Han!
I dag så jag han med stort H. inte han som kom undan. Utan han som gjorde mig så fruktansvärt illa.Den som jag föll så hårt för. Både mitt hjärta och senare även hela jag föll hårt till marken. livet innan honom var bara en barnlek. Trots all smärta som livet hunnit föra med sig så var jag ändå oförstörd. Innan trodde man att det var ok att få ta lite plats världen.Att få göra det utan dåligt samvete. Inte utan låg självkänsla. Men utan den gnagande värken och känslan av att bara vara fel. Senare var allt fel. kläder,vänner, rösten ,kroppen och ägande rätten av sin en kropp den fanns inte. Trodde inte att jag hade rätt till den rätten heller. Det fick han mig till att tro. Hur han kunde få mig att tro att min vilja, mina tankar, min tro och min sångröst det var inget bra. Inget jag kunde känna mig trygg i . För det var bara fel. Kanske har jag skrivit om honom flera gånger för mycket. Men när jag fortfarande hoppar rätt upp och blir illamående , får hjärtklappning när jag ser honom passera utanför ett fönster. Då vet jag hur mycket han fortfarande påverkar mig.. Varje gång jag sjunger för någon kan jag inte lita på min röst och mitt kunnande. Jag vet att ja kan. Men rädslan för att sjunga falskt och förnedra mig själv lever vidare. Jag glömmer aldrig hur han skrek åt mig när vi spelade in. Glömmer aldrig hur han skrek åt sina föräldrar att dom var dumma i huvudet för att dom tyckte att jag sjöng bra. Hur mycket jag skämdes när jag insåg att han bara spelade upp låten för att alla skulle förstå hur dåligt jag sjöng egentligen. Nångång efteråt har jag lyssnat på låten. Och även om jag inte kan höra en enda falsk ton. Så lever rädslan kvar varje gång jag ska ta ton. Det finns så mycket som jag hatar denna människa för. Inget som var jag var värt något. Inget som jag kände var värt något. Inget som jag trodde var värt något. Inget som fanns på mig var värt något. Ändå var allt värt att ta ifrån mig. Hur jag har hatat mig själv efter honom. Både för att han inte ville ha mig. Men sedan för allt jag lät honom göra mot mig. Hur han avslutade våran dåvarande kompisrelation genom att hoppa på min mage på stan. Skrattande lämnade han mig på Åhlensgolvet och gick därifrån. Han tyckte sig ha rätten attt göra det för att jag kanske skulle befinna mig i närheten av onyktert folk på vaborgsmässoaftonen som skulle komma om några dagar. Även om jag själv skulle vara nykter skulle det inte vara ok. Han hade nolltolerans gällande alkohol och droger. Det var många som såg upp till honoom för det. Den där stora fågeln som stod högre än alla andra. Som flög högre än alla andra. Ser att han än idag har det tänket. Han är högre än alla andra. En förebild. Den förebild som gjorde mig rädd för ilska,diskussioner,höjdaröster, som skrattade åt mina känslor, som tog rätten över min kropp, som hånade allt jag var. Ordet nej var inget att bry sig om. Mig var det inget att bry sig om. Förebild som har var så troddde jag honom.
