längtar efter ett varmt bad. Eller en varm plats.

Igår var det en liten onsdags fest. Träffade en gammal vän som jag har varit på en massa läger med och hängt med under högstadiet. Det var sjukt skoj att prata gamla minnen med sara dahlberg! Ellen du skulle ha varit med. Gud vad mycket vi verkar ha härjat! Jag som trodde att vi bara var lugna och skötsamma. Pyttsan heller! Tydligen :) ja men roligt har vi då haft.

En utav de finaste stunder mitt hjärta kommer att bevara för evigt . Det är pratstunden som ja och linnea hade en timme ute på balkongen. Många cigg blev det :P men trots att det var kallt ute så var mitt hjärta varmt för oj så mycket vackert det for ut från hennes läppar. Låter som världens kärleks kär grej. Men ja det var vackert och klokt. Tack för det vännen.

Ibland när det blir konstigt . Jag undrar vad som händer då?

Vad händer i mig?

När hinner det bli konstigt från underbart till konstigt?

Ibland känns det på låtsas.

Ibland tänker jag för mycket :P

ja längtar tills jag får avslöja min hemlis.

Det är helt otroligt hur dååålig jag är på att hålla roliga hemlisar för mig själv!

Men jag ska lyckas med kraftprovet..jag ska det!

Kvällen igår slutade med en grinfärdig ångerfulll människa. Vet inte vad som är sant. Men jag tror att jag vet vem jag har valt att tro på. Jag hoppas att inget är sant. Jag hoppas att jag ser rätt. Trasigsjäl.

Nu ska jag krypa ner i sängen och njuta av min nya pyjamas. Jag har stått och packat upp varor ´,sorterat.,märk,hängt upp dom , och lagt undan på hyllor i flera timmar idag. Det var mest nattkläder som jag packade upp. Tror ni man blev lite sugen på att gå och lägga sig? Jaaa!

Så då fick en fin siden pyjamas bli min :)

kan även säga att när jag var klar med det jag skulle göra i källaren så gick jag upp sista timmen jag jobbade och sålde för ca 4000kr . På en timme! :)

mycket nöjd var jag när jag gick . Mycket för att jag hade överlevt bakishuvvudet. Efter min hela vinare som jag absolut inte skulle dricka hela vinaren.. kass som en kass..apparat är min karaktär. Men ibland så gör det inget :)

så.. that´s it

såå..adjö!

bästa sätt att hantera en kris.

efter igår så är jag gode så säker på att den kunskapen besitter icket hannah håå. hela historien var fruktansvärt chockartad. söndag morgon efter endast 3timmars sömn så fick jag och e ett mycket jobbigt uppvaknande. en galen människa plingar och bankar på dörren. ja låtsas sova och vägrar att engagera mig vem det nu än är som står utanför dörren denna morgon. e vaknar till och säger att vi ska strunta i att öppna för det är säkert a som är ute och härjar. det har hänt förr. så jag bestämmer mig för att försöka sova vidare. klockan är då 8:00. jag kan inte somna om och jag tycker att a springer sjukt mycket upp och nerför trappen. det lever om massor utanför fönstret och ja förbannar hela pitestad + att bo mitt i stan. det går en halvtimme och sen är samma galning på dörrklockan igen och bankar sju resor värre än förra gången. sen hör vi en nyckel vridas om i låset. både ja och e tittar frågande på vandra ..både tänker : vem har du lämnat ut din nyckel åt??

sekunden efter så rusar det in en polis i våran lägga. ja förbannar än en gång i huvudet att vi bor i stan. tänker även att nu har a lyckats göra något riktigt dumt. samtidigt som jag tänker nu har någon familjen dött. det är sjukt hur MYCKET man hinner tänka på en så kort stund.

när polisen säger att det brinner i garaget och att dom håller på att evakuera byggnaden då har min hjärna frusit till is och ja fattar inte vad det är jag borde göra. det enda jag tänkte på var att jag skulle ta på mig massor av kläder för att slippa frysa. det blev inte massor av kläder det blev bara att dra på sig mjukbyxor och sockar och en tröja. ytterkläderna på och en halsduk.

jag borde ha tagit på mig långkalsonger,tjocktröja och tjocksockar och täckbyxor. chocken + lite sömn+bakfylla + oro för e = att jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket!

i alla fall det brann i garaget och det luktade rök i vardagsrummet . vi blev tillsagada att vi skulle bege oss till kyrkcenter. vi stannade till på p däcket där det var folksamling alla stod och kollade på när det vällde ut rök ur garaget.

