mizztina

Igår fick jag äntligen chans att få prata med min läkare. Det var tur det. Magnetröntgen svaret visade att det inte fanns några synliga endometrioshärdar. Men att det svaret inte spelade så stor roll. Eftersom att det förmodligen finns icke synliga sådana. Tydligen var det inte möjligt att se hur det låg till med sammanväxningarna heller. Men det man hade sett var en blodfylld cysta som tillkommit på äggstocken. Det som gör mig ledsen och less över det förutom smärtan den ger mig. Det är att jag äter dubbeldos medicin och ÄNDÅ har det växt en cysta. Det ska inte vara möjligt! Min läkare säger också att det inte ska vara möjligt. Men min kropp gör inte som den ska och är en hel vetenskap. Detta är ju såklart en förklaring till varför jag mått och mår sämre än vanligt. Så det är skönt att få veta det iaf.Men det är väldigt frustrerande att min kropp kämpar så mycket för att få fungera normalt trots att den ska stå still av medicin.  Att jag/vi har varit tvungen att genomgå IVF trots att kroppen vägrat stå still. Men nu är det som det är. Jag är kroppsmässigt kass och det kommer inte bli några syskon till stjärnan på grund av det. Det är en sorg. Men vi är så oerhört tacksamma för våran stjärna!❤️Har nu fått tid för att pröva sista lösningen innan det eventuellt blir att operera bort allt. Nästa vecka åker jag till Gällivare av alla ställen för att göra det mest gruvensamma jag kan tänka mig. Då får det bära eller brista. Bär det så är det ett liv med mindre mediciner i kroppen. Brister det så finns inget annat kvar än operation. För då har jag testat allt man kunnat komma på för att lindra min sjukdom. Det är mycket att tänka på. Min läkare säger också att trots att det är ett rent helvete för mig. Så klarar jag det ändå mycket bättre än förr. Jag vet att det är för att vi har stjärnan hos oss nu. Den finaste vi vet gör att kroppen klarar lite mer och lite till. Igår kväll när beskedet om cystan snurrade runt i mitt huvud.Då valde jag istället för att gråta. Snöra igång musik och stor rensa i Aaliyahs kläder. Vi dansade och skrattade och fick saker gjorda.Glädjen i att ha varandra tog över sorgen och tankarna.Som jag alltid kommer fram till. Jag har allt hjärtat behöver.Nu har jag landat i mitt drömjobb också där jag hoppas få bli kvar tills jag blir 100i☺️Precis som sången. My Girl. I got sunshine on a clody day. Denna molniga eftermiddag/kväll har spenderats på Pitholm för övernattning och paltkalas med Lelles familj. Innan vi skulle säga godnatt skulle lillan leka lite till. Ställer sig i en legohink och tippar framåt. Som vanligt blir det en fläskläpp och stöter till nån tand samt lite på nästippen. Med andra ord så gick det ändå helt ok. Tar upp henne för att krama och trösta. Då kräks hon över mig och sig själv allt det hon intagit under eftermiddan och kvällen. Nu ligger vi här i mitt tonårsrum känns som att vi fortfarande luktar inte så mumma någon utav oss. Men trots det och trots allt som tänks på i själ och hjärta. Så mår vi just för stunden helt ok. Vi tar smällen nästa vecka och väntar med hoppet tills dess. 