Finns inget som gör mig så rädd som diskussioner, höjda röster känslan av att det ska smälla närsomhelst. Jag kommer alltid få leva med den. Alltid backa för att inte stå för nära. Vara på helspänn så fort nån kanske kan bli sårad på grund av ord som formuleras fel ur min mun. Alltid beredd på att lägga mig platt. Bättre att känna allt inombords så kanske det går över. Många händelser har lett till att det dags att börja försöka skriva igen. Många gånger har jag behövt skriva men varit rädd för att känslorna ska ta över helt. Och då kanske bara skriva ner saker i ren ilska. Det skulle inte göra mig lycklig efteråt. Har under senare åren blivit bränd i mångt och mycket. Ändå lär man sig aldrig och blir alltid lika förvånad. Personen som alltid har litat på folk. litar inte på någon. Kanske är det åren med hormonmedeciner, nära döden upplevelser, missfall och missriktad omtanke som fått personen att insé och tänka om. Personen litar inte på någon. Litar inte på att någon orkar lyssna, ska förstå och finnas kvar. Ibland vill personen skrika LYSSNA på mig så kanske ni hör vad jag känner. Inte vad ni tror att jag känner. Varför hitta på när man kan fråga? Finns det ingen som faktiskt känner den här personen? Är det bara nån eller några få? Att vara öppen om den sjukdom som härjar i kroppen är ett val som man gör. Att vara öppen om våran barnlöshet är också ett val man gör. Bär själen i min hand. Men hjärtat ligger bakom en mur. Vill gärna stänga in det i en burk Men så funkar inte jag och är inte den personen. Den får ligga bakom muren och kanske nån på riktigt slår igenom den. Tror dock inte att det är något som kommer tillåtas i det närmsta taget. Jag har valt att vara öppen om sjukdomen och det den för med sig. I förhoppning om att någon känner igen sig och förstår att den /dom inte är ensamma. Man är inte ensam. Men att känna sig ensam är vidrigt. Min kropp är sådan att hormoner som är framtvingade av läkemedel gör mig vansinnig. Det är inget jag kan hindra utan endast härda ut. Är aldrig arg annars, stör mig inte på människor hela tiden, känner inte bara kalla känslor eller inget för kärleken, sover inte dåligt, svettas massor, gråter för ingenting,hatar mig själv eller tror att jag är dömd att leva själv resten av livet utan varken man eller framtida barn- Eller göra världen en tjänst och sluta andas. Allt det där känner jag inte när jag får vara mig själv. Då tycker jag faktiskt om mig själv. Kan tycka att jag har massor att ge till världen. Då kan jag leva med dagliga kräkningar, toabesök i timmar och ingen näring i kroppen. ALLT det går finemang för att jag mår så himla bra när jag får vara mig själv. Psykiskt altså. Då är jag inte ful och äcklig och jag dör inte om någon råkar höra mig sjunga. Förstår att min omgivning skulle sakna mig om jag skulle dö, Då är jag även rädd för att dö. Men det har gjort att när döden har varit nära har jag kämpat mig upp igen. Sjukdomen tär på mig innifrån dagligen. Skulle jag berätta allt fysiskt som det kämpas med varje dag , då skulle nog inte min man släppa mig ur sikte eller låta mig gå utanför dörren någonsin. Men att inte göra något / jobba varje dag på grund av sjukdomen. Det skulle inte göra mig friskare. Kanske skulle det finnas lite mer ork i kroppen . Visst tar jag på mig och tar ut mig alldeles för mycket. Väldigt ofta kan det bli så. Men jag väljer livet. Det gör mig till en gladare mera ödmjuk och framförallt starkare än jag någonsin varit psykiskt.
Att se den där han med stor H. Kommer alltid påverka mig negativt. Fast just idag är en sån dag där inte läkemedel styr mitt inre. Idag är en dag då jag inser hur långt mitt arbete har tagit mig. Allt jobb med mig själv och min självkänsla har inte varit förgäves. Starkare än någonsin. Förstå att känslan av värdelöshet endast kommer fram när läkemedlet tar över. Vill inte vara bitter ..det är min största skräck! Men det är svårt att inte vara lite bitter att man nästan aldrig på ca 6år fått vara sig själv. Att enda chansen att få ett drägligare liv är att bli gravid. Fyll på det med en hemsk barnlängtan. Adoption gör mig INTE friskare så snälla SLUTA ge mig det rådet. Det gör bara ont i mig av många anledningar.
Men jag är inte en bitter människa. Jag är en människa som har tagit mig oerhört långt i livet genom att lyssna. Har allt fint omkring mig som man kan begära. En man jag älskar och insett att jag ofriviligt gett honom hela mig. (nästan). Ett jobb jag älskar. Nån vän som får bo innanför muren. Ett fint vackert hus som jag älskar att komma hem till. Ett hus som det syns att jag bor i. Där får jag ta plats.
Kommer inte ligga kvar om någon fysiskt eller med ord kastar ner mig på golvet igen.för han med stort H är inte värd det.
Har gjort ett tillägg på gyllene regeln som jag lever efter. Allt vad du vill att människor ska göra för dig. det skall du också göra för dem. gör dom inte det du gör för dem så bli inte bitter. var glad istället att du har gjort något bra. resten får stå för dem.
skönt att skriva av sig lite.
dela med dig , men tro aldrig att dom kommer förstå.
så thatś it ...
så adjö!