mizztina

Att vara övertrött men hjärnan håller en vaken.
Grubblande, konfunderad,irriterad,less, logistik tänkande, undvika katastrof tänk, lyssna på lugnet.
Hjärtat viskar med tyst röst. Lugn.
Hjärnan håller för munnen för att inte skrika.
Kramper och rädsla har inte hittat hit än. Inte tagit plats än.
Tårarna är för trötta. Orkar inte ta in, vill inte gå igenom som alltid. Fast nu värre.
Vågar inte stå upp.
Just i detta nu vill jag att du ska ge dig till känna Aaliyah! Sparka mig hårt inifrån visa att du inte är påväg bort från mig. Bara du kan ge mig det fullkomliga lugnet. Bara du kan hålla rädslan borta. Bara du kan sudda ur min ängslan. Bara du kan ge dig till känna. Bara till dig viskar jag på gränsen mellan att vara lugn och desperat. Sparka mig.
Blodet det där hemska blodet. Vad vill det säga? Varför händer det nu? Varför kan det inte bara få vara?
Varför var det för första gången just ikväll som jag började känna. Ja. Vi kommer få träffa dig?
Varför kommer blodet?
Symtom på sjukdomen eller missfall på gång? Fullt normalt eller fullt onormalt?
Vad betyder färskt. Bra? Dåligt? Än en gång normalt eller onormalt?
Vad betyder det?
Snälla Aaliyah sparka mig! Jag behöver få känna dig nu.
I ett hotellrum mitt i natten. Jag behöver från dig den vackraste skatten.
Ge mig ro från nattens frågor.
Hjärnan behöver få vila och samla in all positiv styrka. Med sina bläckfisk liknande tentakler.
Forma mina drömmar till att tro även om det är mörkt nu. Så är jag kär i ljuset. Låt mig tro att det just är meningen att ljuset ger mig kärlek tillbaka tillslut.
Grubblande i en övertrött hjärnan.
Som sagt. Jag behöver dina sparkar i detta nu!

På torsdag är det rutinultraljudet som gäller. Vi får äntligen göra något som vanliga par får under en graviditet. Kanske om allt ser bra ut då att polletten trillar ner. Jag är less att vara rädd. Less att vi är rädda. Min smärta den blir bara värre. Men nu är vi snart halvägs och all smärta kommer vara värt det. Den här smärtan måste leda nån vart.
Annars är hösten här och det känns så skönt! Sommaren har varit fin,vänner och familjefylld. Hösten är bästa årstiden tycker jag. Helt okej att sommaren är över nu. Men nu känns det konstigt att inte ha något jobb att gå tillbaka till. Packa upp fina höstkläder,hjälpa glada kunder och fylla på garderoben hemma. Enda tillskottet i min garderob är Mamma jeans. Tydligen är man väldigt söt i dom 😛 Vi är inte riktigt överens byxorna och jag. Men dagen kom otroligt nog när dom behöves. Vilket iofs känns rätt mäktigt!
Ja. Hösten är här och min sjukskrivning lär fortsätta och smärtan. Men kämpa och härda ska jag göra. Vänta på den där polletten, fortsätta med min hjärntvätt, förbereda och göra roliga saker när kroppen tillåter. Omringa mig med alla fina människor som alltid stödjer och finns där. Det får bli mitt jobb till stjärnan anländer. På torsdag gör vi ett försök att få veta om det är E eller A som anländer. Går det inte att se. Då är det inte meningen att vi ska få veta innan dagen är här.
Älskade stjärnan oavsett om du kommer ut med trosor eller kalsonger så blir vi fantastiskt lyckliga. Men bara om du kommer. Och du måste det! Än så länge så kan jag fysiskt inte känna dig. Längtar tills den dagen när du känns när dina sparkar och rörelser blir ett med mig. När inte bara en mage växer och hjärtat inte fattat något. Åh vad jag längtar tills den dagen.

Att bara gå rätt på och skriva om dom innersta tankarna. Hur gör man det? Borde kanske inte vara något bekymmer för hon som lämnar ut sitt liv på sociala medier utan att blinka. Hon som uppdaterar allt om sjukdom och graviditet. Den stora önskan om ett barn. Men framförallt den stora önskan om att få sin sjukdom under kontroll. När jag skriver öppet om allt som händer mig/oss är det främst för att kanske hjälpa och ge hopp till dom som går igenom samma saker här i livet. Eller ge folk kunskap om att livet kan vara såhär. Det är även ett enkelt sätt för familjen,vännerna och släkten att få uppdatering. Finns några få hjältar som orkar fråga varje dag hur det går. Orkar fråga hur jag mår. En del hjältar frågar regelbundet. En del frågar sällan. Men jag vet att dom inte bryr sig mindre för det. Då blir det så enkelt när jag uppdaterar för då vet man utan att fråga. Naturligtvis ger hjärtat extra stjärnor och tacksamhet till er som orkar varje dag ge stöd och hopp! Jag har alltid levt livet öppet. Mitt hjärta hade annars sprängts. Självklart har jag också mina hemligheter. Vore väl inte mänsklig annars.

 Så nu kommer vi till den där utlämnande delen. Delen som handlar om blod. Blod som har förföljt mig under alla dessa år. Om man ska ta det riktigt från början. När jag gick i 3an så fick jag börja med tillväxthormoner. Detta för att växa lite mer och slippa bli kvinna tidigt. Alltså slippa få mens och utvecklas i lagom takt. Hade börjat få bröst men dom krympte. Vilket började kännas ganska jobbigt och pinsamt något år efter det. Fick iaf ta dom här sprutorna en gång i månaden fram till det jag gick ut 6an. Den här tiden kommer jag ihåg som fruktansvärd. Dels gjorde sprutorna svinont att ta. Fick dock välja mycket godis i sjukhuskiosken efter varje gång. Något som har sprungit omkring i tankarna på sistone är. vad tusan innehöll egentligen dom där sprutorna? och vilka biverkningar orsakade dom? Har alltid kopplat skoltiden med fruktansvärd ångest och svarta tankar. kopplade ihop allt med mormors självmord. När man nu börjar tänka tillbaka så inser jag att dom svarta tankarna kom i och med sprutorna. Naturligtvis var allt kring mormors död hemskt och stort för ett barn att ta in. När det kom ut i klassen så blev det inte bättre. Sen alla tankar om att vara annorlunda för att man är adopterad. Gjorde ju inte heller saken bättre. Brukar säga att jag har varit deprimerad sen jag var liten. Men kanske är det så att mycket var biverkningar från sprutan. För det är nämligen så att den innehåller samma ingredienser som behandlingar som man fått för både Endometriosen och inför IVF. När man sätts i klimakteriet och alla hormoner skall vara på noll. Säkert får man inte lika hög dos som barn. Men ändå läskigt att man inte fick någon info om biverkningar. Fascinerande att man redan fått sån här medicin tidigare i livet. Måste ju ha blivit en rejäl krock inuti mig redan som barn. Kan inte låta bli att undra vad som hände med sjukdomen då.Eller om den hade uppkommit då. Det kan man aldrig veta. Men en sak som är säkert är att jag får alla biverkningar som går att få. All sådan medicin gör mig ledsen, galen och deprimerad. Så säkert har medicin alltid påverkat mig så.

 Mensen sköts upp till 7an. När den kom ville den aldrig sluta. I samma veva dog pappa. Vi trodde att det var därför som kroppen reagerade så. Jag var ju helt utmattad både av den djupa sorgen men även av allt blod som jag tappade. Förmodligen var det då som sjukdomen visade sitt fula ansikte första gången. Högstadiet var också fyllt med ångest och svarta tankar. Saknade pappa så oerhört mycket. Lektionerna kvävde mig och jag fick springa ut från klassrummet gå varv på varv runt skolan för att kunna andas.

 Sen sommaren till första på gymnasiet så träffade jag min första kärlek. Började med p piller. Blev tvingad till det. Inledde ett liv som inte var bra nånstans. Det har jag redan skrivit om förr. Då jag förstod att ett nej spelar ingen roll. För personen gör som den vill ändå. Med eller utan tvång. Men alltid med ett nej före. Personen tyckte att mensblod och ordet mens var det äckligaste ordet man kunde säga. Hade man mens var man det äckligaste som gick på denna jord. Han fick mig att tycka att jag var äcklig. Trodde på det fullt ut i många år. Än i dag har jag svårt att säga ordet. Så mycket som den personen har påverkat mig. Så fel,ful och äcklig jag har känt mig.

 Åren gick. Nu kommer vi till det som döljs inuti mig. Som kommer fram varje gång man läser om eller hör någon berätta om våldtäkt. Vi hade lyckats ta oss in på Statt för efterfest när det var Facefront. Började diskutera med en invandrarkille om mitt ursprung. Det var den dagen jag lärde mig att rasism går åt bägge hållen. Den här killen hatade ljusa och tyckte att jag mǻste söka upp min riktiga familj. Blev fruktansvärt arg på killen som hade mage att förolämpa min älskade familj. Vakterna kom och vi gömde oss inne på toan. Fortsatte att diskutera efter dom hade gått. Han skickade ut alla från toan för att vi skulle bli ensamma. Började göra närmanden och satte igång kranen för att ingen skulle höra. Jag hade mens då och kände mig fredad. Han kommer inte att kunna göra något för jag är äcklig och blöder. Men han kunde det. Jag sa ett lönlöst nej och han gjorde som han ville. Jag blödde och var äcklig men han kunde ändå våldta mig.

 Senaste tidens skriverier om vad unga människor måste vara med om på festivaler och andra ställen. Det gör mig så arg för jag vet hur det känns. Jag vet vad dom här tjejerna får leva med resten av sina liv. Vad dom bara ska glömma och gå vidare ifrån. För att det är enklast så. En gång var jag med om att man inte ens är säker i sitt eget hem. Min vän frågar om hon och två killar får sova i min lägga. Ja säger ok. Vännen och den ena killen sover i min soffa. Den andra får en del av min säng. Tar min sömnmedicin och slocknar. På morgonen vaknar jag naken utan täcke och förstår att det där aset har varit med mig när jag sov. Hur vidrigt som helst! Min vän tror att jag har velat ha sex. och är arg för att jag var så respektlös och gjorde det i samma rum som henne. Försöker förklara att han gjorde det mot min vilja. Känner än en gång mig äcklig och hemsk. det här aset vill jag inte träffa. Ändå har en annan vän vägrat att tro på historien och tagit med honom hem till e. Hur respektlöst som helst! Och killen säger naturligtvis att jag ville det. Som tjej ska man bara glömma och gå vidare. Inte vara säker nånstans. För as behöver inte lyssna på ett nej. Tjejer ska leva med det där illamåendet som uppstår när dom blir påminda om hur äckliga dom där asen var.Vidrigt!Nu kom jag ifrån ämnet blod men det där om alla övergrepp jag har varit med om. Det var tid att få det nedskrivet. Det gäller att förstå att dom är as och det är inte ditt fel och det är inte du som är äcklig.

