mizztina

jag går sönder!

Känslan idag är trött och nästan sjukt övertrött!

det här blev en dag som jag aldrig kommer att glömma.

för 3år sedan så bestämde vi oss för att d nu var VI! 3år av fruktansvärt mycket motgångar.Men framförallt ENORMT MYCKET MYCKET KÄRLEK!. Jag känner mig lika rik idag som ja  gjorde då. Fast d har självklart växt till en större riKedom inuti mig. Finaste. Tack för att du finns. 

jo så känns de.
har varit riktigt nere i botten. minst en månad utan konakt med vänner. sommaren blev ett rejält bakslag. skönt att den är över nu. ja försöker steg för steg att bygga upp mig. det går väl. men inte mer än så.
jag har satsat på egoism för min egen överlevnad. hoppas att mina vänner har godtagit det.
ja ska sova nu.
i morgon börjar en ny tid i vårat liv.det händer saker och det är mycket som ska ordnas. mycket krigande måste ja vara beredd på.
avslutar med att det har varit fantastiskt att få njuta av familjens resa. vi har njutit allihopa!
kanske har lite krigarkraft återvänt?
ja hoppas också att ja klarar hemkomsten.
hoppas helt enkelt att d går.
så..thatś it
så..adjö!

all kärlek till er som finns kvar.

för att citera en gammal låttext

jag måste till botten för att ta mig upp igen.
det finns inga mellanting.
stora eller små problem får komma till mig sen.
när jag blir mig själv igen.

och till e
en textrad av oskar linnros. som går på repeat i huvudet mitt.
Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

när jag säger att jag är så sjukt less på mitt k kärring humör! det går i 120knyck. med max 5min/ ibland 2min mellan olika sinnesväxingar. hänger inte med! gav e råd om att kanske åka bort en sväng igår. han var modig och avböjde. han for dock för att handla och frågade om jag ville ha något. jag blev så sjukt frustrerad över att inte kunna ge något rakt svar. hur tusan kan man komma på ett sånt enkelt svar när hormoner är i rullning?
stackarn for iväg och kom hem med en massa saker. så jag har försökt med att döva känslorna med att äta istället. funkar inte så  bra när kroppen hatar mat. men då får jag ju kroppen att tänka på det  istället för känslorna. hahhha inget är bra.
det lustiga med allt är att man kan tro att ja är den bittraste människan i världen. jag är oftast gode positiv :) undra om folk tror mig ?
jag vet att jag har ett underbart liv. och har allt jag behöver och så sjukt mycket mer därtill.
men jag önskar att vi snart kommer att få nå ett lugn vi också. för det tär på förhållandet när man är sjuk. när man är maktlös. när k känslorna härjar, när man absolut inte kan svara på frågan om man önskar närhet eller avstånd.
när jag började skriva så var jag arg,nu är jag både ledsen och lugn.
skumt!

nu är det efter tolv vilket innebär..
grattis på morsdagen!
så hoppas att världens finaste mamma får en underbar dag i uppsala!
älskar dig!

pst
mamma fnissar och suckar när jag blir galen på mina klimakterie bekymmer. hon vet ju såklart vad jag pratar om. även damerna på jobbet och alla andra som är typ 50+
jag känner med er alla damer.
det är läskigt att det finns en sånhär behandling som  gör att kvinnor kan hamna i det stadiet några månader och sen går kroppen tillbaka. tänk att det är medicin. galet!
jag längtar absolut inte tills den dagen kommer och det är min tur att hamna där igen. men det är ju ett anta år kvar. tur det!
nu ska jag överleva dom här tre månaderna sammanlagt 9 månader. sen hoppas jag få leva ett normalare 27/ 70+ årigt liv :)
drömma måste man!

och innan ja  slutar.

eeerik!
det är enormt att du står ut.
det är för mäktigt för mig att förstå.
måste nog betyda att våran kärlek helt enkelt är enorm.
som sagt så är det mäktigt!
tack för det.

så..that ś it
så..adjö!

från och med idag har jag börjat om med zoladexbehandlingen.
altså dvs samma sorts behandling/spruta som jag tog 8maj. altså den som jag trodde att jag tog för sista gången den 8maj.
ska ta dom 3 månader till. det är ju kanske inte så farligt kan ni kanske tycka. men det känns fruktansvärt jobbigt för mig. trodde att jag skulle slippa vara klimakterie kärring i sommar. men icket!
men det är lika bra att fortsätta med dom när dom ändå är kvar i kroppen. så på det sättet är jag klok. sen i augusti/september så ska vi testa en annan metod. men som det är nu så måste jag fortsätta med hell sprutorna för att jag har fortfarande så ont :( och det intensivaste dom kan ge mig det är dom här sprutorna.
vi hade ju fest för att fira att det här var över. jag rökte mina sista cigg på ett tag. men jag sa att om jag nu skulle måsta börja om med någon behandling där kroppen står står still igen. dvs det kan inte bli några barn. då börjar mitt feströkande om. så där är vi nu.
har tagit ledigt den här veckan för att ha lite semester innan jag börjar jobba i sommar . och dessutom på en annan avdelning. måste spara mina krafter så jag klarar av det.
dock blev inte den här veckan som jag hade tänkt.
blir inte så mycket "samla kraft" när hjärnan går på högvarv. olyckan spökar. känslor från förr spökar. omtanke om andra finns hela tiden. mest omtanke om dom som stod honom närmast. det är många som sörjer honom . alla gör vi det på olika sätt.
e blev tyst. det blev för mycket för mig. e fick ett mail. nu har vi hittat ett sätt att vara nära varandra igen. man behöver inte prata om allt som händer. men jag får panik när det blir helt tyst. när jag inte har någon aning och kan bara utgå från att det möjligtvis är på ett sätt. utan att veta. jag far oerhört illa av det.
men vi har klarat så mycket och vi klarar det här. bara vi kan förstå varandra och prata om det nödvändigaste.
nu måste jag lägga mig ner.

så that´s it
så .. adjö!

gråter utan tårar.
det gör vi nog båda.
känns ändå som att vi är långt ifrån varandra.

alltid alltid alltid var du glad när man träffade dig!
oftast studsade du omkring,fnittrade och dansade på evert festerna.
känns overkligt att olyckan faktiskt har hänt.
tänker på alla dina nära.
stor sorg och saknad lämnar du efter dig.
vila i frid marvin.

känsla...
jag har phonofobi.
kryper i hjärnan och hjärtat galopperar när det är höga ljud och oväsen.
allt slutade med tårar som inte ville sluta rinna.
trötthet och bävan inför framtiden gör mig sjuk.
hoppas att jag sa alla dom rätta orden i telefonen idag.
jobbigt att lägga sitt liv i någon annans händer.
speciellt när denna någon är en person som oftast inte förstår.

dagens tacksamhet går till mina fina vänner som ja fick umgås med i eftermiddag.
blev bjuden underbar mat och himmelsk efterätt.
och vila ögonen på en ettåring som är grymt snygg!
gjorde inget att hon var lite svammlig och mammasjuk.

ska återgå till sängen nu.
tidigt besök hos psykdamen i morgon.

ge mig styrka och ro.

adjöken!

har inte så mycket att skriva idag.
vill bara säga att jag har för första gången på 14år klarat av att åka bort en påsk.
vi har blivit välomhändertagna i kickis och mattias stuga! det gör vi gärna om .
det känns underbart att det börjar bli mer och mer vuxet sätt att umgås på.
nu är det väl inte så att jag inte gillar att festa och gå lös också. men jag tror och vet
att i längden så mår jag så sjukt mycket bättre av en sån här stugvistelse än dom som har varit.
det är ju sånt här som jag har längtat efter.
så våran lilla tripp blev magisk.

kanske hjälpte det att få byta miljö också. blev inte påminnd om allt hela tiden.
just för att jag var på ett annat ställe.

