Svar.
Idag ringde jag till verksamhetschefen på Gyn i Sunderbyn. Fick prata med en trevlig och tillmötesgående person. Vilket kändes så fint i ända in i själen. Hon förstod min frustration. Lovade att jag skulle få mitt svar som hon skulle leta reda på under dagen. Hon ringer sen och meddelar att hon inte kan hitta något svar. Säger att hon ska få läkaren att ringa upp som remissvaret har gått till. Har han inte ringt under dagen eller på förmiddagen imorgon så skulle jag ringa till en sekreterare på avdelningen. För att ett svar skulle jag få innan helgen. Dagen går och klockan slår 16:00. Då ringer läkaren. Får ingen ursäkt. Ingen förklaring varför det blivit som det blivit. Men jag får mitt svar. I svaret står det att Uppsala tar inte emot patienter som inte bor i närheten! De har istället skickat en lista på olika saker jag kan pröva. Allt från smärtrehab till anti depressiv medicin. Jag börjar skaka och säger att jag har ju prövat Allt! Tack och lov så håller han med om det. Han frågar hur jag mår och jag svarar att det är lika dåligt som vanligt. Säger till honom att det finns ingen annan utväg än att operera bort allt. Så vad händer nu? Han svarar att jag inte behöver bli upprörd för en sån operation kan dom göra i Sunderbyn. Vi kan träffas och prata om hur jag vill göra. Jag säger att det finns inget att prata om eller fundera på. Jag vill opereras! Han säger flera gånger att de gör man i Sunderbyn. Uppsala behövs bara om man ska ta bort Endometrioshärdar. Frågar då om man tar bort sammanväxningar då. Han svarar. Ja, det skulle man väl kunna göra. Men jag får inte tro att jag kommer bli smärtfri. Men det tror jag inte heller! Han säger också att jag kommer hamna i klimakteriet. Får honom att förstå att jag är oerhört van vid det. Det är ju där jag har varit i nästan 10år. Han frågar om det finns någon annan läkare som jag vill träffa för att diskutera operation. Mitt svar blir då. Helt ärligt så vill jag ha någon som har tid med mig. Som svarar när jag ringer om jag har frågor. Förra året så gick jag från Januari-juli utan att kunna få tag på min dåvarande läkare. Som hade satt mig på medicin som jag for väldigt illa av. Sen blev jag tilldelad dig för att hon inte hade tid med mig. Och så blir det såhär. Jag tycker det är oerhört tråkigt att det blev såhär. Han säger än en gång att han inte vet varför det blev såhär. Frustrationen stiger för mig. Men det blir oerhört svårt att skälla på någon som knappt förstår en. Men nu har jag sagt vad känner iaf. Han säger att han ska ringa mig. Ifall han kanske har tid och boka in en tid till veckan för att prata om en operation. Vi pratar ett tag till och tillslut så lovar han att han eller en sekreterare ska ringa mig imorgon. Så nu har jag fått mitt svar.
Jag lämnas skakandes med en massa frågor. Varför har man ens skickat en remiss till Uppsala om dom inte tar emot patienter som inte bor där? Varför kunde inte hon jag pratade med i måndags säga det till mig? Hur kommer det sig att Sunderbyn kan göra operationen när jag hela tiden har hört alla läkare säga att det är för komplicerad operation för att någon annan än Uppsala ska göra den?! För mig rasade världen när jag insåg att jag än en gång är i händerna på Sunderbyn. Operationen kommer göras där och bli inlagd där sen. Jag vill inte ha alla de hemska erfarenheterna som jag fått av att vara inlagd där. Jag vill helst radera dom ur minnet. Jag får panik och tårarna har runnit många gånger ikväll. Det enda jag kan göra nu är att rådfråga min läkare om allt det här. Hon som kan, förstår mig och vill hjälpa. Hon som blev min räddning när allt föll samman. Sen får jag åka till Sunderbyn och planera för en operation som man kallar för radikal. Bara försöka att smälta hur läget är. Smälta att jag har inget annat val. Förbereda mig på det som komma skall. Hoppas och önska innerligt att bemötandet från vården inte blir densamma som den tyvärr har varit. Tillåta mig själv att vara ledsen och arg när jag tänker på det mest fruktansvärda dom gjort mot mig. När vi hade satt in två embryon. Fick missfall på det ena. Åkte in för att jag var övertygad om att det andra 8 veckors fostret fanns kvar. Låg inne en vecka och smärtan ökade för varje dag. Blev inte trodd. Gråter av smärtorna. Får då frågor om jag ens har några vänner. Ifall min familj är snäll med mig. Att jag faktiskt borde överväga att adoptera. Tillslut går dom med på att kolla ifall jag har rätt. Det blir akut operation och det visar sig att det har blivit utomkvedshavandeskap. Man hittar det som är ett 8veckor gammalt foster. Ingen ursäkt ingenting! Våran värld rasade samman då. Det är en oerhört sorlig historia som också innebar att de fick ta bort en del av äggstocken. Som har inneburit ännu mer sammanväxningar. Så för mig så är inte den här väntan på remissvaret det värsta som har hänt mig. Finns så mycket annat som förlänge sedan gjorde att min tillit försvann för dom. Men nu har jag gråtit över det igen och andra hemska minnen. Nu är det att hitta ny kraft och kämpa vidare och klara operationen. För självklart är jag livrädd vad operationen kan göra med min kropp. Om det blir ännu mer sammanväxningar. Vad får jag för livskvalitet då? Kroppsmässigt enbart. För som sagt. Annars är jag lycklig och har allt. Min livskvalitet kan inte bli bättre. Livet kan inte vara mer fantastiskt än vad det är. Finns inte ord att beskriva hur tacksam jag är för det! Livet erbjuder så mycket guldstunder och jag tar vara på vart enda ett! Nu får vi se vad som händer.