när vi kom till kyrkcenter så var det en krisgupp som tog hand om alla hyresgäster. vi fick fika medans vi väntade på besked om vad som hade hänt. allt kändes så overkligt. sitta i en lokal med enbart främlingar för att det brann i min pojkväns garage. för mig var det ju egentligen ingen fara eftersom att ja fortfarande har kvar min lägenhet. och skulle det bli så att vi inte fick flytta in i eriks lägga igen så fanns ju min. ja förbannade även mig själv för att jag har tagit en mycket viktigt sak till hans lägga. om den skulle vara förstörd så skulle jag aldrig förlåta mig själv igen. försökte koncentrera mig på e för att se hur han mådde. det var inte det lättaste. han tyckte att jag skulle åka till pitholm för att få sova. men jag ville inte lämna honom. jag hade så ont i kroppen och frös som en gris. kände att jag inte kunde koncentrera mig på e . fick dåligt samvete för det. kände att jag gjorde absolut ingen nytta alls. man kan lungt säga att ja och e hantera kris på helt olika sätt. han slutade prata helt och om jag ställde någon fråga så fick jag bara korta svar tillbaka. innan jag gav upp och timmarna hade segat sig fram i tre,fyra år så fick vi veta att det var 5 bilar som var helt utbrända. hela garaget var utbrännt. eriks bil och cykel kunde hälsa hem. dom höll även på att gå igenom alla lägenheter för att se vilka som skulle få flytta in igen. ja åkte till pitholm och försökte sova och e for till öjebyn. 15:00 ringde e och sa att dom fortfarande väntade på besked om vilka som skulle få flytta in. mest troligt var det så att dom som bodde i trappuppgången där garaget låg. deras lägenheter låg mest i riskzonen. han sa även att han hade fått se bilder på sin bil. den var rökfylld och svart av sot. hans bil hade altså inte brunnit upp. om bilen som brukade stå på parkeringen brevid honom hade stått där då hade hans bil också brunnit. hur som helst nerbränd eller inte bilen kunde inte användas något mer. e sa att det var en värdslig sak , självklart hade han rätt. men det är fruktansvärt ändå!.

senare på kvällen fick han veta att vi kunde åka tillbaka till läggan. vi kunde vara tacksamma över att vi inte bodde i trappuppgången rakt ovanför garaget. 6st lägenheter var förstörda. fruktansvärt för dom människor som blev drabbade!

det blev en söndag när en heldel hyresgäster höll andan och hoppas att det inte var deras lägenhet som var förstörd.

annars så har vi haft en underbar familjehelg. släkten dök också upp. det blev 4st intensiva dagar. jag fortsätter kampen om att inte vara blyg för mina bröder. det går sådär. försöker hitta ett sätt att kunna helt slappna av och känna mig naturligt delaktig i familjen. min enda enda starka sida är vid diskbänken. om det är något jag kan och gör med bravur så är det att diska. kan inte laga mat eller lägga i mig i vad som ska vara i maten. disken är min starka sida så jag ställer mig gärna vid diskbänken. när vi inte har ätit gott eller stökat på i köket så har vi lekt som tokar med världens underbaraste einar! han blir snart 2år och jag är den i familjen som han har träffat minst. men efter att han har varit blyg en stund så övergick det sen i lek och kramar. finns inget bättre än när han med strålande ögon pekar på mig och säger hannah saster med sitt underbara läspande. härtat fylls till bredden av kärlek till denna lilla människa, denna lilla person som kan prata och göra sig förstådd. skrika eller viska fram sina önskemål. bestämt ja eller bestämt nej, denna lilla person har fört mig närmare min familj. tacksam är jag över det. jag önskar att han får sig en kusin så snart som möjligt när det växlar om till 2009 ;) längtan efter barn växer bara starkare och starkare för varje dag. man glor på pixbox på gravida kvinnor och ser lyckan lysa i deras ögon . ja både mamman och pappan till barnet i magen. det är så vackert så det gör ont. jag vill också!!

ja det är mycket som händer nu. det är klart att vi ska ta över huset i öjebyn. vi blir husägare allt från april till augusti. ska bli så underbart skönt på alla sätt och vis! säkert kommer man att sakna att bo mitt i stan men ja kan nog leva med det ;) tänk att få ha alla våra grejjer på en och samma plats. tänk att få ha något så simpelt som mina häften och böcker som är fyllda med noter genom hela mitt liv. tänk att få sjunga högt och lyssna på musik utan att hela världen hör. tänk att få känna sig fri på det sättet. självklart är det mycket jobb med ett hus. men den vardagen kommer ändå att betyda så mycket för mig. allt med huset känns för bra för att vara sant. vi kommer inte att behöva renovera något (av vad jag har förstått iaf) vi kommer att få huset möblerat om vi har tur. en dröm där indiska mörka trämöbler blir besannade. men det är helt upp till eriks föräldrar och vad es syster vill ha och allt sånt där. det måste blir rättvist annars kommer det inte att kännas rätt.