idag har jag återgått till verkligheten.
men jag och mamma tog en paus från den på eftermiddagen.
fram till lunch jobbade jag som en tok.
slutade tidigare och så gick jag och mamma och åt lunch på statt.
sen gick vi på stan en stund . fast det var mest jobbigt i min värld.
tycker det är obehagligt när det är mycket folk.
sen åkte vi till havsbadet och badade och bastade.( hade vårat egna lilla spa)  :)
sen blev det middag på pitholm och nu är jag hemma igen.
en sån här dag så kryper det i kroppen på mig. jag vill inte att det ska vara strålande sol. ( det var mulet och grått idag, mycket skönt) allt som påminner om den här dagen för 14 år sedan. det får mig att vilja må illa. och helst vill jag inte prata med någon annan än familjen ..och knappt det.
för mig är det här en dag för eftertanke.
och det är viktigt att få vara med mamma. även om vi kanske inte pratar så mycket . utan det är viktigt att få se henne och göra endast saker som är bra för själen.
det är mitt sätt att hantera det på .
dock känns det inte ok att gråta framför någon. men nu rinner tårarna för nu är jag själv.
saknar honom varje dag.
pappa är alltid älskad och saknad.

det är exakt det jag har fått idag.
krossade drömmar och självkänslan splittrad sönder i miljontalsbitar.
har gråtit säkert 20 gånger från 10 - 16 idag.
det är inte lägligt alls!
ska inte ge upp än och jag ska inte sluta kriga.
men jag är less på att kriga för en överlevnad.
jag behöver lugn och ro och löften som hålls.
jag behöver inte återigen känna kroppen vändas ut och in och avsluta med huvudet i toastolen.
det här är saker som är självklara.
varför är det då så svårt för dom att fatta?
jag vill/orkar inte vara så ledsen så att det känns som att jag ska gå sönder.

det jag vill.
jag vill fortsätta att känna att allt går sakta men säkert frammåt.
jag vill känna att det får ta den tid det tar.
jag vill känna att jag har chans att få ett drägligare liv.
jag vill känna att jag blir starkare.
jag vill fortsätta att känna att det faktiskt kommer ljusna inom en snar framtid.
jag vill känna att jag kan stå rak i ryggen för den jag är och det jag har åstakommit.
inte börja om att känna att jag är värdelös och att jag måste be om ursäkt för min existens.

det måste lösa sig.
mitt liv har inget annat val än att det måste lösa sig.
jag vägrar hamna i fosterställning i sängen och inte ta mig därifrån.
jag vägrar!
och aldrig mer ska jag tillbaka till det stället där man verkligen måste be om ursäkt för sin existens.
aldrig mer!

jag har hållit andan och försökt att klara påsken det här året.
första året på 14år som jag inte kommer att vara i närheten av min familj.
och jag har bestämt mig att jag ska klara det ändå trots att det svarta som kommit över mig.
och om jag bryter ihop och inte klarar det så är jag ändå i gott sällskap.

men en sak som är säkert.
i lördags dvs 27mars klockan ca klockan 11 så vigdes världens vackraste brudpar. storebror och hans maria var så underbart fina. ögonen tårades av lycka så fort jag såg dom i dörröppningen.
det var en stor dag när vi firade att storebror och maria äntligen gifte sig. och sen döptes deras lille ebbe. 
jag kan inte me ord egentligen beskriva hur den helgen var i uppsala. men jag kan försöka förklara det på det här sättet att jag har nog aldrig någonsin kännt mig så lugn och trygg i mig själv som jag kände mig då. för det kändes som att allt höll ju på att vända. jag klankade inte ner på mig själv hela tiden. och jag kände att jag var en självklar del av min familj.
storebror david hade frågat om vi kunde sjunga en duett tillsammans. och jag blev så glad att han frågade så jag ställde självklart upp. även fast jag hade funderat många gånger på att dra mig ur det hela. fast jag tänkte att jag måste ju ta chansen och visa vad jag kan . och samtidigt få sjunga tillsammans med min bror. något som jag alltid har drömt om. så jag tog chansen .
vi hade övat låten på varsitt håll. låten vi skulle sjunga var endless love med lionel ritchie och diana ross.  tydligen så var det deras låt. så dom hade den som ingångslåt i kyrkan också. bara musiken altså.
jag och david smög i väg och sjöng bara snabbt igenom låten. jag var fruktansvärt nerövs bara för att sjunga för storebror. efter vi hade sjungit igenom den så tittar david på mig och säger . oj hannah .. jag får gåshud!! du sjunger så sjukt bra!
jag blev så otroligt glad! i min värld kan man inte få ett bättre betyg. så efter det så kände jag att jag nog skulle klara av att sjunga ändå framför alla.
mamma höll först sitt tal . och det var många ögon som tårades när hon pratade om pappa i sitt tal . hon berättade lite om vilken sorts musik pappa brukade spela hemma och sånt där. så brudparet fick en skiva med porgy n bess ( eller hur det nu stavas) så att det blev som en gåva från honom.
är 100% säker på att pappa log i sin himmel då.
tror även att hans ögon tårades när han såg hur mycket vi saknade honom .
efter mammas tal så var det dags för oss att sjunga.
sjukt nervös var jag igen! tur att låten är lång. :) första delen var darrig men sen tog jag i allt vad jag kunde och t.o.m jag kände att det gick riktigt guld.
såg att det tårades i folks ögonen när jag vågde titta upp från notpappret nångång under låten.
storebror johannes var salig efteråt. han ord var .. Hannah, inte visste jag att du var sååå bra på att sjunga!
som sagt .. bättre betyg finns inte att få.  mina bröder är oerhört musikaliska och jag har alltid sett upp till dom.  just den dagen kändes som att jag var i klass med dom . att jag nog ändå måste vara gode så musikalisk jag också när jag kan öva på en låt enbart genom att sjunga igenom den några gånger och lyssna in stämman och sen bara öva igenom låten snabbt innan uppträdande. och att vi hade tolkat låten likadant också.
jag var stolt.

i min handväska har jag minst 8st olika mediciner. i skåpet sjukt mycket mer olika sorters tabletter/piller.
i min kropp har jag ...
3 st sjukdomar!

japp nu har det äntligen hänt. nu vet man vad som är fel på mig!! eller rättare sagt i mig.
äntligen finns det ett namn på sjukdomen som har härjat i min kropp i många många år. sen kan man fundera på vilken sjukdom som kom först och sånt. men en sak är säker och det är att jag inte har haft ibs från början. utan det har utvecklats under många år. många år av lidande. att läkare har avfärdat mig och gjort kontroller enbart för att bli av med mig .. det är oerhört skrämmande. och en sak är helt säker .. JAG KAN VERKLIGEN MIN KROPP!  och en annan sak som också är sant ... JAG ÄR VERKLIGEN EN 70år gammal TANT!

