mizztina

är man inte vet vad som är felet på sin kropp. när ett graviditetstest visar halvt. när man har alla tecken på att vara gravid.när man inte känner sin kropp längre. när man känner att luften håller på att gå ur en . när man inte orkar något förutom att jobba. när jorden snurrar och ögonen vattnas. när man blir rörd av minsta lilla. när man önskar sig bort. när man knappt klarar av nyheter /internet världen. när man bli illamående av att sjunga. när man har tur och får i sig mer än tre skedar mat. när man överger allt gott i matväg. inte ens en godis vill vara inne i min mage. när man är där... då börjar man närma sig min värld.

det har nu blivit ett nytt år.

sen december förra året så har det varit fullt upp. hela december månaden blev precis lika underbar som jag hade hoppats på. ännu bättre än så. 5 dec så friade jag till erik i umeå på den indiska restaurangen gandhi. jag var så sjukt nervös och var så rädd att han skulle bli rädd och springa därifrån. men när jag tillslut vågade fråga den stora frågan ..om han möjligtvis, kanske någon gång, kanske i framtiden , kanske någon dag skulle kunna tänka sig att gifta sig med mig? jag skakade och hasplade ur mig den meningen fort som tusan. exakt i samma stil som jag gjorde när jag sa att jag var kär i honom. tack och lov så tog han det hela med lugn och svarade ja! vi har min mammas och pappas gamla ringar . har bara satt dit en diamant på min ring för att göra den till en mera hannah ring. jag kan inte se mig mätt på den. älskar den! den står för så mycket och betyder så mycket. dom ringarna är tecknet på tills döden skiljer oss åt.

det blev ett lyckligt dygn i ume. fast ja kunde inte sova den natten och låg och tittade på erik och var livrädd att han skulle vakna upp på morgonen och ångra sig. men det gjorde han som tur var inte!

sen på söndagen så var det julkonserten. den gick svinbra. hur roligt som helst var det. mitt solo hade kunnat gå bättre än vad det gjorde. men jag sjöng så att svärmor börja gråta och fick en massa beröm av alla andra.. så helt kasst kan det inte ha gått.

helgen efter det så hade vi födelsedagsfest/förlovningsfest/kareokefest /utflyttningsfest och luciavaka. det blev också mycket lyckat! vi firades av våra fina vänner. hur mysigt som helst. ja svävade omkring på moln.

sen blev det julafton. den firades i bergsviken. och den var som alla andra julaftnar förutom att ja fick fira den med min e. nästa gång är det min tur att fira med hans familj. men vi har ju hus då så då blir det nog julafton hos oss för båda familjerna.

juldagen blev enligt traditionerna. förutom att det är mindre spänning nuförtiden. och kanske blev det tydligt och så blev det enda som var roligt under kvällen ..det var att surra innan stängningsdags med storebror.

mellan dagarna gjorde jag något stort och kom fram till något stort. men jag orka r inte skriva om det nu. men jag utmanade mig själv till att följa med till ett ställe som jag har undvikit i flera år. jag klarade det med eriks hjälp. det är så mycket som har förstört mig i mitt liv. och den här saken som man förtränger i mellan åt när den kommer upp till ytan så inser man så mycket. innan en utav de många sakerna hände så hade jag stört koll på det mesta som hade med musik att göra. jag glänste med mina stora musik egenskaper. jag kunde säga direkt vilken artist det var och ja allt sånt. men en hemsk sak hände under en musikfestival i pite. en sak som gjorde att jag inte klarade av musiken på samma sätt som förr.. en gammal vän som jag inte klarade av att träffa för att det var henne ja/ vi skulle träffa när saken hände. saken som gjorde att det var smutsigt och äckligt att ha mens. att säga nej kvittade. min vän vet än idag inte om något av det som hände. men jag klarade av att träffa henne trots spärren i hjärnan och hjärtat. för hon hade ju inte alls med saken att göra.

efter mellan dagarna så blev det nyår. det firades på göst stuga i koler. det var en trevlig tillställning. dock blev det en massa konsigt tjafs. fast det kunde man förstås räkna med. jag hade bestämt mig förlänge sen att jag skulle lägga ner mitt drickande och mitt rökande. sagt och gjort.. ja gick ut hårt dagen före nyår och var då fullast i koler. nyårsaftonen blev inte lika hård. jag har lagt ner mitt festande för att om jag dricker så vill jag röka och röka det måste man sluta med om man vill ha en hälsosam miljö i magen för ett framtida barn. nog för att jag tvivlar på att något litet skulle trivas i min mage. det har sen man blev 18 och visst innan det också men mest efter man blev 18 så har det varit otroligt mycket fest. det är en stor omställning för mig att inte dricka. det är inte så lätt alla gånger. speciellt när självkänslan är låg. har hackat mycket på mig själv på sistone. jag anser på rikigt att jag är kass. men förutom all kasshet så är jag lycklig i min framtidstro. även om jag ser det mesta i grått just exakt nu.

vi har ingen brådska med att skaffa barn även om jag längtar så jag går av. men man hann få upp hoppet när barnmorskan var helt övertygad om att man var gravid. jag vågade inte tro på det. för min kropp har aldrig någonsin gjort som jag har velat! aldrig har den det. hmm jo det skulle iofs varit när brösten började växa för att man började bli tant. men inte mer än det. nu är magen i totalt kaos. har ett skov som det så fint heter. trodde att min magsjukdom gick att hålla någorlunda koll på. men icket! nu får jag inte behålla någon mat. antingen kräks jag eller åt andra hållet. sover kanske max 3 timmar per natt för att jag har så ont i magen. har fortfarande alla gravidsymtom kvar. det som är mest jobbigt är illamåendet och dofter. känner för att kräkas ungefär varje kvart. nu gör jag ett försök med att enbart äta ris för att bygga upp magen igen. förra gången jag levde på ris så gjorde jag det i ett halvår. men så länge blir det inte den här gången. e blir också frusterad när jag mår såhär. han vill att jag ska uppsöka läkare igen. men jag vet att det inte ger något och jag vill verkligen inte utsätta mig för det igen. en massa tester som kommer fram till ossit. jag hoppas istället på att riset kommer att funka.

just ja .. började om att skriva om det som inte har varit kasst.

det är inte kasst att...

erik nu är husägare och jag blir delägare när vi flyttar in.

vi är fullt beredda på att skaffa barn utan att för den skull inte ha bråttom

vi fick åka till oslo på bröllop och enbart ha sjukt roligt en hel helg!

jag nu får jobba varannan lördag.

varje dag komma på att erik är den jag verkligen vill leva resten av mitt liv med.

vara med i kören med underbara omtänksamma människor

vilken dag som helst så blir vackra stoor mamma!

det är 11års jubileum med alla 82or

ha fina vänner.

däremot är det kasst att jag ska orka upp och jobba i morgon. kul att jobba men jobbigt att egentligen inte orka.

så thatś it

så..adjö!

Jag har mycket som jag borde skriva om, men jag antar att jag inte kommer att få fram allt som jag vill ha nedskrivet. Hjärnan snurrar som vanligt runt runt och jag önskar att det inte vore så. Ibland så kan det kännas som att jag bara upprepar mig hela tiden när jag skriver. Men ja det är ju en ständig upprepning i min hjärna hela tiden så det kanske inte är så konstigt. Jag längtar så fruktansvärt mycket till det blir december. Både längtar och fruktar. Tänk om jag har kännt fel . Tänk om allt slutar i förvirring? Tänk om det blir som mamma sa! Varför riskera förvirring när allt är guld? Jo för att jag känner att hjärtat verkligen vill det här. Snart snart behöver jag inte fundera något mer. Hoppas att veckorna bara springer iväg så jag slipper hålla några fler hemligheter för honom. Jag spricker snart!

Hela december är fullbokad. Men bara med roliga saker. Hoppas att det blir den bästa december månaden i mitt liv. Nästa helg börjar roligheterna. Mamma och jag ska ha middag för eriks familj. Sen blir det min födelsedag och sen helgen efter det blir det mys helg i ume med erik. Hotell och hela kittet ;) julkonsert med kören är på söndagen när jag kommer hem. Ja ska våga mig på ett solo. Vi får ser hur det går. Men jag har insett att jag kan omöjligt bli lika nervös som jag var på rättegången som var förra veckan. Hjärtat höll på att hoppa ut ur koppen när jag skulle vittna. Tack och lov att det är över nu. Hoppas att vi aldrig mer hamnar i någon rättsal igen! Hoppas att någon aldrig mer får för sig att slå på erik heller för den delen. Skumt att killen säger att han aldrig har sett erik. Ja ja så kan det vara. Så när jag ska sjunga så ska jag peppa mig själv och säga att det går inte att bli lika nervös som jag var då och att det är bara att ge sig. Hoppas att funkar! När jag provade att sjunga så skakade jag som en tok. Efter jag hade sjungit klart så sa alla att det där lät ju bra . Du måste tänka att du kan. Saken är den att jag vet att jag kan. Det är det som är så irriterande! Jag kan sjunga men kroppen vill något annat när jag står framför folk . Det har ju inte varit så förr. Ja ja 7e dec får ni hålla tummarna för mig. Helgen som kommer efter det då är det luciavaka/kareoke/födelsedagsfirande/? Hos oss. Helgen efter så kommer kusin malin på besök. Ska bli mycket roligt att få träffa henne! Vill höra allt som händer i hennes liv. Sen är det julen som kommer och sånt och sen nyår. Fullt upp alltså. Sen tar pillerna slut också så då börjas det väl med all väntan och sånt som hör till. Tror ändå att det kommer att dröja innan nått händer.

Det börjar bli mer och mer verkligt att vi ska bli husägare. De flesta meningar som jag uttalar handlar om ... när vi flyttar i huset. Kanske inte alltför roligt för andra att lyssna på mitt tjat. Det och om femte. Längtar så fruktansvärt mycket tills vi flyttar! Är genomless på att bo i lägenhet! Var dock hem till min lägga igår och hängde lite och hämtade lite små saker. Kändes underbart att se alla mina saker. Ok mest alla mina elefanter :) men dom betyder så mycket för mig. Elefanterna betyder kärlek och vänskap. De flesta elefanter jag har dom har jag fått av olika personer. Det tycker jag är fint. Folk som har tänkt på en när dom har sett en elefant sak . Underbart! Min finaste elefant är dock den som är av glas som jag har fått av lumpa. Det var parfym i den också som luktade jätte gott. Man blir alldeles varm i ända in i själen när man sniffar lite på lukten som sitter kvar i botten av "flaskan". Jag längtar så mycket efter att få kombinera mina och eriks saker och se vilka möbler vi kommer att få ta över och hur man gör det till vårat eget. Jag längtar inte efter att inreda .. jag längtar efter att få ordning.

Ordning.

Ordning det skulle jag gärna ha i mitt huvud. Ibland skulle jag vilja ha olika fack som man kan sortera saker i. Då skulle jag nog ha fyra st fack. Adoption. Död.glädje.framtid. Det skulle vara skönt. Om allt var sorterat. Men det är det ju inte. Allt är bara rörigt. Döden är jag så less på så att jag kan kräkas. Skulle önska att det inte gjorde ont när det var årsdagar,högtider eller något så simpelt som farsdag. Ja vill minnas och må bra inte minnas och bara vilja gråta. Tror att det är något fel på mig när det inte blir lättare för varje år. Den enda som förstår och kan förklara för mig varför jag känner som jag gör det är farmor. Min farmor är så klok och vi har så fina samtal när det bara är vi. För henne så finns det så enkla förklaringar på det mesta i världen. Hos henne behöver jag inte skämmas eller dölja när det fortfarande gör ont. Framföralt inte skämmas. Jag vet att mamma har ett nytt liv och en ny man och det är hon värd. Men det blir krock när jag är ledsen för att jag saknar pappa och ett normalt famlijeliv. När det bara är mamma hemma så kan jag vara ledsen och vi kan sörja tillsammans. Sen blir det något obekvämt över det och då känner jag mig överflödig. Det är egentligen för känsligt att skriva om så jag hoppar nog över det. Nu är mamma och sam påväg utomlands. Som vanligt. Mamma ska endast vara borta en vecka . Men jag kommer att hålla andan tills den här veckan har gått. En vecka är inte mycket. Men förr på fyra dagar så kunde kaos bryta ut. Det går bättre nu när jag har e . separationsångesten kommer ändå. I bland önskar jag att mamma kunde bara vara. Vi har tjorvat mycket senaste veckan . Den slutade med att jag följde till efs kyrkan när det var palt servering. Det var väldigt mycket folk där. Kände panikångesten komma och tänkte vad gör jag om han är där? Han var inte där. Det var mest 50+ där. Det var så många som blev glada över att se mig. Tusen frågor blev det också. Jobbigt men trevligt ändå. Säkert hälften av skölds kundkrets var där. Oj vad tanterna stirrade men dom kunde inte placera mig. En del kände nog igen från det att jag var liten och följde med mamma och pappa till kyrkan. Jag har en massa starka minnen från efs. Mest körsång och sånt men även en speciell predikan. Det var någon som predikade en gång om att alla trodde att man var tvungen att knäppa händerna för att be. Men då upplyste den människan alla oss som satt där att man inte alls var tvungen att knäppa ihop händerna för att be. Man kunde be ändå. Ja kanske var fyra fem år då men jag minns att det kändes som att världens börda lyftes från mina axlar. Ja kunde be om jag ville utan att anstränga mig det minsta lilla. Hahha ja var en lat fyra åring ;)

det var mysigt att följa med till efs och påminnas om då man var liten. Samtidigt som man insåg hur många som man inte har kontakt med nuförtiden. Jag skulle förmodligen inte ens våga prata med någon utav dom nu på grund av blygsel. Ändå är det folk som man träffade flera gånger i veckan. Det är skumt.

