mizztina

Idag ringde jag till verksamhetschefen på Gyn i Sunderbyn. Fick prata med en trevlig och tillmötesgående person. Vilket kändes så fint i ända in i själen. Hon förstod min frustration. Lovade att jag skulle få mitt svar som hon skulle leta reda på under dagen. Hon ringer sen och meddelar att hon inte kan hitta något svar. Säger att hon ska få läkaren att ringa upp som remissvaret har gått till. Har han inte ringt under dagen eller på förmiddagen imorgon så skulle jag ringa till en sekreterare på avdelningen. För att ett svar skulle jag få innan helgen. Dagen går och klockan slår 16:00. Då ringer läkaren. Får ingen ursäkt. Ingen förklaring varför det blivit som det blivit. Men jag får mitt svar. I svaret står det att Uppsala tar inte emot patienter som inte bor i närheten! De har istället skickat en lista på olika saker jag kan pröva. Allt från smärtrehab till anti depressiv medicin. Jag börjar skaka och säger att jag har ju prövat Allt! Tack och lov så håller han med om det. Han frågar hur jag mår och jag svarar att det är lika dåligt som vanligt. Säger till honom att det finns ingen annan utväg än att operera bort allt. Så vad händer nu? Han svarar att jag inte behöver bli upprörd för en sån operation kan dom göra i Sunderbyn. Vi kan träffas och prata om hur jag vill göra. Jag säger att det finns inget att prata om eller fundera på. Jag vill opereras! Han säger flera gånger att de gör man i Sunderbyn. Uppsala behövs bara om man ska ta bort Endometrioshärdar. Frågar då om man tar bort sammanväxningar då. Han svarar. Ja, det skulle man väl kunna göra. Men jag får inte tro att jag kommer bli smärtfri. Men det tror jag inte heller! Han säger också att jag kommer hamna i klimakteriet. Får honom att förstå att jag är oerhört van vid det. Det är ju där jag har varit i nästan 10år. Han frågar om det finns någon annan läkare som jag vill träffa för att diskutera operation. Mitt svar blir då. Helt ärligt så vill jag ha någon som har tid med mig. Som svarar när jag ringer om jag har frågor. Förra året så gick jag från Januari-juli utan att kunna få tag på min dåvarande läkare. Som hade satt mig på medicin som jag for väldigt illa av. Sen blev jag tilldelad dig för att hon inte hade tid med mig. Och så blir det såhär. Jag tycker det är oerhört tråkigt att det blev såhär. Han säger än en gång att han inte vet varför det blev såhär. Frustrationen stiger för mig. Men det blir oerhört svårt att skälla på någon som knappt förstår en. Men nu har jag sagt vad känner iaf. Han säger att han ska ringa mig. Ifall han kanske har tid och boka in en tid till veckan för att prata om en operation. Vi pratar ett tag till och tillslut så lovar han att han eller en sekreterare ska ringa mig imorgon. Så nu har jag fått mitt svar.  

Jag lämnas skakandes med en massa frågor. Varför har man ens skickat en remiss till Uppsala om dom inte tar emot patienter som inte bor där? Varför kunde inte hon jag pratade med i måndags säga det till mig? Hur kommer det sig att Sunderbyn kan göra operationen när jag hela tiden har hört alla läkare säga att det är för komplicerad operation för att någon annan än Uppsala ska göra den?! För mig rasade världen när jag insåg att jag än en gång är i händerna på Sunderbyn. Operationen kommer göras där och bli inlagd där sen. Jag vill inte ha alla de hemska erfarenheterna som jag fått av att vara inlagd där. Jag vill helst radera dom ur minnet. Jag får panik och tårarna har runnit många gånger ikväll. Det enda jag kan göra nu är att rådfråga min läkare om allt det här. Hon som kan, förstår mig och vill hjälpa. Hon som blev min räddning när allt föll samman. Sen får jag åka till Sunderbyn och planera för en operation som man kallar för radikal. Bara försöka att smälta hur läget är. Smälta att jag har inget annat val. Förbereda mig på det som komma skall. Hoppas och önska innerligt att bemötandet från vården inte blir densamma som den tyvärr har varit. Tillåta mig själv att vara ledsen och arg när jag tänker på det mest fruktansvärda dom gjort mot mig. När vi hade satt in två embryon. Fick missfall på det ena. Åkte in för att jag var övertygad om att det andra 8 veckors fostret fanns kvar. Låg inne en vecka och smärtan ökade för varje dag. Blev inte trodd. Gråter av smärtorna. Får då frågor om jag ens har några vänner. Ifall min familj är snäll med mig. Att jag faktiskt borde överväga att adoptera. Tillslut går dom med på att kolla ifall jag har rätt. Det blir akut operation och det visar sig att det har blivit utomkvedshavandeskap. Man hittar det som är ett 8veckor gammalt foster. Ingen ursäkt ingenting! Våran värld rasade samman då. Det är en oerhört sorlig historia som också innebar att de fick ta bort en del av äggstocken. Som har inneburit ännu mer sammanväxningar. Så för mig så är inte den här väntan på remissvaret det värsta som har hänt mig. Finns så mycket annat som förlänge sedan gjorde att min tillit försvann för dom. Men nu har jag gråtit över det igen och andra hemska minnen. Nu är det att hitta ny kraft och kämpa vidare och klara operationen. För självklart är jag livrädd vad operationen kan göra med min kropp. Om det blir ännu mer sammanväxningar. Vad får jag för livskvalitet då? Kroppsmässigt enbart. För som sagt. Annars är jag lycklig och har allt. Min livskvalitet kan inte bli bättre. Livet kan inte vara mer fantastiskt än vad det är. Finns inte ord att beskriva hur tacksam jag är för det! Livet erbjuder så mycket guldstunder och jag tar vara på vart enda ett! Nu får vi se vad som händer. 