från första början så har jag sagt att den dagen jag ska skaffa barn så kommer det bli svårt.
kunde inte ha mer rätt!
endometriosen var utbredd över hela bäckenet. cystorna satt på så dåliga ställen så man kunde inte ta bort dom. och jag har nu fått klart för mig efter besöket hos läkaren att det är svårare att få barn om man har endometrios. däremot så har hon satt mig på en mycket intensiv behandling så att cystorna fortare ska skrumpna ihop och dö. det är också därför jag mår riktigt piss av dom där sprutorna. kan säga att jag absolut inte ser framemot att hamna i klimakteriet än en gång när jag blir äldre! nu har jag bara 2 sprutor kvar sen har det gått 6månader. jag längtar! dock har jag äntligen fått östrogen plåster som ska lindra biverkningarna av sprutan. man kan dock tycka att det är lite sent att få dom nu efter 4 månader av hell. men ja ja .. bättre sent än aldrig. nu är jag också inne i en otroligt jobbig fas . första fasen bland annat var att man blev hur sugen som helst på sex. nu är jag inne i fasen där jag knappt klarar av närhet och vet knappt vad jag känner. fruktansvärt hemskt att inte känna samma sorts värme och kärlek som jag alltid känner. alltid när jag har tittat på e eller mött hans blick så har det pirrat i hela mig. nu pirrar det knappt någonting :( men jag vet att det är pga biverkningarna. men det känns hemskt ändå!
men en bra sak är nu att jag / vi har äntligen fått en framtidsplan. tanken är nu att jag ska ta dom här sprutorna klart och så har förhoppningsvis kroppen hunnit läka lite grann. sen eftersom att vi fortfarande vill ha barn så har man sagt att om det inte blir barn inom ett halvår , då kommer vi få all hjälp som vi behöver.
jag frågade vad som händer om cystorna kommer tillbaka. men då sa läkaren bestämt att det får vi ta då och det vi nu ska koncentrera oss på det är du ska bli gravid.
så det känns hoppfullt och det känns bra att läkaren vill hjälpa oss på alla sätt som går.

efter det besöket hos läkaren så kände jag att nu ska jag ringa till dom på mag fronten också och kräva att dom ska hjälpa mig.  jag hade ju fått veta att dom kanske hade hittat något som var fel i mig men att dom hade bestämt sig för att inte gå vidare eftersom att det inte stämde med dom symtom som jag hade när jag var där . dvs illamåendet.  så jag var gode arg och upprörd när jag ringde dit. dom var för en gångs skull väldigt tillmötesgående och jag fick tid dan därpå hos magläkaren. det var med blandade jag känslor som jag gick dit. han hade ju redan "lämnat" mig en gång tidigare. och framför allt så var han helt övertygad om att det bara var psykiskt det jag hade .
det blev ett besök som jag aldrig kommer att glömma! kan också tillägga en sak som jag har tänkt på .. det har ju gått magsjuka väldigt mycket nu . folk har varit så rädda att få det. jag själv har inte varit speciellt rädd för att få det. kom sen fram till att det var ju för att jag i stort sett har haft magsjuka fruktansvärt länge nu. så om ni tänker på hur fruktansvärt jobbigt det är att ha magsjuka . lägg då till att ha det varje dag. då har ni min vardag framför era ögon.  ja ja det var bara en tanke i det hela.
ok detta besök då..
jo det började med att läkaren bad om ursäkt i säkert en kvart och skämdes som en hund för att jag typ hade blivit bortglömd . kändes bra att höra ursäkten och det är ju ingen idé att gå och vara arg för det som har varit. dock kan jag bli ledsen för att mitt ärende har skötts så illa. men nu var det annan låt i pipan. man hade gjort en upptäckt när man hade gjort coloskopin och tagit vävnads prover . det visades sig då att jag hade / har en mikroskopisk inflammation i tarmen. så man kan inte se den med blotta ögat och inflammationen syns inte på några vanliga prover heller. därför har alla blodprover och allt sånt där sett normalt ut jämt. sjukdomen heter Kollagen kolit . nu kommer vi till det där med att jag verkligen är en tant. det är nämligen så att den här sjukdomen har man hittat främst hos 60-70 åriga damer.  han hade aldrig sett en så ung ha det . den yngsta han hade sett var 64 bast :P
jag muttrade och sa att det är väl lika bra att ha en sjukdom som tanter har när jag nu ändå är i klimakteriet :P
i alla fall den här sjukdomen äter man kortizon (eller hur det nu stavas) för att lindra symtomen. bland annat får dom som har crohn sjukdomen äta sånt. man kan ibland få ta dom här tabletterna livet ut. självklart är det här också en kronisk sjuka.  jag hoppas först och främst att jag få lindrade symtomer så att jag kan börja leva ett drägligare liv. så nu har jag börjat med dom där tabletterna så håll tummarna att det är nu det vänder.

nu kan man inte säga annat än att jag tar tag i mig själv från topp till tå och från huvud till hjärta.  har ju börjat om med samtals terapi igen. blir en hemsk resa att göra. men det måste göras. och kanske göras bort en gång för alla. jag ska kämpa nu för framtiden ser äntligen ljusare ut. tack gode gud för det!
tack alla ni som stöttar mig, tänker på mig och ber för mig. jag är rik som har eran omsorg!

nu till något annat.
vi har varit och sett alice i underlandet.
jag har ganska många tankar från det biobesöket. dels så gillar jag inte alls att gå på bio för jag är för kort. så jag måste anstränga mig som sjutton för att ens se något på bioduken. och det känns som att jag missar en massa viktiga saker för att ens kunna hänga med i filmen. nu var det här en 3d film och det var ju coolt att se med en massa effekter och sånt. men det kändes som att handligen fick stå tillbaka för all teknik med filmen. sen så tycker jag det är läskigt med filmer där dom inte ler nästan en enda gång. jag tyckte filmen var mörk och obehgaglig. men det är bara min egen åsikt.

en annan sak .
har nu varit på min dagmammas begravning. det var jätte vackert och det var en mycket solig och vacker dag också. jag tänkte att det ändå skulle gå att inte gråta så mycket på begravningen. men det var kört när man såg dom närmasta sörjande vara så otroligt ledsna. ett utav barnbarnen hennes var helt förkrossad. hennes man var så tyngd av sorg så han kunde knappt prata. hon var helt klart en mycket älskad person. jag och mina syskon har haft förmånen att få ha denna underbara människa som dagmamma när vi var små och närmsta granne också. jag och mamma skrev ett långt brev till hennes familj nu om hur det hade varit att vara dagbarn och hur vi kommer att minnas sigrid.  jag kunde sitta i timtal och berätta historier för henne om indien. dom flesta historier gick ut på att jag var cirkus prinssessa och red på elefanter :) det var en så lugn och trygg miljö hemma hos henne/dom. kändes nästan som att man ett utav deras barnbarn. jag har så många ljusa minnen av henne. trots att det gjorde jätte ont att se hennes man så förkrossad och stum av sorg så var det ändå fint att se hur stark kärleken är. dom har ju spenderat hela sitt liv nästan tillsammans och hon har varit sjuk i många år . så man har ibland bara väntat på att slutet skulle komma. men ändå så gör det så ont när det slutligen händer. jag tycker det är otroligt vackert!
det fick mig också att tänka på mormor och morfar. mormor var ju psykiskt sjuk och det var därför hon inte orkade leva . men också så saknade hon morfar så mycket . hon klarade inte av att leva utan honom. känns som att jag har sagt den meningen många gånger i mitt liv. men det är inte föränn nu som jag förstår hur det säkert kändes för henne. när han försvann. det kan jag också tycka är otroligt vackert. kärleken är stark.

och tillsist det här med om den man älskar försvinner..
jag fick känna på den rädslan inatt. 