Adoption

jag är i valet och kvalet om jag ska börja skriva om det här ämnet nu. Det finns säkert inte nog med ord för att ens skriva så att man kan avsluta ämnet. Det är en ständig kamp som pågår i huvudet. Det är mycket tjat om Indien nu. Har just läst en bok om indiska kvinnor. Boken börjar med att dom reser från Bangalore staden där jag föddes. Det var så mycket i boken som var på pricken som jag. Det dom indiska kvinnorna uppskattade det uppskattar jag. Nu kanske det mest var ytliga saker som fick mening utav boken. Men det var mycket prat om guld,diamant i näsan, starka färger och glitter. Håret skulle glänsa. Hur mycket socker i kaffet ;) närhet och sex också. Varje vecka så får jag frågan om jag är invandrare och att jag kan ju ändå gode bra svenska. Människor som frågar dom menar inget illa. Men dom förstår inte hur mycket sånna där frågor får mig att tänka. Jag hade en period när jag kunde tacksamt lägga bort dom där jobbiga tankarna på att det är jobbigt att vara mörkhyad. Sen i sommras så drog allt det där igång igen. Jag känner mig som en svensk. Jag är båda mina föräldrar upp i dagen . Fast jag har en sida i mitt inre som jag inte vet vem jag har fått det ifrån. Jag är ganska säker på att lugnet och vaksamheten inte kommer från mina adoptivföräldrar. Sen är det ju saker som inte går att ta på som jag vet är mitt indiska jag. Jag är stolt över att det finns en indisk del i mig. Jag är dock inte ett stolt adoptivbarn. Det har endast med min självkänsla att göra. När folk frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att adoptera så säger jag blankt nej. Det om något chockar omgivningen. Får då förklara att jag absolut inte tycker att det är fel att adoptera. Jag tycker att det är fint och rätt. Men jag skulle aldrig göra det. I alla fall inte om jag kunde få barn som kom kroppsligt från mig. Kan tänka mig att det är svårt att förstå. Men så är det. Sen en annan mening som jag är spyless på det är .. ja men om du hade varit kvar i indien då hade du garanterat varit ett gatubarn. Eller hur? Det kan man väl aldrig veta! Förmodligen skulle ja ha mindre pengar och allt sånt och en annan standard. Men hur fräckt är det egentligen inte att helt plötsligt bara säga så åt någon som du nyss har träffat. Jag går inte och tänker varje dag oj så tacksam ja är för att jag får vara i det underbara landet Sverige. Jag tror inte att det är så många som tänker den tanken varje dag. Men däremot så tänker jag på hur tacksam och glad jag är för att jag har det jag har. Ibland är det nästan så att man inte ska titta på folk när dom kommer in affären i ögonen får då kommer invandrar frågan. Förstår faktiskt inte vad min svenska har med kläder att göra. Samtidigt så är det ju fint att bli sedd. Vet inte om jag gör mig förstådd nu. Kanske beror på min svenska? ;) jag önskar bara att jag inte skulle behöva gå igenom mitt liv tusen gånger per dag. Annars så älskar jag mitt jobb! Önskar också att folk skulle ha lite bättre finkänsla i sina frågor. Jag tänker varje dag på att jag är mörkhyad. Nu när det är så mycket snack om Indien så börjar jag undra om det är börjar bli dags att börja möjligtvis att överväga att kanske planerna en resa dit någon gång i framtiden. Det var en kund som berättade om sin dotter som var adopterad som kunde om hon ville ta kontakt med sin biologiska mamma, men hon ville inte det. Så hon frågade mig om jag skulle göra det och om det gick att kontakta min mamma. Jag skulle utan att tveka en sekund träffa min biologiska mamma om det gick. Men jag är fullt medveten om att det inte går. Men om det gick så skulle jag nog rusa till Indien i detta nu. Det känns hemskt att säga att det är för att jag har blivit lämnad som det gör så ont allt det här med att vara adopterad. Men jag visste ju inte föränn den där psykologen berättade för mig att jag agerade som jag gjorde för att jag har blivit lämnad. Jag känner mig inte lämnad om jag tänker logiskt. Men hjärtat verkar inte tänka logiskt. I vuxet liv så har jag lämnat eller sett till att ha blivit lämnad. Det har jag också fått känna på nu på sistone. 2 av mina gamla svärmödrar har dykt upp på skölds. Tack och lov så var båda glada att se mig. Jag är glad att jag inte bara har gett ett svart intryck av mig och min varelse. Jag såg inte besvikelse när jag tittade dom i ögonen. Såg bara gammal kärlek och vuxet kroppsspråk. Ibland får jag för mig att jag inte är en alltför hemsk människa trots allt. Men det är bara ibland. Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet adoption . Men jag ska bespara er något mer sånt idag.

Nu ska jag strax gå och lägga mig och kanske få en god sömn. Har varit dåligt med sån lyx på senaste. Jag borde säkert skriva om mina vänner och allt bra med dom. Men det känns som att ni vet alla vad jag känner. Jag är glad att vänskap kan blomsta på nytt och jag är glad och tacksam för evig vänskap. Ni som jag är kass på att höra av mig till ...saknar er och tänker på er även jag inte lyfter luren. Ni som jag inte har hört av mig till på år . Tänker på er också. Men jag kommer ej att skaffa facebook :P

m.. jag önskar att jag kunde få vara där. Jag finns här hela tiden om du låter mig. Men jag tror inte att jag kan göra tillräckligt för att visa det. Men jag skickar dig dagliga kramar. Om du inte visste det så vet du det nu.

Jag älskar er mina vänner . Varenda av er älskar jag på olika sätt. Men jag kan lovar er att det är lika mycket ändå.

Nu tänker jag avsluta med min födelsedags/julklappslista

jenka

jeans (CARLINGS)

herr morgonrock

en kunglig platttång

bling ringen

parfym

en lycklig december månad

ett tetris som inte börjar om av sig själv hela tiden

böcker

guld/kamouflage/elefanter

sneakers

presentkort på skölds .:)

OJ! kom på att jag inte hade skrivit något om ämnet glädje. Det som jag skulle sätta i ett av facken. Jag har insett att jag behöver en närhetsdos av erik. En såndär riktig dos där man skedar och man håller varandra handen strax över hjärtat. Det är inte ofta man ligger så för man tror att några kyssar räcker ibland som närhet när vardagen kickar in. Man tror att man kan leva på endast dom kyssarna . Men det kan man inte. Och det kommer man endast på när man ligger sådär nära och känner hur hela kroppen fylls av trygghet. Med den tryggheten så skulle jag kunna stilla alla världens stormar. Och det mina vänner. Det är lycka och glädje!

Min älskade dyrbare e. Jag känner mig nykär i dig!

Avslutar med en låt av peter le marc

Älskad från första stund


Alldeles nyss
Prinsessa av september
Bar jag dej i min famn
Genom spruckna nätter med varsamma händer
Viskade jag ditt vackraste namn
Jag ville fylla dej med drömmar
Måla en himmel så blå
Jag ville ha dej att tro att allt du önskar kan du få

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorderund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund

Det gör mej så ont
Prinsessa av september
Att möta din skräckslagna blick
Se dej famnad av en sorg som bara du känner
Och glida iväg från det lugn som är ditt
Är det jag som har lärt dej att måla dina orosmoln?
Har jag kramat dej för hårt, säg nåt så jag kan förstå

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej...

Jag säger ditt namn
Prinsessa av september
Du stänger din dörr igen
Det kommer en dag då himlen återvänder
Men du kan inte se den än
Och fast min oro för dej är nånting jag inte rår på
Måste jag släppa din hand och se dej villande gå

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej...

den här sången har jag och mamma gråtit till många gånger. September månad kom jag till sverige.

så..that´s it

så..adjö!

Ensam?

Om jag någonsin skulle komma underfund med allt som pågår  i min hjärna . ja, om jag någonsin skulle komma på det så skulle jag nog hoppa jämfota av iver och genast underrätta alla hur jag är funtad. Just nu har jag ingen aning om varför jag känner som jag gör. Vad det är som gör mig så fruktansvärt ledsen att tårarna t.o.m  vill komma fram på jobbet också. Jobbet har hittills varit en gråtfri zon.  Jag har än så länge inte gråtit på jobbet men ögonen har varit tårfyllda större delen av dagen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill skrika och slå sönder saker. Som typ min hjärna. Känner mig ensam. Har inte sovit ordentligt på 2 nätter.  Om jag somnar så hittar mardrömmarna en väg fram. Jag får inte fram det som gör så ont så att det blir tungt att andas. Jag kan inte förklara. Nu sitter jag uppe när jag egentligen borde sova och vila.jag är rädd för att om jag går och lägger mig så äter tankarna upp mig. Och så ligger jag där sömnlös och försöker reda ut  mina tankar. Otillräcklig,

Saker ändras. Saker ändras för att dom ska det. Livet går vidare. Jag hatar att livet går vidare ibland. Hatar att saker måste ändras. Hatar att det blir andra villkor. Hatar att dela . hatar att känna mig ensam. Hatar att känna mig som ett barn. Hatar när jag känner att du är otillräcklig. Hatar att jag är så fruktansvärt bräcklig! När lugnet fanns en liten stund så älskade jag varje minut av det. Sen var det  tillbaka i 120 igen. Ditt sätt absolut. Inte mitt sätt. Ibland vill jag skrika åt dig att det är ok att känna sig bräcklig. Men du skulle inte lyssna. Ibland saknar jag tiden när det bara var vi. Även om ingen utav oss kände sig fri. Jag vill inte oroa. Jag vill inte känna. Jag vill inte . så förmodligen så är du inte otillräcklig. Förmodligen så är det bara så att jag är bräcklig .

Jag är så rädd så det gör ont.

Det har gått en månad till sen jag skrev sjuk inlägget.

Foten är inte helt bra än. Kan inte hoppa hopprep nu så jag får vänta med den sortens träning till kanske efter jul. Trist när jag nu hade börjat komma igång ordentligt med hoppandet.

Egentligen har jag säkert en massa saker att uppdatera om men huvudet står still just nu.

Kan berätta en mycket mycket bra sak i mitt liv. Nu har jag äntligen alla mina bilder och blogginlägg och min älskade webbradio som ellen har designat åt mig. Allt befinner sig i samma dator! Underbart för själen.

Något som också är underbar för själen det är att se på semesterbilderna på datorn från då jag och mamma åkte till Siclien eller hur det nu stavas. Den resan gjorde vi när jag inte orkade något mer. När vi inte orkade att jag mådde så dåligt något mer. Lyxhotell och avkoppling. Jag behöver det . Jag behöver värme. Håller på att bli tokig av att frysa. På jobbet har dom på så mycket ventilation som möjligt för deras svallningar. Och jag fryser.

Längtar efter ett varmt bad. Eller en varm plats.

Igår var det en liten onsdags fest. Träffade en gammal vän som jag har varit på en massa läger med och hängt med under högstadiet. Det var sjukt skoj att prata gamla minnen med sara dahlberg! Ellen du skulle ha varit med. Gud vad mycket vi verkar ha härjat! Jag som trodde att vi bara var lugna och skötsamma. Pyttsan heller! Tydligen :) ja men roligt har vi då haft.

En utav de finaste stunder mitt hjärta kommer att bevara för evigt . Det är pratstunden som ja och linnea hade en timme ute på balkongen. Många cigg blev det :P men trots att det var kallt ute så var mitt hjärta varmt för oj så mycket vackert det for ut från hennes läppar. Låter som världens kärleks kär grej. Men ja det var vackert och klokt. Tack för det vännen.

Ibland när det blir konstigt . Jag undrar vad som händer då?

Vad händer i mig?

När hinner det bli konstigt från underbart till konstigt?

Ibland känns det på låtsas.

Ibland tänker jag för mycket :P

ja längtar tills jag får avslöja min hemlis.

Det är helt otroligt hur dååålig jag är på att hålla roliga hemlisar för mig själv!

Men jag ska lyckas med kraftprovet..jag ska det!

Kvällen igår slutade med en grinfärdig ångerfulll människa. Vet inte vad som är sant. Men jag tror att jag vet vem jag har valt att tro på. Jag hoppas att inget är sant. Jag hoppas att jag ser rätt. Trasigsjäl.

Nu ska jag krypa ner i sängen och njuta av min nya pyjamas. Jag har stått och packat upp varor ´,sorterat.,märk,hängt upp dom , och lagt undan på hyllor i flera timmar idag. Det var mest nattkläder som jag packade upp. Tror ni man blev lite sugen på att gå och lägga sig? Jaaa!

