Årsdag samt 3månader för stjärnan
Idag är det 3månader sedan jag blev mamma och Aaliyah kom till oss. Har tänkt länge att jag borde skriva ner hela händelseförloppet. Att ens finna den tiden eller möjligheten att kunna skriva blev en utmaning i sig. Just idag tycker jag det lämpar sig exra bra att hitta den tiden, för just idag är det även 21år sedan den största sorgen drabbade oss. Älskade pappa lämnade oss. Som vanligt varje år så gör det ont i varje del av hjärtat under årsdagen och Påsken. Påsken närmar sig med stormsteg och världen fylls av pynt och Påskliljor. En dag kommer Aaliyah komma hem med påskpynt och det kommer sparas samt vara det allra finaste som får pryda huset. Men det är länge tills den dagen kommer.
ikväll har hon varit med och lämnat blommor och en liten ängel som får representera henne. Pappa/morfar gillar säkert sin nya dekoration på sin viloplats.Trodde den här dagen skulle bli annorlunda inte samma känslor nu när livet har ändrats. istället har längtan och saknaden varit på ett annat plan. Sorgen över att hon aldrig kommer få träffa sin morfar. Bli buren av honom, bli kramad av honom, bli retad av honom och enormt älskad av honom. ingen utav hans barnbarn kommer någonsin få uppleva det. Han får alltid leva kvar i våra hjärtan och historier. Farfar /Morfar vakar över barnen som undrar hur han var när han levde. Han vakar över hon som bor med honom. Han vet hur mycket vi saknar honom. Kunde höra hans skratt när jag och Erik svamlade på kyrkogården ikväll. Vet med säkerhet att han hade hjälpt till att retas och stått på Eiks sida. Pappa har varit med mig vid två tillfällen nu på senaste. För en vecka sedan var vi pǻ lunch mdd mammas och pappas vänner. Aaliyah blev ledsen och otröstlig i slutet. Pappas bästa vän genom hela livet bar henne så tålmodigt. Ska bara avsluta måltiden med en kaffe innan jag tar hand om henne. Erik kommer fram till mig och säger. Nu har vi vandrat runt och jag har sjungit för henne. Leta upp Fly me to the moon. Med den här artisten på spotify. Så tittar han på henne med den där milda morfarsblicken. Lägger till. Hon gillade verkligen den versionen. Hela jag ryser och kan riktigt känna pappas närvaro i den stunden. Exakta blicken och orden fick mig att se och känna honom så nära. Det var magiskt. Att använda ordet magiskt när det kommer till förlossningen är lite väl magstarkt. Däremot vill jag använda mig av orden otrolig ilska, tro, styrka, misstro,smärta och fruktansvärt, säkerhet, utom kroppsligt, förvirring och kärlek. Allting efteråt handlade om smärta, förstå och läka.
Den 6e Januari det blev dagen då stjärnan föddes och pappa var med.