e var borta på jobbgrejs . dvs bli bjuden av något företag . dom var och åt middag,bowlade och drack lite grann. jag gick och la mig tidigt för jag tröttheten har tagit överhanden sen jag fick veta vad som är fel på mig. när det finns ett namn och det finns någon form av framtid så kan jag ändå slappna av lite grann. vilket resulterar i enorm trötthet.  ja ja .. hade iaf gått och lagt mig tidigt. där kring halv tolv hade jag hunnit slumra till ett antal gånger och då gav jag upp för sömnen. e hade inte kommit hem då . jag konstaterade bara lite för mig själv att .. jahapp han verkar bli sen .
somnar och vaknar halv 2. inser då att han fortfarande inte har kommit hem! hinner direkt tänka att det har hänt något. är inte likt honom att vara ute så sent och absolut inte på en vardag. hjärtat dunkar och jag hinner bli fruktansvärt rädd. tillslut så kan jag samla mig så pass så att jag skickar iväg ett sms. med orden .. var är du?  tänker att det inte är en bra idé att ringa och vara panikslagen. får efter ett tag tillbaka.. är påväg hem nu.
blir först lite lugnare av det. men sen går det en och en halvtimme till . då kommer det andra rädslan.. han har varit otrogen! och det är klart att han varit det när jag knappt tar i honom just nu. jag förstår honom. alla dom tankarna far genom huvudet. den klaraste tanken som stannar i huvudet det är .. han har fått nog nu. 
jag är så rädd så jag skakar och samtidigt så arg för att han inte har kommit hem än. tre kommer han hem . han lever om massor när han kommer innanför dörren och han är gode knall. han var helt enkelt på ett strålande humör. han var inte mycket värd just då . e hade helt enkelt tagit förgivet att jag sov och han ville inte väcka mig. sen hade han nog haft så trevligt så han glömde bort att höra av sig. men han fick mycket dåligt samvete när han fick veta hur orolig jag hade varit. det hade räckt med ett mess så hade jag sluppit vara orolig,arg och ledsen. men jag tror att han har lärt sig något tills nästa gång. han var gode spak när det var dags att kliva upp i morse. man kan säga såhär .. chefen för fermeco åkte taxi den här morgonen :P
det jag tänker komma till är att det går så himla fort så kommer rädslan och paniken . så himla fort tror jag att något hemskt har hänt och så himla fort tror jag att människan har försvunnit ur mitt liv.
det känns som att jag och e har en hel del att prata om . känns som att vi är en bit bort ifrån varandra just nu. men jag antar att det inte är så utan det är sprutorna som spökar. men oavsett så känns det ju ändå så ändå. ja vill ha tillbaka pirret!  vill inte känna att jag glider bort från honom. jäkla klimakterie kossa! :(
men älskar honom .. ja det gör jag .. djupt och innerligt! varje dag, varje stund och varje sekund!

oj oj nu är det dags att sova.
har börjar med att stiga upp kring sex på morgonen för att på så vis slippa en viss del av mina mardrömmar. hinner ha ganska många bara under morgonen. så nu försöker jag stiga upp och träna istället. det går hyfsat.
så nu har jag berättat klart för den här gången.

så that´s it
så...adjö!

för exakt ett år sedan så var jag på samma ställe som jag är nu.
känns som att det är rundgång.
enda skillanden är att jag får behandling i alla fall.
jag börjar snart helt tappa tron på sjukvården.
finns vissa som kan få en att känna sig så fruktansvärt fel och värdelös.
jag kan min kropp!
jag vet att det inte är normalt ha sådär ont som jag hade innan operationen.
jag vet det!

jag orkar inte gå igenom än en gång alla smärtor som kommer utöver den vanliga.
jag är så arg och ledsen idag.
skulle kunna skriva ett långt inlägg om allt jag tycker . och om hur jag behandlas av en del inom sjukvården.
skulle kunna förklara hur det känns att inte bli tagen på allvar.
men det är ingen idé.
orden skulle ändå inte räcka till. :(
det är sjukt att när man tex är på gyn undersökning. då slutar det med att dom bara pratar om mina tarm/magbesvär. och när man är för magen så är det tvärtom.
veckans sämsta..
men är du säker på att det ens är endometrios som du har?
då vet man inte om man ska skratta eller gråta .

nix!
ingen vinnare blev jag.
räknade kanske inte med det heller.
men det hade varit kul att vinna för en gångs skull.
känner mig defenitivt inte som en vinnare idag heller.
själen är tung.

vila i frid världens bästa dagmamma!
tack för din omsorg om oss.

har som vanligt inte skrivit något på länge. december verkar vara senast jag skrev.
min förhoppning som jag uttalade för år 2010 var och är mindre smärta i kropp och själ. hittills har den önskat / förhoppningen ej gått i uppfyllelse.

sista månaden på förra året dvs december blev så fullspäckad och mer därtill än vad jag någonsin hade kunnat ana.
eftersom att jag är så förvirrad och aldrig riktigt vet om jag har skrivit om saker förr eller inte , så får dom som kanske läser detta stå ut med att saker skrivs igen. tror i alla fall att jag berättade om att mitt öde skulle avgöras en måndag i slutet av nov. efter mycket om och men så fick jag komma på besök på gyn.trots att jag hade fått ett brev hem som gjorde att jag inte alls kände mig välkommen dit. där det även stod att man inte kunde se att det var pcos på något prov som dom hade tagit. vilket jag tycker är väldigt underligt! för det första hon sa till mig när jag undersöktes var att det inte var någon tvekan om att jag hade pcos för jag hade fullt med äggblåsor! men det var ingen fara och att dom skulle hålla koll på mig. så jag kände mig lugn i det . men sen när jag hade hamnat på akuten igen för mina magkramper så blev man lur på att det var något mer och att det skulle kollas upp på en gång helst. så det skickades iväg en remiss till gyn där det stod en uppmaning om att kolla upp det man misstänkte var fel. men då fick jag brev hem där denna gyn människa tyckte att det var onödigt att jag skulle komma dit igen . för hon trodde ändå inte att det var pcos eller nått sånt. men om jag nu så gärna ville komma dit iaf så kunde hon inte hindra mig från det. hon skrev inte riktigt så  men i stort sett så var det ett "klappa på huvudet " brev . blev riktigt ledsen och sårad över det . tänkte först strunta i att fara till gyn igen och förmodligen inte tas på allvar än en gång. men mina nära peppade mig och sa att jag skulle stå på mig och att dom skulle följa med som stöd .
mamma och resten tyckte att jag skulle sätta mig ner och skriva min sjukdomshistoria för året som varit. så efter många om och men så gjorde jag det . bröt ihop totalt när jag hade skrivit fram till mars ungefär insåg att jag hade skrivit typ två sidor kanske och var fortfarande bara i början av året! jag kan inte ens med ord beskriva vilket helvetes år det här har varit.
iaf med dunkande hjärta och backup så for jag på gyn. fick där träffa världens trevligaste man! tänkte att nu ska jag verkligen få honom att förstå att han måste göra titthålsoperation annars går jag sönder. jag hann som mest bara rabbla mina symtom så hade han förstått! han gjorde en snabb undersökning för att kolla lite. han blev nästan förskräckt över hur ont jag hade. smärta som inte borde finnas om allt var ok . för första gången på många år så kändes som att jag verkligen var i trygga händer!  han skickade iväg en remiss till sunderbyn för att så fort som möjligt får göra operationen.

sista helgen i nov så åkte jag och mor till uppsala för att mysa med storebror och hans familj. jag var i otroligt dåligt skick då . men ändå fanns det lite hopp. tänk att jag verkligen klarade av att stå på mig om besöket på gyn . trots att det kändes som att jag inte var välkommen dit.
fredagen ringde jag till sunderbyn för att boka tid. fick då veta att jag redan hade fått en tid. 2 dec skulle jag få komma dit och göra titthålsoptreationen. jag blev så glad att han hade lyckats med att fixa en tid så snabbt åt mig. tog ett tag innan jag insåg att 2dec innebar att jag skulle börja min 27årsdag på operationsbordet.  galet!