Så då fick en fin siden pyjamas bli min :)

kan även säga att när jag var klar med det jag skulle göra i källaren så gick jag upp sista timmen jag jobbade och sålde för ca 4000kr . På en timme! :)

mycket nöjd var jag när jag gick . Mycket för att jag hade överlevt bakishuvvudet. Efter min hela vinare som jag absolut inte skulle dricka hela vinaren.. kass som en kass..apparat är min karaktär. Men ibland så gör det inget :)

så.. that´s it

såå..adjö!

bästa sätt att hantera en kris.

efter igår så är jag gode så säker på att den kunskapen besitter icket hannah håå. hela historien var fruktansvärt chockartad. söndag morgon efter endast 3timmars sömn så fick jag och e ett mycket jobbigt uppvaknande. en galen människa plingar och bankar på dörren. ja låtsas sova och vägrar att engagera mig vem det nu än är som står utanför dörren denna morgon. e vaknar till och säger att vi ska strunta i att öppna för det är säkert a som är ute och härjar. det har hänt förr. så jag bestämmer mig för att försöka sova vidare. klockan är då 8:00. jag kan inte somna om och jag tycker att a springer sjukt mycket upp och nerför trappen. det lever om massor utanför fönstret och ja förbannar hela pitestad + att bo mitt i stan. det går en halvtimme och sen är samma galning på dörrklockan igen och bankar sju resor värre än förra gången. sen hör vi en nyckel vridas om i låset. både ja och e tittar frågande på vandra ..både tänker : vem har du lämnat ut din nyckel åt??

sekunden efter så rusar det in en polis i våran lägga. ja förbannar än en gång i huvudet att vi bor i stan. tänker även att nu har a lyckats göra något riktigt dumt. samtidigt som jag tänker nu har någon familjen dött. det är sjukt hur MYCKET man hinner tänka på en så kort stund.

när polisen säger att det brinner i garaget och att dom håller på att evakuera byggnaden då har min hjärna frusit till is och ja fattar inte vad det är jag borde göra. det enda jag tänkte på var att jag skulle ta på mig massor av kläder för att slippa frysa. det blev inte massor av kläder det blev bara att dra på sig mjukbyxor och sockar och en tröja. ytterkläderna på och en halsduk.

jag borde ha tagit på mig långkalsonger,tjocktröja och tjocksockar och täckbyxor. chocken + lite sömn+bakfylla + oro för e = att jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket!

i alla fall det brann i garaget och det luktade rök i vardagsrummet . vi blev tillsagada att vi skulle bege oss till kyrkcenter. vi stannade till på p däcket där det var folksamling alla stod och kollade på när det vällde ut rök ur garaget.

när vi kom till kyrkcenter så var det en krisgupp som tog hand om alla hyresgäster. vi fick fika medans vi väntade på besked om vad som hade hänt. allt kändes så overkligt. sitta i en lokal med enbart främlingar för att det brann i min pojkväns garage. för mig var det ju egentligen ingen fara eftersom att ja fortfarande har kvar min lägenhet. och skulle det bli så att vi inte fick flytta in i eriks lägga igen så fanns ju min. ja förbannade även mig själv för att jag har tagit en mycket viktigt sak till hans lägga. om den skulle vara förstörd så skulle jag aldrig förlåta mig själv igen. försökte koncentrera mig på e för att se hur han mådde. det var inte det lättaste. han tyckte att jag skulle åka till pitholm för att få sova. men jag ville inte lämna honom. jag hade så ont i kroppen och frös som en gris. kände att jag inte kunde koncentrera mig på e . fick dåligt samvete för det. kände att jag gjorde absolut ingen nytta alls. man kan lungt säga att ja och e hantera kris på helt olika sätt. han slutade prata helt och om jag ställde någon fråga så fick jag bara korta svar tillbaka. innan jag gav upp och timmarna hade segat sig fram i tre,fyra år så fick vi veta att det var 5 bilar som var helt utbrända. hela garaget var utbrännt. eriks bil och cykel kunde hälsa hem. dom höll även på att gå igenom alla lägenheter för att se vilka som skulle få flytta in igen. ja åkte till pitholm och försökte sova och e for till öjebyn. 15:00 ringde e och sa att dom fortfarande väntade på besked om vilka som skulle få flytta in. mest troligt var det så att dom som bodde i trappuppgången där garaget låg. deras lägenheter låg mest i riskzonen. han sa även att han hade fått se bilder på sin bil. den var rökfylld och svart av sot. hans bil hade altså inte brunnit upp. om bilen som brukade stå på parkeringen brevid honom hade stått där då hade hans bil också brunnit. hur som helst nerbränd eller inte bilen kunde inte användas något mer. e sa att det var en värdslig sak , självklart hade han rätt. men det är fruktansvärt ändå!.

senare på kvällen fick han veta att vi kunde åka tillbaka till läggan. vi kunde vara tacksamma över att vi inte bodde i trappuppgången rakt ovanför garaget. 6st lägenheter var förstörda. fruktansvärt för dom människor som blev drabbade!

det blev en söndag när en heldel hyresgäster höll andan och hoppas att det inte var deras lägenhet som var förstörd.

annars så har vi haft en underbar familjehelg. släkten dök också upp. det blev 4st intensiva dagar. jag fortsätter kampen om att inte vara blyg för mina bröder. det går sådär. försöker hitta ett sätt att kunna helt slappna av och känna mig naturligt delaktig i familjen. min enda enda starka sida är vid diskbänken. om det är något jag kan och gör med bravur så är det att diska. kan inte laga mat eller lägga i mig i vad som ska vara i maten. disken är min starka sida så jag ställer mig gärna vid diskbänken. när vi inte har ätit gott eller stökat på i köket så har vi lekt som tokar med världens underbaraste einar! han blir snart 2år och jag är den i familjen som han har träffat minst. men efter att han har varit blyg en stund så övergick det sen i lek och kramar. finns inget bättre än när han med strålande ögon pekar på mig och säger hannah saster med sitt underbara läspande. härtat fylls till bredden av kärlek till denna lilla människa, denna lilla person som kan prata och göra sig förstådd. skrika eller viska fram sina önskemål. bestämt ja eller bestämt nej, denna lilla person har fört mig närmare min familj. tacksam är jag över det. jag önskar att han får sig en kusin så snart som möjligt när det växlar om till 2009 ;) längtan efter barn växer bara starkare och starkare för varje dag. man glor på pixbox på gravida kvinnor och ser lyckan lysa i deras ögon . ja både mamman och pappan till barnet i magen. det är så vackert så det gör ont. jag vill också!!

ja det är mycket som händer nu. det är klart att vi ska ta över huset i öjebyn. vi blir husägare allt från april till augusti. ska bli så underbart skönt på alla sätt och vis! säkert kommer man att sakna att bo mitt i stan men ja kan nog leva med det ;) tänk att få ha alla våra grejjer på en och samma plats. tänk att få ha något så simpelt som mina häften och böcker som är fyllda med noter genom hela mitt liv. tänk att få sjunga högt och lyssna på musik utan att hela världen hör. tänk att få känna sig fri på det sättet. självklart är det mycket jobb med ett hus. men den vardagen kommer ändå att betyda så mycket för mig. allt med huset känns för bra för att vara sant. vi kommer inte att behöva renovera något (av vad jag har förstått iaf) vi kommer att få huset möblerat om vi har tur. en dröm där indiska mörka trämöbler blir besannade. men det är helt upp till eriks föräldrar och vad es syster vill ha och allt sånt där. det måste blir rättvist annars kommer det inte att kännas rätt.

det här med att det ska kännas rätt. jag vet att det är rätt. men rädslan för allt möjligt som kan hända håller på att få mig galen. jag vet vad jag ska göra men jag vet inte vad svaret kommer att bli. jag vet faktiskt inte det. jag måste lita på känslan att det känns rätt. det är svårt att lita på den när man aldrig har litat på sig själv i hela sitt liv. jag måste lära mig.

måndag den 22 september så blev det den lyckligaste dagen på länge. mamma fyllde år och vi blev bjudna på middag. först under dagen så hade jag vågat mig in på gottis för att berätta hur det går för mig på jobbet och allmänt. köpte stora chokladpraliner till kaffet . jag kände mig mycket nöjd och belåten med mig själv när jag gick därifrån. jag har undvikit gottis för att det är så jag gör när jag har slutat på ett ställe. nu när i till största del bor hos e så har man inte ärenden till kiosken längre. mycket är det också för att jag slutade upp med att röka dagligen. ja det finns många anledningar. men nu har jag gjort bort att "hälsa på" där.

under ett annat samtal fick jag lära mig att filtrera. valde dom goda bitarna och struntade i resten. mycket nöjd med det med. pratade med m och det var skönt att få höra hennes röst! förstår att det bara blir värre nu. att det inte kan bli bra för hennes mor. ja kommer att finnas här som alltid. både under och när det är över. men det är bara om hon vill det. älskar min vän och jag skulle önska att hon slapp lida. att hela hennes familj slapp lida. om jag kunde göra så att det gick att ta bort allt lidande så skulle jag göra det! det hoppas jag att hon fortsätter att veta.

ja och e kilade sen ut på våran måndags promenad. vi går och lyssnar på varsin musik i öronen och halvtävlar om vem som går fortast. e vinner ständigt och jag tjurar ihop för att jag inte fixar att gå lika fort som honom. jag arbetar på min stavteknik och förbannar min forfarande dåliga fot. nu är det ändå ingen återvändo nu har jag bestämt att gå ut och gå med mina stavar 3 gånger i veckan. fick stavar och walkingskor av mamma i förtidig födelsedagspresent. allt som har att röra på sig sponsrar hon mer än gärna :) så 3 gånger i veckan är det promenad med stavar och torsdagar är det kören vilket innebär träning ändå. helgen behöver jag inte röra på mig allt för mycket om jag inte vill. då kan jag slappna av med gott samvete. längtar tills min fot är helt bra.. då ska jag krossa e i gång.

ja ja efter promenaden så begav vi oss till mamma. där väntade mamma och moster på oss. vi åt en underbar middag och jag njöt av att få ha mamma för mig själv. eller jag var ju inte själv men hennes gubbe var inte hemma. vi skrattade och surrade det var hur mysigt som helst! storebror ringde från uppsala och grattade mor. einar fick då prata med farmor och sen fick han prata med mig en snabbis. då fick jag höra honom säga hannah för första gången! jag var rörd till tårar. tänk han kunde säga mitt namn! någon hade tyckt att det skulle vara viktigt för honom att även kunna mitt namn. stort!

moster lyste också verkligen upp min kväll. jag har världens finaste moster. hon går på i 110knyck men det är hon och man älskar henne för det. en lugn moster skulle vara konstigt. men trots att hon går på i 110 så syns det en stor harmoni inom henne. när jag senare följde henne till bussen så sa hon att erik verkar så fin . hon frågade mig om det var rätt. ja sa att han är helt klart rätt. då säger hon att mormor hjördis hade sagt till henne när hon var ung och frågade mormor när man visste man att man hade träffat den rätta. då hade mormor sagt att den dagen du har det då kommer du inte att behöva fråga den frågan. då kommer du att veta ändå.

att man får just det svaret på den frågan är kanske inget märkvärdigt i sig. men att det var min mormor som hade sagt det åt henne. fick det att rysa i hela kroppen. jag hade nämligen natten innan drömt mardrömmar om mormor och hon skulle hjälpa mig att bestämma mig i fråga om en sak. när jag vaknade så kunde jag inte komma ihåg vad hon tyckte. jag bad henne om ett tecken så jag kunde få svaret på min fråga. sa även åt henne i huvudet att jag inte ville att hon skulle spöka för mig för det skulle vara så otäckt. har redan sett och kännt av nog med spöken i mitt liv.

mormor skickade min moster till mig för att ge mig svaret på frågan. moster har växt upp med sin moster och inte med sin mamma. jag kunde därför inte ens tänka mig mormor hade gett moster kärleksråd. därför blev det så stort när hon gav svaret på fråga till mig. nu vet jag vad jag ska göra. tack mormor för att du inte spökade för mig.

det blir så mycket mardrömmar om dig när folk spekulerar i vad som kan ha hänt flickan som är försvunnen. ja känner i hela mig att hon inte har tagit bort sig. ifall hon lever eller inte det känner jag inte. men jag känner att hon inte har tagit sitt liv. folk är så burdusa när dom spekulerar högt om vad som kan ha hänt. jag tycker att man ska passa sig för att prata högt om det. typ på jobbet . hon kommer från piteå och vem som helst som kommer in i affären kan råka höra vad personalen surrar om . och råkar det då vara någon som står henne nära så tror jag att den personen skulle ta illa upp. det skulle i alla fall jag göra. jag förstår dock att det är självklart att folk spekulerar. sådan är männskligheten. men jag tycker ändå att man ska tänka sig för lite mer och visa respekt. när folk pratar om självmord så kommer drömmarna om mormor som ett brev på posten. jag är glad att mormor "postade" ngåt bra åt mig för en gångskull. ja måste bara våga fortsätta att tro och våga mig till handling. det kan inte bli mer än pinsamt och fel.

en annan sak också. jag fick morfars guldklocka som har legat i en byrålåda hos mamma i typ 20år. trodde inte att jag skulle få den bara sådär. men det är ingen annan i min familj som uppskattar guld lika mycket som jag gör. guld gör mig salig och knäsvag. det är töntigt jag vet det men ..det är ren kärlek! :) så nu har jag endast äkta guld på mig. fast jag har fått utslag av klockan.det är säkert så att exakt hela klockan är säkert inte guld. eller så är det så att jag gjorde bandet för snävt. hoppas på det sista. att det bara handlade om att hanleden inte fick nog med luft. klockan är sååå vacker hoppas att jag kan fortsätta ha den!

så nu har jag tagit er genom lycka och katastrof och nu har jag hamnat på melankoli.

har mest kännt hur katastrof känslan har börjat att släppa sitt järngrepp om mig och stelhet har ersatts med tårar. separationsångest för att familjen åkte hem igår. bitterhet över att känslan att det nästan kändes som då pappa levde att den känslan måste ryckas bort. jag har saknat pappa varje sekund men jag har ändå börjat förstå hur våran familj ser ut och hur det kommer att se ut i framtiden. älskade pappa tänk om du hade fått leva och se ditt barnbarn höra honom säga farfar och kikna av skratt när du skulle busa med honom. se hur lik han är både dig och din son. du lever vidare i våra hjärtan men på olika sätt ,olika sorg och saknad.

nu ska jag fortsätta kampen mot rädsla. fortsätta att planera handling. hålla andan lite grann för att få det att funka.

om jag inte får sova inatt så orkar jag inte vara människa i morgon.

internet funkar inte så när folk läser det här så har jag uppdaterat på ett konstigt sätt med både det jag skrev under min semester och när jag nyss hade stukat foten.

så...that´s it

så..adjö!

dagens låt i tankarna ..usher u remind me

jag är glad att jag inte följde min känsla. hon hade inte varit välkommen tillbaka.

ibland behöver jag någon om kramar om mig och säger att det ska bli bra. igår och idag behövde jag det som mest.

men jag ville inte att det skulle märkas,

i morgon är det vardag och jag kan fortsätta att jobba med det jag älskar att göra. har fått veta att det är igen inom ett år som jag ska bli arbetsför. ska jobba stenhårt för att bli det. arbetsför för att jobba halvtid till att börja med eller kanske att nöja sig med.