Hoppet

Hur beskriver man det största hoppet av alla? Hur klarar man att hålla hoppet till realistiska tankar. Förnuftet försöker fånga upp det hoppande hjärta. Försöker hålla i tankarna som vill flyga iväg som ballonger mot skyn. Klart det inte finns något. Men tänk om? Tillåta sig att tänka och drömma lite. Fundera på vart Tina kommer ifrån. Längtan har jag förträngt med åren. För djupt att gå, för stort att greppa. Omöjligt att ta tag i. Kämpa för. Anstränga sig för. Den här kvällen har varit en enda stor lucköppning för mig. Obekanta tankar har stormat in i hjärtat och hjärnan. Jag har alltid sagt att en dag ska jag besöka landet. Bara för att se vart jag kommer ifrån. Den dagen har inte närmat sig sen den inställda resan i mellanstadiet. Vet att det skulle kännas så oerhört mycket att göra den resan. Har inte ansett mig vara stark nog för att göra den. Konstigt nog så ser jag mig själv idag som stark om man jämför med hur det var.  En del har nog missförstått mig genom åren. Trott att jag inte varit intresserad av mitt ursprung. Det är egentligen totalt fel. Men det har varit för stort att genomföra. Samt att jag har trott att det inte har varit genomförbart att få veta mer. För att inte hjärtat ska lämnas besviket så har jag förträngt min längtan. Nu senaste tiden har tankarna satts igång och hoppet kämpar för att få ta plats. Så vad är det jag vet om Indien och vad är det som satt igång funderingarna. Ikväll har jag och mamma skrivit ihop ett mail. I hopp om att få veta mer. Medans vi resonerade om allt så kom en ny person in i min värld. Någon jag inte haft en tanke om sen jag hittade på historier som barn. När jag var liten så sa jag att min biologiska mamma dog när hon födde mig. Min pappa dog i ett krig. Fram till det jag var 18år så trodde jag att det var det mina föräldrar hade sagt åt mig. När mamma tar upp frågan ifall jag någonsin har funderat om min andra mamma. Så säger jag som jag alltid sagt. Att hon dog när hon födde mig. Så vad fanns det att ta reda på? Då säger min mamma. Men vi vet ju inget om din mamma! Det är du själv som har hittat på den där historien. Hennes ord chockerade mig totalt! Senare har jag fått förklarat för mig varför jag sa så. Det lilla barnet tyckte det var lättare att dödsförklara sina föräldrar istället för att klara av att hantera att man blivit lämnad. För ett barn kan inte hantera det. Något år efter jag och mamma hade haft det där samtalet så får jag träffa en nunna från barnhemmet som jag föddes på. Hon kom hem till oss. Det var en overklig och fin dag. Fick fråga henne en massa frågor om barnhemmet och hur jag fick mitt namn osv. Den dagen kände jag att dör jag nu, då dör jag lycklig. Hon berättade att till det barnhemmet kom gravida kvinnor. Fattiga som rika. Det fick vara där och bli omhändertagna under graviditeten och en tid efter det. Kvinnorna fick inte bestämma förrän barnet var fött om de skulle adoptera bort det eller inte. Hon sa också att kvinnorna kom dit med rätt att vara anonyma. Visst kunde jag försöka hitta min biologiska mamma. Men då skulle jag måsta vara beredd på att det skulle dyka upp många kandidater som skulle säga att just dom var min mamma. Eller att de skulle kunna ställa till det för henne om hon fött mig i hemlighet och bytt namn. Alltihop bra förklaringar. Så på ett sätt så vilar jag ändå i den förklaringen och tycker att det är fint att kvinnorna hade den möjligheten och den rätten. Det gick några år till efter detta. Vid 23års ålder