det här med att det ska kännas rätt. jag vet att det är rätt. men rädslan för allt möjligt som kan hända håller på att få mig galen. jag vet vad jag ska göra men jag vet inte vad svaret kommer att bli. jag vet faktiskt inte det. jag måste lita på känslan att det känns rätt. det är svårt att lita på den när man aldrig har litat på sig själv i hela sitt liv. jag måste lära mig.

måndag den 22 september så blev det den lyckligaste dagen på länge. mamma fyllde år och vi blev bjudna på middag. först under dagen så hade jag vågat mig in på gottis för att berätta hur det går för mig på jobbet och allmänt. köpte stora chokladpraliner till kaffet . jag kände mig mycket nöjd och belåten med mig själv när jag gick därifrån. jag har undvikit gottis för att det är så jag gör när jag har slutat på ett ställe. nu när i till största del bor hos e så har man inte ärenden till kiosken längre. mycket är det också för att jag slutade upp med att röka dagligen. ja det finns många anledningar. men nu har jag gjort bort att "hälsa på" där.

under ett annat samtal fick jag lära mig att filtrera. valde dom goda bitarna och struntade i resten. mycket nöjd med det med. pratade med m och det var skönt att få höra hennes röst! förstår att det bara blir värre nu. att det inte kan bli bra för hennes mor. ja kommer att finnas här som alltid. både under och när det är över. men det är bara om hon vill det. älskar min vän och jag skulle önska att hon slapp lida. att hela hennes familj slapp lida. om jag kunde göra så att det gick att ta bort allt lidande så skulle jag göra det! det hoppas jag att hon fortsätter att veta.

ja och e kilade sen ut på våran måndags promenad. vi går och lyssnar på varsin musik i öronen och halvtävlar om vem som går fortast. e vinner ständigt och jag tjurar ihop för att jag inte fixar att gå lika fort som honom. jag arbetar på min stavteknik och förbannar min forfarande dåliga fot. nu är det ändå ingen återvändo nu har jag bestämt att gå ut och gå med mina stavar 3 gånger i veckan. fick stavar och walkingskor av mamma i förtidig födelsedagspresent. allt som har att röra på sig sponsrar hon mer än gärna :) så 3 gånger i veckan är det promenad med stavar och torsdagar är det kören vilket innebär träning ändå. helgen behöver jag inte röra på mig allt för mycket om jag inte vill. då kan jag slappna av med gott samvete. längtar tills min fot är helt bra.. då ska jag krossa e i gång.

ja ja efter promenaden så begav vi oss till mamma. där väntade mamma och moster på oss. vi åt en underbar middag och jag njöt av att få ha mamma för mig själv. eller jag var ju inte själv men hennes gubbe var inte hemma. vi skrattade och surrade det var hur mysigt som helst! storebror ringde från uppsala och grattade mor. einar fick då prata med farmor och sen fick han prata med mig en snabbis. då fick jag höra honom säga hannah för första gången! jag var rörd till tårar. tänk han kunde säga mitt namn! någon hade tyckt att det skulle vara viktigt för honom att även kunna mitt namn. stort!

moster lyste också verkligen upp min kväll. jag har världens finaste moster. hon går på i 110knyck men det är hon och man älskar henne för det. en lugn moster skulle vara konstigt. men trots att hon går på i 110 så syns det en stor harmoni inom henne. när jag senare följde henne till bussen så sa hon att erik verkar så fin . hon frågade mig om det var rätt. ja sa att han är helt klart rätt. då säger hon att mormor hjördis hade sagt till henne när hon var ung och frågade mormor när man visste man att man hade träffat den rätta. då hade mormor sagt att den dagen du har det då kommer du inte att behöva fråga den frågan. då kommer du att veta ändå.

att man får just det svaret på den frågan är kanske inget märkvärdigt i sig. men att det var min mormor som hade sagt det åt henne. fick det att rysa i hela kroppen. jag hade nämligen natten innan drömt mardrömmar om mormor och hon skulle hjälpa mig att bestämma mig i fråga om en sak. när jag vaknade så kunde jag inte komma ihåg vad hon tyckte. jag bad henne om ett tecken så jag kunde få svaret på min fråga. sa även åt henne i huvudet att jag inte ville att hon skulle spöka för mig för det skulle vara så otäckt. har redan sett och kännt av nog med spöken i mitt liv.