onsdagen den andra dec så åkte vi iväg till sunderbyn . har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv! tänk om jag har rätt . tänk om förklaringen äntligen kommer. vad gör jag då? och om förklaringen inte kommer hur kommer jag orka då?
operationen gjordes och jag vaknade upp gråtandes. gråtandes med enorm dödsångest och smärta i magen. helt klart ett helvete på jorden! frågade första bästa människa som var i närheten om dom hade hittat något. hon sa
att jag var tvungen att vänta tills läkaren kom. en timme fick jag ligga och vänta innan läkaren kom . den längsta timmen i mitt liv! tänkte att när hon kommer med beskedet så kommer orden att börja med .. Nej men det var ingenting.
läkaren kommer och inleder med orden ... Nej men det var ..endometrios. jag började andas igen . jag hade rätt! det enda jag kunde tänka på var det.. jag hannah lundström hade äntligen rätt!!! min smärta i magen var inte psykiskt! jag var inte fullkomligt galen än..
läkaren berättade lite kort om att dom hade hittat blodcystor. och en massa levrat blod i buken. och det är de som  har gjort så ont! om man googlar endometriohs så stämmer i stort sett varenda symtom in på mig.  sjukdomen kan hållas i styr lite bättre om man äter p piller. jag har altså gått med den här sjukdomen minst sen  jag var 13.
endomterios är i stort sett att mensen går bakläng es. man får ju mens varje månad om man är frisk. men
om en del av det blodet stannar kvar i kroppen istället så bildas det cystor. det är en kronisk sjukdom och det är olika från person till person hur kroppen klarar det. spelar ingen roll hur stora eller små dom är . eller hur många det finns . man kan lida galet mycket eller inte alls. att bli med barn kan också vara oerhört svårt . behöver inte vara så heller. som sagt det är olika för varje person. för min del som ni alla också redan vet så harl jag lidit och lider väldigt mycket fortfarande. men man kan se det som en otrolig tur och välsingnelse att vi bestämde oss för att försöka skaffa barn 2009. annars hade det här inte upptäckts än på kanske något år /flera år. vi vet fortfarande inte om det här påverkar min förmåga att bli gravid eller om det kanske är eriks "fel" att det inte har blivit något barn än . vi hoppas att dom fortfarande står vid sitt ord att vi ska få kolla upp det också. alla säger att jag måste koncentra mig på att bli frisk och ta en dag i taget och inte tänka så mycket på barn. men vet ni .. om jag inte skulle fortfarande drömma om att bli gravid då skulle det vara oerhört svårt att se att framtiden finns. jag måste ha hoppet annars orkar jag inte.
och hoppet lever kvar.
jag var så rädd för att dom skulle säga att jag skulle måsta börja om med p piller igen för att kunna bli friskare. men det behövde jag tack och lov inte! får istället ta hormonspruta en gång i månaden i 6mån för att kroppen ska få en chans att läka sig . dvs man sätts i klimakteriet.
alla som har varit i närheten av klimakterie kärringar förstår vad jag pratar om. hormonerna sprutar!
nu är jag inne i halvtid vad det gäller sprutorna. längtar tills det är klart! om man kollar upp biverkningar på sprutan som jag tar så har jag varenda en av dom!
så biverkningarna håller på att göra mig galen! mitt humör går upp och ner upp och ner och jatg hinner inte med! kan vara mjuk och kärleksfull till ledsen ,arg och ångestfylld på en enda sekund nästan. jag har sagt till e att han inte skall bry sig om det jag säger till honom på ca 6 mån :P stackarn som måste leva med klimakterie kärringen! jag orkar inte med henne!
enda bättringen för mig är att jag inte mår konstant illa. nu mår jag mest bara illa när jag har varit på toa. men i och med att jag inte mår riktigt lika illa gör att mitt mag onda framträder dubbelt så mycket igen. altså inte endomerios smärtorna utan det andra. det där andra som man inte vet vad det är än. dom hittade något som kunde vara orsaken till att magen är kass också. det var något lite tror jag. men jag vet inte om dom kommer att ta tag i det eller inte. nu har ändå läkarna fått rätt i och med biverkningarna + ett år av noll ork. nu är jag åter igen på antideppresiv medicin. jag tycker det känns fruktansvärt men jag måste.  kanske är det inte förevigt. känns bara tungt att måsta  om när man har klarat att ta sig från ett liv med medicinering för psyket. så jag är kanske psykiskt sjuk ändå . men tro mig man blir det när man går omkring med minst tre sjukdomar i kroppen.
jag är glad att dom äntligen har hittat en stor del av orsaken till min fysiska smärta. men samtidigt så är det massor att bearbeta. jag är tex sjuk där jag anser mig vara som mest kvinna. magen är inte i närhetnen av att bli bra. får ibs besvär av att psyket har försämrats. spänner mig hela dagarna av den gamla magsmärtan. vilket resulterar i rygg och nackbesvär. så jag kan inte än så länge säga att det är på bättringsvägen. men en sak kan jag säga .. det kan inte bli värre än hur det har varit . har förhoppningsvis  snart en svart sten som påminnelse för det . men även en röd för att vi klarade av 2009. dom ska byggas in i min födelsedagsring.
för endometriosen så ska jag på återbesök snart. jag ska då kanske få veta någon plan för framtiden. hoppas det mötet ger mig lite lugn. för psyket så har jag bokat tid för att börja om i samtalsterapi. så jag sitter inte och rullar tummarna . jag kämpar.
en sak som jag kan tänka nu när jag inte mår illa konstant. hur klarade jag att göra det!?? helt sjukt vad man klarar på ren vilja!

det finns så mycket man kan skriva om. små händelser i livet som är vardagliga. men för mig så är det här vardagen. självklart händer det bra saker också, fina värdefulla möten. samtal och kärlek. jag skulle inte orka andas annars.
en sån här dag skall man skriva om alla kära hjärtans dag. och jag har skickat kärleks mess till mina vänner. och gett e ett litet paket. men sen har tårarna runnit och hormoner sprutat.
orkar inget mer.

snö,skoter och soljus samma  som för snart 14år sedan.
det börjar närma sig. det känns i hela kroppen.
jag skulle ge allt för en stor trygg pappakram idag

nu rinner tårarna och det är snart dags att åka hem från en helg i stugan. med grabbfest och skoteråkning och kärlek.

vill bara säga till dig e...
tack för att du står ut med mig , när jag inte kan stå ut med mig själv.
tack för att hjärtat ditt bär hjärtat mitt.
hoppas och önskar innerligt att vi klarar det här.
att vi snart kan få njuta och att det snart är våran tur att få vänta med spänning på
en vacker glädje.
ville bara säga det .
och varje dag älskar jag dig!

det är så fruktansvärt mycket som jag hatar just nu.
jag hatar att aldrig ha någon ork!
jag hatar att ha yrsel
jag hatar att må illa
jag hatar att ha kramp i magen
jag hatar att det gör om möjligt ännu ondare när jag har varit på toa.
hatar att vara på toa jämt eller att behöva vara det!
hatar att kräkas!
hatar matersättningen!
hatar att absolut ingen fast föda gillas av min kropp just förtillfället.
hatar att maten inte kan njutas. eller ok i 2 min kan jag tycka att något är oerhört gott och sen vänder det.
jag hatar att min vikt går nedåt! 45kg .. det får inte stanna där. vill absolut inte ha en liten flickas kropp igen. folk har nog svårt att se min ålder. i hela mitt liv har jag haft komplex för mina små bröst. för att jag jämt har sett ut som en liten flicka. därför hatar jag gulliga kläder. men nu dom senare åren så har formerna blivit kvinnligare ( tantigare) och i med det så växte brösten. nu känns det som att dom är påväg bort igen! jag vet att när man går ner i vikt så det oftast brösten som försvinner fortast.
så om det finns folk som tror att jag gillar min nya storlek så tar dom människorna ruggit fel. ifall man ska vara i min storlek eller lite större , då ska man vara fit.
och fit .. det är det sista jag är just nu.
har väl aldrig varit vältränad. men min kondition har det ändå aldrig varit något fel på . dock har jag varit ruggit lat i mina dagar. sovit mycket! nu sover jag om jag har tur. och det är inte så ofta.
jag vill inte ha det såhär nå mer!
tänk att få kunna göra något extra under en dag utan att behöva tänka ... det här kommer jag att få sota för imorgon.
mest och framförallt så vill jag kunna äta mat!
jag älskar ju mat!
har ingenting som jag kan belöna mig med heller. om jag har gjort något bra eller så. förut var det ciggen och ost popcorn . efter ja slutade med ciggen så kunde det vara något gott i matväg. ja försöker belöna mig med sånt fortfarande. men det går kasst! det känns inte som en belöning det känns efter en liten stund mer som ett straff :(

det enda som jag kan njuta av det är öl. för då får kroppen slappna av för en stund. och när jag dricker öl så får jag röka också. dock tjuvröker jag väl igen ( feströker) . men jag förstår inte varför jag ska göra det. kanske av respekt? i alla fall så är det så att jag längtar efter en öl och en cigg när helgen kommer. men trots det så är det inte mycket drickande i min värld eller rökande. cigg är jag ständigt sugen på . alla som har kronisk smärta vet exakt vad jag pratar om . men trots det så håller jag mig till feströkandet. och det är stort för att vara jag. börjar mer och mer insé att jag ändå har lite karaktär ändå.
och en annan sak. magen blir varken sämre eller bättre av en öl och en cigg. fast jag vet att inget utav det är bra. men jag måste få njuta av det ibland. ungefär som jag fick njuta i lördags. grabbfest + jag = underbart! behövde inte tänka någon jobbig tanke alls om mig själv under hela kvällen.
great!