får jag chans att prata med en man. En kurator som ville berätta för mig hur det var att vara adopterad. Jag trodde att det var jag som skulle berätta för honom hur det kändes att vara det. Istället satt han i en timme och berättade för mig varför jag funkade som jag gjorde. Varför jag gjort vissa saker. Varför livet blivit som det blivit. Han fick mig att inse att jag provocerade fram att bli lämnad. Att jag letade efter min mamma varje dag. Han satte ord på tankar jag inte visste att jag hade. Gapande satt jag stum och den ena poletten föll ner efter den andra. Mäktigt! Märkligt och obeskrivbart! Han fick mig att våga fantisera om henne. För första gången skriva ner ord om henne. Det tog ca 4år att smälta och landa i allt som han hade berättat och förklarat för mig. Vi hoppar fram till en dag när Indien gör sig påmint igen. Helt plötsligt så är jag medlem i en messengergrupp. En grupp som fylls upp av barnhemsbarn. En grupp som får ihop en reunion i Stockholm. Ett utav det häftigaste jag varit med om. Från att knappt veta något om det där suddiga från mitt tidigare liv. Till att få bilder, nya vänner som känns som familj. Träffa dom som bott på samma barnhem som en själv. Barnhemmet där jag hamnade när det blev bestämt att jag skulle adopteras. Då var jag ca 4månader. Idag har jag insett att jag är född i en stad i Indien Mangalore. Sen flyttade jag till nästa stad Bangalore. Jag har konstigt nog aldrig tänkt på att det är två städer med mitt ursprung. Nu är barnhemmet i Bangalore stängt medans de renoverar och försöker hitta en ny föreståndare så barnhemmet kan öppnas igen. Nu kommer vi till hoppet. I dagarna så är det två eldsjälar som är i Indien. De har hittat massa mappar. I facebookgruppen dyker det upp en bild på alla dessa mappar och en uppmaning att man ska säga till om man är intresserad att få veta om just ens egen map finns där. Och om det gör det. Vad vill man specifikt veta. Jag kan inte beskriva vad den bilden får hjärtat att dunka. Tänk om min map ligger där!? Tänk om det finns uppgifter om min biologiska mamma!? Tänk om chansen kommer nu att få veta. Utan att jag tog tag i sökandet. Den här möjligheten får inte falla ur mina händer! Men det blev för stort för mig att formulera vad jag ville veta. Så mamma och Lelle har hjälpt mig att formulera och hitta orden. När vi började prata om att det viktigaste är naturligtvis att få veta om det kan finnas uppgifter om mina föräldrar. När ordet föräldrar ramlar ur min mun så fattar hjärnan att jag har glömt en person i alla dessa år. Jag har alltid tänkt att jag är min mamma och pappa upp i dagen. Att jag har min indiska sida som min biologiska mamma gett mig. Men ALDRIG har jag ens tänkt, funderat på eller fantiserat om min biologiska pappa. Sen att han nog inte alls finns med i någon bild det spelar ingen roll. Men innan min mamma och pappa så fanns min mamma och pappa. Mitt utseende kommer inte bara från en person utan två. Som mamma sa. Att med tanke på hur lik Aaliyah är sin pappa. Så borde du vara lik din. Så i 37års ålder har jag insett att i Indien fanns inte en person. Utan två som mina gener. Mitt blod kommer ifrån. 

Nu är mailet skickat och nu väntar jag med spänning på vad de kan hitta om mig. Jag hoppas att min map finns där. Jag hoppas försiktigt och försöker hoppas förnuftigt att det finns något som jag bara kunnat drömma om. Förnuftet skriker och bankar på hjärtat. Akta dig för besvikelsen! Ja. Jag aktar mig men väljer att ta chansen iaf.