 Tillbaka till blodet. Innan jag blev gravid så innebar blod nya cystor. Så fort inte behandingen funkade så blödde jag. Varje gång uppkom det nya cystor som förstörde. Jag är livrädd för blod. För det innebär bara fara i min värld. Nu när jag blöder så är jag livrädd att det ska bli missfall. Känns som att blodet förföljer mina värsta tankar under hela livet. Nu lever jag i en rädsla och oro som är för stor att ta på . Är obeskrivligt rädd att sjukdomen ska ta över som den alltid har gjort. 9onde IVF försöket och 13 försök /behandlingar som min kropp har fått. Alla gånger har det gått åt skogen för att jag har svår endometrios. Litar inte för en sekund på min kropp. Endometriosen och sammanväxningarna som har tagit över större delen av mitt inre. Det är så hemskt att leva i denna rädsla. Jag vet att förmodligen alla blivande föräldrar speciellt blivande mödrar lever i samma rädsla. Men för oss så är det inte bara missfall som kan förstöra. Utan minst 5 andra saker. Vi har länge varit rädda för utomkvedshavandeskap. När man en gång har varit med om det och utgången var nära livshotande för att läkarna inte trodde på mig. Då är man jäkligt rädd att det ska hända igen. Läkaren såg något nu som hon inte visste hur hon skulle tolka. Hon och vi blev oroliga att det skulle vara ett x igen. Därför har vi fått extra UL för vara på den säkra sidan. Nu har vi kommit så långt i graviditeten att hade det varit utomkvedes så hade det märkts nu. Så det andra embryot eller blastocystan. Den har nog tack och lov bara gått upp i rök. Men det där oroväckande som hon såg det var en cysta. En cysta som uppkommit under senaste Ivf försöket. När hon såg den så var den större än fostret. Det är även denna cysta som blöder nu och har gjort det till och från i mer än 14dagar. Jag kan inte beskriva hur smärtan är när det blöder. Varken den fysiska eller psykiska. När man inte kan urskilja om det är nytt eller gammalt blod. För så länge det inte är nytt blod så är det ingen fara. Men så länge cystan blöder så är smärtan fruktansvärd. När det krampar och jag inte tar mig från toan på flera timmar. Det är då man undrar om det är värt det. Vi längtar efter vårat barn. Fast alldeles för ofta just nu så undrar man till vilket pris. Nu är jag ju sjukskriven och har varit det sen dom förde tillbaka dom. Dvs 2maj. Så det går att vara sängliggandes utan dåligt samvete för jobb och så. Det är skönt. Dock är det inge kul och känns inge bra när man jämt ligger i soffan när någon kommer. Man ligger där och ser för taskig ut. Men jag står på benen när det går pytte lite bättre. Måste få komma ut bland folk när det går. All den här rädslan har gjort mig till en negativmänniska. Vilket är galet för om det är något jag alltid har kunnat, då är det att tänka positivt. Jag vill kunna svara att allt är bra när folk frågar hur jag mår. Vill att min man ska kunna andas ut. Att vi bara kan leva i lyckobubblan av att vänta barn. Dock är jag säker på om det här får fortgå att vi kommer oss dit. Dit där glädjen tillslut tar över rädslan. Men det är långt kvar än. Jag gissar på kanske mitten av graviditeten. Läkaren säger ju att det bara ska bli bättre och bättre. Att sammanväxningarna kan luckras upp. Men innan dom gör det och om dom gör det så kommer det göra fruktansvärt ont. Så det är ju de som vi vet också är priset. Inte bara att äntligen få barn utan även få chans till ett drägligare liv. Mycket som står på spel. Så det är väl inte konstigt att jag lever i denna rädsla för blod.

Vi har fått magisk hjälp av  barnmorskan på Cederkliniken men även på specialistmödravården. Dom ska hjälpa och vill hjälpa oss att stilla våran oro. Så vi är i goda händer. När vi var hos barnmorskan för inskrivning förra veckan. Då blev allt så jobbigt för mig. Nu var det ju en ny omgång att gå igenom mitt liv och min sjukdomshistoria.Det gjorde mig jätte ledsen. Det är tufft att gå igenom allt som varit. Allt från alkoholvanor till alla utredningar kring magen. Även att jag har mått dåligt psykiskt större delen av mitt liv. Fram till 25års åldern. Allt. Som sagt det var tufft. När vi var där så hade jag ont och blödde. Hade även kräkts i flera dagar. Midsommarhelgen var en mardröm i kräk väg. Hon skickade på en gång en remiss till specialisten. Vilket kändes skönt att vi inte behövde kriga för. Innan vi gick fick jag göra ett urinprov. Som naturligtvis visade på nära näringsbrist om igen. Vilket oroade oss båda. Hon frågade mig hur jag förhöll mig till att kräkas så mycket. Eftersom att jag är van vid sånna perioder så tyckte hon att jag klarade mig ganska bra. om jag inte får behålla något på 2dagar men tredje dagen går det lite bättre. Då får jag se till att ha en ätardag då. Men hon ville att E skulle hålla koll på mig så jag inte blir alldeles lealös. Blir jag det så är det drop som gäller. Nu har vi gjort upp ett matschema. Känns som att jag inte gör något annat än att trycka i mig mat. Jag tycker om mat. Äter dock helst om jag är hungrig. Dock är det inget alternativ att vänta på nu. För nu är det stenkoll på mig vilket är fint men jobbigt. Något som jag vill be allmänheten om. Snälla kommentera inte min vikt! Jag fullkomligt hatar viktsnack. Och om folk tjatar och påpekar att jag har gått upp vikt. Även om ni säger så för att vara snälla. Så ber jag er att endast kommentera gravidmagen.Som inte syns än. Innan behandlingen startade så vägde jag 44kg. Nu 47kg. och minst 1kg är enbart bröst. Så nån tjockis har jag inte blivit ännu. Självklart är jag mycket större än när vi gifte oss för 4år sedan då vägde jag 35kg. Inte hälsosamt nånstans. men det var ju sjukdomens fel. Jag vill inte få några idiotiska tankar om att jag är tjock för att jag äntligen kan gå upp i vikt tack vare graviditeten. Har aldrig tänkt mig själv som tjock. Och vägrar fastna i sånna tankar nu om kläderna blir för små. Mina kläder är typ barnstorlekar. Så om jag växer ur dom så är det ju bara bra. Kan bli galen när folk hela tiden tänker vikt. Jag tänker vikt för att jag inte vill vara orkeslös och helt tom i huvudet. Vill framförallt kunna behålla mat. Folk i din omgivning kan verkligen sätta jobbiga tankar i ditt huvud.Under hela min uppväxt har jag alltid fått höra att jag har liten eller ingen byst. Det blev mitt största komplex. Gjorde senare en tatuering för att trivas med mina bröst. Det hjälpte. Brukar säga att jag blev nöjd för endast 300kr. Nu har dom växt nå enormt! G kupa nu. Det skulle jag vilja säga till alla mina bh kunder som har synat mig upp och ner och sagt att jag ingen byst har. då hade jag ändå DD. Inte för att det spelar någon roll.

Nu kom jag ifrån ämnet. Vi fick iaf träffa specialisten dagen därpå. Där konstaterades att man ser inget oroande just nu och cystan har krympt. men hon var noga med att påpeka att det är ju endast vad man ser nu.

Annars då ? Hur är det med den där bäbisen?

Jodå bäbisen växer och mår fantastiskt 39mm var den i torsdags. Det är en livlig krabat. Låg inte still för en sekund. Först låg den med ryggen mot oss och sen vände den sig på rygg. Då såg man öronen,händerna och fötterna som hade utvecklats sen sist vi såg den. Först låg den med benen uppe . Sen skräddarställning. Å tillslut låg den med handen i munnen. Så som läkaren säger bäbis lever och mår fantastiskt mycket bättre än vad mamman gör just nu. Jag längtar tills rädslan ger sig och glädjen kan infinna sig. Som det känns nu så är det långt borta. Men vårat mirakel vår lilla stjärna lever!Vi är så glada att andra runt omkring oss tror på det här och kan glädjas för vår skull. Mormor har ju tom börjat sticka nu. Då är det väl på riktigt. Det jag däremot kan glädjas över är att några som står oss nära har fått beräknat datum dagen efter oss. Vi den 18 Januari och dom den 19 Januari. Det är häftigt och fint. Hoppas så innerligt att det går vägen för dom och oss. Vi är nu i v 11+5.

Så...thatś it

Så..adjö!

 

 

 