Min graviditet har varit fruktansvärd från dag ett. Har försökt räkna ut hur många övernattningar på sjukan det blev. Även alla andra hinder som skulle kommas över och igenom för att få henne hos oss tillslut. En sprucken blödande cysta,myom, navelsträngen satt fast i moderkakan, oförklarad blödning.bindvävsinflammation,oro för havandeskapsförgitning, från v 34 har kroppen varit helt inställd på förlossning, inlagd för näingsbrist, fått järninjektioner, kortisonsprutor. På allt detta även alla gravidsymtom gånger tusen och en endometrios som växte sig bara starkare istället för svagare. Hela tiden smärta som inte var av denna värld. Men tack vare alla grejjer som hela tiden var och tillkom. Tack vare att det alltid var något så fick vi hela tiden kolla upp hur hon måddde. Det innegav lugn mitt i allt kaos. Ville avsluta allt många gånger och ångrade vårat sista försök. Men krigandet slutade aldrig och jag vann över min kropp. När tiden hade kommit till v 38 så gjordes en hinnsvepning. Det var en måndag. på kvällen så kände jag att mågot höll på att hända. Något hade lossnat och hon började bli redo. På grund av min näringsbrist så fick vi stanna kvar och avvakta på paienthotellet. Samt få både socker och näringsdrop. Vilket blev mer och mer omöjligt att göra för att kärlen var så retade. Under veckan fick vi göra undersökningar varje dag. Trots starka värkar så trodde man inte att hinnsvepningen hade hjälpt.Fast jag kände och trodde annat. Tillsist blev det torsdag och Trettondagsafton. Då ansåg man attt det inte gick att hjälpa mig något mer. Gick knappt att sätta någon nål. När dom väl fått någon på plats så dröjde det inte länge tills armen svällde upp och gjorde fruktansvärt ont. Vi hade även gått sjukan fram och tillbaka och försökt med påtvingad dans få igång något. Men icket. Dom skickade hem oss med orden som hade gällt tidigare under veckan. Ifall vattnet gick så skulle vi in på en gång. För då skulle hon vara på väg. Väldigt besvikna över att inget hänt än så begav vi oss hem den eftermiddagen.
Fredagen kom efter en hemsk natt med värkar. Känner mig skum. Stiger upp och känner något strila sakta men jämt. Förstår att det är vattnet som börjat gå. Vi ringer till förlossningen och dom säger att vi ska komma in. När vi väl är där så får vi både ett väldigt märkligt och otrevligt bemötande. Hemskt nog är ingen på plats som vi fått träffa under våran tid där. Bara nya ansikten som varken tror på att vattnet går (även fast de rinner hela tiden när dom undersöker)Talar i nedlåtande ton för att man är förstföderska. Allt är lessamt och hur frustrerande som helst. Efter många om och men så går dom med på att iaf skriva att vattnet börjat gå imorse. Efter att ctgkurvan ser ok ut så skickar dom hem oss för att avvakta. Jag har nog alrig varit så arg och rädd i mitt liv. Hur kan dom skicka hem oss när min kropp signalerar att det är dags? Hur kan dom skicka hem oss när våran läkare har sagt att vi ska bli inlagda om vattnet går? Helt sjukt är det. Även fast jag vet att det är för att allt är smockfullt på stället. Både på förlossningen och BB. Men just då brydde jag mig inte om det. Jag ville få den trygghet jag blivit lovad. Istället fick vi än en gång åka hem. Hjärtat kokade av ilska. Vi åkte och handlade for hem och kirrade middag. Arg som en krigande tjur parkerade jag mig i soffan med en handduk under. Förstod att det här skulle bli en vidrig kväll med att räkna värkar och vara rädd för att missa att åka in. Somnade tillslut mitt i all ilska och smärta. Sov en halvtimme. Vaknade då klockan var 20;30 av att värken och värkarna hade tagit över min kropp. Låg och grät,gnydde och kunde knappt prata. Efter en halvtimme insåg Erik att nu är det dags att åka in igen. Var ingen lätt match att klä på sig i det tillståndet. lyckades tappa min mobil under soffan. Men vägrade åka utan den. Det var bara ner på knä och leta fram den. Min man har nog aldrig varit så argnervös på mig. En kvart senare påklädd och klar med mobilen i handen så tog vi oss till bilen. Det var bara några minuter mellan värkarna när våran bilfärd startade. När vi kom till Ersnäs så kändes det som att hon kommer nu! Vattnet forsade då. Vid det laget hade min talförmåga försvunnit och skriken hade tagit vid. Var fullkomligt övertygad om att vi snart skulle bli tvugna att ringa ambulans. Tänkte att det var bäst att hålla dom tankarna för sig själv. 21;55 är vi nästan framme. Vi diskuterar vilken väg vi ska gå. Stora ingången stänger kl 22. Vi bestämmer akuten och att vi ska sätta mig i en rullstol när vi kommer in. Så fort dörren öppnas till akuten så börjar jag springa/jogga. kan inte riktigt vägen men kommer på att man ska följa prickmarkeringarna i golvet. Erik halvspringer brevid och säger flera gånger ...är du säker på att vi inte ska ta en rullstol iaf. Jag skakar på huvudet och fortsätter framåt. Det enda som finns i huvudet är att jag ska /måste ta mig upp till förlssningen som är på andra sidan sjukhuset. Måste upp dit innan nästa värk. Klarar mig upp dit på endast två värkar. Står sen dubbelvikt framför dörren till förlossningen och vill helst dö. Inser dock vilken bravad jag lyckats med och att Erik sprungit brevid och mumlat oj vad stark du är! Just då var jag superwoman på extrakrafter. Men när vi nått våran destination så var jag färdig.