kanske borde jag berätta om att jag har varit på sunderbyn nu?
jo det borde jag nog göra. men saken är den att jag orkar inte berätta så mycket om det. men jag kan berätta att jag fick vara där både i torsdags och i fredags. torsdag var det lite förberedelser inför morgondagen. allt blev i alla fall ok för att dom skulle kunna söva mig dan därpå.
fredagen kommer jag och e och mor dit.
jag får byta om till konstiga kläder. sen är det bara att gå till sängs. får en nål i handen som ska va där hela dagen så dom kan skjuta in saker i om det behövs.
måste tillägga att jag har då varit fastande typ 15 timmar och tömd på innehåll i magen. laxabon är INGA roliga grejjer!
så med andra ord var jag gode knäckt redan innan allt hade börjat.
lämnade min kära och rullades iväg.
i en jobbigt vit sal fick jag andas i ett munstycke. dom hade lite meck med att hitta ett litet mungrejs åt mig för allt var för stort. fick andas in något trevligt och så joxade dom med nålen i handen. sprutade in saker. och tillsist så sa sköterskan att nu kommer det göra ont och bli alldeles kallt i handen och längsmed armen. men håll ut så går det över.
jag minns att jag tänkte skjut mig gärna nu! gjorde extremt ont! och tänkte pyttsan att det här går över snabbt. samtidigt mitt i smärtan så säger dom åt mig att jag ska säga till när jag börjar bli lite snurrig.
jag ligger där med ett flin . då säger dom aha det har redan börjat. ja nickar och sen är det svart.
jag vaknar tillslut och det är över. min första sköna sömn på evigheter! ja vill inte vakna på riktigt och ordentligt. hinner tyvärr känna känslan .. varför var jag tvungen att vakna ?
ganska omtumlad och groggy får jag sen vakna till lite mer med mina älskade vid min sida.
svårt att förstå att läkaren har varit och krigat med mig medans jag har sovit. fick även veta att dom inte hittade något på koloskopin . det trodde jag inte heller att dom skulle . men nu vet jag att dom har kollat ordentligt. och jag slapp vara vid medvetandet och bli påminnd om övergreppen som förstörde det mesta.
det här med att det var svårt att förstå att dom hade krigat med mig när jag sov. det var så fort jag började komma på riktigt tillbaka till medvetande inte alls svårt att förstå. jag hade extrema magkramper som inte ville släppa. hade ont hela fredagen.
nästa grej var nu att jag skulle få svälja det som jag kallar för pillerkamera. var inga problem att svälja den . den var typ lika stor sen en tjock alvedon. sen blev jag en robot. sköterskan klistrade på elektroder på hela överkroppen. elektroderna skulle i sin tur skicka vidare bilderna till en manick som jag fick ha i en typ midjeficka. fast på sidan . och alltihop var fäst i en sele. detta skulle jag ha på mig i minst 8 timmar och helst 10. det var tungt att bära omkring på allt! elektroderna stramade på kroppen . gjorde ont och kliade . typ som mega stora plåster. man kunde inte röra sig smidigt för fem öre ens.
jag var mest rädd för att jag inte skulle få behålla kameran i magen nog länge. jag kämpade som ett djur för att inte bli av med den under 10timmar . jag lyckades!
nu har läkaren ca 72tusen bilder att gå igenom . så finns det något som är fel så borde dom hittade det nu.

jag själv har kommit fram till följande. jag kan inte vila i att det är undersökt klart i sunderbyn nu. ja tror på att ja har ibs. och har även fått veta på gyn att ja har pcos. men jag tror att den tredje sjukdom förstör mest. och jag måste övertyga gynläkaren om att dom ska göra ett titthålsoperation på mig för att kunna bekräfta att det är den skjukdomen. och har jag den också .. då kan jag vila i att det kanske äntligen kommer att hända saker.
ibs är ju en vanlig sjukdom. den är hemsk på många sätt och vis. men något som alla läkare är överens om det är att den ska vara levbar. och som det nu har varit i snart ett år så är den inte levbar på någotvis. och det kan kanske bero på att det är andra sjukdomar som har fått ta över mer plats i kroppen. men alla sjukdomar som det handlar om .. för dom finns det hjläpmedel som ska göra att man slipper lida lika mycket. jag skulle helst samla alla läkare i ett rum. typ som dom gjorde med fsk, arbets f och min psyk doktor. för det var inte föräns då som dom kunde samarbeta och komma fram till något smart. jag skulle önska att det gick att göra så att min magläkare, gynläkare och psyk läkare fick träffas och prata. känns som att det skulle kunna ske under då. för som det är nu så vet ingen någonting! eller jo min psyk doktor vet att jag inte är deprimerad. dock finns ångesten kvar. men det är inte på grund av det psykiska som min kropp vägrar att fungera.
på måndag så känns det som att mitt öde ska bestämmas.
ja spådde för några månader sen . på mitt sätt . frågade frågan som tynger mig mest.
fick svaret.. once they get inside u , then u know.
strax efter upptäcktes pcos.
läskigt.

nu ska jag skriva om en annan sak. ska försöka orka skriva lite mer för jag måste få ur mig saker.

jag vill bara säga till mina vänner .
jag bryr mig om er varenda en av er! älskar och saknar er.
vill höra av mig men orkar inte.  ja får kämpa hela kvällen med kroppsliga helveten. därför blir det svårt att lyfta luren. vill kunna prata länge när jag väl ringer också.  jag är så ledsen över att jag inte orkar ringa. eller messa. har ingen ork kvar.
men även om jag inte ringer så ska ni veta att jag tänker på er och bär er i mitt hjärta. varje dag får nästan var och en av er mina vänner och min familj en massa solskenstankar.
så när ni tänker på mig. tänk då att nu idag har hannah håå garanterat tänkt en solskenstanke om mig.
och ni ska veta att så fort ja får orken tillbaka eller har något roligt att berätta istället bara för gnällande om min kropp. då ringer jag så vi kan skratta ihop.
så tills dess .. tänk på mina solskenstankar till er.
tack för att ni finns!

en sista grej att tillägga..
jag kommer aldrig att skaffa facebook!
ja fortsätter med att skriva här när jag orkar och lägger ut bilder på pixbox.
varför ändra sig? ;)
dock är det kaos bland ALLA bilder just nu. inget är i ordning och massor massor av bilderna är förstörda. så jag jobbar på att rensa dom . har så mycket fina bilder från året som snart har gått. mycket har hänt på ett år. men håll tummarna att dom bilderna finns kvar. det ser inte ljust ut på den fronten :(
men jag ska fortsätta att leta efter guldkornen så jag kan lägga upp dom någon himla gång.