9 månader har jag och e varit tillsammans. Det är längre än dom flesta förhållanden jag har haft. Under dom här 9 månaderna så har det varit mycket tjorv med min kropp! Känns som att det alltid har varit något fel. Det är ganska komiskt också när man ser tillbaka. Först var det skabb när vi alldeles precis hade bestämt oss för att vi var tillsammans . det var inte så roligt då. SKABB hur mysigt är det på en skala? Näe inte så värst! Om man kände sig otroligt äcklig. Men ja vi kirrade det. Sen fick jag inflammation i nacken. Pencelin ätande i några veckor och starka andra tabletter. När det var borta så var det bara någon månad efter det som jag fick åka in på akuten igen. Den här gången var det för att magen hade brakat ihop totalt! Det hade säkert med pencelinet att göra + ibs. Jag fick stanna på akuten över natten och där låg jag och yrade efter mamma hela natten/tidiga morgonen. Dom gav mig en massa morfin. Jag var inte med i matchen i huvudet. Antar att det är så det känns att vara hög. Trots att jag var hög så gjorde det så fruktansvärt ont ändå i magen. Men sen fick jag träffa världens bästa läkare. Han såg till att vi tog tag i mina magproblem rejält den här gången. Ha har gjort mitt mag liv mycket lättare. Magen är forfarande kass! Men jag kan hantera det på ett annat sätt nu. Måste dricka en mycket äcklig lösning innan jag ska äta något. Den är som sagt fruktansvärt äcklig men den hjälper. Istället för att måsta sitta 4 timmar på toa så kan jag komma undan med typ 30min nu om jag inte läser en bok förstås ;) underbart! Sen har jag min akuta morfin medicin om det blir så igen att jag tror att jag håller på att dö av magsmärtor. Kan säga att e har sett mig i alla sorts situtaioner nu. Kan inte har varit en mysig syn att se sin flickvän sittandes på toa samtdigt som hon spyr. Blääääääää. Nu har jag varit sjukskriven i snart 2 veckor för att jag har stukat foten rejält. Tro mig.. jag är less på att det ständigt är någonting som inte är helt eller bra. Jag har både vrickat och stukat fötterna förr. Men den här gången gick det så illa att jag inte kunde stödja mig på foten på fyra dagar. Nu kan jag gå utan att halta. Försöker att inte halta för det gör ännu mera ont då. Men det värsta är trapporna. När man går nerför en trappa så känns det som att foten slits sönder :( kan bero på dom uttänjda ledbanden i foten. Inflammationen är förhoppningsvis snart borta. Knallar på med att äta ipren och alvedon. Magen får ta smällen igen. En rolig grej dock när jag skulle köpa medecinen. Det var efter jag hade varit och träffat en läkare och röntgat foten. Klockan var vid fyra och jag hade inte ätit något på hela dagen. På grund av skräcken att bli kvar på toa. Jag var gode snurrig i huvudet och går fram till kassan på apoteket och säger att jag ska ha alvedon och panodil. Kvinnan i kassan ser på mig väldigt konstigt och säger.. men det är ju samma sak. Är du säker på att du ska både alvedon och panodil? Jo jag är säker för min läkare sa att jag skulle ha det. Men ja vet inte hon kan ju ha tjorvat till det. Men jag är nästan säker på att hon sa alvedon och panodil. Kvinnan i kassan fortsätter att titta märkligt på mig och säger igen men det är ju samma sak. Konstigt att läkaren inte sa alvedon och ipren. För det är de som man brukar kombinera med varandra. Hahah ja då först klickade till i huvudet på mig.. det var ju ipren hon sa! :) ja så kan det gå när magen är tom och hannah håå är snurrig i huvudet :P

Akuten har varit en stor del under vårat förhållande. Tungt! Jag hatar förövrigt just akuten. Får alldels för mycket minnen bara av att stå vid porten dit. Så jag strävar verkligen inte efter att hamna där gång på g. nu hoppas jag att det lär dröja tills nästa gång. *ta i allt trä som finns runtomkring mig*. Om det inte är kroppen som tjorvar så är det hjärnan.

Tiga är guld.

Sen pappa dog så har jag alltid haft ett stort behov av att skriva av mig. Jag klarar verkligheten lite bättre efteråt. Nu var det så längesen jag skrev . jag är rädd för att om jag bara tillåter att släppa ut allt så kommer det att bli en katastrofal bomb! jag undrar om det är meningen att man ska plågas av dåligt samvete hela livet? Ska man alltid gå med hjärtat i halsgropen och tänka ..OJ nu var jag inte tillräckligt snäll/god medmänniska. Nu tog jag för mycket plats. Sa för mycket. Helt enkelt tyckte för mycket. När man tror att man har lärt sig att stå upp för en själv, kanske verkligen vågat säga vad man har tyckt. Stolt för stunden och sedan är det dåliga samvetet där igen . en gång sa jag om en annan människa att det är tydigt att varannan vecka mår personen bra och nästa vecka är det kaos. börjar inse att det är likadant för mig. En veckan så kan jag ha full kontroll över mitt liv och framförallt mina känslor. Nästa vecka så äter ångest och dåligt samvete upp mig. Alla känslor blir tydligare när jag delar mitt liv med någon. När jag vågar dela med mig av den galna deppiga hannah. Jag älskar honom så mycket så även om jag inte vill visa hur jag mår ,så har jag inget val . jag vill ju dela mitt liv med honom och han vill dela sitt liv med mig. Jag önskar att han slapp se när jag gråter. När jag blir osäker och rädd. Samtidigt så behöver jag honom vid min sida när jag sjunker. Ibland önskar jag att jag kunde skrika och härja och vara arg istället. Arg för allt hemskt som har hänt i mitt liv. Men jag är inte en arg människa. När jag mår som sämst så är det inte världen som gör mig ledsen . det är hur jag har hanterat hur världen / mitt liv är/blev. Jag känner mig starkare än vad jag någonsin har gjort. Men trots det så har jag kvar mitt självförakt. Hur tusan går det ihop?

Jag vet att det finns tusen olika sätt att hantera sorg på. Det finns väl egentligen inget sätt som är rätt eller det enda rätta sättet. När jag faller ,när jag gråter och längtar efter en tid som var. Då faller jag rejält! Jag kan inte göra på något annat sätt. Det är mitt sätt att falla isär och plocka ihop mig igen. En del tillåter sig inte att falla. Dom ser det som ett misslyckande, går på i 110 för att det är så man ska göra . människor som gör så har svårt att förstå mig. Jag har svårt att förstå dom . folk om anser att det är så många som är sjukskrivna bara för att. Citat "dom orkar inte gå till jobbet, men dom orkar minsann sitta och fika hela dagarna. " nu är ju reglerna för sjukskrivning ändrade så det går inte att låssas vara sjuk. Vad jag nu egentligen menade med det där är att jag inte kan förstå att folk måste häva ur sig sånna där kommentarer. Jag hör inte till dom som har suttit mest på stan och fikat när jag har varit sjukskriven. Om jag har suttit på fikat så har jag mest haft panikångest över att det har varit så mycket folk på stan. Jag tycker att det är hedersvärt av dom duktiga människorna att dom pluggar massor , har bra jobb för att dom är välutbildade. Att dom orkar gå på i 110. Jag bugar mig verkligen för dom! Men då är min fråga "bugar " dom sig för mig när jag har klarat av en hel jobb vecka? Jag är ju inte en lika duktig människa eftersom att jag endast jobbar halvtid. Har inte ens ett riktigt jobb. Inte ens arbetsträning. Men även om det just nu kallas för sysselsättning så känns det inte mindre som ett jobb för det. Jag jobbar stenhårt när jag väl jobbar! Jag älskar när jag känner mig behövd och kunnig på det jobb jag gör. Nu är min framtid osäker igen. Vet inte om jag har gjort tillräckligt för att få börja arbetsträna. Jag tycker att jag har det. Men man vet ju aldrig. Sista augusti kommer min dom. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska få vara kvar på samma ställe. Samtidigt kommer frågan.. klarar jag att jobba mer än halvtid? Jag får panikångest av att tänka på det ens! När jag kommer hem på dagarna så är jag fullständigt knäckt. Jag ger inget mindre än allt på jobbet. Vet att det kan bli mitt öde också. Vet ju vars jag hamnade sist.

I sommar så har det varit kaos i mitt liv. Mitt livs första semester har varit fylld med alldeles för mycket tårar. Men även med skön ledighet. Sommaren började åerhört dåligt i form av en käftsmäll. En käftsmäll som lämnade ett stort sår inom mig. Resten av sommaren så har jag försökt att komma på ett sätt att hantera denna käftsmäll på bästa sätt. Det sätt jag har valt har kanske inte ställt mig i en sån bra dager. Men jag känner mig maktlös och jag väljer att försöka gå vidare. Dåligt samvete orättvisa och missförstånd, påhopp i en salig blandning. Har gråtit men jag orkar inte gråta för det något mer. Under sommaren så har jag haft annat att tänka på också nämligen mitt minne. Mitt minne som jag har haft suddigt i ca 5år nu har börjat att återvända . det är helt galet hur mycket hjärnan hoppar omkring bland olika bra minnen och sjukt dåliga minnen. Jag har blivit van vid att jag inte kommer ihåg nästa någonting innan umeå och efter den tiden. Stora händelser kommer jag ju ihåg men inte detaljerat. annars så är jag ju en sådan människa som har sjukt bra minne. Speciellt från det att jag var liten. Dom åren som har fallit i glömska börjar hitta vägar att slå sig tillbaka in i hjärnan på mig. Så om jag tidigare hade det jobbigt med att hoppa fram och tillbaka mellan minnen så är det ännu krångligare nu i hjärnan , det som suddades ut av medicin har återvänt.

Det känns som att hela mitt liv har passerat revy gång på gång den här sommaren. Kan bero på att jag har träffat så mycket nya människor. Människor som har försökt att få veta vem jag är. Vikarier på jobbet och kör medlemmar. En del har gett mig käftsmällar och ifrågasatt mig när jag har försökt att berätta om mig själv. Jag är en alldeles för öppen människa. Alldeles för ärlig gällande mig själv! Ibland önskar jag att jag skulle vara en sådan där hemlighetsfull person som berättade nada om sig själv. Förutom allt duktigt man gjort. Synd det där med självföraktet då. folk som spelar spel är det värsta jag vet! Som endast piper när dom talar och ska vara så otroligt tjejjiga. Samtidigt så är det beundransvärt att dom som spelar spel orkar spela och lyckas hålla upp sin fasad. Tänk vilka monster det måste bo i dom . som endast visar sitt fula ansikte när någon anhörig är i närheten. Annars go och käck. När jag är i närheten av spelare så blir min röst mycket mörkare och så kommer grottmänniskan yngve fram. Yngve har ett mål i livet och det är att äta och att drömma om mat. Yngve gillar även att driva med sig själv. Obs!! yngve kommer endast fram när det står pipande flickor i närheten. För att återgå till hur man ska förhålla sig till nya människor. Hur mycket ska man lämpligen avslöja? Ska man säga att man är en sjuk människa direkt? ;) nä men allvarligt så det en svår fråga i min värld. Frågar någon om jag ska fortsätta plugga och jag säger nej, då måste det förklaras ingående. Det funkar inte med att säga .. jag inte kommer inte att plugga vidare för att jag vill inte det. Då kommer tusen frågor om varför. Varför vill du inte? Och du är ju ung klart du hinner plugga vidare! Det är inte samma att plugga på högskola /universitet som vanliga grund skolan. Det duger inte föränn jag säger att jag har endast haft ångest och mått fruktansvärt dåligt i skolan som dom ger med sig. Och då tycker dom att man har sagt för mycket. Skumt! Jaha så du har varit sjukskriven för att du har varit deprimerad, ja, men du mår väl bra nu? Ska man då börja förklara att det inte är endast 5år i mitt liv som jag har varit sjuk, utan i stort sett hela mitt liv? Eller ska man bara nicka och säga.. jo då jag mår så bra så bra nu? Då ljuger jag ju! Samma när dom fortsätter utfrågningen om vars man kommer ifrån . hur det är att vara adopterad. Alla frågor som är lätta fast svåra att svara på . dom är känsliga. Jag har insett att man inte får berätta för mycket, men om jag försöker att bara säga lite grann så fortsätter frågorna och det slutar ändå med att jag har sagt för mycket om mig själv. det känns som det i alla fall. Å andra sidan så mår jag bättre av att vara ärlig än oärlig. Fast jag tror oftast på att tiga är guld!