När man får nog. Ibland får man nog av allt. Av att hela tiden kämpa för att hålla sig vettig. Tänka vettigt och sunt inte snurra in sig i svarta tankar. Dom svarta tankarna är många nu. Ser ner på mig själv. Min situation är så otroligt långt ifrån där jag skulle vara/där jag ville vara nu. Insåg att nästa år fyller jag 35år. Då är den där magiska åldern nådd. Den där åldern när mycket är försent. Försent för den framtid jag drömmer om. Pratade med en läkare idag. Hon som vill och kanske kan hjälpa. Hon sa att det var längesen. Och hon säger ...hur har du det nu? Visst har ni ett barn nu? En självklar fråga som gjorde så jäkla ont. Det borde ju vara så med tanke på att jag inte hört av mig nå mer. Fast det egentligen var så att det handlade om att gå privat. Nu har jag efter många bakslag och läkarutlåtanden återgått till henne. Jag ska ta hjälp och ringa sjukgymnast och kurator i bojn. Väntar fortfarande på att läkaren där ska ringa upp. Men det lär jag väl få fortsätta med. Får helt enkelt sluta förvänta mig att få hjälp från det hållet. Sjukgymnast förstår jag att det kan vara riktigt bra att vara i kontakt med. Röra på mig det måste jag. Humöret blir bättre av det. Kuratorn då? Jo. Jag behöver verkligen gå och prata med någon om det som tynger. Men jag har förut gått hos en  KBT inriktad kurator. Det var absolut inget för mig. Behöver få prata om saker jag varit med om. Tankar som kommer upp och som alltid har funnits. Inte (som jag upplevde det)  vi tar det där sen om vi får tid. Vi fick aldrig den tiden. Så jag slutade gå dit. Känner mer och mer ilska inför en massa grejer. Det skrämmer mig. Säkert spelar behandlingen in också. Mest troligt förvärrar den ju allt. Men inombords bor det en stor fustration och ilska. Den dyker upp när jag fått nog. Det är bisarrt och skrämmande hur folk/läkare kan behandla en. Nu sist. Den tredje läkaren går med på att göra en ny undersökning. För att egentligen leta efter en annan sak. Hon har innan frågat mig vad jag tror är fel. Jag säger mina misstankar om att behandlingen inte funkar fullt ut. Hon tycker det låter otroligt och fortsätter istället på samma linje. Den linjen om kronisk smärta. Att det kan bli en sjukdom i sig. Ungefär som fantomsmärtor. Nerver osv. Jag har redan hört detta från två andra läkare under veckan. Låtsades hålla med för att inte vara besvärlig. Men höll ändå fast vid min misstanke om att behandlingen inte funkat fullt ut. Läkaren gör undersökningen och visar hur det ser ut. Då ser jag på en gång att jag hade rätt. Jag är inte helt nedreglerad. Har inte varit det under dom här 10 månaderna som jag tagit sprutorna. Trodde att det hade funkat att ta dom mer regelbundet. Men icket! Så allt som allt så har jag fått behandling i 10mån. Fått alla biverkningar. Stått ut för att kroppen skulle få vila och vara i så bra skick som möjligt inför det sista IVF försöket. Och så är det egentligen så att kroppen inte har vilat ett enda dugg. Och kroppen är i gode värdelöst skick. För det har skett ett krig hela tiden och ett enormt kämpande för kroppen att hålla nere endometriosen. När den inte har haft nog med hjälp för att göra det. Inte konstigt att jag mått så dåligt trots behandling. Och det är faktiskt jäkligt bittert att det är så lätt att ta reda på om behandlingen funkat eller ej. Så enkelt att alla som vet hur man tolkar ett ultraljud kan se det. Så jag hade rätt och jag fick läkaren att hålla med om det. Hon sa.. ja. Du hade rätt. Det skulle jag ha spelat in. Sen skulle jag spela upp det för den där idioten som inte vet hur man behandlar folk. Som tror att han vet bäst och är duktigast. Men tro inte att han har tid att hjälpa för det. Ibland tänker jag att man skulle ha skrivit ner alla idiotiska saker läkare har sagt under mina år. Ibland när man tänker på det tror man att man hittat på allt. För många idiotiska saker blir det. Ibland tror jag att det är mitt fel. Att jag är värdelös att ha och göra med. Att det är därför jag behandlas idiotiskt. Nu på senaste är det ett jäkla koncentrerade på hur jag hanterar min smärta. Men det är inte det jag behöver Hjälp med. Tycker att jag är tydlig om det som jag verkligen behöver hjälp med. Men kanske är det inte så. Det som jag skriker efter hjälp med. Det som är fruktansvärt jobbigt för mig. Det som man vill kunna begära. Det är hitta en behandling som kan trycka ner endometriosen helt och hållet. En behandling som funkar. Som gör biverkningarna värt det. Förut har ju behandlingen funkat. Något måste finnas. Den smärta som ej är hanterbar det är när det gör så ont att det inte är hållbart. Men den smärtan ska ingen behöva leva med. För den smärtan betyder att något är fel. Och varje gång jag har åkt in så har det varit så ont. Och det har alltid varit något som har varit fel. Men ändå får jag kämpa varje gång. Utföra krig för att få igenom att det är endometriosen som spökar. VARJE gång. Skulle vilja slippa detta krigande. Det tar på krafterna och psyket. Även fast jag vet att något inte stämmer så känns det varje gång som att jag ger upp. Jag ger upp när akuten och oftast inläggning blir mitt val. Min man säger att det är tvärtom. Inte att jag ger upp. Utan att jag fortsätter att verkligen kriga. Ja. Jag har alltid ont mer eller mindre. Har akutmediciner överallt. Även alltid en väska packad. Men ändå lever jag ett liv utan daglig morfinmedicin. Det har jag valt. Hatar mediciner som bråkar med hjärnan. När man tappar kontrollen. Har sömnmedel men tar det inte. För när jag tar det så får jag fruktansvärd ångest dan därpå. Och det är ännu jobbigare än att inte få sova sammanhängande. Men jag vet att sömnen är viktig. Utan behandling sover jag. Tror att allt som har med behandling att göra gör mig arg just nu. Jag är arg för att den inte har funkat. Jag är arg för att idag skulle jag påbörja en ny behandling. Nya sprutor. Med add back. Östrogen tillägg. kände ändå lite hopp inför det. Sen visat det sig att det inte alls är nya sprutor. Jag har tagit samma förr.  Och tydligen har det inte gått så bra. Genomblödningar. =nya cystor. Hade tydligen add back då också. Så det som var tänkt som hopp blev mer flopp. Det enda som är nytt är att jag ska testa ta den mera regelbundet än jag gjorde sist. Kanske kanske kanske kan det göra skillnad. Om 6 veckor får jag veta. Jag skulle inte vara här nu. Skulle inte vara i dåligt skick. Skulle inte snart vara utan jobb och vi skulle åtminstone ha påbörjat vårat sista försök. Får fortsätta och vänta.  Just nu är den första dosen satt på plats. På andra sidan sitter ett halvmåne format plåster. Gör sjukt ont på sprutsidan. Men det är skönt att man kan ta den själv iaf. Man får glädja sig åt det små sakerna i livet. Glädje mig också att imorrn återgår jag till jobbkaoset. Har varit däckad i influensa i en vecka. Detta är tredje gången gången på korttid som influensan hoppat på mig. Många sjukdagar har det varit på sistone. Inte alls så det var tänkt. Jag skulle ju jobba allt jag kunde och lite till. Men däckade ihop på badrumsgolvet för en vecka sen. Influensa och uttorkning. Otäckt att vara så svag/ uttorkad att man knappt kunde öppna munnen eller prata. Ont precis överallt och frossade som en tok. E fick tvinga i mig vatten. Och när det landade i kroppen. Usch vad det gjorde ont! Efter ett dygn fick jag behålla cola och saftsoppa. Så tillslut gick det att röra sig igen. Men har varit däckad ganska prick en vecka. Innan det hann jag jobba ca en vecka sen inläggningen. Ja. Som sagt många sjukdagar. Men imorrn får jag göra nytta igen. Förutom allt annat så kan det vara väldigt bra för husfriden. Min man står ut med mycket. Och jag står ut med mycket. Sist vi inte var överens så fick han ett mail. Idag har han försökt torka mina tårar. Dock inte något speciellt tacksamt jobb just ikväll. Min frustration och ilska över det mesta just nu gör det inte lätt. Men det är bara han och mamma som ser mig sån. Ibland när jag får nog så känner jag mig så ensam. Otacksamt för den som försöker hjälpa. Men ibland så räcker det att fråga hur det är. Det är några få som frågar den frågan. Men dom blir färre och färre. För ALLA är så vana vid hur det är med mig. En del utav dom som aldrig kommenterar eller för den Delen orkar läsa det jag skriver. Det är inte så att dom inte bryr sig. Men ALLA är så vana. Fast det hindrar inte att det gör ont ibland att inte få frågan..hur har du det? Det är inte första gången jag legat inne på sjukhus. Men när jag kommer därifrån har jag nya erfarenheter att prata om. Resonera kring. Jag försöker fråga hur folk har det. Försöker finnas där. Men ibland är det svårt att veta när folk inte är lika öppna som en själv. Eller väljer att låtsas som att allt är bra. Då är det svårt att finnas där för folk. Men den dagen jag slutar bry mig om hur andra har det. Den dagen kan jag lika gärna stänga in mig för alltid. Jag skriver för att huvudet sprängs annars. Skriver för att dom med samma sjukdom ser att dom inte är ensamma. Detta är mitt bidrag till fight endo. Vägrar att bli bitter därför skriver jag innan huvudet sprängs av alla tankar. Skulle behöva semester från mig själv. Och ibland önskar jag att det faktiskt gick att operera bort allting.

En dag som vändes från fin och skön till vidrig och orkeslös. När man lever som mig så måste man välja att hålla ut. Hålla ut till vissa tidpunkter. Vänta och hoppas. Vänta och gruva. Vänta och ge upp. Hitills inget vänta och vinna. Alla som lever med en svår sjukdom behöver någon att vända sig till. Kanske är en egen läkare en lyx som inte går att uppnå. Det är vad jag behöver iaf. Någon som man kan ringa till och rådfråga. Någon som har läst mina journaler. Någon som kan något om denna sjukdom. Det hörs vitt och brett om Endometrios idag. Vilket är fantastiskt. Men hitills har det inte hjälpt mig det minsta lilla. Förhoppningsvis får dom som kommer efter mig mycket bättre hjälp. För min del har jag väntat och blivit lovad en egen läkare. Om det är så att det inte går att uppnå. Att man inte kan lova sånt. Så snälla lova mig ingenting då! Inget blir bättre av att bli lovad något som aldrig kommer kunna bli av. Sen jag var inlagd i Maj har det där lovandet blivit starkare. Väntat och trott att nu jäklar händer det kanske grejer. Kanske man tillslut får den hjälp som krävs för att överleva. Nu ca 8 månader efter allt detta lovande. Samt tankarna att håll bara ut till den tidpunkten så kommer hjälpen. Fick ju åka till Umeå på smärtrehab. Och tänkte att nu vänder det. Nu finns det folk som har min rygg. Om igen säger dom att det viktigaste är att jag får en egen läkare för min situation är ohållbar. Och nu skulle dom skicka remiss till Öjebyn. För där fanns det nån som var kunnig i ämnet. Lät ju hur bra som helst. Även om det hade varit sjukt om det har funnits någon så nära hela tiden. Men månader har gått. Idag kom brevet. Deras remiss svar resulterade i att jag ska söka upp sjukgymnast och kurator! Det är säkert delar jag behöver och kan ha hjälp av i det långa loppet. Men det medicinska som är nu. Som alltid är. Vem ska ge mig den hjälpen?? Vem kan? Från det jag kom in genom dörren så har jag gråtit och gråtit. Pratat med Erik och mamma och gråtit. Tårarna känns så bittra. Vem kan hjälpa mig? Och varför får inget flyta på? Snart ger jag upp. Att hela tiden vänta och vänta på att saker ska vända. Om det är något som Gud har gett mig så är det tålamod i mängder. Men vad är meningen med allt detta? För nån mening finns det i allt. Vi kan ju inte göra ett nytt IVF försök föränn i Mars. Vi väljer att inte göra det pga jobbsituationen. Vill inte vara stressad när vi går igenom sista försöket. Vill inte heller göra något nytt försök när vi inte vet än om jag har den tredje åkomman. Vill inte göra ett försök i onödan. Har så mycket planer och punkter som ska väntas på och uppnås. Men inget kan jag göra om läkarvärlden inte hjälper mig. Och det är d som är så fruktansvärt frustrerande! Om vi gör ett nytt försök i Mars så har ja tagit sprutan i ett år. Det är lång tid! Och med tanke på att den äter på musklerna och andra biverkningar så är det ännu längre tid. Jag vill inte bara gå och vänta! Det enda jag kan göra är att ringa och bråka med läkarvärlden och hoppas att dom förstår mig. Men idag rullar jag ihop mig till en boll och gråter. Avslutar med att säga att det funkar ändå att hålla sjukdomen borta om man tar sprutan var tredje vecka. Så det är ju alltid något. När jag får kräkas en vecka i streck får man vara glad över den punkten iaf.