Livet ska man vårda och vara rädd om. I livet ska man vårda och vara rädd om andra. Jag tycker det är viktigt att vara ödmjuk inför livet och inför andra. Ödmjuk för olika människors olika livshistorier. Sjukdomar folk kan ha. Olika krämpor som kan uppstå av ålder och medicin. Så viktigt att tas på allvar och bli lyssnad på. Att känna sig sedd och kanske få en stunds medkänsla. Det är viktig. Man förstår det och känner det mycket i jobbet. Men även runt omkring en. Något som jag har svårt för är folk som tycker synd om sig själva och gnäller. Jag kan ha medlidande med folk men tycker inte synd om. En kvinna sa som många andra gjort före henne. "När man är sjuk. Är det enda man vill är att bli frisk" Visst. Det är väl inte svårt att förstå att folk känner så. Det är lätt att ta på. Jag sa då. Att det håller man ju såklart med om. Sen är det så att för folk som har kroniska sjukdomar. Det enda dom vill är att kunna stå ut. Det var svårare att förstå och ta på den meningen. Leva med en kronisk sjukdom gör en mer ödmjuk inför livets alla svängar. Vissa svängar kanske tar hårdare än för andra. Jag är i ett skede nu där jag är less och orkar snart inte stå ut någe mera med medicinen. Den förstör mig. Den konstanta smärtan i magen förvärrades ju av elbehandlingen. Nu är det tillbaka till normal smärta. Provera som jag bara skulle ha över sommaren. Den måste jag fortfarande ta och dubbeldos för annars blöder det igenom och bildas cystor. Vilket jag inte har råd med. Men dubbeldos fortsätter att ge mig värk i fötter, ben, armar, huvudvärk och trötthet. Humöret är fruktansvärt och jag tycker inte om mig själv. Har dåligt samvete för allt. Det gör mig ont att känna såhär. Vet att utan medicin så kan jag faktiskt klappa mig själv på ryggen och tycka att.. jag är bra och duger. Känslan just nu är jag inte duger alls. Går med andan i halsen och kollar brevlådan varje dag. För att det kanske finns ett brev där som säger att jag har fått en tid för att sätta in spiralen. Det är inget jag vill och inget jag tror på kommer funka. Men skulle det vara så att det gör det. Då slipper jag kanske få lika stark medicin och kroppsligt /själsligt må bättre. Annars lutar det mer och mer åt operation. Men det kan ju också förvärrra allt! Hur blir livet då?  I detta nu så förutom att vänta på brev så väntar jag på att läkaren ska ringa. Fick svar från magnetröntgen där det stod att man inte kunde se några endometrioshärdar. Det svaret säger mig ossit! Klart som tusan att det inte finns några sånna i buken nu. Det är ju sammanväxningarna som jag vill veta hur dom ser ut nu. Dom som bråkar mest med mig. Jag känner mig less. Sen finns det mycket annat i livet som känns ovisst i framtiden. Man får ha is i magen och vänta. Tålamod har jag kommit långt med alltid. Men även mitt tålamod kan tryta. Skulle vara guld att få lite svar.  

En annan sak som senaste tiden har väckt min irritation ännu mer än förr. Att bli behandlad som en liten flicka i olika situationer. Oavsett vem det är som gör det så är det så kränkande. Kan vara allt från främlingar till släkt och familj. Jag känner mig som en tant. Både pga att mitt liv redan nu känns långt. Så mycket händelser och annat man varit med om. Kroppen är i kemiskt klimakterie. Jag är ingen liten flicka. Livet är och rullar på för fullt. Jag lever livet och har allt jag önskar. Så tacksam för det! Men snart vill jag inte bara stå ut. Jag vill ha det uthärdligt. Även fast jag känner och mår som jag gör. Så fortsätter jag att fylla livet med guld. Guldsaker som man kan se tillbaka på sen och bli varm i hjärtat. Annars så utmanar jag mig själv. Är med på annonser och modevisningar. Vilket jag inte är ett dugg bekväm med. Har nog inte rätta attityden för det. Men det är kul i slutändan att våga. Och det är jag faktiskt stolt över. Att våga. Näe nu önskar jag att den här hösten och vintern får vara igång med lugn i kropp och själ. Ge mig styrka och tålamod. Sluta behandla mig som en liten flicka. Lyssna när jag har något viktigt att säga. Ge mig bra svar så jag slutar vara less. 

Ja det är livet. Att vänta.