Det är helt otroligt att kören support gospel choir blev så lyckat som det blev. Jag trivs som fisken i vattnet! Jag känner att jag för varje kör övning vågar sträcka på ryggen lite mer. Efter vi hade haft våran föreställning i öjeby kyrkan som gick hur bra som helst , hade vi sen körfest. Först var det som på alla andra fester, kände mig blyg och bortkommen. Efter 2 glas vin så var det jag som höll låda. Som vanligt så var jag för ärlig om mig själv, men på det stora hela så var det mycket trevligt och jag lärde känna många fler i kören. Vi sjöng med magnus bäcklund i somras och det var en helt otrolig sammanhållning och stämning i kören! Kören gör mig glad och jag börjar våga tro att jag har en naturlig del i den. Det kanske är en kör där jag kan utvecklas mer än i pitegospel.

En annan sak. Det här med att vara osynlig. Eller göra sig osynlig. Jag har varit sjukt bra på att göra mig osynlig. Speciellt när jag har varit blyg och osäker, att göra sig själv osynlig är något helt annat än att vara osynlig. Det ena är ett medvetet val och det andra är inget val alls. På sista tiden så har jag märkt vad min position i det flesta sammanhang är. Osynlig om jag inte är packad. Eller om någon raggar på en ,innan jag kapar dom rakt av. Eller att jag är trevlig och tillmötesgående på ett civiliserat sätt , men det kommer fram att jag har pojkvän , då sticker dom fort som tusan! Jag menar inte att jag är osynlig för att ingen raggar på mig. För det gör folk. Jag menar mer att jag inte är med i spelet om vem som ska ha bekräftelese av vem . jag skulle inte vilja vara med i spelet för det är ett jobbigt spel och jag behöver inte den sortens bekräftelse . men om man inte spelar spelet så är man inte ens värdig att vara trevlig mot, det tycker jag är tråååkigt! Och om man räknar bort spelet så är det så många gånger som jag är med fast endast tittar på. Finns många som inte skulle se skillnaden. Att välja att göra sig osynlig gillas mycket mer än att vara osynlig.

Kärlek och förhålla sig till det. Jag försöker varje dag som går att förhålla mig till mitt nya liv. Ett liv där jag väljer att vara med en person för resten av mitt liv. Jag blir ständigt påminnd om mitt gamla liv. Kan inget göra åt det. Det hugger till ibland och ibland kan jag rycka på axlarna åt det. Ibland kommer saknaden för personerna som försvann. Inte saknad av att ha dom på kärleksvis utan på vänskapsvis. Men då kommer dåliga samvete. Får man sakna gamla ex,kkn, även om det bara är på vänskapsvis? Nya hannah skulle aldrig någonsin vara med någon annan än sin pojkvän! Det finns ingen annan för mig. Det sjuka är att dom snygga, heta grabbarna som dök upp överallt, dom är inte ens heta/snygga längre! Visst kan jag tycka att folk ser bra ut, men jag blir inte attraherad av någon annan än min pojkvän. Och det är en total vändning för mig. TOTAL! Jag kan ibland helt enkelt sakna personer som fanns så nära mig förr. Som fick mig att skratta. Som fanns så att jag kunde fly. Skulle vilja visa dom mitt liv idag. Dom skulle inte tro att det var sant att jag har ändras så mycket. Skulle vara kul att få delge dom det.

Det här med hur man ska förhålla sig bland folk när man är tillsammans. Eller hur man ska förhålla sig bland folk när man är i ett förhållande med mig. Hur gör man då för att det ska bli rätt? Vi har inte riktigt listat ut det än. Jag måste skriva vi för det är en fråga som vi båda ställer oss. Samtidigt som e inte funderar så mycket kring det, mest får d bli som det blir. När vi är ensamma så är vi kung! Lagomt snuttigt och ja ni vet. Men när vi är bland folk eller festar så blir det galet på någotvis. I alla fall i min värld. Jag vill inte vara klistrad vid e när det är folk runtomkring. Men jag vill ändå att vi ska visa att vi är tillsammans. Vi verkar inte kunna hitta mittemellan på den fronten. Det blir oftast att vi inte ens tar i varandra. Då blir jag osäker och blir rädd att han har lockats av någon annan som är mycket bättre än mig, förr har jag aldrig någonsin brytt mig om sånna här saker. Jag har varit den som har tagit mest avstånd när man har varit bland folk . men allting är skillnad nu. Jag vet exakt vem som äger mitt hjärta. Det är endast en och inte tre som det har varit förr. Att jag är så säker gör mig osäker på hans vilja. Jag önskar att jag kunde vila i tryggheten av att veta att han älskar mig. Jag gör det ibland men sen tar rädslan över. Men jag försöker begrava den rädslan för det kan skrämma bort honom. Tillslut har jag övertygat honom om att jag är inget att ha. Och det vill jag inte. Jag vill att det här ska vara livet ut. Längtar tills jag blir gammal med honom! Jag behöver höra från honom att han också längtar och drömmer om framtiden. Att vi har samma planer. Jag vet att vi har samma planer men jag vill gärna höra det från honom mer än en gång. Jag längtar tills det blir hus så jag kan dö! Är såå less på att bo i lägenhet nu. Men som det ser ut så blir det nog det i april. Jag hoppas verkligen det! 2009 börjar försöken också :) jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få börja vuxenlivet tillsammans med e. runt omkring så kliver gamla vänner in i det livet. En ska ha barn. En annan ska gifta sig, köper jaglägenhet eller hus. Jag är så avundsjuk som man bara kan bli! Men jag gläds för deras skull...gläds massor!. Och oj vad jag kommer att grina på kickis bröllop! Det kommer att vara så vackert i storforsen! Jag längtar som sagt tills jag är gammal. Men jag längtar även att fylla det som återstår av livet med både familjeliv och dagar fyllda med vänskap. Jag kommer aldrig att endast vilja umgås med min familj. Sån är inte jag och jag inte uppvuxen så. Det ska vara dagar som är fyllda med folk och släkt som kommer och hälsar på. Sen ska det även finnas tid för vila . jag vet att mina vänner och jag har tusen galna dagar kvar i vårat liv. Kanske inte lika galna som när man var yngre men det kommer alltid att skapas stormar eller virvelvindar kring oss. Jag måste bara lära mig att förhålla mig till mitt nya liv och jonglera för att få ihop och få ha kvar mina vackra underbara vänner. Och ha kvar min underbara finaste erik!

Hjärtat slår jämnare nu. Gråten har avtagit och jag kan andas utan problem igen. Tack vare att jag skrev ner mitt hjärta.

Så..that´s it

Så...adjö!

I en evighet levde jag som om du inte fanns  I alla drömmar var du ändå nära  så underbart nära 
 Och jag trodde jag fann dig  men du var någon annanstans 
 Varenda gång jag funnit nån  så såg jag att drömmen inte var sann
  
 Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
  För jag trodde att du fanns och väntade mig  

Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött 
 För att möta den vackraste människa jag någonsin mött








 Det var enkelt och vackert  du sa att du väntat mig  
Jag kunde ana att det fanns en himmel  på jorden jag såg den 
 Och du bad mig att leva  mitt liv alltid nära dig
  Jag följde dina steg och allt jag någonsin  drömt om fanns där för mig 


 Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
  För jag trodde att du fanns och väntade mig  

Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött 
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött


   Det finns ingen som lockat  mitt hjärta så underbart  
Med all din ömhet får du sorg och smärta  att sakta försvinna  
Alla skuggor,  allt mörker som förr var så uppenbart  
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,  som stiger med solens fart  

    Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
  För jag trodde att du fanns och väntade mig  

Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött 
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

när folk ska lära känna mig så är jag väldigt öppen om allt som jag har varit med om . jag är en öppen person och jag tror att det är bra att vara det . ibland tycker jag att ja är för öppen och då bannar jag mig själv och tycker att jag är dum. ibland så tycker jag att ja har tyckt för mycket och sagt för mycket. då kan det komma ett försök till att vara tystare och lyssna mera. ständigt det dåliga samvetet.

det jag egentligen ville skriva om handlar om att det är så mycket jag måste berätta för att folk ska förstå vad jag är för en person. är det någon som jag verkligen vill ska lära känna mig och tycka om mig för den jag är så ingår det så mycket i hela hannah paketet. det är otroligt mycket sorg i det paketet. det är 20 år av självmordstankar. det är dålig självkänsla. det är våldtäckter det är otrohet och mest av allt så är det dåligt samvete och ångest. jag är ju den jag är idag för att jag har formats under hela livet och varit med om så mycket jobbigt att jag oftast inte har orkat klara av att leva. men jag har gjort det ändå. hur kan man förklara allt sådant för en ny människa utan att låta som att man hatar sig själv alltför mycket? hur kan man förklara på vilket sätt livslusten kom tillbaka?
alla har sina dåliga dagar. det är naturligt. men då ångesten kommer då är det mer än bara en dålig dag.
jag kommer alltid att bära med mig rädslan för ångesten. jag kommer att ha ångest dagar. det går inte att komma ifrån. men jag tror att det kommer att bli så att jag inte säger det till någon. folk gillar en bättre när man orkar mer. jag har varit en sån otrolig trasig själ. är inte hel än. visst är det enkelt att säga att jag mår bra nu allt det som har varit har varit. men det fungerar inte så i min värld. så om någon vill lära känna mig så får dom hela hannah paketet. varje gång jag lämnar ett sådant paket så rör det om i mig och tillbaka blickarna ger mig oändliga tårar. så är det bara.

en annan sak
när pappa dog så fanns det 3 st som ALLTID fanns där för mig. dom personerna har jag sen dess stått i tacksamhetskuld till. jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna återgälda dom för allt som dom gjorde för mig. nu är det 2 av dom personerna som inte mår så bra alls. den ena vill jag verkligen få finnas där för. men jag tror inte att jag får. tror inte att någon får. men jag hoppas att jag har fel. jag känner mig maktlös och som en dålig vän. jag har ingen aning om hur jag ska kunna finnas där ändå . förutom att säga att jag ALLTID finns här! men jag vet inte om det hjälper. vet inte om det ger någon tröst. vet bara att för mig så gjorde d det. en kram var den bästa trösten man kunde få. fortfarande så är det så. så stor varm kram på dig min älskade vän! jag finns mer dig /er i tankarna. älskar dig!

just nu läget
tårarna har slutat rinna och jag är mest trött.

Tänkte fortsätta att skriva om min senaste tid i livet. Tänk att året 2007 blev det år som jag klarade av att ändra på mitt liv. Jag tog tag i otroligt mycket. Jag fixade att sluta med min starkaste ångest dämpande medicin. Jag tog tag i min blygsel inför mina bröder. Skapade min självkänsla. Jobbade upp mina timmar så att jag fixade att jobba halvtid från att ha varit så ledsen att man inte har kunnat arbeta. För att ångesten ständigt har härjat i kroppen. 2007 blev även året när mina självmordstankar försvann. När jag för första gången i mitt liv faktiskt kände att jag ville leva. Som sagt så blev det även året när jag slutade med nikotin OCH sist men inte minst .. året som jag hittade mitt livskärlek.

Så 2007 blev nog ett bra år ;)

Ska bara återgå till att skriva om kärleken igen. Har jag hittat mitt livskärlek? Jo det har jag utan någon tvekan alls gjort. Jag har aldrig sagt dom orden förut utan att känna tvivel. Men jag känner inga som helst tvivel på att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Jag vill att vi bara ska kunna hoppa över dom här åren så att vi kommer till det stadiet där vi har barn och hus och att jag har jobb och att vi är gifta. Jag har inget egentligen emot att leva i nuet. Men jag är rädd för att det kommer att hända e något så att vi inte får uppleva alla dom här sakerna tillsammans. Ja ,jag är otroligt sugen på barn och det har jag varit länge. Nu är det inte så att vi försöker skaffa barn. Men jag skulle inte ha något emot att bli gravid. Säkert låter det som att vi går fort fram . eller att jag går fort fram. Men jag har kännt e så länge så att det inte känns som att vi går fort fram. Sen har jag aldrig förr varit så säker i hela mitt liv på att jag bara vill endast vara med en  person. Det har alltid förr varit någon annan som har lockat på sidan om. Nu finns det ingen. Och ingen skulle kunna få mig till att göra så igen. Jag är inte heller rädd för att e skulle hitta någon. I mitt liv så har det alltid varit så att om något har varit bra så har det försvunnit. Så tyvärr så får e leva med min rädsla . han fick befara den i fredags. Jag blev så orolig när jag inte fick tag på honom. Hann måla upp väldigt hemska saker i min hjärna. Men det hade inte hänt honom något. Såklart. Jag hoppas att han blir personen som inte försvinner för mig. Jag kan inte göra något åt rädslan eller katastrof känslan som jag får . har varit med alltför många gånger om att det som är bra försvinner. Döden har kommit. e säger att jag inte ska gå och vara rädd och ta ut saker i onödan. Självklart har han rätt. Men det funkar ändå inte när jag blir rädd. På en vecka så åker han till thailand i 10dar, det är ju inte så länge. Men jag kommer att vara livrädd tills jag ser honom igen. Just nu är jag livrädd för min mammas skull för hon är i thailand nu. Inget får hända henne! Jag blir lugn när jag ser henne igen. Men oj vad jag saknar min älskade mor! Jag kommer se så  bra när hon kommer hem. Hon har skickat mms på glasögon som hon har köpt åt mig och så har hon köpt linser. Kommer att se som en kung sen! :) pst.. jag vet att jag och e kommer att hinna med allt det där med familj och äktenskap. Men jag kan inte rå för att jag vill att det ska hända snart .. man är ju inte mer än pitebo ;)

En annan sak

Dom jag älskar försvinner så lätt , så snälla ni gör inte det.