Fast det var då allt började. Fick ett rum på en gång. Där konstaterades att jag var öppen 3cm och allt var förmodligen lungt. Jag fortsatte att skrika av smärta. Trodde inte en sekund på att allt var lungt och ingen bebis på g. Jag var dock den enda som trodde det. Smärtan blev hemskare och hemskare. Dom tyckte nog att jag var kröjmig för som sagt här var allt lungt. kunde ta flera dagar innan hon skulle komma. Tillslut så började dom tjata om epidural. Det som jag absolut inte ville ha. Men dom tyckte att jag var alldeles för smärtpåverkad. Efter en massa övertalning så gick jag med på det. Någon fick äran att knalla iväg efter narkosläkaren. jag känner hur det börjar trycka på änu mer lustgasen ger ossit. Helt plötsligt hör jag hur det riktigt låter PANG i kroppen. Jag tänker för mig själv att nu tar jag i och struntar i allt. Hade hört innan att det kommer komma partier under förlossningen när du inte får ta i. Jag hade varit så rädd att göra fel. Men efter panget så visste jag NU är det dags. Vad dom än säger. När narkosläkaren kommer så får hon syn på hennes huvud som är påväg ut. Skriker högt OJ här är det ju alldeles försent för bedövning. Dom andra i rummet börjar säga ..aa hon kommer nog imorgon eran dotter. kl 23:30. Det trycker på mer och mer och tillslut säger det pang igen och det fullkomligt sprutar blod och fostervatten på dom som håller koll. Hör hur någon skriker OJ. Hela hon är täckt av mig. Ända ner i skorna. På en kvart har jag öppnat mig från 3 -10 och dom klipper i förebyggande syfte. Vilket är en smärta som förvärrar allt. Sen trycker det på mer och trycket är så hårt så nu börja bebis bli påverkad av det. Hennes hjärtljud sjunker så dom måste in med elektroder för att vara på den säkra sidan. Det trycker på igen. Denna gång så starkt att jag tuppar av. Helt plötsligt ser jag bara ett vittsken och en tunnel. Är övertygad om att nu dör jag. Men då hör jag någon skrika och ropa hela mitt namn, Hör det högre och hörgre . Tillslut skriker dom på mig. Skriker argt och oroligt mina namn Tina Hannah Elisabeth Lundström. Nu måste du börja kämpa och ta dig till ljuset igen. Det arga rösterna blir mer peppande i tonen även fast dom fortfarande ropar samma sak om och om igen. När ljuset i tunneln börjar ta slut så både ser jag och förstår vilka det är som skriker på mig och ser till att jag fortsätter att kämpa. Det är pappa och mamma som står där. Älskade föräldrar! Dom uppmanar mig en sista gång att ta i. Jag gör det och tror att nu föder jag barn. Hör om igen att det skriks på mig. Börjar känna mig mer och mer irriterad. Jag har ju redan fött fram barnet. låt mig vara och sluta tjata. Sen hör jag ordentligt och är tillbaka i rummet. där dom argt skriker Hannah...nu måste du hjälpa till annars kommer det ingen bebis! Jag är mest inne i tankarna...dog jag just? tänk att jag precis fått träffa pappa!! jag försöker förmedla att jag just sett min pappa som dog 96. En del av mig ville stanna där med honom. Tror det gick fram budskapet iaf. Jag började samarbeta enligt dom. Låg och kollade på klockan. Antingen så föds hon innan 24. Altså på hennes morbror Davids födelsedag. Eller så hinner det gå över till nästa dag och då får inte Lovis ha sin födelsedag ifred. Hoppas hoppas innan midnatt. Dom i rummet pratade om att vi blir nog föräldrar snart. Jag hann säga att nu ville jag faktiskt inte vara med något mer.Sen tog jag i en sista gång och skrek