nu har jag en annan sak att säga .
snart är det december!
dvs
födelsedag 2 dec
fest 4dec för att då fira födelsedagen och efter klockan 12 .
1 år som förlovade 5 dec
6dec julkonsert 
8 dec 2år tillsammans!

sen efter det så är det en massa julmys.
julafton ska firas hos oss. läskigt vuxet . men det blir trevligt. med eriks närmaste och mina. det blir nog första året som det kommer att drickas alkohol redan under dagen ;) men man måste få göra egna tradtioner nu. som passar alla .

nu till det här med presenter.
jag tycker att det är oerhört jobbigt att få saker nuförtiden. jag förväntar mig inte att få presenter. tycker däremot om att ge presenter. jag vill inte låta / känna mig som en bortskämd snorunge när jag får något galet. om man vill ge mig något så gå på känslan ..  OJ den här stod det verkligen hannah på!  då kan det inte gå fel . och är ni osäkra så fråga mina vänner.  jag vill inte vara någon som det är svårt att köpa till . om man nu ska det altså. därför kommer följande tips .
tänk på att jag hatar det mesta som är gulligt! hatar djur. (elefanter älskar jag ja ju) hatar rosa! hatar alltför gulliga hjärtan. hatar mönstrat som ska matchas ihop med annat mönstrat. av den simpla anledning att mönstrat gör mig sjukt illamående nuförtiden. altså på riktigt illa mående . och yr i huvudet.
allt som är stilrent gillas . träsaker .guld och starka färger. typ indiska klara vackra fäger.och en sak som verkligen behövs nu det är kläder! mest party kläder . inget sitter ju som det ska. och kläder ska helst vara urringade , för att undvika att se ut som 12år.och just ja .. det som jag gillar mest är allt som är mysigt! sen är det så .. och det här menar jag verkligen! alt som är omtänksamt kan aldrig gå fel. ett jenka för en krona kan göra min dag!
dom här råden är mest till min älskade e och resten av familjerna. e kan min smak .. men han vågar inte riktigt lita på den . det är synd. men det tar sig väl med tiden . för älskling! du kan mig! och är det någon i denna värld som kan mig så är det du! glöm inte det.

nu till min tomte önskelista. (altså i mina drömmars värld)
presentkort hos frissan
presentkort på skölds
presentkort på skor
ett guldarmband till morfars klocka. överdraget guld har mer humana priser.
byggnation av födelsedagsringen
ring / armband
dröm mobilen ( drägglar)
bordstabletter
lampor (plafånder) eller vad dom nu heter.
pooooool
presentkort på jowa
presentkort på brasilian wax
högtalare till min mikrofån.
få pianot stämt
en stoor varm filt
mattor
en tobi.. ni vet ett sånt där strykjärn från tv shop!

men mest av allt så önskar jag mig ett dräggligt liv.  att jag kan fortsätta ha viljan att gå vidare och att kämpa. vissa dagar är det ingen vilja kvar.
har varit så några dagar nu. har gråtit för att ja inte har orkat kämpa. men jag har tagit mig till jobbet ändå .
jag ska kämpa för en framtid. ja ska orka det! ja måste orka.

nu orkar jag inte skriva nå mer

om jag orkar hålla ut till helgen så blir jag glad.
i helgen kommer storebror d hem! längtar efter honom! och så ska vi korsförhöra honom ( om han kommer själv) ;) kanske kommer holmsundarna också? skulle vara mysigt att få träffa dom. även om jag är utan ork för att ringa upp till dig kusinen så skulle det vara mysigt att få träffa dig om ni kommer i helgen. lördag kommer jag dock att vara hela upptagen. jobbar först och sen ska vi på "gala" jag och e . första chef saken jag följer med på . det ska bli trevligt och skönt med lite vuxet grejs :) och mysigt att få göra något bara vi två.

så that´s it
så..
adjö!

jag är sjukt less på att höra mig själv gnälla om att jag har ont. vill inte gnälla. vet dock inte om jag gnäller högt eller endast i huvudet. hoppas på att det mest är i huvudet, för jag skulle då inte orka lyssna på mig.
men det är sant att jag har ont .
känns som att hela min överkropp borde vara knallblå av all smärta. att det borde synas på något sätt. men tack och lov så är jag inte blå.

happ då hann jag ändå gnälla lite mer.
adjö!

har på kort tid fått veta att jag nog har två st sjukdomar.
det var/ är ganska mycket att smälta.
nu verkar det som att en trejde sjukdom håller på att upptäckas.
2 kändes som att jag skulle klara av men ... TRE ST SJUKDOMAR! känns som att det räcker nu.
försöker att kämpa för att hålla ut.
väntan gör mig galen!
önskar att personen på gyn kunde ha gått charmskola så jag slapp bli ledsen av idioten!
vill fortsätta att tro på sjukvården. men det är inte lätt att behålla den tron.
det är riktigt fuckt up att man måste först ringa till sunderbyn och be dom ringa vidare till akuten för att förbereda dom att man kommer dit. för först då är dom trevliga och hjälpsamma.
galen värld!
ska försöka hitta hjälp/stöd från annat håll (om jag orkar)
sunderbyn har kommit fram till ett datum nu . 6 nov ska jag dit och göra undersökningarna.
synd att dom inte har något att göra med dom 2 andra sjukdomarna.

har så ont nu att jag inte kan vila . har inte sovit ens en minut inatt.
hoppas på att någon vänlig själ vill lyssna på mig senare idag. någon som kan något om sjukdomen.
vet inte om det är den än . men det är fruktansvärt mycket som stämmer in på den . alla symtom har jag. det skrämmer mig!
vill veta så fort som möjligt om jag har sjukdomen eller inte.

jag är så glad och tacksam över att jag har min älskade e .
han står vid min sida och hjälper mig allt vad han kan.
dock kan han inte förstå allt . det begär jag inte heller. men det skulle vara skönt om han kunde förstå min kvinnliga rädsla. för den går inte att förklara.

så..that´s it
så.. adjö!

just nu är jag hemma och är sjuk på vanligt sätt. dvs feber och förkylning som bara kommer på en dag. som vanligt så visar inte termometern att jag har feber. men jag känner i hela kroppen att jag har det. när jag får feber så får jag ont på konstiga ställen . som typ i tandköttet och hårbotten . det känns inte som en bra idé att vara på jobbet när jag hostar och nyser. svinflunsan har fått alla pensionärer till att bli livrädda om man råkar nysa några meter bort från dom. ok det är inte bara människor i den ligan som är rädda utan det är väl var och varann i alla åldrar. jag hör inte till dom. känner att det är grym hysteri över denna sjuka. men visst med min tur och min kropp så vet man ju aldrig.. kanske har jag fått gris sjukan? om jag nu har det så finns det å andra sidan äntligen något att gå på för doktorerna :P
har bestämt för mig själv sen långt tillbaka att aldrig klaga över mitt magont. och det kan jag med handen på hjärtat säga att det har jag inte gjort heller. men när jag är sjuk på "vanligtvis" då tycker jag att man  får gnälla . just på grund av att jag är inte sjul på riktigt särskilt ofta. säkert var era föräldrar som mina . om man inte hade feber så var man inte sjuk. så dom få gånger man hade feber så var man riktigt sjuk. :) nu har jag ju dock lärt mig i vuxen ålder att jag säkerligen hade feber ändå trots att det inte visade någonting.
när man är sjuk så känner man sig ensam. varför är det så? man är ju inte ensam. jag är defenetivt inte ensam. har ju min fästman som kommer hem efter jobbet. men just idag känns det inte nog. jag känner mig fruktansvärt ensam. e har tusen saker han måste fixa . inget har gått hans väg dom senaste dagarna. så med andra ord. det är extremt dålig tajming att vara sjuk när han har sjukt mycket att göra. sen blir allt så dumt. mest är det dumt att jag är ju egentligen sjuk jämt. och jag skulle inte vilja att någon pysslade om mig jämt. så det är skumt att just idag när jag har en vanlig sjukdom då vill jag absolut bli ompysslad.