mormor skickade min moster till mig för att ge mig svaret på frågan. moster har växt upp med sin moster och inte med sin mamma. jag kunde därför inte ens tänka mig mormor hade gett moster kärleksråd. därför blev det så stort när hon gav svaret på fråga till mig. nu vet jag vad jag ska göra. tack mormor för att du inte spökade för mig.

det blir så mycket mardrömmar om dig när folk spekulerar i vad som kan ha hänt flickan som är försvunnen. ja känner i hela mig att hon inte har tagit bort sig. ifall hon lever eller inte det känner jag inte. men jag känner att hon inte har tagit sitt liv. folk är så burdusa när dom spekulerar högt om vad som kan ha hänt. jag tycker att man ska passa sig för att prata högt om det. typ på jobbet . hon kommer från piteå och vem som helst som kommer in i affären kan råka höra vad personalen surrar om . och råkar det då vara någon som står henne nära så tror jag att den personen skulle ta illa upp. det skulle i alla fall jag göra. jag förstår dock att det är självklart att folk spekulerar. sådan är männskligheten. men jag tycker ändå att man ska tänka sig för lite mer och visa respekt. när folk pratar om självmord så kommer drömmarna om mormor som ett brev på posten. jag är glad att mormor "postade" ngåt bra åt mig för en gångskull. ja måste bara våga fortsätta att tro och våga mig till handling. det kan inte bli mer än pinsamt och fel.

en annan sak också. jag fick morfars guldklocka som har legat i en byrålåda hos mamma i typ 20år. trodde inte att jag skulle få den bara sådär. men det är ingen annan i min familj som uppskattar guld lika mycket som jag gör. guld gör mig salig och knäsvag. det är töntigt jag vet det men ..det är ren kärlek! :) så nu har jag endast äkta guld på mig. fast jag har fått utslag av klockan.det är säkert så att exakt hela klockan är säkert inte guld. eller så är det så att jag gjorde bandet för snävt. hoppas på det sista. att det bara handlade om att hanleden inte fick nog med luft. klockan är sååå vacker hoppas att jag kan fortsätta ha den!

så nu har jag tagit er genom lycka och katastrof och nu har jag hamnat på melankoli.

har mest kännt hur katastrof känslan har börjat att släppa sitt järngrepp om mig och stelhet har ersatts med tårar. separationsångest för att familjen åkte hem igår. bitterhet över att känslan att det nästan kändes som då pappa levde att den känslan måste ryckas bort. jag har saknat pappa varje sekund men jag har ändå börjat förstå hur våran familj ser ut och hur det kommer att se ut i framtiden. älskade pappa tänk om du hade fått leva och se ditt barnbarn höra honom säga farfar och kikna av skratt när du skulle busa med honom. se hur lik han är både dig och din son. du lever vidare i våra hjärtan men på olika sätt ,olika sorg och saknad.

nu ska jag fortsätta kampen mot rädsla. fortsätta att planera handling. hålla andan lite grann för att få det att funka.

om jag inte får sova inatt så orkar jag inte vara människa i morgon.

internet funkar inte så när folk läser det här så har jag uppdaterat på ett konstigt sätt med både det jag skrev under min semester och när jag nyss hade stukat foten.

så...that´s it

så..adjö!

dagens låt i tankarna ..usher u remind me

jag är glad att jag inte följde min känsla. hon hade inte varit välkommen tillbaka.

ibland behöver jag någon om kramar om mig och säger att det ska bli bra. igår och idag behövde jag det som mest.

men jag ville inte att det skulle märkas,

i morgon är det vardag och jag kan fortsätta att jobba med det jag älskar att göra. har fått veta att det är igen inom ett år som jag ska bli arbetsför. ska jobba stenhårt för att bli det. arbetsför för att jobba halvtid till att börja med eller kanske att nöja sig med.