mitt sista skrik för alla orättvisor jag någonsin varit med om. Sen hördes ett OJ ni blir föräldrar nu för här kommer hon! Kändes som att det var ett blött slibbigt djur som lades på mitt bröst. En liten minivarelse vände sitt huvud uppåt och spände blicken i mig. sen dess har mitt hjärta suttit fast. Kontentan själva förlossningen tog 1timme och 45min, 23:43 föddes Tina Aaliyah Britt-Elise Öhund. krystvärkarna och det arbetet pågick cirkus 15min. Allt gick ju med rasande fart så jag hann inte vara med. Kroppens egna smärtlindring fick aldrig chansen att slå igång. Så tydligen sägs det att jag ska vara oerhört stolt över min prestation. Dom som kan det här säger att smärtan är värre när det går så snabbt att kroppen inte hinner med. Oavsett så kom hon tillslut. Våran älskade dotter. lite för liten 45cm 2120g och för kall. Dom gick iväg med henne innan jag hann greppa vad som hänt. 3timmar med eftergrejer så som stygn och annat jobbigt med ytterst lite beövning. Stod sen där i duschen och var helt förvirrad. vad hade hänt? var hon verkligen här hos oss nu? hade jag blivit mamma? Var jag och Erik föräldrar nu? ALLA svaren fick hon börja ge morgon därpå. 3 månader senare ligger hon i min famn, Jag har precis skrivit klart om hennes morfars årsdag och hennes födelse. Dagen är sen länge över. Ska förflytta min sovande dotter. kanske få återkomma till skrivandetsvärld snart och berätta mer, Nu ser vi frammemot att få fira hennes ankomst med många nära och kära när det vankas dop, Men först ta oss igenom påsken och ändring av medicin.
så thats it
så.. adjö!
ikväll har hon varit med och lämnat blommor och en liten ängel som får representera henne. Pappa/morfar gillar säkert sin nya dekoration på sin viloplats.Trodde den här dagen skulle bli annorlunda inte samma känslor nu när livet har ändrats. istället har längtan och saknaden varit på ett annat plan. Sorgen över att hon aldrig kommer få träffa sin morfar. Bli buren av honom, bli kramad av honom, bli retad av honom och enormt älskad av honom. ingen utav hans barnbarn kommer någonsin få uppleva det. Han får alltid leva kvar i våra hjärtan och historier. Farfar /Morfar vakar över barnen som undrar hur han var när han levde. Han vakar över hon som bor med honom. Han vet hur mycket vi saknar honom. Kunde höra hans skratt när jag och Erik svamlade på kyrkogården ikväll. Vet med säkerhet att han hade hjälpt till att retas och stått på Eiks sida. Pappa har varit med mig vid två tillfällen nu på senaste. För en vecka sedan var vi pǻ lunch mdd mammas och pappas vänner. Aaliyah blev ledsen och otröstlig i slutet. Pappas bästa vän genom hela livet bar henne så tålmodigt. Ska bara avsluta måltiden med en kaffe innan jag tar hand om henne. Erik kommer fram till mig och säger. Nu har vi vandrat runt och jag har sjungit för henne. Leta upp Fly me to the moon. Med den här artisten på spotify. Så tittar han på henne med den där milda morfarsblicken. Lägger till. Hon gillade verkligen den versionen. Hela jag ryser och kan riktigt känna pappas närvaro i den stunden. Exakta blicken och orden fick mig att se och känna honom så nära. Det var magiskt. Att använda ordet magiskt när det kommer till förlossningen är lite väl magstarkt. Däremot vill jag använda mig av orden otrolig ilska, tro, styrka, misstro,smärta och fruktansvärt, säkerhet, utom kroppsligt, förvirring och kärlek. Allting efteråt handlade om smärta, förstå och läka.