Om nu något skulle hända e så har vi ändå hunnit uppleva så otroligt fina stunder tillsammans. Hotell helgen i luleå var kanske det bästa jag någonsin har varit med om + 5 rätters middagen på bryggargatan! Så fint och ja så underbart helt enkelt! Och det bästa av allt. Jag skrattar fortfarande så jag får ont i magen i hans sällskap. Kan man begära mer? vardagsromantik är det bästa!

Så hur går det annars i tantens liv?

Nu har jag varit klart på gottis. Tiden där har gett mig mycket . jag har nog även gett personalen mycket också. Det har varit roligt och jobbigt och slitigt ibland och tärande också. Men jag har klarat det! Har varit ett år på samma ställe och jag fullgjorde min plikt. Nu har inte allt gått som det skulle. Jag skulle tex vara redo för att stå till arbetsmarknadens förfogande nu. Men jag är inte redo. Mötet med arbets f, försäkrings k samt min läkare fick mig verkligen att inse det. + att jag bröt ihop. Det gör ont att det är så många som bestämmer om ens liv. Men så är det när man är sjuk. Även om jag mår mycket bättre nu + att jag vill leva så är jag ändå fortfarande sjuk. Har sjuka tankar och ångest ibland. Skillnaden är att jag vet att mina tankar är sjuka och att ångesten inte kommer lika ofta. På mötet så bestämdes det att jag inte kunde jobba. Ja kunde inte heller få fortsätta att arbetspröva eftersom att det hade gått ett år. Därför kommer jag nu att få kalla det jag gör för sysselsättning. Får endast arbeta 10tim iveckan innan beslut om aktivtetersättning är klart. När det är klart så får jag kanske börja om att jobba halvtid. 10timmar är inget alls att hänga julgranen. Inte när jag har fixat att komma upp i 21 timmar + att jag inte mår bra av att vara hemma och göra ingenting. Nu har dom dock lovat att ett beslut ska vara taget innan första mars eller första april. När jag var på möte igår så lät det som att det tidigast skulle bli april som allt var klart + att jag skulle få en ny handläggare då på fk. Så som det är nu så har jag typ semester en månad fast det ser ut som att det bli 2 månader. Det känns mycket skönt att vara ledig. Har inte varit ledig på ett år. Kroppen behöver gå ner i varv. Men det betyder att jag kommer att bli ledsen och låg i början. Så är det jämt när jag stannar av. Förutom det så kommer jag att njuta av att vara ledig! När ledigheten är över så kommer jag att få börja om att vara på skölds igen och hjälpa damer att hitta kläder. Jag tror att det kommer att bli mycket bra! Trivdes verkligen med det jobbet. Dock var min kropp i det sämsta skicket då. Jag stod upp med hjäp av kaffe och cigg. Kroppen ville inte behålla något annat. Så jag har bättre förutsättningar nu att visa hur mycket jag gillar mitt jobb. Visa framfötterna. Ja tror att det blir bra. Ska bara vara ledig först och låta fk tjorva klart. Det enda som är dumt är att jag kommer att få ca 1500kr mindre för att jag inte är heltidsjukskriven. Det är sjukt! Varför ska man få mindre pengar när man vill göra något istället för att ligga hemma och vara ledsen? Jag begriper inte det! Men självklart så väljer jag att ha sysselsättning istället för att bli depprimerad igen. Jag vill ju kunna jobba en vacker dag.

En annan sak. Jag har börjar en ny kör. Dom från bokcirkeln drog med mig i en till gospelkör. Så jag har lagt ner amatör kören. Jag gick ju den med min mor men hon och jag skolkade mer och mer från kören nu det sista halvåret. Lika bra att lägga ner det. Så nu sjunger jag istället i två gospelkörer. Jag som tycker att gospel kan bli otroligt enformigt :P ja ja det verkar i alla fall som en mycket roligare kör och seriösare än amatörkören. + att jag är tillbaka i missionkyrkan igen. Där gick jag och ellen i en kör som hette sångsvanarna . vi började när vi var typ 7 år fram till dess då man tyckte att det var pinsamt att befinna sig i en kyrka på en fredag kväll. Men innan man kom upp i tonåren och tyckte att det här med kristendom var pinsamt och töntigt(för att alla andra sa att det var så) så hade vi sjukt roligt under dom där fredagarna. Den hannah som då fanns som vågade springa omkring och ta plats och hitta på danser och stå med dom andra vid pianot och sjunga högt och ja just det där med att ja vågade ta plats då. Allt sånt kom tillbaka till mig när jag kom in i kyrkan. Men ändå så står jag där det nya hannah den blyga som har händerna i byxfickorna som inte vågar prata med någon och känner sig mest ivägen. Gamla hannah borde ha ett ordentligt snack med nya jobbiga hannah. Och tro mig det har hon. HELA tiden. Men det hjälps inte. På sin höjd så kanske händerna åker ur byxfickorna. Det gamla  hannah vågade sjunga solo det vill den nya hannah också våga. Men det dröjer. Jag kämpar med mina körer och försöker att passa in . eller så är det så att jag inte alls försöker att passa in. Har bestämt mig för att jag passar. Kan inte röra min stela kropp. Kroppen som annars älskar att dansa. Det är så mycket som jag brottas med varje kör övning. Men trots det så utmanar jag mig själv och går dit. Jag älskar ju att sjunga och även om aset tog ifrån mig min självkänsla i sången så har han inte tagit bort kärleken som jag har till sången. Det kan ingen göra. Kanskejag en dag vågar ta lite mer plats? Skulle vara en befrielse!

Nu har jag skrivit lite mer om mitt liv .

Det finns mycket kvar som jag grubblar på. Så nog kommer jag fylla fler wordsdokument med tiden lita på det ;)

Vill bara säga till mina vänner .framförallt min syster. Jag kommer aldrig att försvinna från dig! Även om jag är nykär nu och försöker handskas med det så finns du alltid kvar i mitt hjärta och jag hoppas att jag kommer att få finnas kvar i ditt. Vi har så mycket äventyr kvar att upplveva du och jag. Älskar dig!

Mina andra vänner. Jag kommer aldrig att bli en sådan människa som ger upp mitt liv för någon annans liv. Däremot så håller jag på att lära mig att kompromissa och lära mig att det är ok att vilja vara med den som är tillsammans med jämt. Men ändå för den skull inte alltid vara det. Jag kommer aldrig att försvinna från er mina vänner. Älskar er och kommer alltid att finnas här för er!

Så..

That´s it

Så..adjö!

Efter min 25års dag så har mitt liv ändrats otroligt mycket. Aldrig kunde jag väl tro att livet nästan skulle börja istället för att sluta efter att man fyllt år. Åldersnojan gick över! Det trodde jag aldrig att den skulle göra. Men skönt är det. Det finns så otroligt mycket som jag borde skriva om. Men det har gått för lång tid och det skulle nog ta minst ett liv att fylla igen alla luckor och skriva om allting som har hänt bara sedan december månad.

8dec så ändrades vänskap till kärlek. På något vänster så lyckades jag med att få e till att inse att han var kär i mig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag lyckades med det. Han var inställd på att vi skulle vara lite mer än vänner och ta det lugnt. Jag var också inställd på det. Fast skillnaden var att jag hoppades verkligen på att vi skulle bli mer än bara vänner. Innan man säger till någon som är ens bästa vän att man är kär i honom så måste man gå igenom en massa tjorv i huvudet först. Kommer vänskapen att skadas av det här? Skulle vi klara att vara tillsammans? Skulle det bli konstigt bland våra gemensamma vänner ifall vi blev tillsammans? Och kanske mest av allt. Skulle det bli konstigt mellan oss om vi hookade upp på riktigt? Tänk om det inte skulle funka vad skulle hända då? Jag har dock insett nu att det var mest jag som tänkte på allt det där. Han hade inte tid att fundera på sånt. " altså jag spelar bara wow och jobbar, har som inte tänkt i dom banorna, fast jag tycker ju om dig" jag måste få fundera på vad jag känner och återkomma till dig" jag var generad till tusen av den responsen och tänkte att det var kört nu.  Ja skynda mig att säga att han inte behövde fundera eller återkomma till mig med ett svar. Jag tyckte att hela situationen var grymt pinsam och ville låtsas som att jag aldrig hade sagt något.  Men trots att jag var generad och förvirrad så gav jag inte upp, visste ju hur han var som person. Han var helt enkelt inte inställd på att hitta någon  + trivdes bra med att vara själv. Men jag förstod att där i det undermedvetna så var han minsann kär i mig ändå. Så jag gav mig den på att jag skulle locka fram det undermedvetna till medvetandet och det funkade!

Snart 2 månader. På fredag är det två månader tillsammans med e. 2 månader är inte så länge. Men jag slutade med nikotin också den 8dec. har haft min sniff snus dosa som hjälp. Att röka saknar jag otroligt mycket! Har för tusan rökt till och från sen jag var 16.  Jag har tänkt mycket på den där reklamen.. vem är du utan den där ciggen? Jag har använt cigg till att trösta mig själv och belöna samt avslappning . sen har det varit skönt på förfester och sånt när man har varit blyg, då har jag kunnat dra mig undan och samlat tankarna en sväng för mig själv. Eller så har det kommit ut folk och surrat med mig och man har fått en annan sorts samtal med dom än vad man brukar. Eller så har man lärt känna nya människor. Men mest av allt så har den där ciggen gett en enorm frihets känsla! När jag nu skriver såhär om ciggen så låter det ju inte alls som att jag ville sluta. Men jag hade en deal med mig själv. Den dag jag skaffade pojkvän så skulle jag sluta röka. Så då var det bara att sluta. Nu kommer jag inte att röka som jag har gjort. Tror faktiskt att jag aldrig mer kommer att röka som jag har gjort. Dock så kommer jag att börja om att fest röka när jag har begäret under kontroll. Ja, jag kan bara fest röka utan att röka under veckorna. Det har jag kunnat förr. Men jag kommer inte att fest röka under den närmaste tiden. Sen har jag en vid min sida som blir otroligt dålig i halsen av att endast andas in röken. Det hjälper en gode mycket på traven att låta bli att cigga. Jag har även en nöd cigg i min lägga är så stolt att jag inte har rört den än.

Nog om cigg tillbaka till kärlek.

Man säger ju varje gång man blir tillsammans med någon att man aldrig har varit så kär som man är nu. Eller att man aldrig har tyckt om någon lika mycket som man gör nu. Jag tycker att det är häftigt hur man kan bli kär på så många olika sätt och älska på så många olika sätt. Jag har varit kär i massor med folk under min livstid. Har även varit tillsammans med en del. Sen har jag haft andra sorts kärleks relationer till folk. ALDRIG någonsin känns kärleken likadant. Det är så häftigt! Varje gång så känns kärleken ny och ren. Den största skillnaden för mitt kärleksliv nu det är att jag för en gångs skull är redo för kärlek. Redo för att älska och bli älskad och komma närmare i att stå ut med mig själv. Det finns så otroligt mycket kärlek i mig som jag måste få utlopp för. Kärlek som jag har gått och samlat på mig under dom åren som jag har valt att leva själv + tyckt att kärlek har varit endast ett jävla gissel och inget för mig. Jag har aldrig klarat av att ge så mycket av mig själv som jag gör nu. Har inte vågat eller velat. Jag trodde inte ens i min socker sötaste fantasi att kärlek kunde vara såhär bra! Jag har alltid drömt om att bli tillsammans med någon som man redan kände utan och innan och som kände mig på samma sätt. Det är helt äckligt underbart att vara tillsammans med sin bäste vän! Har aldrig någonsin spenderat så mycket tid med någon annan person. Från den dagen jag tog dit min tvätt för att låna hans tvättmaskin så blev jag kvar hos honom. Men nej vi ska inte bli sambos än. Även om vi typ är det. Jag ska ha kvar min lägenhet tills det blir dags att flytta i hus. Jag hatar nämligen att flytta. Det är bland det värsta jag vet. Sen vill jag ha kvar min lägga som min trygghet. Fast det skumma är att jag har min trygga tillvaro hos honom nu. Men jag hade aldrig haft det om jag inte hade byggt upp lite trygghet i mig själv först. Det känns ovant att vilja vara med någon varje dag. Att känna att man klarar av det . har inte orkat det förr. Nu är det inte så att vi alltid ständigt och jämt är med varandra. Vi hinner få våran tid för oss själva + att vi umgås med våra vänner också. Dock har vi många gemensamma vänner så det ser väl ut som att vi är med varandra jämt. Jag och e har helt klart skapat oss en vardag tillsammans. Vi har delat upp hushållsgörat . vi gör vad var och en är bra  på. Min uppgift är diska och städa. Jag har noll självkänsla i köket. Jag ska lära mig att lagat mat någon dag. Men e tycker att det är roligt att laga mat efter nya recept . och jag tycker att det är roligt att äta maten sen ;) + att det har aldrig någonsin varit så fint hos e som det är nu! Så det uppskattas inte om det kommer pikar om att man bara bor där och låter e göra allt. För så är det inte! Som sagt allt är nytt även om allt ändå känns så otroligt naturligt i våran relation. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig förr har känt såhär. Jag älskar varje stund som jag får spendera med e. men jag vill påpeka att jag har mitt eget liv också och han har sitt. Och det är precis så som jag tycker att en relation skall vara. Men det är ovant för mig att känna att jag vill vara så mycket med någon som jag är tillsammans med. Det gör att det uppbyggda självkänslan börjar att dala. Behöver en reunion med bokcirkeln snart. Tankar om vad andra tycker förstör mig mer och mer. Blir arg för att dom tankarna har kommit tillbaka. Jag trodde att jag hade slutat upp med sådana tankar. Det hjälper inte någon att gå omkring och fundera på vad andra tycker om ens liv. Slöseri med enegeri.