Inte visste jag att klockan som varje dag pryder min handled. Klockan som jag känner mig oerhört naken utan. Som jag är så väldigt rädd om. Inte visste jag att den visade att jag är med i en"klubb". Klubben för dom som sörjer en far. En kille tog min hand. Synade mina smycken trodde jag. Men när jag tog tillbaka handen blev killen tyst och fundersam. Han nickade mot klockan,mumlade och skakade på huvudet. Vi hade innan suttit och skämtat och flamsat på som druckna människor kan göra. Något sorgset föll över honom och jag förstod. Han mumlade att det där hade varit min pappas klocka. Och jag sa att vi har visst något gemensamt du och jag. Hur längesen var din pappa gick bort? Har aldrig tänkt på att det är ett synligt tecken på sorg. Väldigt fint egentligen. Jag bär den ju som minne. Ett värdefullt minne. Som jag fått låna av min mor. För utan att tänka efter så svarade jag att det var min pappas klocka. För det var så självklart i sammanhanget. Men sen när tankarna kom i kapp så var det ju inte så. Visst finns ett sånt minne från pappa också. Men den bär ingen. Det är ju morfars klocka som jag har. Också en sorg, saknad och minne efter någon som vi inte fått ha kvar. Mammas far. Jag bär många minnen på mig. Mycket sorg och saknad. Fast även stor kärlek. Smycken som hade suttit på någon annan om dom hade levt. Finaste smycket jag fått förvalta och som jag friade med. Pappas ring. Ibland känner man sig tjatig när man gång på gång berättar om sorg och saknad. Någon speciell dag som man påminns extra mycket om hur det var när dom levde. Varje dag saknar man. Tänker att dom brukade säga och göra si och så. Varje dag gör inte ont. Men varje dag saknad. Men en såhär dag gör det ont. En såhär dag är det jobbigt. Alla fina bilder på fäder som man ser. Eller folk som också saknar. Som är med i den där klubben. Jag vill inte att det ska göra extra ont speciella dagar. Men det gör det. Ikväll har jag gråtit. Kunde inte följa till svärföräldrarna och fira svärfar idag. Ligger sjuk i influensa sen i onsdags. När E skulle fara var ja så avundsjuk på honom. Att han fortfarande har sin far kvar. Att han får ge honom en kram. Fika tillsammans och ha lite extra mysigt en egentligen vanlig söndag. När tårarna har runnit har jag längtat efter hur allt var förr. När man var liten och världen var för stor att förstå. Man behövde inte heller förstå för man var ju liten. När man klämde sig in bakom ryggen på pappa och kammade håret på flinten. Hår och hår. Han hade inte mycket till hår. Men det var kul att låtsas iaf. Man kände sig trygg och säker. För där bakom min stora,tjocka far var allt bra. Tills han sa något fyndigt retsamt och jag blev sur och gick därifrån. Ikväll har jag funderat när allt blir enklare. Är det när man får egna barn. Blir sorgen lättare då? När man har egna barn har man inte tid att tänka så mycket. Du måste bli någon annans hjälte. Det är dig man firar när det är morsdag /farsdag. Livet det ska ju gå vidare. Så är det menat. Mitt liv har hakat upp sig. Jag vet inget om framtiden. Kan inte påverka något heller. Jag kan försöka ta hand om mig. Måste få makten tillbaka. Åtminstone för en stund. Jag hade den en stund men det var kortvarigt. Trodde Umeå hade fattat. Så var det inte. Nu när ja kommer mig på benen igen efter flunsan så måste kampen fortsätta igen. Den här flunsan har tagit knäcken på mig. Totalt utmattad. Men det blir väl så när kroppen är dålig till att börja med. Tankarna vandrade iväg. Så innan ja slutar. Grattis alla fina fäder på eran dag. Ni som finns I närheten och ni som bor i hjärtat. Hjältar är ni. <3

Sortera hitta kraft. Förstå och gå vidare. Två dagar fyllda av stress,bearbetning, lättnad och förståelse. Det är svårt att förklara hur tankarna går just nu. Men bäst att göra ett försök så att inte hjärnan sprängs. Har precis kommit hem från Umeå där jag nu i dagarna två gjort besök hos olika läkare. Via smärtrehab har jag fått träffa en sjukgymnast, sjuksköterska, psykolog och överläkare. Överläkaren är med i ett endometrios team.  Har ju velat ha remiss till Uppsala för att få komma till specialistcentret där. Men fick istället remiss till Umeå . Var inte säker på att jag hade hamnat rätt. Men smärtrehabs samarbete med endometrios teamet gör att det nog blev rätt ändå. Tjorvigt. Och jobbigt att inte veta om man hade hamnat rätt.  För att man fått så lite information. Dom tyckte det var dåligt att min remiss var så luddig.  Men jag uppfattade det som att den där läkaren som inte hade tid att bli min läkare. Han sa att han kunde väl skicka remiss till Umeå. Det var aldrig 100% säkert att han skulle göra det. Ja ja oavsett så var det luddigt. Nu fick ja jag efter en avbokning väldigt snabbt tid på smärtrehab. Det har varit en jäkla resa att fundera på när och hur allt började. Känns som att man har gått igenom allt. Även mitt liv som deprimerad. Har väl fått gå igenom min historia minst tusen gånger förr. Men aldrig på det här sättet. Fått fundera rejält varför jag inte gillar medeciner. Varför jag ryggar tillbaka och känner mig hotad och värdelös om nån nämner psykiska omständigheter. Jag vet och fattar också att ja lever i en fruktansvärd stress. Stress från allt mellan toabesök och rädsla för att falla ihop. Största stressen är att bli så dålig att jag inte kan stå upp nå mer. Att ja kör slut på mig själv. Men kontentan av deras analys är jag är totalt utmattad. Min smärttröskel är trött och låg av att ha kämpat så länge. Har ont och är öm i hela kroppen. Både av att ha kämpat så länge och sjuresor värre av medecinen.jag måste börja utmana mig själv mer. Utsätta mig för jobbiga situationer.Hitta nån fysisk aktivitet. Någon form av KBT behandling. Och det viktigaste är att hitta någon som vill vara min läkarkontakt. Vi kanske hoppades på mer under än vad som skedde idag. Fast det är ett under att bli tagen på allvar fullt ut. Dom menar på att jag inte behöver vara rädd för att falla ihop. Av den anledningen att jag har kämpat så länge. Tycker det låter bra men även motsägelsefullt. Fast det får vara så. Dom här människorna vi har fått träffa ska se till att det fixas kontakter inom olika områden . För att kunna hjälpa mig vidare. Vi fick inte så mycket svar. Men det är nog en början på något. Även fast det kändes panikartat och som slutet. Sitta i ett rum när fyra st ska analysera en. Fruktansvärt jobbigt. Hjärnan går på högvarv för att hänga med. Samtidigt som hjärnan jobbar för att komma på mer få fram mer ord för hur ja lever. Paniken över att man får inte glömma något i sin historia.  Tänk om den bästa hjälpen hänger på att man säger dom rätta orden . Den här chansen får man ingen fler gång. Storgrät när vi gick därifrån.  Både av utmattning, lättnad och den där paniken . Många tårar har jag fällt dom här dagarna. När man har funderat över sitt liv. Bittra tårar över sjukvården. Sorgsna tårar över det jag stod ut med psykiskt. Den hemska antidepressivamedecinen som förstörde och stressade upp istället för att hjälpa. Gå omkring och känna sig onykter hela dagarna. Ha nollkoll på vad man sagt och gjort och vad andra sagt och gjort dagen innan. Det enda som var bra med den var att jag slapp tänka så mycket. Precis som dom sa att det skulle bli. Läste om den nu och ser att en biverning är nattskräck. Ja kommer ihåg att ja hade det men tänkte att det var fullt normalt. Att det blev så för att ja mådde så dåligt och att det var så kaosartat . Och egentligen berodde det på medicinen! Huvva vilka nätter det var!  Man har funnit sig i mycket i livet och tänkt att det ska nog bara vara såhär. Stå ut. Ja ja mycket tankar kring åren som har gått. Kommer alltid vara bitter/ledsen över hur dom har behandlat mig i sjukhusvärlden. Att man endast trodde allt var psykiskt. Allt krångel med magen och magvärk. Alla miljarders undersökningar och medeciner till ingen nytta. Nytta kanske dom gör nu när jag kan säga att dom faktiskt har undersökt allt sånt på mig. Det är ingen karusell dras in i igen.Visst dom upptäckte ju den där inflammationen i tarmen tillslut. Men det var ju inte den som var bekymret egentligen. Fast det var skönt till en början att få en riktig sjukdom. Men sen har karusellen varit vilken enhet man ska tillhöra. Och jag har verkligen fått kämpa för att komma till gyn. Jag vill aldrig mer i mitt liv hoppa runt till olika enheter. Det är ju på Gyn jag ska vara och få hjälp. Och nu får vi se om dom kommer fram till någon annan behandling för mig. Om det finns några nya idéer. Och de lät väl som att det fanns en heldel att testa. Mitt mission måste jag hitta tillfälle att få igenom. Vill veta om det går att undersöka om jag har den där tredje åkomman. Känns inte helt otroligt om jag har det. Och då kan det gå att åtgärda. Samt att då kan det finnas en chans att lyckas med IVF. Ifall det är så att jag har den och att det går att åtgärda. Då betyder det att mitt bloggande har varit till hjälp. Men jag väntar med att skriva mer om just den där åkomman och tankarna kring det. Vilka alternativ som vi har att köra på och våran plan för nästa år. Men det tar vi så småningom. Nu gäller det att få en chans att fråga om åkomman. Vänta på smärtrehabs nästa steg. Hoppas på en ljusare framtid.  Kämparglöden är tillbaka och det är fantastiskt. Nu ska jag kämpa i sjukhusvärlden och i jobbvärlden. Det ska lösa sig åtminstone på en front. Men nu är det sömn som gäller. För tröttare hjärna får man leta efter i kväll. Hjärnan får fortsätta sortera och tänka över vad som egentligen sagts dom här dagarna.