Den 6e Januari det blev dagen då stjärnan föddes och pappa var med.
Min graviditet har varit fruktansvärd från dag ett. Har försökt räkna ut hur många övernattningar på sjukan det blev. Även alla andra hinder som skulle kommas över och igenom för att få henne hos oss tillslut. En sprucken blödande cysta,myom, navelsträngen satt fast i moderkakan, oförklarad blödning.bindvävsinflammation,oro för havandeskapsförgitning, från v 34 har kroppen varit helt inställd på förlossning, inlagd för näingsbrist, fått järninjektioner, kortisonsprutor. På allt detta även alla gravidsymtom gånger tusen och en endometrios som växte sig bara starkare istället för svagare. Hela tiden smärta som inte var av denna värld. Men tack vare alla grejjer som hela tiden var och tillkom. Tack vare att det alltid var något så fick vi hela tiden kolla upp hur hon måddde. Det innegav lugn mitt i allt kaos. Ville avsluta allt många gånger och ångrade vårat sista försök. Men krigandet slutade aldrig och jag vann över min kropp. När tiden hade kommit till v 38 så gjordes en hinnsvepning. Det var en måndag. på kvällen så kände jag att mågot höll på att hända. Något hade lossnat och hon började bli redo. På grund av min näringsbrist så fick vi stanna kvar och avvakta på paienthotellet. Samt få både socker och näringsdrop. Vilket blev mer och mer omöjligt att göra för att kärlen var så retade. Under veckan fick vi göra undersökningar varje dag. Trots starka värkar så trodde man inte att hinnsvepningen hade hjälpt.Fast jag kände och trodde annat. Tillsist blev det torsdag och Trettondagsafton. Då ansåg man attt det inte gick att hjälpa mig något mer. Gick knappt att sätta någon nål. När dom väl fått någon på plats så dröjde det inte länge tills armen svällde upp och gjorde fruktansvärt ont. Vi hade även gått sjukan fram och tillbaka och försökt med påtvingad dans få igång något. Men icket. Dom skickade hem oss med orden som hade gällt tidigare under veckan. Ifall vattnet gick så skulle vi in på en gång. För då skulle hon vara på väg. Väldigt besvikna över att inget hänt än så begav vi oss hem den eftermiddagen.
Fredagen kom efter en hemsk natt med värkar. Känner mig skum. Stiger upp och känner något strila sakta men jämt. Förstår att det är vattnet som börjat gå. Vi ringer till förlossningen och dom säger att vi ska komma in. När vi väl är där så får vi både ett väldigt märkligt och otrevligt bemötande. Hemskt nog är ingen på plats som vi fått träffa under våran tid där. Bara nya ansikten som varken tror på att vattnet går (även fast de rinner hela tiden när dom undersöker)Talar i nedlåtande ton för att man är förstföderska. Allt är lessamt och hur frustrerande som helst. Efter många om och men så går dom med på att iaf skriva att vattnet börjat gå imorse. Efter att ctgkurvan ser ok ut så skickar dom hem oss för att avvakta. Jag har nog alrig varit så arg och rädd i mitt liv. Hur kan dom skicka hem oss när min kropp signalerar att det är dags? Hur kan dom skicka hem oss när våran läkare har sagt att vi ska bli inlagda om vattnet går? Helt sjukt är det. Även fast jag vet att det är för att allt är smockfullt på stället. Både på förlossningen och BB. Men just då brydde jag mig inte om det. Jag ville få den trygghet jag blivit lovad. Istället fick vi än en gång åka hem. Hjärtat kokade av ilska. Vi åkte och handlade for hem och kirrade middag. Arg som en krigande tjur parkerade jag mig i soffan med en handduk under. Förstod att det här