Förut. .
Förut har längtan ätit upp mig.
Förut har ensamheten nästan kvävt mig.
Förut har barngråten varit för mycket
Förut har kämpandet vissa stunder varit väldigt svagt
Förut kanske jag inte såg att det kunde ljusna.
Förut var det krig och bråk.
krig för att förståelsen var låg eller icke närvarande.
jag var liten i deras ögon.
Förut var jag rädd och orolig.
Vad har ändrats från förut?
Jag är aldrig ensam nu. Det är jag och Aaliyah mot världen här.
Jag börjar mer och mer tro att hon ska stanna hos oss
När man förut legat här på 49an oftast av anledningen att Endometriosen tagit över ens liv. Ätit upp och förstört chanser för att kunna bli gravid.
Missfall,utomkvedshavandeskap, nya cystor, avbrutna Ivf försök, med bland annat överstimulering, inflammationer, embryon som gått upp I rök och blödningar som uppkommit fast man inte kunnat fatta hur och vart det kommit ifrån.
Allt och lite till har gjort det nästan outhärdligt att ligga här . När man legat och längtat efter ett barn. Hoppats och samtidigt tappat hoppet om att få bli mamma. Höra nyfödda barn som gråter och se nyblivna föräldrar.
Nu är jag i en annan sits. Kämpar som alltid. Men den här gången behöver jag inte smälta något, komma över något eller bearbeta. Nu behöver jag endast bli så pass smärtlindrad så det går att stå på benen och åka hem. Jag har hört på läkarna och andra som sagt att jag inte ska behöva ha det fruktansvärt hemskt. Säger dom att man inte behöver stå ut med över hemska smärtor. Då tänker jag inte heller göra det!
Jag var rädd när blodet rann. Men är inte rädd längre. Är bara som vanligt arg åt sjukdomen som raserar,härjar och förvärrar allt i sin väg. Allt som är normalt för andra. Det blir fruktansvärt bara för att sjukdomen gått för långt! Så egentligen vill jag bara få ur mig hur viktigt det är att söka hjälp. Om du tror att just du kan ha endometrios. SÖK HJÄLP! Innan den går för långt. Idag har jag ett bakslag och kan inte åka hem . Men imorgon ska smärtan vara uthärdlig. Det är bara så.
Jag är varken rädd eller orolig. Bara less fruktansvärt trött på den här smärtan och på Endometriosen. På att istället för att bli bättre så blev det sämre med graviditeten.
Men våran Stjärna. Jag fortsätter att kriga mot sjukdomen. Du krigar vidare för att en dag träffa oss.
Det tummar vi på!
Stjärngrubblande.
Att vara övertrött men hjärnan håller en vaken.
Grubblande, konfunderad,irriterad,less, logistik tänkande, undvika katastrof tänk, lyssna på lugnet.
Hjärtat viskar med tyst röst. Lugn.
Hjärnan håller för munnen för att inte skrika.
Kramper och rädsla har inte hittat hit än. Inte tagit plats än.
Tårarna är för trötta. Orkar inte ta in, vill inte gå igenom som alltid. Fast nu värre.
Vågar inte stå upp.
Just i detta nu vill jag att du ska ge dig till känna Aaliyah! Sparka mig hårt inifrån visa att du inte är påväg bort från mig. Bara du kan ge mig det fullkomliga lugnet. Bara du kan hålla rädslan borta. Bara du kan sudda ur min ängslan. Bara du kan ge dig till känna. Bara till dig viskar jag på gränsen mellan att vara lugn och desperat. Sparka mig.
Blodet det där hemska blodet. Vad vill det säga? Varför händer det nu? Varför kan det inte bara få vara?
Varför var det för första gången just ikväll som jag började känna. Ja. Vi kommer få träffa dig?
Varför kommer blodet?
Symtom på sjukdomen eller missfall på gång? Fullt normalt eller fullt onormalt?
Vad betyder färskt. Bra? Dåligt? Än en gång normalt eller onormalt?
Vad betyder det?
Snälla Aaliyah sparka mig! Jag behöver få känna dig nu.
I ett hotellrum mitt i natten. Jag behöver från dig den vackraste skatten.
Ge mig ro från nattens frågor.
Hjärnan behöver få vila och samla in all positiv styrka. Med sina bläckfisk liknande tentakler.
Forma mina drömmar till att tro även om det är mörkt nu. Så är jag kär i ljuset. Låt mig tro att det just är meningen att ljuset ger mig kärlek tillbaka tillslut.
Grubblande i en övertrött hjärnan.
Som sagt. Jag behöver dina sparkar i detta nu!