Nu har dagen varit som jag har gruvat för så länge. Nu är jag halvfemti! Nu är jag tant på riktigt. Nu är det försent med alla planer som jag hade , min livsplan blev självklart inte som jag hade tänkt mig. Men jag är helt övertygad om att åldersnojan går över  nu.  Nu kanske jag inte kommer att känna lika stor stress över allt som inte blev. Jag hoppas så otroligt mycket att det blir så. Så sjukt less är jag på att vara stressad över livet. Men det återstår att se om åldersnojan går över.

Födelsedags helgen blev så otroligt lyckad! Jag tackar alla mina underbara vänner för det. Har nog hunnit tacka dom ett antal gånger i helgen ;) i fredags så hade jag middag hemma hos mamma. Min älskade mor gav mig bland annat i present  att vi skulle ordna indiskmiddag för mina vänner. Allting under kvällen blev PRECIS som jag hade önskat och hoppats på. Stämningen var verkligen på topp. Jag var så lycklig av att vara omgiven av mina fina vänner. Fick även världens bästa present av dom. En Adidas dräkt, svart med guld stripes! Kände mig lite dum när jag blev rörd till tårar för en Adidas dräkt, höll inne med tårarna :) har önskat mig en sådan väldigt länge! Hade hoppats på att kunna unna mig att inhandla en sådan eller någon annan snygg sportdress i framtiden. Nu behöver jag inte se ut som en slusk när jag är slö och slapp.. yes! De flesta presenter som jag har fått har gått i guldets tecken eller grönt. Underbart! Senare på kvällen blev det Valdino och sen efterkäk hos eeerik.  Som sagt en mycket lyckad kväll på alla sätt och vis.

Lördagen var det dags att dra till Lillpite för filmfestival. Vi grundade med limpmackor med korv på innan vi begav oss till festen. Korvmackor är otroligt underskattat! ;) på filmfestivalen så var alla på topp. Vi röjde och åt god mat. Porterstek oj så gott! På en stor fest så händer det oftast massor. Och den här festen blev inget undantag. Men allt som allt så blev även den här kvällen lyckad. Fick mig 2 beundrare under kvällen. Ganska stor ålderskillnad på båda fast åt olika håll. Trevligt sällskap var bägge två i alla fall. En 38åring och ja på dansgolvet lite foxtrot och allmänt rolig dans. Kan tänka mig att det var en syn att se .. men roligt hade vi! Jag yttrade även orden högt för första gången att jag har någon på g. eller nog har det. Känns det pirrigt i hela magen att säga det . hade det varit gamla hannah hoe så hade jag lätt gått hem med den som ville ha mitt nr och hela den visan. Men det var inte utan stolthet i rösten som jag sa att jag inte ville lämna ut nr . det vet sis ;) fast det kändes skumt att säga att jag hade någon på g när denna någon inte var där. Saknade honom hela kvällen. En annan sak som mina vänner hade ordnat. Typ vid tolv så säger lidde i micken att nu ska vi gratta hannah som fyller år idag. Jag börjar kolla mig runt för att se vem mer det är som fyller år. Sen börjar det gå upp för mig att det är mig han menar :P jag får gå upp på scenen och så sjunger dom för mig. OJ så generad jag var! Glad men otroligt generad. Ett hav av folk som jag absolut inte kände sjöng för mig. Men jag fäste blicken på mina älskade flickor och så kändes allt bara great! Vi begav oss senare in till stan för att gå på headline. Sis var nöjd med kvällen och slut som artist så det blev jag och linnea som drog dit. Jag fick gå in gratis för att jag var så söt ;) sen tappade jag bort linnea gumman och så drog jag runt och sa hej till folk. Sen umgicks jag mest med cg som var dj och fick han till att spela mycket sköna gamla hiphop låtar :) jag hade trevligt men det hade kunnat vara ännu bättre om sis hade följt. Men på juldagen ska vi dansa tills vi inte orkar dansa något mer! När klockan blev efter tolv så gick jag mest och sa till alla att jag fyllde år :P  innan jag gick "hem" så fick jag den fina komplimangen ..du ser helt fantastisk ut ikväll! Så med ett leende på läpparna så knallade jag hem till e. tände lyset när jag kom dit för att han skulle få se hur fantastisk jag såg ut :P han blev mest impad av att jag hade klänning och strumpbyxor hahhaha. Surrade med e och höll han vaken så att jag skulle slippa känna efter och spy. Det funkade! Sen ringde jag karra och var personligt stöd. Vill bara säga åt dig älskade karamEllen. Håll ut det blir bättre på ett tag. Jag lovar dig det. Älskar dig och jag vill att du ska bo här så jag får krama på dig och torka dina tårar. Men gläd dig åt det som är lite ljus i ditt liv . du förtjänar all lycka även om du inte tror det just nu.  Men du kommer hem snart och då ska jag krama sönder dig!

Söndag. 2 dec Hannah 25år.

Väckarklockan ringde halv 8 sen låg jag bara och våndades över att stiga upp. Någon breve mig så ut att må omåttligt gott. Jag ville absolut INTE stiga upp därifrån! Mamma ringde och sa att ingen skulle komma på födelsedags fika heller . kändes inte alls som att det var min dag. Blev ruskigt besviken. Kändes ännu mindre som att jag ville stiga upp. Men kvart över nio blev den en skankwalk hem sminka av och sminka på och sen rusa ut genom dörren. Sen var det dags för uppträdande med pite gospel. Jag kanske inte behöver säga att jag var helt färdig efter en 2 dagars helg. Hjärnan stod på noll och jag försökte leta i huvudet efter låttexterna. Dom första 3 låtarna gick inte så bra. Hade även en gyllene plats där framme, jag umgicks med en julgranskvist i ryggen under uppträdandet. Väntade bara på att julgranen skulle falla omkull . men den höll sig tack och lov på plats. :P vi sjöng 3 låtar och sen fick vi sätta oss och så var det "predikan" och bön. Skönt att sluta ögonen och slappna av. Det resulterade i att jag somnade och satt och ryckte i bänken. Tur att det är gode frikyrkligt i den kyrkan så det såg nog mest ut som att jag var Otroligt inne i att be. ;)tror faktiskt inte att någon märkte att jag sov. När vi skulle upp igen och sjunga så hade självklart linserna klistrat ihop sig. Stod och blinkade som en idiot och försökte få dom att stanna kvar i ögonen. Det gjorde dom. Efter min sjukt "fina" insats som som körsångare var över så skyndade vi oss hem jag och mor. Ja ,mamma och sam fikade födelsedags fika sen for dom och åkte skidor och jag la mig i soffan och somnade bort från världen. Sov i flera sköna timmar! Sen hörde jag att det plingade på dörren och så kom världens bästa lumpa för att gratta mig! Fick ett presentkort 400kr på kicks av honom. Tokskallen! Sen åt jag hemmagjord pizza och sen festade vi loss på en massa olika glassorter och bär. Så lite uppvaktad blev jag ändå på min riktiga födelsedag också. :) många samtal och sms fick jag ju också . roligt att prata med mina älskade bröder.. gud vad jag längtar till jul! sen blev det film med grabbarna och sen fick jag det bästa födelsedags myset! Tack för det :)

Idag har jag varit så sliten som bara en riktigt gammal tant kan bli. Tur att det finns kaffe! Var obeskrivligt glad när klockan äntligen blev två och jag fick gå hem och kura ihop mig i min säng. Senare på kvällen blev det "bakismat" med min älskade syster. Oj så mätta vi blev! :) utan min underbara vackra syster så är jag halv. Är så glad för dom starka band som vi har! Det är guld att hon har fått jobb i Luleå! Tänk att då kommer hon att vara kvar i Piteå minst ett år till.. fast jag hoppas på att hon aldrig sticker någonstans ;)

nu ska jag skriva om mina hjärnspöken. Han som förstörde mitt liv dök upp på jobbet för 2 veckor sedan. Har inte sett honom på evigheter och nu gjorde slumpen så att vi var tvungna att möta varandras blickar. Jag såg inte att det var han först. Men när jag mötte hans blick så såg jag ju att det var han. Hjärtat stannade. Tack och lov så stod jag inte i kassan och tog betalt av honom .  jag koncentrerade mig på andas och få hjärtat att börja slå igen.  Tänkte att jag inte kunde bryta ihop på jobbet så jag höll ut tills jag kom hem. Tårarna bara rann och tankarna malde i huvudet om allt som han har gjort mot mig. Men senare på kvällen så hade jag samlat mig och drog till e. fick skratta istället och tårarna gav med sig. Fredag blev det spontanfest hos mig . vi hade svinroligt och världens finaste Joel kom också och var med! Underbart! Alla hittade fyllan rejält den kvällen. Vi var på samma nivå allihopa :) vi gick sen på toxic och dansade till gamla 80tals klassiker. Svinkul! Vi drog som vanligt max efteråt. När vi kommer in på max så stöter jag på herr idiot igen! Jag gick och beställde mat och kände mig mest arg över att han satt därinne och andas samma luft som mig. Tyvärr satt en vän till mig med honom och han ville att jag skulle stanna och prata med honom. Jag tänkte att jag kunde ju inte vara otrevlig bara för att idioten satt brevid honom. Tyvärr så blev det för mycket för mig att stå några millimeter från idioten. Gick sen och försökte få i mig maten som jag hade beställt. Fick kämpa för att den inte skulle komma upp igen. Älskade mary kaay kom sen och hämtade oss. I bilen hem så bröt jag ihop. Tänk att han kan påverka mig så mycket fortfarande! Mary fick följa med mig upp och sitta och trösta mig. Tack älskade vän för det! Sen ringde hon till e för att jag inte ville sova själv. Han var så söt och frågade om hon kunde skjutsa mig dit. Så det gjorde hon. Tårarna slutade rinna men jag hackade tänder och frös för att jag hade gråtit så mycket. Jag kunde tillslut somna när e höll om mig. Jag var mest arg på mig själv att jag blev så påverkade av att bara stå i närheten av a. e tröstade så gott det gick. Jag hatar verkligen den här människan! Jag hatar allt som har med han att göra. Jag hatar att jag inte lämnade honom utan att det var han som lämnade mig. Jag hatar tiden när jag var så naiv. Jag hatar att jag trodde att jag kunde ändra på honom. Jag hatar att han fortfarande förstör så mycket för mig! Jag hatar att han andas! Så är det bara.

Lördagen vaknade jag och var fortfarande ledsen. Mamma ringde och så berättade jag för henne om det som hade hänt. Kändes lite bättre när jag hade pratat med henne. Men mamma sa även att min "mormor" hedvig var dålig och låg inne på sjukhuset. Jag sa att jag trodde att ellen skulle ringa snart då. Efter vi hade haft tjejfika på stan och kollat in joffes och linas nya lägga och begett oss hem till sis , då kom samtalet. Ellen ringde och berättade att hedvig var riktigt dålig nu. Hon hade åkt hem för att hon var så orolig för sin mormor. Jag förstod genast hur allvarligt läget var speciellt när ellen hade åkt hem av oro. Så tårarna kom igen. Världens finaste mormor var döende. Jag har sen min mormor tog sitt liv fått dela Hedvig med ellen och hennes släkt. Jag har varit hennes extra barnbarn. Hon har gett mig så mycket denna fina dam!