skulle bli en vidrig kväll med att räkna värkar och vara rädd för att missa att åka in. Somnade tillslut mitt i all ilska och smärta. Sov en halvtimme. Vaknade då klockan var 20;30 av att värken och värkarna hade tagit över min kropp. Låg och grät,gnydde och kunde knappt prata. Efter en halvtimme insåg Erik att nu är det dags att åka in igen. Var ingen lätt match att klä på sig i det tillståndet. lyckades tappa min mobil under soffan. Men vägrade åka utan den. Det var bara ner på knä och leta fram den. Min man har nog aldrig varit så argnervös på mig. En kvart senare påklädd och klar med mobilen i handen så tog vi oss till bilen. Det var bara några minuter mellan värkarna när våran bilfärd startade. När vi kom till Ersnäs så kändes det som att hon kommer nu! Vattnet forsade då. Vid det laget hade min talförmåga försvunnit och skriken hade tagit vid. Var fullkomligt övertygad om att vi snart skulle bli tvugna att ringa ambulans. Tänkte att det var bäst att hålla dom tankarna för sig själv. 21;55 är vi nästan framme. Vi diskuterar vilken väg vi ska gå. Stora ingången stänger kl 22. Vi bestämmer akuten och att vi ska sätta mig i en rullstol när vi kommer in. Så fort dörren öppnas till akuten så börjar jag springa/jogga. kan inte riktigt vägen men kommer på att man ska följa prickmarkeringarna i golvet. Erik halvspringer brevid och säger flera gånger ...är du säker på att vi inte ska ta en rullstol iaf. Jag skakar på huvudet och fortsätter framåt. Det enda som finns i huvudet är att jag ska /måste ta mig upp till förlssningen som är på andra sidan sjukhuset. Måste upp dit innan nästa värk. Klarar mig upp dit på endast två värkar. Står sen dubbelvikt framför dörren till förlossningen och vill helst dö. Inser dock vilken bravad jag lyckats med och att Erik sprungit brevid och mumlat oj vad stark du är! Just då var jag superwoman på extrakrafter. Men när vi nått våran destination så var jag färdig.
Fast det var då allt började. Fick ett rum på en gång. Där konstaterades att jag var öppen 3cm och allt var förmodligen lungt. Jag fortsatte att skrika av smärta. Trodde inte en sekund på att allt var lungt och ingen bebis på g. Jag var dock den enda som trodde det. Smärtan blev hemskare och hemskare. Dom tyckte nog att jag var kröjmig för som sagt här var allt lungt. kunde ta flera dagar innan hon skulle komma. Tillslut så började dom tjata om epidural. Det som jag absolut inte ville ha. Men dom tyckte att jag var alldeles för smärtpåverkad. Efter en massa övertalning så gick jag med på det. Någon fick äran att knalla iväg efter narkosläkaren. jag känner hur det börjar trycka på änu mer lustgasen ger ossit. Helt plötsligt hör jag hur det riktigt låter PANG i kroppen. Jag tänker för mig själv att nu tar jag i och struntar i allt. Hade hört innan att det kommer komma partier under förlossningen när du inte får ta i. Jag hade varit så rädd att göra fel. Men efter panget så visste jag NU är det dags. Vad dom än säger. När narkosläkaren kommer så får hon syn på hennes huvud som är påväg ut. Skriker högt OJ här är det ju alldeles försent för bedövning. Dom andra i rummet börjar säga ..aa hon kommer nog imorgon eran dotter. kl 23:30. Det trycker på mer och mer och tillslut säger det pang igen och det fullkomligt sprutar blod och fostervatten på dom som håller koll. Hör hur någon skriker OJ. Hela hon är täckt av mig. Ända ner i skorna. På en kvart har jag öppnat mig från 3 -10 och dom klipper i förebyggande syfte. Vilket