Om det fanns en trygghet så är den raserad nu. Om det fanns ett hopp så har det sjunkit lågt nu. Om det fanns ett tålamod så har det runnit ut nu. Om det fanns en tro så är den svag nu. Om det fanns en lösning så finns den inte nu. Vad gör man när hjärtat fått sig en ordentlig livskäftsmäll? Punkterat och blodigt. Tankarna skriker och lungorna försöker andas. Förnuftet kämpar för att få luft. Aldrig under dom här 7 åren jag har känt till min sjukdom har det känts såhär. Hopplöst är bara ett svagt ord att försöka förklara det med. Varför känns det såhär vidrigt? Jo för att idag skulle jag få träffa någon som skulle bli MIN läkare. Någon jag skulle kunna vända mig till. Inte slussas runt mellan olika läkare som faktiskt inte är nog kunniga om sjukdomen. Besvikelsen nr 1. Han kunde verkligen inte bli min läkare. För det ville han inte ta på sig för det hade han inte tid med. Jag förstår det fullkomligt. Men då ska man inte lova sånna saker heller. Har väntat sen jag låg inlagd på att få en egen läkare. För det sa alla att ja skulle få. Så jag har väntat sen Maj på besked. Och Naturligtvis i minst 7 år också. Men ja.. den grejen raserades ögonaböj nu. Besvikelse nr 2. Uppsalacentret verkar tydligen inte heller ha nått att komma med. Inget att kämpa för att få remiss till. Dom fanns bara till som "andra åsiktsläkare" . Visst dom skulle kunna ta en titt på mig. Men jag skulle absolut inte tro att dom skulle kunna hjälpa mig på nått annat sätt. Dock fanns det ett nystartat team i Umeå. Dit kunde han skicka en remiss. Så det var ju alltid något. Sen var det massa snack om behandlingar hit och dit. Jag har testat det mesta. Och det jag får nu hör till besvikelse nr 3. Sprutorna hjälper inte fullt ut. Blöder och har ont. Vilket ja inte ska kunna under sån här behandling. Vilket jag inte heller har gjort förr. Men nu är sjukdomen värre än värst. Kommer nu att få ta sprutorna med tätare intervall. I tre månader framåt. Vilket betyder att det inte kan bli något ivf försök i höst. Eller det går. Men vi vill ta en behandling i taget. Så inget försök föränn 2016. Sprutorna jag får är det starkaste man kan få i medicinskvärld för Endometrios. Om dom funkar som dom ska så man stoppar all blödning och smärta så är dom perfekt som behandling. Förutom alla klimakteriebiverkningar. Men dom är farliga mot kroppen också för dom äter på skelettet. Så kroppen far oerhört illa av dom. Nu blir det 9månader med sprutbehandling. Vilket känns tungt men nödvändigt. Det finns annan behandling i form av hormonspiral som inte äter på kroppen på samma sätt. Sätter man in en sån kan man mixtra med andra mediciner samtidigt. Man får mer att spela med som läkarn sa. Dock säger min magkänsla att inget kommer bli bättre av den där spiralen.  Jag tror inte alls på den. Men misstänker att ja kommer ge vika i den frågan nån dag. Enbart för att kunna säga..nu har ja testat allt! Så då kommer vi fram till besvikelse nr 4. Det här med när man kommer till dagen att man har testat allt och gett upp. Den dagen kommer närmare och närmare med allt vad den innebär. Har kanske med förnuftet tänkt att det kanske bara ställer till det. Men hjärtat har hoppats och tryggheten har legat i den idén. När dom plockar bort allt inuti mig då får ja ett drägligare liv. Iaf ett liv utan smärta och blödningar. Nu har jag fått svart på vitt. Det är förmodligen ingen lösning på något. Allt kommer säkerligen bara bli värre. Och det finns ingen läkare som varken skulle rekommendera det eller utföra en sån operation på mig. För mina sammanväxningar blir bara ännu fler då. Min värld rasade efter hans utlägg. Då finns det altså ingen lösning på mitt problem. Jag vet att sjukdomen är kronisk. Men trodde ändå inte att ja måste leva med behandling fram till ja självmant hamnar i klimateriet. Oavsett vilken behandling jag får och hur den funkar för mina bekymmer så kommer biverkningarna som ett brev på posten. Den värsta biverkningen av alla är att inte få vara mig själv fullt ut. Att gå runt och hata mig själv,ha dåligt samvete för allt och inte tycka mig ha rätten att andas. Bli känslokall och tungsinnad. Det är tuffast. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag trivs och är lycklig med mig själv. Utan behandling som fuckar up mig. Varför kan jag inte bara få vara jag? Nu när punkten i livet har nåtts att jag faktiskt mår bra i mig själv. Har allt man kan önska sig. Vill leva! Varför måste det vara så tungt då? Den största Besvikelsen av alla . Den som springer närmare och närmare. Den vågar jag knappt tänka på. Men kanske kommer vi bli barnlösa i vårat äktenskap. Och kommer vi klara det ? Den här dagen har varit vidrig. Har gråtit i mammasfamn utanför sjukhuset. Tårarna rann när ja kom till jobbet. Tårarna tog stopp en stund för att skratta åt eländet sen rann dom igen. Tänk om läkarna hade tagit mig på allvar för 10år sen. Tänk om sjukdomen inte gjort mitt inre till ett fågelbo. Nu vet ja med all säkerhet att endast en graviditet lindrar sjukdomen. Det känns hårt. Men nu ska ja härda ut detta år. Prio 1. Låt inte alla dom här besvikelserna göra så att benen sviker dig. Bli inte bitter. Men gråt om du behöver. Hitta den där inre styrkan och tron på att allt kan bli lite mindre hemskt. Kriga vidare även fast hjärtat gick itu.




Idag har jag burit mina egna och andras tankar. Låter kanske som en konstig mening. Men det är så det känns. Har funderat mycket på när man inte orkar leva nått mer. När man känner att det inte finns nån utväg. Den känslan har funnits med mig Så länge jag kan minnas. Men jag lyckades besegra dom tankarna och känslorna tillslut. På grund av medicin så återkommer tankar illa kvickt.Ibland går det att vifta bort dom. Men ibland får det fäste allt för lång stund. Skillnaden är att jag vet att när känslorna kommer så är det inte mitt riktiga jag. Mitt riktiga jag accepterar och tycker om mig samt är lycklig. Tyvärr fuckar medicinen upp det. Något som kom upp till ytan idag när funderationen satte igång. Jag gillar inte sommaren. Har gått och funderat en stund på det. När man älskar och lever för värme när man inte har värmevallningar. Hur går det ihop med att inte gilla den varmaste tiden på året. Förr kunde jag svara på den frågan utan att blinka. Men nu fick hjärnan verkligen jobba för att komma fram till svaret. Idag när en människa inte orkade kämpa för sitt liv nå mer. Hur det än gick till. Olyckligtvis eller medvetet. Så kom svaret som en kanonkula rakt i magen. Det var en vacker och varm sommardag när mormor inte orkade leva nå mer. Det var en sommardag som blev till kväll och sen natt medans världen ändrades för oss. Få ihop pusslet av de som vuxna valde att berätta för oss och det man tjuvlyssnade på. Från den dagen lärde man sig och försökte förstå vad självmord var. Fick berättat för mig att mormor var sjuk och inte orkade leva. Hon orkade inte leva utan morfar som hade gått bort 6månader tidigare. Så orsaken varför hon gjorde det. Den har jag alltid vetat. Har aldrig behövt fundera på varför. Men där talar jag för mig själv. Vet inte hur dom andra familjemedlemmarna känner. Tror inte vi känner på samma sätt. Så jag köpte den förklaringen rakt av. Men det dåliga samvete förföljde mig länge. Och finns fortfarande kvar. Ibland i drömmarnasvärld lyckas ja hindra henne. Ibland är ja arg på henne och morfar som hela tiden ska spöka för mig. Många har lämnat mitt liv. Men mormors sätt var svårast att hantera. Jag var ju bara ett barn när allt hände. Ett barn som förstod och hörde mer än dom vuxna förstod. Det är bara i drömmarna jag är arg på mormor. Men i vaket tillstånd har hon alltid haft min förståelse. Något som säkert hade med mitt dåliga samvete och skuldkänslor att göra. När jag började skolan så var ja mer noga med hur andra mådde runt omkring mig. Jag fick inte missa om någon mådde dåligt. Vet inte om det dövade det dåliga samvetet. Men så var det under hela min skolgång tills jag inte orkade hålla koll på alla. Har alltid varit en känslomänniska. Och kunnat läsa folks ögon. Därför undviker folk mig när dom har något att dölja. När dom inte orkar säga hur dom mår. Men har aldrig tvingat någon att berätta saker för mig. Man får berätta om man vill. Hur som så ser jag det iaf. Men kanske inte frågar om det. Många främlingar öppnar sig för mig. Sitter sen förvånade över att dom berättar saker dom inte brukar berätta för någon. Min mamma säger att ja kan t.o.m få en tegelvägg att få förtroende för mig. Kanske har jag byggt upp denna egenskap under alla dessa 26år. För att försöka visa att det finns någon som kan lyssna. Som förstår och kanske har känt precis som du. Kanske just den människan man lyssnar /lyssnat på känner sig mer lättad/mindre ensam och kanske lite starkare en stund. Bara just för att någon tagit sig tid att lyssna. Jag älskar att ha sådana samtal. Har haft fruktansvärt många "terapisamtal" under min livstid. Många sådana har det blivit på fester och under den tiden jag fick för stark medicin. Minst 5 år som är borta ur minnet. Därför kommer jag tyvärr inte ihåg alla jag har lyssnat på. Ibland kan ja träffa folk som ser på mig med den där speciella blicken. Den där blida blicken. Den som säger ...dig har jag öppnat mig för. Och det är totalt blankt i huvudet vem människan är och vad vi har pratat om. Ber om ursäkt till er jag inte kommer ihåg. vårat samtal är inte mindre betydelsefullt för det.
Människan som fick igång dom här tankarna. Den personen har ja haft några såna där samtal med. Såna samtal som gör att det stannar i hjärtat för alltid. Oavsett om den goda eller trasiga var framme. En vän till mig säger att jag alltid väljer att se det goda i människor. Att alla får många chanser. Kanske är det så. Kanske är det tack vare dom där terapisamtalen. Kanske är för att jag alltid har funnits för dom trasiga.Att vara trasig betyder inte att man är ond.Men man gör saker som gör ont för en själv och andra.Alla trasiga människor gör inte illa andra. Oftast gör dom trasiga mest illa sig själva. Jag vet hur det är att vara trasig. Jag vet att om man kollar in i någons ögon så ser man deras liv. Därför har jag inte så ofta ögonkontakt med folk. Om jag inte har bestämt mig för det och vill det. Tror att om man skulle kolla in i mina ögon skulle man nog se hela äventyr. Mycket sorg men även en som kämpar otroligt mycket och njuter av livet. Trots att man har varit och är fruktansvärt trasig ibland. Det trasiga började när man blev lämnad som barn. Men det som trasade sönder allt. Det som jag har gått och tänkt på som vuxit i mig hela dagen är känslan om sommaren. Hur allt ändrades. När jag började försöka hjälpa alla runt omkring mig. Och kanske var det för att döva smärtan över att det inte gick att hjälpa mormor. Jag är tacksam över att inte behöva fundera på varför hon gjorde det. Men sättet hon gjorde det på har fått illamående och gråten komma forsande över en. Ofta på historiatimmarna. När dom visade nån bild på någon som dom hade hängt i boken . När vi lekte hänggubbe i klassrummet. När man såg nån film från förr. Många lektioner fick man springa ut gråtandes. Ingen förstod förrän alla fick veta. Den dagen glömmer jag aldrig. Den var vidrig. Och från den dagen var jag en person med en mormor som hade hängt sig. Fick höra flera gånger. Varför är du så ledsen ...det var ju inte din riktiga mormor. Eller att dom ritade bilder på folk med snaror runt halsen. Jag lyckades dölja ca 3 år vad som hade hänt. Sen kom det fram i skolan. Dröjde nått år till innan dom visste hemma också vad som hände i skolan. Skolan var alltid hemsk för mig. Inte för att jag inte hade nå vänner. Jag hade massor. Men för allt som hände på lektionerna. Och den ångest som jag inte fattade att jag hade. Efter pappa dog blev den ångesten fruktansvärd. Fick hela tiden gå ut från lektionen. Gå flera varv runt skolan. Bara försöka få luft. Skolan har alltid varit hemsk helt enkelt. Såg istället till att alltid finnas tillhands för alla andra trasiga människor. Trasiga människor kommer alltid ha en stor del av mitt hjärta. Jag är alltid tacksam för allt jag har. Hur lycklig jag faktiskt lyckats bli och jobbat mig till. Skänker värmande tankar till er som har trasiga människor runt er. Till er som förlorat trasiga människor. Det är fruktansvärt att det finns så mycket trasigt folk. Tänk på hur rika ni är ni som har massor med kärlek runtomkring er. Ni som har så mycket kärlek som kan lindra om ni blir trasiga. Rika är ni för ni har förmånen att kunna bli hela igen. Även om det är för ett tag eller en stund. Jag är rik av den anledningen. Alla ni mina fina Jag älskar er! Tack för att ni älskar mig! Och till dig. Vila i frid. Hoppas den trasiga själen fått bli hel igen. ♡ Avslutar med en vacker sångtext från min favoritserie.
"What Is Love" Lyrics

I would tell you that I love you tonight
But I know that I got time on my side
where ya going
Why you leaving so soon
Is there somewhere else that is better for you
What is love if you're not here with me
What is love if it's not guaranteed
what is love if it just ups and leaves
what is love
what is love if you're not really sure
what is love if it just ups and gos.