På söndagen så följde jag med till Sunderbyn med Ellen och Rigmor. Så fort vi kom in i hedvigs rum så började mina tårar trilla. Jag ville inte gråta framför henne. Satte mig på en stol och såg hur ellen stod brevid sin älskade mormor och höll henne i handen. Det var så fint och det är en minnesbild jag alltid kommer att spara i huvudet. Samma var det när Rigmor stod brevid sin mamma. Hedvig var så vacker där hon låg. Men hon hade så ont och var helt uttorkad så vi fick ge henne vatten med en bomullstuss. Fukta hennes läppar så att hon fick i sig lite i alla fall. Jag ville bara att hon skulle få sluta lida. Så hemskt att se henne ligga där och lida. Samtidigt som det var så vackert och fint. Inte att se henne lida såklart men att få vara med och ta avsked av henne. Jag och ellen gick och fikade en sväng. Blev nog för mycket för oss båda. Sen när vi kom upp igen så var vi bara kvar där en stund . vi kramade om henne och tackade för att hon hade funnits i våra liv.  Och hon tackade oss. Det kändes så overkligt att ta avsked av henne. Ja och e slutade att hålla tillbaka tårarna när vi stod där och sa hejdå. Vi visste alla 3 att det var sista gången vi såg varandra. Man ville säga så mycket om allt fint hon har gjort i ens liv. Men det gick inte att få fram så många ord. Men jag tror att hon förstod ändå. Vi skulle aldrig mer få höra hennes härliga uggleskratt. Aldrig mer bli kallad för gullkalven eller hamiga. Jag hoppas att när ja dör så kommer jag få träffa henne igen. Ja hoppas att hon kramar om pappa från mig också där hon är. Det blev en fin och sorlig dag. Aldrig förr har jag hunnit säga hejdå till någon innan det är försent. Har bara sett när döden har kommit. jag kan inte med ord beskriva hur mycket det har betytt för mig att få vara del av den här släkten. När jag har känt mig utanför i min familj och släkt så har jag fått känna mig delaktig i ellens familj. Jag kommer fortfarande att vara delaktig av ellens släkt och familj det kan ingen ändra på. Hedvig hade sagt till Rigmor när ja och e gick och fikade. Säg till ellen och hannah att dom alltid måste hålla ihop. Och att hon var så glad för att jag också hade följt med. Jag och ellen kommer alltid ha varandra , ALLTID så det behöver hon inte vara orolig för.

Hedvig höll ut till tisdagkväll sen fick hon somna in. Så vila i frid världens finaste hedvig! Älskad och saknad kommer du att vara så länge vi lever. Tack för din kärlek och enorma omtanke. Det kommer att bli mycket tårar på din begravning.

Nu ska jag strax hoppa i säng. Förhoppningsvis är jag mycket piggare imorrn. Men jag vill bara avsluta med att skriva lite om kärlek. Det har varit många il hit och dit vad det gäller kärlek. Ialla fall enligt mamma. Jag bestämde mig för att inte ta tag i något i den världen fram till nästa år. Kände mig mycket nöjd med det beslutet. Men nu har vänskap ändrats och förvandlats till en djupare kärlek. Jag har blivit beroende av att sova med honom vid min sida. Vill bara krama och pussa på honom så fort jag kommer åt. Jag tänker inte säga att jag är kär. Men jag antar att jag är det när det pirrar och värmer så mycket i kroppen på mig när jag ser honom ,hör honom skratta eller när han lägger armarna om mig.  Men jag tänker inte säga att jag är kär än. Jag vet att han tycker om mig med. Att han skulle bli svartsjuk om jag var med någon annan. Att han också är lite beroende av mig. Om det blir vi så kommer det inte att gå fort. Och det är bra. Vill inte förstöra vänskapen. Fast jag tror inte att det går heller. Jag har önskat att jag skulle bli kär i honom och nu när jag är på väg dit så tycker jag inte om att vara den som visar känslorna mest. Han vet vad jag känner även om jag håller inne med hur mycket jag tycker om honom och vill vara med honom. Hur han gör mig lycklig i hans närhet.  Jag håller inne med det för att han har sina demoner som han kallar det för. Jag håller inne med det för att jag är så rädd som vanligt för att det ska komma någon och ta honom med storm och sen glöms jag bort. Jag är så otroligt rädd för det. Därför blir jag svartsjuk på olika sätt varje gång någon är i närheten av honom. Jag är inte svartsjuk när jag har honom. Jag säger att jag har honom på g. vet dock inte om jag vågar tro på det än. Men jag vill tro att det är så. Tycker om honom så otroligt mycket. Det känns så rätt. Skrämmande på alla sätt och vis. Beroende av att sova med någon är INTE bra i min värld. Men i alla fall som det är nu mellan oss så tackar jag för att jag har en otroligt fin och underbar vän och mer därtill. Tack för att du finns i mitt liv.

Så..that´s it

Så..adjö!

jag gör ett försök att skriva av mig igen . jag går som mest och samlar på mig grejjer i huvudet och snart så kommer huvudet att sprängas. Det har varit en mörk tid ett tag. Varit rädd att jag inte skulle palla med vardagen utan medecinen. Var verkligen påväg att ge upp. Det gör så ont att hoppa tillbaka till dom gamla tankarna när jag har fått vara utan dom så länge. Har hunnit bryta ihop ett antal gånger på den senaste tiden. Det är inte alla som gråter på möte med arbetsförmedlingen. Kändes grymt jobbigt att bryta ihop där av alla ställen. Men vill tårarna fram så kan jag inget göra än att låta dom komma. Det var meningen att vi skulle prata om min framtid jag och af tanten. Det gick inte så bra. Så vi har bokat ett nytt möte inom kort för att se hur dom närmsta veckorna har gått. Jag kände mig alldeles svart inuti när jag gick från det där mötet. men på någotvis så var det där mötet bra ändå . efter den dagen så kändes hjärtat lite lättare. Det var lite lättare att andas. Jag har ingen aning om hur min framtid kommer att se ut. Det kan väl ingen veta antar jag. Det skulle vara så grymt skönt och befriande att veta vad som kommer att hända efter sista januari. Jag gjorde ett test på afs hemsida om vilket typ av jobb som skulle passa mig. Af tanten trodde att det skulle vara en bra hjälp om jag ville få ideer. Hon blev inte särskilt förvånad när jobb som hade med musik att göra hamnade på första plats. Andra plats kom jobb som hade med skrivande att göra. Tredje var jobb i affärer. Testet gick ut på att man skulle svara på frågor om hur man ställde sig till olika jobb. Man skulle kryssa i om man var allt från mycket intresserad - inte alls intresserad. Jag satt och kryssade i rutan inte alls intresserad hur många gånger som helst! Blev nästan orolig att jag var totalt nollställd till alla jobb. Men riktigt så var det inte tack och lov. Jag älskar ju att jobba. Dock kändes det ironiskt att kryssa i saker som hade med musik att göra. Det är ju bara en dröm. Drömmar går inte i uppfyllelse. Men det skulle vara underbart om drömmen blev sann. Jag vet att det kommer att ordna sig med jobb och sånt eller sysselsättning. Det gör det alltid. Men även fast jag vet det så är jag orolig som tusan och har sjukt mycket panik över det ändå.

Nu till något helt annat nämligen relationer.

Alla som har betett sig som ett svin räcker upp en hand .. jag räcker upp båda mina! Jag vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Jag förstår inte hur det här kunde hända igen. Eller tydligen så förstår jag det. Jag har ju fått förklarat för mig hur jag funkar. Ändå trodde jag att det aldrig skulle hända igen. Jag trodde defenetivt inte att det skulle bli min mor som blev drabbad av det. Så många elaka saker som jag har sagt till min mor dom senaste månaderna. Jag borde hugga av mig min tunga direkt. Jag har fått förklarat för mig att människor  speciellt pojkvänner som jag har haft har jag stött bort på alla möjliga sätt och vis.Jag har betett mig som ett svin för att skjuta dom så långt ifrån mig som möjligt. Allt för att bevisa för dom att dom kommer att försvinna.

Det är allt för många människor som har försvunnit tidigare i mitt liv. Det har gjort ont och gör fortfarande det. Dom människorna har jag inte gjort så att dom har försvunnit , dom togs ifrån mig ändå. För att tydligen så hade dom levt klart sina liv. Den där psykologen som berättade om mitt liv hade rätt igen. Alla mina relationer har gått åt skogen för att jag har varit så rädd för att bli lämnad. Det har jag med mig sen jag blev adopterad. En baby som är 9månader gammal kan inte hantera att bli lämnad. Därför försöker jag skumt nog på alla sätt och vis att bli lämnad i vuxen ålder så att jag kan lära mig att hantera det då. Jag trodde att nu då jag visste om hur jag fungerade så skulle det inte hända igen. Det är ju därför som jag har valt att vara singel så länge.  Trodde aldrig att min relation till min mor skulle ha något med det att göra. På något vis så hade jag räknat bort min mamma. Min mamma som är mitt allt! Jag har mått otroligt dåligt över det här. Det är mycket därför som jag har haft en rejäl svacka. Men eftersom att min mamma är guld så har vi kunnat prata om det här och nu så förstår vi varandra igen. Mamma sa att det var bra att jag testade henne. Det tyckte hon betydde att jag hade kommit långt. Hon sa att hon tålde det och att hon aldrig kommer att lämna mig. Men hon höll med om att jag hade betett mig orättvist och elakt. Det har nu gått nån vecka sen jag kom på allt det här. Har sett mig själv som världens största svin. Nu med mammas ögon så kan jag se det på ett annat sätt. Jag får helt enkelt se det som läxa och lära mig utav den och aldrig göra om det igen. Jag vill ju kunna fungera i ett normalt förhållande. Vill inte behöva kämpa med min rädsla. Det kommer jag inte stå ut med och ingen annan heller.

En annan relation som oväntat har tagit form det är min vänskap med min farmor. Farmor och farfar har alltid varit noga med att inte favorisera något barnbarn. 15 st barnbarn har dom. Innan pappa dog så hade vi inte alls så mycket med dom att göra. Eller dom har ju alltid funnits där och så men inte kanske på samma sätt som andra farföräldrar har gjort. När pappa dog så blev kontakten bättre. Förra sommaren så blev farmor änka. Hon hade tagit hand om farfar i många år innan han dog. Nu när hon är själv så har hon börjat att leva igen. Hon är som en ny människa. Alla principer som man trodde att hon hade , det var bara farfar som hade dom. Jag är hos farmor minst en gång i veckan. Hon ringer och bjuder på mat och så sitter vi och surrar om allt möjligt. Hon har blivit mer som min "mormor" hedvig. Det är helt otroligt underbart att få vara med om det. Jag har saknat en sån kontakt i många år. Vi pratar om allt möjligt. Kärlek och gamla tider och vardagen i allmänhet. Sen om jag har tur så brukar hon sjunga lite för mig också. Hon har en väldigt vacker röst! Hon är sopran som mig. Farmor kom in på jobbet i fredags och hade en lapp med sig åt mig. Hon skulle resa till sin syster och hon ville lämna den här lappen till mig innan hon åkte. Det var en dikt/psalm som handlade om att om än det är mörkt så ljusnar det. Jag blev mycket rörd. Den var så fin och tanken som låg bakom ..ja det går inte med ord att beskriva hur mycket det betydde för mig. Jag kände verkligen att hon har omsorg om mig. Världens finaste farmor ingrid! Vill även tillägga att jag hade världens finaste farfar också trots hans principer.

Förvirring.

Det har varit totalt dött på kärleksfronten. Det har varit ganska skönt och lite tomt också. Men från totalt dött till total förvirring på kort tid. Han som försvann sist i mitt liv dök helt plötsligt upp i helgen. Vi pratade flera timmar och jag blev inte så mycket klokare av det. För honom kanske det gick upp ett ljus. Kortfattat så sa han att han hade saknat mig, att han fortfarande älskar mig och att om han hade velat ha flickvän så skulle han vilja ha mig och att han kände sig lycklig när han var med mig. Det borde räcka för mig för att ta upp honom igen. Jag testade att slå på känslorna och vips så pirrade i magen och dom sköna rysningarna var tillbaka. Men jag slog av dom igen. Jag sårade honom när jag berättade om hans vän som jag är intresserad av. Det gjorde honom svartsjuk. Jag ville inte såra honom. Det gjorde ont. Men jag hade inte hört ett ljud från honom sen ja lämande ut mitt hjärta till honom. När jag inte hörde något från honom så la jag ner det och tog tillbaka mitt hjärta. Jag vet att han aldrig har velat såra mig med flit. Det kändes skönt att få prata med honom även om vi inte kom fram till något. Om han nu mot allförmodan skulle våga ta upp det vi hade igen så vet jag inte vad som skulle hända. Men han är ju ändå mr ööh som är så sjukligt blyg och otroligt disträ så det kommer nog inte att hända. Men att han sa alla dom ord som jag hade drömt om att han skulle säga det kändes otroligt skönt. Fast fruktansvärt förvirrande. Innan helgen så var jag redan förvirrad och det hade inte något med honom att göra. När någon försvinner så lägger jag ner och börjar om. Och det hade jag gjort. Så intresset för 2 andra gjorde mig förvirrad istället. Nu har jag ingen aning om vad jag känner. Trots att jag höll på att försäga mig tusen gånger i helgen om alla känslostormar som jag har. Jag vet att jag tycker om dom här båda på helt olika sätt och dom får mig att må bra på helt olika sätt. Jag antar att tiden får utvisa vad som är meningen ska hända. Men jag är ju en sån som vill skynda på tiden så att jag med en gång får veta vad som är meningen. Jag vill precis som alla andra ha kärlek. Jag är intresserad av att tycka att kärlek är något underbart igen. Inte ett jävla gissel. Jag berättade för mamma om min situation idag hon sa.. du har verkligen allt och inget. Så sant så!

En annan sak som gör det hela mer komplicerat är att personerna vet om varandra. Och att dom pratar nästan dagligen. Den dagen jag kommer att kunna hålla mina känslor för mig själv så ska jag ge mig själv en high five!

Jag vill bara säga tack till alla er som gör mina dagar mindre mörka. Till er som får mig att tro att livet är värt att leva. Till er som helt enkelt lyser upp min dag genom att bara finnas. Tack!

Förövrigt så har jag haft en mycket mysig kväll med min mor. Jag är två påslakan rikare och har sett ett öga rött på bio. Roligaste var när min mor idag kallade mig för en riktig tant. Hahha jag säger ju att jag är en tant!

Så..that´s it
Så..adjö!