är en smärta som förvärrar allt. Sen trycker det på mer och trycket är så hårt så nu börja bebis bli påverkad av det. Hennes hjärtljud sjunker så dom måste in med elektroder för att vara på den säkra sidan. Det trycker på igen. Denna gång så starkt att jag tuppar av. Helt plötsligt ser jag bara ett vittsken och en tunnel. Är övertygad om att nu dör jag. Men då hör jag någon skrika och ropa hela mitt namn, Hör det högre och hörgre . Tillslut skriker dom på mig. Skriker argt och oroligt mina namn Tina Hannah Elisabeth Lundström. Nu måste du börja kämpa och ta dig till ljuset igen. Det arga rösterna blir mer peppande i tonen även fast dom fortfarande ropar samma sak om och om igen. När ljuset i tunneln börjar ta slut så både ser jag och förstår vilka det är som skriker på mig och ser till att jag fortsätter att kämpa. Det är pappa och mamma som står där. Älskade föräldrar! Dom uppmanar mig en sista gång att ta i. Jag gör det och tror att nu föder jag barn. Hör om igen att det skriks på mig. Börjar känna mig mer och mer irriterad. Jag har ju redan fött fram barnet. låt mig vara och sluta tjata. Sen hör jag ordentligt och är tillbaka i rummet. där dom argt skriker Hannah...nu måste du hjälpa till annars kommer det ingen bebis! Jag är mest inne i tankarna...dog jag just? tänk att jag precis fått träffa pappa!! jag försöker förmedla att jag just sett min pappa som dog 96. En del av mig ville stanna där med honom. Tror det gick fram budskapet iaf. Jag började samarbeta enligt dom. Låg och kollade på klockan. Antingen så föds hon innan 24. Altså på hennes morbror Davids födelsedag. Eller så hinner det gå över till nästa dag och då får inte Lovis ha sin födelsedag ifred. Hoppas hoppas innan midnatt. Dom i rummet pratade om att vi blir nog föräldrar snart. Jag hann säga att nu ville jag faktiskt inte vara med något mer.Sen tog jag i en sista gång och skrek mitt sista skrik för alla orättvisor jag någonsin varit med om. Sen hördes ett OJ ni blir föräldrar nu för här kommer hon! Kändes som att det var ett blött slibbigt djur som lades på mitt bröst. En liten minivarelse vände sitt huvud uppåt och spände blicken i mig. sen dess har mitt hjärta suttit fast. Kontentan själva förlossningen tog 1timme och 45min, 23:43 föddes Tina Aaliyah Britt-Elise Öhund. krystvärkarna och det arbetet pågick cirkus 15min. Allt gick ju med rasande fart så jag hann inte vara med. Kroppens egna smärtlindring fick aldrig chansen att slå igång. Så tydligen sägs det att jag ska vara oerhört stolt över min prestation. Dom som kan det här säger att smärtan är värre när det går så snabbt att kroppen inte hinner med. Oavsett så kom hon tillslut. Våran älskade dotter. lite för liten 45cm 2120g och för kall. Dom gick iväg med henne innan jag hann greppa vad som hänt. 3timmar med eftergrejer så som stygn och annat jobbigt med ytterst lite beövning. Stod sen där i duschen och var helt förvirrad. vad hade hänt? var hon verkligen här hos oss nu? hade jag blivit mamma? Var jag och Erik föräldrar nu? ALLA svaren fick hon börja ge morgon därpå. 3 månader senare ligger hon i min famn, Jag har precis skrivit klart om hennes morfars årsdag och hennes födelse. Dagen är sen länge över. Ska förflytta min sovande dotter. kanske få återkomma till skrivandetsvärld snart och berätta mer, Nu ser vi frammemot att få fira hennes ankomst med många nära och kära när det vankas dop, Men först ta oss igenom påsken och ändring av medicin.
så thats it
så.. adjö!