att jag sitter här och stor grinar och känner mig helt orkeslös just nu kan nog också bero på att min mens absolut inte gör som den ska. men jag är mer och mer inne på att gravid symtomen som endast finns när jag inte har mens, det är något hormonellt som är galet. antingen kommer mensen inte alls. eller kommer den i 3 veckor. eller så kommer den lite och kommer aldrig igång . eller som den har gjort nu. det forsade 2 dygn och sen slutade den. på grund av att jag är sjuk + tappat ganska mycket blod och känner mig äcklig och ensam och trött. så mitt just nu tillstånd KASST! brukar inte skriva så mycket om min mens. tycker att det är pinsamt, jobbigt och äckligt. men just det har jag skrivit om förr. vems fel det är.
mensen och jag är ännu mindre vänner nu än vi någonsin har varit. det är för att jag längtar så fruktansvärt efter att få bli gravid. men jag förstår precis lika väl som ni att det inte kommer att bli något barn så länge kroppen är så här kass. jag förstår det . men det gör ont! och våran längtan är så stor. överallt är det folk som just har blivit gravid,ska ha barn jätte snart, eller precis har fått. jag är så avundsjuk på alla dom. börjar bli mer och mer övertygad om att det inte går. e är övertygad om att vi kommer att lyckas. han är så säker. han är så säker på allt. kanske inte allt. men det mesta. finns ingen mer positiv människa i denna värld. no blir det bra. det är hans svar på allt. och han tror stenhårt på det också.  jag vill ha hans lugn. jag vill dock inte ha hans tro på mänskligheten. där är min bild bättre.

tror inte att jag har skrivit här om att jag äntligen har fått tid i sunderbyn! det gör mig överlycklig. men det gör mig samtidigt så rädd att dom inte ska hitta vad som är fel på mig. visst är det bra om dom inte hittar något fel. det säger alla. men jag vill ju ändå att dom ska hitta något som dom och framför allt jag kan ha något konkret att gå efter. jag vill kunna tänka och säga. det är exakt det här som är fel på mig. jag förstår att det kommer att bli något sämst som jag måste leva med. men dom kommer att hitta något som jag kan underlätta det hela med. jag vill att det ska bli så . att dom hittar något som gör att jag står ut.
under september så har jag idag bokat ca 5 doktorsbesök. på olika ställen, olika områden. ja kommer att ha fullt upp med att komma ihåg alla besök och tider och provrör som ska hämtas.  och det jag mest av allt vill det är att resa bort. men jag har varken tid,pengar eller möjlighet att bara fara någonstans. men om jag hade det då skulle jag sticka på en gång. ja behöver komma bort. jag och mor for iväg till härnösand en helg. det var underbart! längtade inte hem det minsta lilla. fast det hemska som kändes var att det inte ens kändes bra att komma hem. det är bland dom första gångerna i mitt liv som det inte kändes bra att komma hem. det är för mycket tankar och för mycket sjukdom och väntan. jag vill bort! jag vill åka bort och längta hem. jag vill att våran tajming ska bli bättre. vill inte att förhållandet ska tas förgivet.  jag vill ha mer pengar så jag kunde dra med e långt bort. så vi båda kunde komma bort från allt. och andas. men man vill så mycket.

ibland undrar jag hur många mail som man egentligen har skrivit i sitt huvud under många år. eller vanliga brev eller kanske en liten lapp. ibland undrar jag hur det skulle vara att faktiskt skicka iväg det. hur skulle det tas emot? vänskap är klurigt. undra om det finns dom som skriver brev i huvudet åt mig. ibland skulle ja vilja veta.  men bara på vänskapsvis. allt annat är jag färdig med. även när jag känner mig ensam.

nu till något helt annat .
sången . eller musiken. nu har jag idol dragit igång igen. jag blir så avis på dom som sjunger och kommer vidare. har ingen aning om jag vill bli en sån idol . men jag skulle gärna vilja bli artist. men ska man bli det så måste man vara framåt och tro på sig själv och ta plats. exakt som en sån person som jag aldrig har varit. men jag fortsätter ändå att drömma. har sett på en utav barnkanalerna att det har varit ett läger i sommar . ett likadant läger som filmen camp rock eller vad den nu heter. hur coolt skulle det inte ha varit om man hade fått vara på ett sånt läger när man var liten. usch så avis jag blev på alla barnen som var med där! visst jag har varit på säkert 30läger i mitt liv. och säkert 80% av alla dom lägerna har varit något som haft med musik att göra. och det har varit den bästa tiden i mitt liv. men jag skulle lätt byta hälften av dom lägerna för det där lägret my camp rock . :) det är skönt att veta när man ser idol att dom gångerna jag sökte så fick jag enbart positiv respons. dom sa ordagrant att jag sjöng bra . tror att det stupade på självkänslan. säger dock heller inte att jag skulle vinna om jag skulle komma vidare längre och sånt där. för det är ju endast en dröm . tänk att få jobba med någonting inom sången. det skulle vara underbart! dock skulle jag nog sakna mina arga tanter på skölds. för när dom arga tanterna blir glada eller bjuder på ett leende då är det magiskt. då har man lyckas göra deras dag lite bättre. och dagligen göra folk glada. det är något som jag vill leva för.

en annan sak som också har med musik att göra.
jag älskar all sorts musik. men en del musik gör mig lite lite varmare i hjärtat. det är hiphop och rnb. hiphop gör mig glad och nostalgisk. rnb får mig att tänka på alla dom nätter som jag satt uppe och såg på the late lick eller mttv amour och drömde om att en dag skulle jag få sjunga i någon såndär video. när jag såg yo mtv raps  så drömde jag om att en dag våga klä mig i stora kläder jag också.  och kanske få sjunga någon slinga i en hiphop låt. det blev endast klädrömmen som gick i uppfyllelse. jag var 14år när köpte mina första stora byxor. det var en stor dag när jag äntligen vågade det. innan hade jag bara vågat ha stora tröjor i mellanstadiet. snodde pappas tröjor och brödernas. det var kanske ingen hit att klä sig i stora tröjor och ha smala jeans eller andra byxor till :P men jag vågade inte ha stora byxor på mig. nu har jag helst stora byxor och någon "tant" tröja till. även om jag känner mig som en tant så ser jag inte ut som en än . snarare så ser jag ut som 16 max 18. men jag trivs i mina kläder och det är huvudsaken. nu sitter dock inte ett enda klädesplagg nå snyggt nå mer. men nu har jag uppdaterat garderoben... tack och lov för skölds! och att vara anställd där ;)
det jag engentligen skulle säga var ju om musik .
jag tänkte få ur mig om hur arg jag blir över en sak . den saken är när någon grupp som gör hiphop eller rnb musik , helt plötsligt får för sig att göra mer tecno liknande låtar. jag hatar det! varför måste man förstöra på det sättet?? eller när dom förvränger rösten med en såndär voice box. jag tycker att det är så fruktansvärt fult! varför måste man dölja sin röst med en sån dum grej? jag förstår mig inte på tecno eller på voice boxar. helt olika saker kanske. men bägge två är enbart dumt! eller då någon artist får för sig att poppa upp sin låt. så den kanske inte riktigt blir tecno. fast så gått som . usch!

ok idag var det mycket avis grejjer och ilska , orättvisor och gråt.
ska skärpa mig till nästa gång . hoppas jag. nyårslöftet kvarstår även om det är många som tycker att det är en dum idé.
jag försöker att inte ge upp. men det är läskigt nära alldeles för ofta.

tillsist
till prästen med jesus sandalerna.
tack för dina vänliga ord. dom betyder mycket! och du får hemskt gärna be för mig. känns tryggt att veta.

så that´s it
så..adjö!