9 månader har jag och e varit tillsammans. Det är längre än dom flesta förhållanden jag har haft. Under dom här 9 månaderna så har det varit mycket tjorv med min kropp! Känns som att det alltid har varit något fel. Det är ganska komiskt också när man ser tillbaka. Först var det skabb när vi alldeles precis hade bestämt oss för att vi var tillsammans . det var inte så roligt då. SKABB hur mysigt är det på en skala? Näe inte så värst! Om man kände sig otroligt äcklig. Men ja vi kirrade det. Sen fick jag inflammation i nacken. Pencelin ätande i några veckor och starka andra tabletter. När det var borta så var det bara någon månad efter det som jag fick åka in på akuten igen. Den här gången var det för att magen hade brakat ihop totalt! Det hade säkert med pencelinet att göra + ibs. Jag fick stanna på akuten över natten och där låg jag och yrade efter mamma hela natten/tidiga morgonen. Dom gav mig en massa morfin. Jag var inte med i matchen i huvudet. Antar att det är så det känns att vara hög. Trots att jag var hög så gjorde det så fruktansvärt ont ändå i magen. Men sen fick jag träffa världens bästa läkare. Han såg till att vi tog tag i mina magproblem rejält den här gången. Ha har gjort mitt mag liv mycket lättare. Magen är forfarande kass! Men jag kan hantera det på ett annat sätt nu. Måste dricka en mycket äcklig lösning innan jag ska äta något. Den är som sagt fruktansvärt äcklig men den hjälper. Istället för att måsta sitta 4 timmar på toa så kan jag komma undan med typ 30min nu om jag inte läser en bok förstås ;) underbart! Sen har jag min akuta morfin medicin om det blir så igen att jag tror att jag håller på att dö av magsmärtor. Kan säga att e har sett mig i alla sorts situtaioner nu. Kan inte har varit en mysig syn att se sin flickvän sittandes på toa samtdigt som hon spyr. Blääääääää. Nu har jag varit sjukskriven i snart 2 veckor för att jag har stukat foten rejält. Tro mig.. jag är less på att det ständigt är någonting som inte är helt eller bra. Jag har både vrickat och stukat fötterna förr. Men den här gången gick det så illa att jag inte kunde stödja mig på foten på fyra dagar. Nu kan jag gå utan att halta. Försöker att inte halta för det gör ännu mera ont då. Men det värsta är trapporna. När man går nerför en trappa så känns det som att foten slits sönder :( kan bero på dom uttänjda ledbanden i foten. Inflammationen är förhoppningsvis snart borta. Knallar på med att äta ipren och alvedon. Magen får ta smällen igen. En rolig grej dock när jag skulle köpa medecinen. Det var efter jag hade varit och träffat en läkare och röntgat foten. Klockan var vid fyra och jag hade inte ätit något på hela dagen. På grund av skräcken att bli kvar på toa. Jag var gode snurrig i huvudet och går fram till kassan på apoteket och säger att jag ska ha alvedon och panodil. Kvinnan i kassan ser på mig väldigt konstigt och säger.. men det är ju samma sak. Är du säker på att du ska både alvedon och panodil? Jo jag är säker för min läkare sa att jag skulle ha det. Men ja vet inte hon kan ju ha tjorvat till det. Men jag är nästan säker på att hon sa alvedon och panodil. Kvinnan i kassan fortsätter att titta märkligt på mig och säger igen men det är ju samma sak. Konstigt att läkaren inte sa alvedon och ipren. För det är de som man brukar kombinera med varandra. Hahah ja då först klickade till i huvudet på mig.. det var ju ipren hon sa! :) ja så kan det gå när magen är tom och hannah håå är snurrig i huvudet :P

Akuten har varit en stor del under vårat förhållande. Tungt! Jag hatar förövrigt just akuten. Får alldels för mycket minnen bara av att stå vid porten dit. Så jag strävar verkligen inte efter att hamna där gång på g. nu hoppas jag att det lär dröja tills nästa gång. *ta i allt trä som finns runtomkring mig*. Om det inte är kroppen som tjorvar så är det hjärnan.

Tiga är guld.

Sen pappa dog så har jag alltid haft ett stort behov av att skriva av mig. Jag klarar verkligheten lite bättre efteråt. Nu var det så längesen jag skrev . jag är rädd för att om jag bara tillåter att släppa ut allt så kommer det att bli en katastrofal bomb! jag undrar om det är meningen att man ska plågas av dåligt samvete hela livet? Ska man alltid gå med hjärtat i halsgropen och tänka ..OJ nu var jag inte tillräckligt snäll/god medmänniska. Nu tog jag för mycket plats. Sa för mycket. Helt enkelt tyckte för mycket. När man tror att man har lärt sig att stå upp för en själv, kanske verkligen vågat säga vad man har tyckt. Stolt för stunden och sedan är det dåliga samvetet där igen . en gång sa jag om en annan människa att det är tydigt att varannan vecka mår personen bra och nästa vecka är det kaos. börjar inse att det är likadant för mig. En veckan så kan jag ha full kontroll över mitt liv och framförallt mina känslor. Nästa vecka så äter ångest och dåligt samvete upp mig. Alla känslor blir tydligare när jag delar mitt liv med någon. När jag vågar dela med mig av den galna deppiga hannah. Jag älskar honom så mycket så även om jag inte vill visa hur jag mår ,så har jag inget val . jag vill ju dela mitt liv med honom och han vill dela sitt liv med mig. Jag önskar att han slapp se när jag gråter. När jag blir osäker och rädd. Samtidigt så behöver jag honom vid min sida när jag sjunker. Ibland önskar jag att jag kunde skrika och härja och vara arg istället. Arg för allt hemskt som har hänt i mitt liv. Men jag är inte en arg människa. När jag mår som sämst så är det inte världen som gör mig ledsen . det är hur jag har hanterat hur världen / mitt liv är/blev. Jag känner mig starkare än vad jag någonsin har gjort. Men trots det så har jag kvar mitt självförakt. Hur tusan går det ihop?