 Det var en tung dag igår. Har inte gråtit så mycket på länge. Tårarna ville inte sluta. Inte bara för pappa utan säkert för att mycket har hänt på otroligt korttid. Hjärnan ska ta in allt. Analysera,känna och fundera. Mest tankar just nu handlar om min bakgrundshistoria. Har alltid haft det tufft angående att vara adopterad och blivit lämnad. Tänker inte gå in så mycket på det. Men kan säga att ja har jobbat med mig själv i ca 23år. Och fixade tillslut det där riktigt tyngsta. Kunde acceptera  (när man fick förklarar varför man gjort som man gjort.känt som man gjort i livet) att ja bara visste en liten del om Indien och det fick räcka så. Tills ja nåndag blev redo för att åtminstone besöka landet. Nu har hela historien vänts upp och ner. Har alltid vetat att jag är född på ett barnhem. Dit gravidakvinnor fick komma och vara under hela sin graviditet. Barnhemmet styrdes av nunnor. Och med deras tro fick kvinnorna inte bestämma sig att lämna bort sitt barn föränn barnet var fött. Vet att det förmodligen finns uppgifter på det barnhemmet om vem som var/är min mamma.  Men eftersom att man har rätt att vara anonym när man kommer dit och lämnar stället. Så tycker ja att det är rätt att dom inte lämnar ut dom uppgifterna. Men samtidigt otroligt frustrerande också. Har ju träffat en nunna från det barnhemmet och fått svar på lite frågor. Så långt har jag fattat min historia.  Men nu har jag fått en häftig fortsättning på den. Som jag säkert har vetat om men inte fått ihop mitt huvud. För att ämnet Indien varit för stort och svårt. Hittade ju på när ja var liten att min pappa dog i ett krig och min mamma dog när hon födde mig. Var fullkomligt övertygad om att det var mina föräldrar här som berättat det för mig. Men så var det inte. Har fått förklarat för mig att jag gjorde så för att med gott samvete kunna välja mina nya föräldrar. Fortsättningen på historien är i alla fall att jag flyttade till ett annat barnhem. Var ca 3 månader då. Flyttades när det blev klart att ja skulle adopteras. Kvinnan som nu har kontaktat mig. Indira heter hon. Hade fått för mig att hon bara flög med mig. Så var det inte riktigt. Det var hon som hjälpte till med min adoption. Som tog med mig till domstolen och sånt. Så hon gjorde lite mer än att bara flyga med mig från Bangalore till Newdehli ;) Den där tisdagen hon sökte upp mig. Då hade hon hittat mig via mitt indiskapass. Vi skypeade och hon höll upp bilden på mig. Blev inte så mycket sagt för man var så nervös. Men vi fick i alla fall se varandra medans vi pratade. Pratade och pratade ..jag satt mest och flina. Hon ville iaf att vi skulle hålla kontakten på Facebook. Samma kväll startades en grupp för alla som varit på barnhemmet. På bara 2 timmar var vi 25pers med i den! 25 Pers med samma sak gemensamt. Nu är vi 35st av 46. Alla är hittade! Det är så häftigt! Skrivs hur mycket som helst i gruppen.  Vi har presenterat oss med våra indiska namn och när vi föddes samt när vi kom till Sverige. Jag och några till är bland dom äldsta. Barnhemmet har funnits på tre olika ställen. Det vi bodde på fanns från 82-87. Folk lägger upp bilder från barnhemmet. Bilder som dom haft sen dom var små. Folk känner igen bäbisbilder på sig själva. På gruppbilder och så. Den första gruppen med barn lämnade barnhemmet november 83. Men då hade ja redan kommit hit. Kom 14sep 83. 9 månader gammal. Och jag har verkligen luskollat alla bilder i hopp om kanske få se mig själv. Varit avis på alla som fått se sig själva. När jag var hos mamma igår satt vi och kollade tillsammans på bilderna. Men det fanns ingen Tina med. Åkte hem. Ser ca 30min efter att det lagts upp en ny bild. Får hjärtklappning och blir helt saligt lycklig. För det måste vara jag som är på bilden!! Ringer och oroligt rådfrågar mamma om det är jag. Och det är jag! Hon blir lika lyrisk som mig. Det är så ofattbart att jag finns med på bild från Indien. Då visste min familj bara att det fanns en flicka som hette Tina som dom skulle få adoptera. När bilden är tagen visste inte min familj om hur jag såg ut. Dom visste bara att jag fanns. Från att bara ha trott att det endast fanns pass och pappersbevis på mig. Så fick jag nu efter 32år en indisk identitet. Så känns det i alla fall. Jag fanns innan Sverige också. Det fanns ett liv där i Indien i Bangalore på ett barnhem. Och nu har jag kontakt med 35st som har bott på detta barnhem. Vi delar något unikt. Även fast vi säkert är väldigt olika med olika uppväxter. Men det finns ett band som håller oss samman. Ska bli så fantastiskt roligt,enormt mäktigt och overkligt när det blir återträff. Jag önskar att det går att stå på benen då. För det vill jag inte missa! Ikväll har jag lagt upp bilder i gruppen. Bilder som jag haft i mitt album hela mitt liv. Har tittat på dom under hela uppväxten. Men inte fäst alltför stor vikt vid dom. Mer än att det är bilder på barn och på barnhemmet.  David Lundgren har jag ju alltid känt igen förstås. Eftersom att vi är lika gamla och båda hamnade i Piteå. Och i Piteå känner alla varandra. Eller känner till. :) I alla fall har man mest sett på bilderna som när man ser ett vykort ungefär. Alla bilder är tagna efter jag hade åkt. För nån vecka sen tog mamma ut bilderna från plastfickan i albumet. Då ser vi att det står ju namn på baksidan! Och nu när vi sagt vad vi hette i Indien så kunde man ju helt plötsligt placera barnen på bilderna. Dom blev plötsligt verkliga! Nu efter jag lagt upp mina bilder har jag fått glädja folk som känt igen sig. Hur underbart som helst! Jag kan inte smälta att det faktiskt fanns en bild på mig när ingen visste vem Hanna (i mellanstadiet började ja stava med h i slutet. För ja gillar att läsa saker baklänges) var. För stort att fatta! Men jag är så tacksam för att Andreas la upp bilden igår. Och idag fick ja göra honom glad och la upp en bild på honom :) Jag har mycket analyserande kvar att göra. Men skönt att få ner lite av tankarna och händelserna. Men en stor pusselbit kom på plats i hjärtat igår.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns dagar. Jobbiga dagar när man är rädd att man ska falla ihop. Dagar när man gruvar sig för telefonsamtal från Umeå. Dagar som man har så ont att man bara vill krypa ner i sängen igen och få dåsa bort. Idag är en sån dag. Men mitt i allt vänder ett annat samtal dagen. Ett oväntat märkligt samtal! Ett samtal som får hjärtat att dunka. Får känslorna att åka hiss. Nervositet och panik blandat. Samtal från det förflutna. Samtal med hälsningar från Indien. Samtal till Tina! Idag ringer telefonen men jag svarar inte. Känner inte igen nr. Samt väntar på Umeå. Men då lämnas ett mobilmeddelande. Det första jag hör är en kvinnoröst som bryter på engelska. Svårt att urskilja vad hon säger. Men det som går fram är ..Hello Tina! I'am ....from Bangalore. I'am in Sweden til tomorrow. I would like if u could contact me. Här dunkar mitt hjärta så hårt att jag inte uppfattar så mycket mer än att hon vill att jag ska ringa. Först vågar jag inte tro på att det är sant. Tänk om det är nån som vill luras. Men hon kallade ju mig mitt indiska namn. Och sa att hon var från Bangalore. Så det känns inte som att hon luras. Men vem är hon? Tankarna springer iväg med mig. Tänk om det är nån släkting eller nått. För tyckte hon sa your auntie. Skulle ju vara äckligt häftigt att få träffa nån som är min ursprungliga familj. Den känslan går inte med ord att beskriva om det skulle hända. Kan säga att Tina 9 månader började hoppas att kanske få träffa nån släkting. Men tänkte också att det måste vara nån som jobbade på barnhemmet. Och att dom kallade sig för auntie. Jag hade rätt. I mitt liv har jag två gånger fått träffa kvinnor från mitt barnhem. En gång när ja var liten fick ja träffa hon som flög med mig från Bangalore.  Kommer bara ihåg att ja var blyg och sjöng för henne. Sen när jag var kring 19 år fick ja träffa en nunna från barnhemmet. Och det är en dag som jag räknar till en utav mina lyckligaste dagar. Hon som ringde är kvinnan som flög med mig. Hon befinner sig i Skåne just nu. Hos en kille som kommer från samma barnhem som mig. Och dom ska jag och mamma prata med ikväll! En vanlig tisdag får man kasta sig rakt ner i det nostalgiska träsket. Så grymt häftigt! Och jag är så sjukt tacksam över att ha älskade mamma vid min sida. Som den stora mammagris man är så ringde jag till henne direkt i panik. Hon styrde upp och tog reda på vem det var och vad det handlade om. Det känns som att det här är något jag och hon delar. Så min älskade man får läsa om min dag här. För jag är för nervös och uppe i varv för att ringa. Samt väntar fortfarande på samtal från Umeå.

