Sätter ord på tankarna.
Ofta får jag en kraftig aha upplevelse. Den kommer när jag ska analysera mig själv. Mitt sätt att agera. Varför känslor sköljer över mig utan att jag kan varken hejda dom eller förstå. Det har varit en intensiv tid för mig. Först som alltid på våren så kommer den där brutala känslan av saknad. Sorg över att det har gått ett år till utan pappa. Känslorna är bekanta och hanterbara nuförtiden. Men det går aldrig att förbereda sig hur just det här året kommer utspelas. Det är bara att andas in och gå igenom det. Efter april brukar det gå att andas ut och ta nya tag. Men som alltid efter en tuff tid så försämras sjukdomen. Tycker ändå att jag har börjat få kontroll över den. Men blir alltid lika förvånad, ledsen och besviken när den gång på gång bevisar motsatsen. Jag har ingen kontroll. Jag kan bara leva dag för dag och ta smärtorna som dom kommer. Självklart förvärras allt när det är extra stressigt. Och stressigt har det varit med osäkerheten kring jobbet. På schemat kan det stå två dagars jobb. Nog stressigt bara det. Men sen att alltid vara redo för att hoppa in på de lediga dagar. Det har resulterat i ännu mera stress. Känna sig som en springvikarie inom företaget. Det är ingen hit! Samtidigt som jag är stolt över att klara det. Ibland med nöd och näppe. Jag vill kunna bara säga ja. Men sjukdomen kräver också vila för att kunna säga ja. Det blir en svår balansgång. Nu kommer dock sommaren och det kommer vara fullspäckat schema. Ingen mer osäkerhet fram till Augusti. Det känns oerhört skönt. Och jag har landat i ett beslut om framtiden. Så jobbmässigt kan jag andas ut en stund. Nu ska jag bara försöka hushålla med orken för att klara det också. Envisheten räcker långt. Men i torsdags blev jag än en gång varse om att det inte räcker hur långt som helst. På körövningen gav kroppen upp. Klarade att sätta mig ner innan jag svimmade av. Blev oerhört rädd att det skulle bli inläggning på sjukhus innan kvällen var över. För det kändes precis som när jag föll ihop i hallen hemma och kände hur livet rann ur mig. Den gången när jag inte ens kunde göra mig hörd på flera timmar. Erik var då i ett annat rum och såg mig inte. Då slutade det med drop i Sunderbyn. Hittills iår har jag lyckats hålla mig från det där sjukhuset. Och jag varken vill eller ska dit. Tackvare en hjälte i kören så fick jag kontakt med verkligheten igen. Sockerbitar och vatten var räddningen då. Som sagt det har varit en tufftid. Jag har utmanat mig själv på många punkter. Många saker som krävt sån energi av mig. Så energin tog slut. Tidigare i veckan så var jag med om något väldigt obehagligt på jobbet. Påverkade tjuvar. Vilket var jobbigt på så många sätt. Dels för att jag aldrig varit med om något sånt här under alla mina år i butiksvärlden. Extremt skärrad och rädd att personen skulle attackera mamma. Som gick ikapp honom och ifrågasatte vad han hade under jackan. Tack och lov så hände inget utan han gick bara iväg. Är så otroligt glad över att mina hjältar mamma och Lelle råkade vara i butiken när allt hände. Dom skulle egentligen bara lämna en matlåda till mig. Men blev kvar för magkänslan sa att det var bäst så. Var också obehagligt att jag inte visste hur man skulle agera i såna situationer. Men följde magkänslan och ringde polisen. Rejält skärrad försökte jag lämna signalement när polisen kom. Och det är inte lätt för en förvirrad tant. Slogs också men känslan att dom är ju också bara människor. Tjuvarna altså .Om än trasiga. Kanske rent av farliga. Vem är jag att sätta dit dom? Men självklart ska rätt vara rätt. Och jag fick hjälp av hjältarna att lämna uppgifter. Sen skjutsade dom hem mig för jag vågade inte gå ut själv därifrån. Oerhört obehaglig känsla att inte känna sig trygg nog för att cykla hem. Har funderat mycket på Känslorna kring denna händelse. Kommit fram till följande. Det var väldigt obehagligt att mamma gick ikapp honom. För att inget får hända min älskade mamma. Det var också obehagligt att prata med poliserna. Just för att det finns en inneboende rädsla för dom. För deras mindre bra sidor har jag upplevt på ett väldigt rasistiskt sätt. Känns hemskt att säga. Men så är det. Det är också sånt jag har förträngt. Så det blev en aha upplevelse när det kom upp till ytan igen. Rädslan för att inte bli trodd kom slungades tillbaka. Men nu verkar jag iaf varför. Kommer aldrig glömma deras hånskratt på Kos. Eller när dom inte trodde på mitt vittnesmål när Erik oprovocerat hade blivit slagen. Huvva!
Imorgon är det nationaldagen. Den där dagen som ger mig en klump i magen. För att världen ser ut som den gör. Men den där klumpen är svår att prata om. Det finns mycket som man tyvärr förknippar med rasism. Och senaste tiden har jag försökt bearbeta det allt som går. Jag trodde ändå att jag hade landat i min hudfärg. Och ja. Det går bättre. Men den där känslan av att inte passa in. Inte duga som den jag är. Den har varit väldigt påtaglig. Har varit i många nya situationer på sistone. Möten med många nya människor. Som ny förälder på en ny skola. Jag har varit så nervös för alla föräldramöten. Krupit längs väggar för att göra mig osynlig. Verkligen fått bita ihop för att klara det. Har inte förstått varför jag blivit så opersonligt nervös. Träffar ju folk dagligen i mitt yrke. Och där är jag inte nervös. Men ett gäng med nya människor får mig att vilja springa därifrån. Glömmer helt hur man är social och mattsvettas om nån pratar med mig. Det är inte jag. Så det har jag också grubblat över varför det blir så. Och tillsist kom aha upplevelsen! Det är den där gamla känslan som bråkar. Det är rädslan för att någon ska tycka något om min hudfärg. Fundera på om jag ens kan prata svenska. Och jag vet inte varför det ens skulle spela någon roll. Varför skulle det spela roll om någon tyckte illa om mig för min hudfärg? Den frågan är svår att svara på. Men kanske är det för att mitt utseende kan jag inte ändra på. Hur jag är och hur jag beter mig. Det är ändringsbart. Men det andra. Det som alltid kommer kännas. Förmodligen hur gammal jag än kommer bli. Det är något jag alltid kommer få jobba med. Det gör dock inte ont i mig när jag kommer på sånt här. Det sprider istället ett lugn och jag har förståelse för min nervositet. Jag kan sätta ord på den. Och när jag kan sätta ord på känslorna. Då är dom hanterbara igen. Jag kan då återgå till att få vara lycklig över allt jag har. Att jag får leva ett rikt liv fullt av kärlek. Gemenskap. Och vara helt ok med att jag är jag. En tant i sina bästa år. I vetskapen om att tårar blev till guld tillslut.