Jag vet att det finns tusen olika sätt att hantera sorg på. Det finns väl egentligen inget sätt som är rätt eller det enda rätta sättet. När jag faller ,när jag gråter och längtar efter en tid som var. Då faller jag rejält! Jag kan inte göra på något annat sätt. Det är mitt sätt att falla isär och plocka ihop mig igen. En del tillåter sig inte att falla. Dom ser det som ett misslyckande, går på i 110 för att det är så man ska göra . människor som gör så har svårt att förstå mig. Jag har svårt att förstå dom . folk om anser att det är så många som är sjukskrivna bara för att. Citat "dom orkar inte gå till jobbet, men dom orkar minsann sitta och fika hela dagarna. " nu är ju reglerna för sjukskrivning ändrade så det går inte att låssas vara sjuk. Vad jag nu egentligen menade med det där är att jag inte kan förstå att folk måste häva ur sig sånna där kommentarer. Jag hör inte till dom som har suttit mest på stan och fikat när jag har varit sjukskriven. Om jag har suttit på fikat så har jag mest haft panikångest över att det har varit så mycket folk på stan. Jag tycker att det är hedersvärt av dom duktiga människorna att dom pluggar massor , har bra jobb för att dom är välutbildade. Att dom orkar gå på i 110. Jag bugar mig verkligen för dom! Men då är min fråga "bugar " dom sig för mig när jag har klarat av en hel jobb vecka? Jag är ju inte en lika duktig människa eftersom att jag endast jobbar halvtid. Har inte ens ett riktigt jobb. Inte ens arbetsträning. Men även om det just nu kallas för sysselsättning så känns det inte mindre som ett jobb för det. Jag jobbar stenhårt när jag väl jobbar! Jag älskar när jag känner mig behövd och kunnig på det jobb jag gör. Nu är min framtid osäker igen. Vet inte om jag har gjort tillräckligt för att få börja arbetsträna. Jag tycker att jag har det. Men man vet ju aldrig. Sista augusti kommer min dom. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska få vara kvar på samma ställe. Samtidigt kommer frågan.. klarar jag att jobba mer än halvtid? Jag får panikångest av att tänka på det ens! När jag kommer hem på dagarna så är jag fullständigt knäckt. Jag ger inget mindre än allt på jobbet. Vet att det kan bli mitt öde också. Vet ju vars jag hamnade sist.

I sommar så har det varit kaos i mitt liv. Mitt livs första semester har varit fylld med alldeles för mycket tårar. Men även med skön ledighet. Sommaren började åerhört dåligt i form av en käftsmäll. En käftsmäll som lämnade ett stort sår inom mig. Resten av sommaren så har jag försökt att komma på ett sätt att hantera denna käftsmäll på bästa sätt. Det sätt jag har valt har kanske inte ställt mig i en sån bra dager. Men jag känner mig maktlös och jag väljer att försöka gå vidare. Dåligt samvete orättvisa och missförstånd, påhopp i en salig blandning. Har gråtit men jag orkar inte gråta för det något mer. Under sommaren så har jag haft annat att tänka på också nämligen mitt minne. Mitt minne som jag har haft suddigt i ca 5år nu har börjat att återvända . det är helt galet hur mycket hjärnan hoppar omkring bland olika bra minnen och sjukt dåliga minnen. Jag har blivit van vid att jag inte kommer ihåg nästa någonting innan umeå och efter den tiden. Stora händelser kommer jag ju ihåg men inte detaljerat. annars så är jag ju en sådan människa som har sjukt bra minne. Speciellt från det att jag var liten. Dom åren som har fallit i glömska börjar hitta vägar att slå sig tillbaka in i hjärnan på mig. Så om jag tidigare hade det jobbigt med att hoppa fram och tillbaka mellan minnen så är det ännu krångligare nu i hjärnan , det som suddades ut av medicin har återvänt.