Det är viktigt att visa tacksamhet. Även att känna tacksamhet för allt fint man har. Det är otroligt hur mycket kärlek och omtanke vi får från familj,släkt och vänner. Det bär oss framåt när det går tungt. Jag skriver och säger vi. För det är inte bara jag som får allt stöd det är ju Erik också. Kanske jag lämnar ut vårat privatliv alldeles för mycket. Men jag vet att han också känner allt stöd. Tack vare att jag är öppen. Skriver gör jag ju också för att andra i samma sits ska kunna känna igen sig. Kända som okända människor för mig kanske kan finna tröst i min text. Allt jag lägger ut om mitt liv gör det lättare för mig att vara kring folk. Det är något jag verkligen märkt senaste månaderna. Från så långt tillbaka som minnet sträcker sig i barndomen till ca 22års åldern. Så länge levde man i kronisk depression. Ville inte leva eller orkade ta tag i allt som gjorde ont. Men en dag vände det och sakta men säkert tog jag mig upp. Hittade viljan till att leva. Rätten att få finnas till. Jag gjorde det jobbet alldeles själv. Den människan som fanns då är så långt bort nu. Men inte tillräckligt långt borta. Direkt hormonmedicin tar över kroppen så grumlas tankarna. Den där rätten att få leva känns inte alls självklar. Jag vet att det inte är jag som tänker såna tankar nuförtiden. Men tankarna kommer och man måste kriga mot dom. Och det går för jag är i grund och botten lycklig. Har allt! Tack vare mitt jobb med mig själv så kan jag stå på benen även om det egentligen inte går. Nu sista månaderna har min krigaranda testat till det yttersta. Min krigaranda är så fruktansvärt låg. Viljan och orken sitter så långt in att jag skrämmer mig själv. Blir rädd för vad som ska hända om inte viljan kommer tillbaka. Detta är vad som har hänt på ca 2 månader.  Min älskade brorsdotter somnar in. 1år och 9 månader gammal. Den sorgen är olidlig på alla sätt och vis för hela familjen. Har otroliga problem att prata om henne utan att känna att man måste förklara varför man är ledsen. Folk har svårt att förstå hur man kan vara så ledsen för att hon alltid haft sin dödsdom över sig. Men det som jag alltid har sagt. Spelar ingen roll om personen var ung,gammal,frisk eller otroligt sjukt när den dör. Det gör lika ont ändå. Folk har rätt att sörja. Och sörjer gör vi alla på olika sätt. När jag sörjer hoppar min hjärna mellan alla min familj har förlorat. Hur snabbt vi ofrivilligt fick förstå oss på döden. Förut skämdes jag för mitt sätt att sörja. Mina bröder visade ju inte på samma sätt. Och inte mamma heller. Men nu har man förstått att alla vi bär på samma sorg. Men den uttrycker sig på olika sätt. Något jag ärvt av mamma är hennes positiva syn på det mesta som händer här i livet. Hennes förmåga att se att ljusnar när det spöregnar. Den är magisk och har nog burit henne under all sorg. Sen skulle hon kanske behöva tillåta att det endast spöregnar ett tag. Det är jag bättre på än henne. Men det där positiva den där grunden och tron om att det ljusnar. Den bär vi tillsammans. Nu är det så att det är så otroligt mörkt och tungt i mitt liv att jag ser inte att det ljusnar /om det ljusnar. Det var så länge sen jag kände så. Det har hänt för mycket på kort tid. Döden som kom. Sen kom hjärnskakning av ett fruktansvärt fall. Som man nu i efterhand förstår hur illa det kunde ha gått. Hur liten och hjälplös jag kände mig när jag låg där på backen bland okända människor. Hur pinsamt det kändes att folk trodde att man var knall. Även att man tydligen krampat och läckt lite. Syntes Tack och lov inget. Men känslan av att vara totalt maktlös och bara sitta där snällt och vänta. Inte få ställa sig upp och gå därifrån och bara åka hem. Istället sitta där och vänta på ambulans. Vågar inte känna efter ifall det gör ont nånstans. Tänker bara att det finns inte tid för nått sånt här nu. Det kan inte vara sant att man just svimmat tre gånger. Svimmat från tredje trappsteget ner i asfalten. Ställt mig upp igen och svimmat en gång till och fallit framåt ner i asfalten igen. Jag skulle ju bara dricka öl en sista gång innan nästa ivf. Inte hamna på akuten. Tänker att ingen i familjen orkar med några fler jobbiga besked. Jag måste bara övertyga dom här människorna att jag är klar i huvudet och inte ont nånstans och kan åka hem istället. Vill inte att ens att nån ska meddela min man. För att han jämt måste vara orolig för mig. Men när dom inte släpper hem mig så förstår jag när vi kommer till akuten att jag inte är så ok som jag trodde. På grund av den rejäla smällen i huvudet så svamlar jag mer och mer. Sluddrar och får svårare att hålla upp ögonen. Hela högersida värker och huvudet dunkar. Även händerna och knäna har fått rejäla smällar. Får även blåsa för att dom ska försäkra sig om att jag inte är knall. Vilket klarades galant. E kommer och han är sådär oroligt arg. Den värsta sortens arg enligt mig. Men vi är tyvärr så vana vid sjukhus och sånt så när dom skickar mig vidare i ambulans så följer han inte med. Vilket sårar mig enormt mycket. Samtidigt som jag förstår. Men gråter inombords för att vi måste ha det såhär. Men vi vet att jag tidigast får åka hem från Sunderbyn på förmiddagen efter ronden och innan dess gör han inget där. Men när man ligger på sjukhus känner man sig ensam från första stund man kommit dit. Min man är nästintill perfekt på alla sätt och vis men om är något han inte klarar så är det sjukhus och sjukdom. Omedvetet så drar han sig undan och känns som han är en evighet bort från mig. Fast direkt jag får komma hem så klarar han det bättre. Och jag känner mig lite mindre som en börda. Jag hade tur att det inte blev något annat än hjärnskakning av alltihopa och fick komma hem på eftermiddagen. Dom biverkningar jag fick var yrsel,illamående, huvudvärk, enorm trötthet och enormt svårt att koncentrera. Om jag hade koncentrat mig i ca 5min så la hjärnan bara ner. Och man ville bara somna där och då. Svårt att ta in för mycket intryck. Det värsta av allt är folkskyggheten som efter minst 10år återkommit till mig. Jag hatar den! Den gör att det är svårt att jobba och känna trygghet. Även bland mina närmsta vänner känner jag mig skygg. Och egentligen behöver jag både jobbet och vännerna som mest just nu. Behöver skingra tankarna. Söndan kom jag hem från Sunderbyn en krasch rikare. Torsdag åkte vi till ume för det 11e ivf försöket. Åkte hem igen. Fredag åkte vi till ume igen inför begravningen av Lovis. Jag stod knappt på benen då. Men det struntade jag i. Och jag klarade med darrig stämma sjunga Vargsången för henne och alla andra. Begravningen var det vackraste jag någonsin upplevt. Så mycket kärlek,sorg och gemenskap i en lokal. David och Elin har många som bär dom. Och jag är glad att det gick att bidra med något. Även hjälptes vi åt att fixa inför och efter minnestunden. Det var fint hur vi alla stöttade varandra genom helgen. Nu har dagar gått. Ruvardagar som det kallas. 18sånna. Det har aldrig varit så jobbigt att gå och vänta på att få testa. Har känt i hela mig att det inte har funkat. Men ändå haft en massa symtom på att det kunde ha funkat. Men i mitt mörker med allt som har varit nu så behövde vi få ljus och hopp. Trodde ändå att det kanske fanns en chans för det. Att någonting gott ändå skulle få hända i år. Börjar tro att jag är en sån där fruktansvärd människa som inte förtjänar att få bli mamma. Eller få bli friskare. För naturligtvis gick testet åt skogen. Det var väntat men gjorde såklart ont ändå. Mest gjorde/gör det ont fysiskt. Hemska magkramper som inte är av denna värld! Det hemska blodet som hamnar överallt och aldrig tar slut. Kanske folk fortfarande undrar varför vi fortsätter med ivf när det tär så mycket på mig. Jo. För om vi inte gör det så tär det ännu mer på min kropp. Det är därför jag svimmade. Svimmar gör jag flera gånger i veckan och ibland flera gånger per dag. Men oftast hinner jag ta emot mig nånstans eller så blir det bara svart framför ögonen och så kommer hjärn verksamheten sakta tillbaka. Det blir så när man lever med näringsbrist. Och det har jag på grund av att jag inte får behålla nästan nån näring. Ibland kan jag klara en dag utan att behöva va på toa eller kräkas. Men då bråkar kroppen minst 2dar. Jag älskar mat! Men på grund av sjukdomen Endometrios som har gått för långt så sitter allting ihop inuti mig. Så det är trångt och jag kan tänka mig att allt är en enda klump. Sammanväxningar som har blivit både av operationer och spruckna cystor förstör minst lika mycket som själva grund sjukdomen. Och det går inte att operera för det har gått för långt. Så det kan bara bli mer sammanväxningar. Det är även på grund av dom som jag inte kan bli gravid på normalväg. Kunde det förr tydligen innan även äggstockarna växte ihop. Det enda som hjälper är att bli gravid för då får kroppen vila i 9 månader.  Och läkarna har bevisat att dom har haft rätt om det. Även om det var tufft att höra varje gång man hamnade på akuten för antingen magvärk eller näringsbrist. Bara du blir gravid blir allt bra. Och när jag fick va gravid 12 veckor så mådde jag som en prinsessa. Tills allt gick åt skogen igen.  Men det ingav hopp för framtiden. Jag fick behålla maten då och lyckades gå upp nåra kg. Och även nåra kg till nästa gång vi lyckades. För 2år sen vägde jag när vi gifte oss 35kg. Nu väger jag 45kg. (Som jag gjorde i gymnasiet). Så nu får man bara kommentarer om att jag är ju mycket större nu än då. Vilket gör att man tror att det är normalt att väga som man gör. Vilket jag fattar att det inte är. Men är man mörk så ser man inte mager och hemsk ut tydligen. Ingen läkare tar en på allvar för man ser bara liten och nätt ut. Som vilken annan indiska som helst.Blek kan man vara. Men det är inte så många som ser det . Jag vill inte se ut som en liten flicka! Jag vill inte känna mig äcklig och ful. Vill inte heller ha problem att köpa jeans eller bhar. Vill helt enkelt inte vara såhär liten! Vill känna mig kvinnlig och den ålder jag är. Så ni som tror jag har ätstörningar får gärna ta över min värld när ni vill. Jag längtar till den dagen kroppen vill ha mat igen. Eller vill ta vara på maten kanske jag ska säga istället. Det finns ett annat alternativ som jag måste börja fundera på. Kanske är det den tanken som gör mig mest ledsen. Snart måste jag bestämma om dom ska plocka bort allt som finns i mig. Så att det inte kan bli några barn. Det kan ju lindra sjukdomen. Men man får leva med mediciner livet ut och det kan bli ännu mera sammanväxningar. Det tyngsta beslutet skulle vara att välja ett liv utan barn. Det vill jag inte! Får panik av att tänka på det. Men jag måste våga tänka på det. Kan inte tänka mig en framtid utan barn. Kan inte tänka mig att E ska leva barnlös och aldrig få bli pappa. Ibland skulle jag kunna offra mig själv så han kunde hitta nån annan som kunde ge honom allt. För verkligheten är ju så att han skulle kunna få den framtiden med nån annan. Det är hårt att tänka så. Men ibland gör det så fruktansvärt ont att se honom kring barn och hans enorma längtan. Jag vill kunna ge honom allt! Vill av hela mitt hjärta att dom två försök som är kvar ska resultera i något fantastiskt. Vill att han ska slippa oroa sig för att jag måste stå på benen av ren envishet. Jag vet att han är orolig varje gång jag vill göra nått. Gå ut och dansa eller så. Men jag måste få göra det för att stå ut med att kriga vidare för att kunna stå på benen. Man behöver ha saker att se framemot. Behöver hitta ljuspunkter. Det hittar jag oftast med lite öl i kroppen och några fina låtar att dansa till. Vet att jag måste ta hand om mig. Men det är svårt just nu när inte viljan eller orken finns. Kanske jag snart hittar tillbaka från ångest,folkskygghet,panik och rädslan till mig själv. Sen tar vi nya tag nästa år. Och innan dess hoppas jag december får vara en fin månad som alltid. Kanske jag snart/ vi får känna ..Att vi kan gå genom eld. Bara för ikväll. In The name of Oscar Linnros. .det längtar jag efter. Tills dess så hoppas jag att ni alla förstår vilken tacksamhet jag känner för all omtanke,kärlek och tröst ni ger mig. Alla hjärtan och kramar sparas i mitt hjärta. Det går inte med ord att beskriva hur mycket alla mina nära och kära +bekanta betyder för mig. Tack för att ni lyssnar och kanske läser mina milslånga uppdateringar via instagram och fb. Skulle egentligen vara ett stort tack för allt stöd. Istället tömde jag hjärnan och hjärtat på ord. Hoppas ändå att min tacksamhet gick fram!                             