Det känns som att hela mitt liv har passerat revy gång på gång den här sommaren. Kan bero på att jag har träffat så mycket nya människor. Människor som har försökt att få veta vem jag är. Vikarier på jobbet och kör medlemmar. En del har gett mig käftsmällar och ifrågasatt mig när jag har försökt att berätta om mig själv. Jag är en alldeles för öppen människa. Alldeles för ärlig gällande mig själv! Ibland önskar jag att jag skulle vara en sådan där hemlighetsfull person som berättade nada om sig själv. Förutom allt duktigt man gjort. Synd det där med självföraktet då. folk som spelar spel är det värsta jag vet! Som endast piper när dom talar och ska vara så otroligt tjejjiga. Samtidigt så är det beundransvärt att dom som spelar spel orkar spela och lyckas hålla upp sin fasad. Tänk vilka monster det måste bo i dom . som endast visar sitt fula ansikte när någon anhörig är i närheten. Annars go och käck. När jag är i närheten av spelare så blir min röst mycket mörkare och så kommer grottmänniskan yngve fram. Yngve har ett mål i livet och det är att äta och att drömma om mat. Yngve gillar även att driva med sig själv. Obs!! yngve kommer endast fram när det står pipande flickor i närheten. För att återgå till hur man ska förhålla sig till nya människor. Hur mycket ska man lämpligen avslöja? Ska man säga att man är en sjuk människa direkt? ;) nä men allvarligt så det en svår fråga i min värld. Frågar någon om jag ska fortsätta plugga och jag säger nej, då måste det förklaras ingående. Det funkar inte med att säga .. jag inte kommer inte att plugga vidare för att jag vill inte det. Då kommer tusen frågor om varför. Varför vill du inte? Och du är ju ung klart du hinner plugga vidare! Det är inte samma att plugga på högskola /universitet som vanliga grund skolan. Det duger inte föränn jag säger att jag har endast haft ångest och mått fruktansvärt dåligt i skolan som dom ger med sig. Och då tycker dom att man har sagt för mycket. Skumt! Jaha så du har varit sjukskriven för att du har varit deprimerad, ja, men du mår väl bra nu? Ska man då börja förklara att det inte är endast 5år i mitt liv som jag har varit sjuk, utan i stort sett hela mitt liv? Eller ska man bara nicka och säga.. jo då jag mår så bra så bra nu? Då ljuger jag ju! Samma när dom fortsätter utfrågningen om vars man kommer ifrån . hur det är att vara adopterad. Alla frågor som är lätta fast svåra att svara på . dom är känsliga. Jag har insett att man inte får berätta för mycket, men om jag försöker att bara säga lite grann så fortsätter frågorna och det slutar ändå med att jag har sagt för mycket om mig själv. det känns som det i alla fall. Å andra sidan så mår jag bättre av att vara ärlig än oärlig. Fast jag tror oftast på att tiga är guld!

Det är helt otroligt att kören support gospel choir blev så lyckat som det blev. Jag trivs som fisken i vattnet! Jag känner att jag för varje kör övning vågar sträcka på ryggen lite mer. Efter vi hade haft våran föreställning i öjeby kyrkan som gick hur bra som helst , hade vi sen körfest. Först var det som på alla andra fester, kände mig blyg och bortkommen. Efter 2 glas vin så var det jag som höll låda. Som vanligt så var jag för ärlig om mig själv, men på det stora hela så var det mycket trevligt och jag lärde känna många fler i kören. Vi sjöng med magnus bäcklund i somras och det var en helt otrolig sammanhållning och stämning i kören! Kören gör mig glad och jag börjar våga tro att jag har en naturlig del i den. Det kanske är en kör där jag kan utvecklas mer än i pitegospel.

En annan sak. Det här med att vara osynlig. Eller göra sig osynlig. Jag har varit sjukt bra på att göra mig osynlig. Speciellt när jag har varit blyg och osäker, att göra sig själv osynlig är något helt annat än att vara osynlig. Det ena är ett medvetet val och det andra är inget val alls. På sista tiden så har jag märkt vad min position i det flesta sammanhang är. Osynlig om jag inte är packad. Eller om någon raggar på en ,innan jag kapar dom rakt av. Eller att jag är trevlig och tillmötesgående på ett civiliserat sätt , men det kommer fram att jag har pojkvän , då sticker dom fort som tusan! Jag menar inte att jag är osynlig för att ingen raggar på mig. För det gör folk. Jag menar mer att jag inte är med i spelet om vem som ska ha bekräftelese av vem . jag skulle inte vilja vara med i spelet för det är ett jobbigt spel och jag behöver inte den sortens bekräftelse . men om man inte spelar spelet så är man inte ens värdig att vara trevlig mot, det tycker jag är tråååkigt! Och om man räknar bort spelet så är det så många gånger som jag är med fast endast tittar på. Finns många som inte skulle se skillnaden. Att välja att göra sig osynlig gillas mycket mer än att vara osynlig.

Kärlek och förhålla sig till det. Jag försöker varje dag som går att förhålla mig till mitt nya liv. Ett liv där jag väljer att vara med en person för resten av mitt liv. Jag blir ständigt påminnd om mitt gamla liv. Kan inget göra åt det. Det hugger till ibland och ibland kan jag rycka på axlarna åt det. Ibland kommer saknaden för personerna som försvann. Inte saknad av att ha dom på kärleksvis utan på vänskapsvis. Men då kommer dåliga samvete. Får man sakna gamla ex,kkn, även om det bara är på vänskapsvis? Nya hannah skulle aldrig någonsin vara med någon annan än sin pojkvän! Det finns ingen annan för mig. Det sjuka är att dom snygga, heta grabbarna som dök upp överallt, dom är inte ens heta/snygga längre! Visst kan jag tycka att folk ser bra ut, men jag blir inte attraherad av någon annan än min pojkvän. Och det är en total vändning för mig. TOTAL! Jag kan ibland helt enkelt sakna personer som fanns så nära mig förr. Som fick mig att skratta. Som fanns så att jag kunde fly. Skulle vilja visa dom mitt liv idag. Dom skulle inte tro att det var sant att jag har ändras så mycket. Skulle vara kul att få delge dom det.

Det här med hur man ska förhålla sig bland folk när man är tillsammans. Eller hur man ska förhålla sig bland folk när man är i ett förhållande med mig. Hur gör man då för att det ska bli rätt? Vi har inte riktigt listat ut det än. Jag måste skriva vi för det är en fråga som vi båda ställer oss. Samtidigt som e inte funderar så mycket kring det, mest får d bli som det blir. När vi är ensamma så är vi kung! Lagomt snuttigt och ja ni vet. Men när vi är bland folk eller festar så blir det galet på någotvis. I alla fall i min värld. Jag vill inte vara klistrad vid e när det är folk runtomkring. Men jag vill ändå att vi ska visa att vi är tillsammans. Vi verkar inte kunna hitta mittemellan på den fronten. Det blir oftast att vi inte ens tar i varandra. Då blir jag osäker och blir rädd att han har lockats av någon annan som är mycket bättre än mig, förr har jag aldrig någonsin brytt mig om sånna här saker. Jag har varit den som har tagit mest avstånd när man har varit bland folk . men allting är skillnad nu. Jag vet exakt vem som äger mitt hjärta. Det är endast en och inte tre som det har varit förr. Att jag är så säker gör mig osäker på hans vilja. Jag önskar att jag kunde vila i tryggheten av att veta att han älskar mig. Jag gör det ibland men sen tar rädslan över. Men jag försöker begrava den rädslan för det kan skrämma bort honom. Tillslut har jag övertygat honom om att jag är inget att ha. Och det vill jag inte. Jag vill att det här ska vara livet ut. Längtar tills jag blir gammal med honom! Jag behöver höra från honom att han också längtar och drömmer om framtiden. Att vi har samma planer. Jag vet att vi har samma planer men jag vill gärna höra det från honom mer än en gång. Jag längtar tills det blir hus så jag kan dö! Är såå less på att bo i lägenhet nu. Men som det ser ut så blir det nog det i april. Jag hoppas verkligen det! 2009 börjar försöken också :) jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få börja vuxenlivet tillsammans med e. runt omkring så kliver gamla vänner in i det livet. En ska ha barn. En annan ska gifta sig, köper jaglägenhet eller hus. Jag är så avundsjuk som man bara kan bli! Men jag gläds för deras skull...gläds massor!. Och oj vad jag kommer att grina på kickis bröllop! Det kommer att vara så vackert i storforsen! Jag längtar som sagt tills jag är gammal. Men jag längtar även att fylla det som återstår av livet med både familjeliv och dagar fyllda med vänskap. Jag kommer aldrig att endast vilja umgås med min familj. Sån är inte jag och jag inte uppvuxen så. Det ska vara dagar som är fyllda med folk och släkt som kommer och hälsar på. Sen ska det även finnas tid för vila . jag vet att mina vänner och jag har tusen galna dagar kvar i vårat liv. Kanske inte lika galna som när man var yngre men det kommer alltid att skapas stormar eller virvelvindar kring oss. Jag måste bara lära mig att förhålla mig till mitt nya liv och jonglera för att få ihop och få ha kvar mina vackra underbara vänner. Och ha kvar min underbara finaste erik!

Hjärtat slår jämnare nu. Gråten har avtagit och jag kan andas utan problem igen. Tack vare att jag skrev ner mitt hjärta.

Så..that´s it

Så...adjö!