Trodde aldrig världen skulle kunna kännas såhär värdelös igen. Så värdelöst meningslöst. Tankar om vad tjänar det till att kämpa. Varför tar aldrig lidandet Slut. Allt händer av en mening. Men meningslösheten finner inga bra meningar eller förklaringar. Meningslöst, maktlöst, vidrigt och smärtsamt. Allt ljus du var , allt ljus du gav är nedsläckt. Men kärleken till dig släcks aldrig. Vackra älskade barn. Aldrig ska jag glömma dig. Finaste dagen i mitt hjärta är första mötet med dig. Det var den dagen jag såg mitt livs första underbaraste lilla Alien. Den vackraste utomjording som kommit för atti besöka oss och berika våran värld och våra liv. Det finns inget meningslöst med det. Och det får man vila i.  ...Detta skrev jag efter dom chockerande, bedövande nyheterna nådde mig. 1år och 9 månader blev hon. Att hitta nån mening och förståelse i detta är för grymt. Hon har trollbundit alla som fått chansen att träffa henne. Många hjärtan har burit henne och hennes familj. Vi kommer fortsätta bära henne i våran hjärtan föralltid.  Och bära hennes föräldrar i våra tankar och ge dom allt stöd och kärlek dom orkar ta emot. Älskade bror och Elin har en lång kamp framför sig. Hoppas vi får finnas där så mycket som möjligt för dom. 

 

Veckor och månader går.För 3veckor sedan kom det vidriga beskedet att Lovis lilla hjärta slutat slå.Bedövande sorg förde den nyheten med sig.För 2 veckor sedan låg man i Sunderbyn med hjärnskakning. Utekvällen som slutade med ett bang. Att det gick så bra som det faktiskt gick är egentligen ofattbart. För 1 vecka sedan hade vi tagit våra sista farväl till det vackraste barnet hjärtat fått lära känna. Den vackraste och sorgligaste begravningen var nu över. För gårdagen hade kommit och gått. Hade sjungit med ära och stolthet Vargsången för Lovis. När sista meningen kom.. ungen min får du aldrig . Tårarna tog över. Sorgen bröt fram med sådan kraft. Men jag hade klarat den svåraste uppgiften av alla. Åh vad jag älskat och alltid kommer älska detta lilla barn. Om en vecka vet vi om Jr den elfte är här för att stanna. Jag har ingen känsla nu för vart vi är påväg. Måste ta en dag i taget för att klara av att stå på benen. Efter hjärnskakningen så får det inte bli för många intryck. Då lägger hjärnan ner. Och hjärnan och hjärtat var redan trötta efter Lovis bortgång.  Så Jr är den sista jag har förståndet att försöka förstå mig på. Hoppas gör man ju. Men fattar inte än att man ska leva som en gravid. Blir lättare när man vet. Då är en öl, fest och sånt inte lika lockande. Jag är ingen stordrickare.  Gillar inte ens att bli full. Men jag har alltid dränkt/ firat saker på det sättet. Så idag är första gången på säkert 15år som man inte vaknar upp bakis. Allhelgonahelgen har dränkts. För den har varit riktigt jobbig för mig. I år fick jag själv tända ljus på graven. För pappa, Lovis och farfar. Det var en märklig känsla. Något som jag inte försökte döva bort. Av den enda och rätta anledningen att Jr den elfte kanske växer inom mig. Som sagt..om en vecka vet vi. Idag är det en månad kvar till man fyller 32år. Sen är det några veckor och så får man fira att detta år över. Förra året var ett skitår.Detta år var ett lugnare skitår. Ett nytt år kanske för med sig ljus.

 

I dag så jag han med  stort H. inte han som kom undan. Utan han som gjorde mig så fruktansvärt illa.Den som jag föll så hårt för. Både mitt hjärta och senare även hela jag föll hårt till marken. livet innan honom var bara en barnlek. Trots all smärta som livet hunnit föra med sig så var jag ändå oförstörd. Innan trodde man att det var ok att få ta lite plats världen.Att få göra det utan dåligt samvete. Inte utan låg självkänsla. Men utan den gnagande värken och känslan av att bara vara fel. Senare var allt fel. kläder,vänner, rösten ,kroppen och ägande rätten av sin en kropp den fanns inte. Trodde inte att jag hade rätt till den rätten heller. Det fick han mig till att tro. Hur han kunde få mig att tro att min vilja, mina tankar, min tro och min sångröst det var inget bra. Inget jag kunde känna mig trygg i . För det var bara fel. Kanske har jag skrivit om honom flera gånger för mycket. Men när jag fortfarande hoppar rätt upp och blir illamående , får hjärtklappning när jag ser honom passera utanför ett fönster. Då vet jag hur mycket han fortfarande påverkar mig.. Varje gång jag sjunger för någon kan jag inte lita på min röst och mitt kunnande. Jag vet att ja kan. Men rädslan för att sjunga falskt och förnedra mig själv lever vidare. Jag glömmer aldrig hur han skrek åt mig när vi spelade in. Glömmer aldrig hur han skrek åt sina föräldrar att dom var dumma i huvudet för att dom tyckte att jag sjöng bra. Hur mycket jag skämdes när jag insåg att han bara spelade upp låten för att alla skulle förstå hur dåligt jag sjöng egentligen. Nångång efteråt har jag lyssnat på låten. Och även om jag inte kan höra en enda falsk ton. Så lever rädslan kvar varje gång jag ska ta ton. Det finns så mycket som jag hatar denna människa för. Inget som var jag var värt något. Inget som jag kände var värt något. Inget som jag trodde var värt något. Inget som fanns på mig var värt något. Ändå var allt värt att ta ifrån mig. Hur jag har hatat mig själv efter honom. Både för att han inte ville ha mig. Men sedan för allt jag lät honom göra mot mig. Hur han avslutade våran dåvarande kompisrelation genom att hoppa på min mage på stan. Skrattande lämnade han mig på Åhlensgolvet och gick därifrån. Han tyckte sig ha rätten attt göra det för att jag kanske skulle befinna mig i närheten av onyktert folk på vaborgsmässoaftonen som skulle komma om några dagar. Även om jag själv skulle vara nykter skulle det inte vara ok. Han hade nolltolerans gällande alkohol och droger. Det var många som såg upp till honoom för det. Den där stora fågeln som stod högre än alla andra. Som  flög högre än alla andra. Ser att han än idag har det tänket. Han är högre än alla andra. En förebild. Den förebild som gjorde mig rädd för ilska,diskussioner,höjdaröster, som skrattade åt mina känslor, som tog rätten över min kropp, som hånade allt jag var. Ordet nej var inget att bry sig om. Mig var det inget att bry sig om. Förebild som har var så troddde jag honom.

Finns inget som gör mig så rädd som diskussioner, höjda röster känslan av att det ska smälla närsomhelst. Jag kommer alltid få leva med den. Alltid backa för att inte stå för nära. Vara på helspänn så fort nån kanske kan bli sårad på grund av ord som formuleras fel ur min mun. Alltid beredd på att lägga mig platt. Bättre att känna allt inombords så kanske det går över. Många händelser har lett till att det dags att börja försöka skriva igen. Många gånger har jag behövt skriva men varit rädd för att känslorna ska ta över helt. Och då kanske bara skriva ner saker i ren ilska. Det skulle inte göra mig lycklig efteråt. Har under senare åren blivit bränd i mångt och mycket. Ändå lär man sig aldrig och blir alltid lika förvånad. Personen som alltid har litat på folk. litar inte på någon. Kanske är det åren med hormonmedeciner, nära döden upplevelser, missfall och missriktad omtanke som fått personen att insé och tänka om. Personen litar inte på någon. Litar inte på att någon orkar lyssna, ska förstå och finnas kvar. Ibland vill personen skrika LYSSNA på mig så kanske ni hör vad jag känner. Inte vad ni tror att jag känner. Varför hitta på när man kan fråga? Finns det ingen som faktiskt känner den här personen? Är det bara nån eller några få? Att vara öppen om den sjukdom som härjar i kroppen är ett val som man gör. Att vara öppen om våran barnlöshet är också ett val man gör. Bär själen i min hand. Men hjärtat ligger bakom en mur. Vill gärna stänga in det i en burk Men så funkar inte jag och är inte den personen. Den får ligga bakom muren och kanske nån på riktigt slår igenom den. Tror dock inte att det är något som kommer tillåtas i det närmsta taget. Jag har valt att vara öppen om sjukdomen och det den för med sig. I förhoppning om att någon känner igen sig och förstår att den /dom inte är ensamma. Man är inte ensam. Men att känna sig ensam är vidrigt. Min kropp är sådan att hormoner som är framtvingade av läkemedel gör mig vansinnig. Det är inget jag kan hindra utan endast härda ut. Är aldrig arg annars, stör mig inte på människor hela tiden, känner inte bara kalla känslor eller inget för kärleken, sover inte dåligt, svettas massor, gråter för ingenting,hatar mig själv eller tror att jag är dömd att leva själv resten av livet utan varken man eller framtida barn- Eller göra världen en tjänst och sluta andas. Allt det där känner jag inte när jag får vara mig själv. Då tycker jag faktiskt om mig själv. Kan tycka att jag har massor att ge till världen. Då kan jag leva med dagliga kräkningar, toabesök i timmar och ingen näring i kroppen. ALLT det går finemang för att jag mår så himla bra när jag får vara mig själv. Psykiskt altså. Då är jag inte ful och äcklig och jag dör inte om någon råkar höra mig sjunga. Förstår att min omgivning skulle sakna mig om jag skulle dö, Då är jag även rädd för att dö. Men det har gjort att när döden har varit nära har jag kämpat  mig upp igen. Sjukdomen tär på mig innifrån dagligen. Skulle jag berätta allt fysiskt som det kämpas med varje dag , då skulle nog inte min man släppa mig ur sikte eller låta mig gå utanför dörren någonsin. Men att inte göra något / jobba varje dag på grund av sjukdomen. Det skulle inte göra mig friskare. Kanske skulle det finnas lite mer ork i kroppen . Visst tar jag på mig och tar ut mig alldeles för mycket. Väldigt ofta kan det bli så. Men jag väljer livet. Det gör mig till en gladare mera ödmjuk och framförallt starkare än jag någonsin varit psykiskt.

Att se den där han med stor H. Kommer alltid påverka mig negativt. Fast just idag är en sån dag där inte läkemedel styr mitt inre. Idag är en dag då jag inser hur långt mitt arbete har tagit mig. Allt jobb med mig själv och min självkänsla har inte varit förgäves. Starkare än någonsin. Förstå att känslan av värdelöshet endast kommer fram när läkemedlet tar över. Vill inte vara bitter ..det är min största skräck! Men det är svårt att inte vara lite bitter att man nästan aldrig på ca 6år fått vara sig själv. Att enda chansen att få ett drägligare liv är att bli gravid. Fyll på det med en hemsk barnlängtan. Adoption gör mig INTE friskare så snälla SLUTA ge mig det rådet. Det gör bara ont i mig av många anledningar.

Men jag är inte en bitter människa. Jag är en människa som har tagit mig oerhört långt i livet genom att lyssna. Har allt fint omkring mig som man kan begära. En man jag älskar och insett att jag ofriviligt gett honom hela mig. (nästan). Ett jobb jag älskar. Nån vän som får bo innanför muren. Ett fint vackert hus som jag älskar att komma hem till. Ett hus som det syns att jag bor i. Där får jag ta plats.

 

Kommer inte ligga kvar om någon fysiskt eller med ord kastar ner mig på golvet igen.för han med stort H är inte värd det.

 

Har gjort ett tillägg på gyllene regeln som jag lever efter. Allt vad du vill att människor ska göra för dig. det skall du också göra för dem. gör dom inte det du gör för dem så bli inte bitter. var glad istället att du har gjort något bra. resten får stå för dem.

 

skönt att skriva av sig lite.

dela med dig , men tro aldrig att dom kommer förstå.

 

så thatś it ...

så adjö!