Varning för naket utlämnande allvar.

Att bara gå rätt på och skriva om dom innersta tankarna. Hur gör man det? Borde kanske inte vara något bekymmer för hon som lämnar ut sitt liv på sociala medier utan att blinka. Hon som uppdaterar allt om sjukdom och graviditet. Den stora önskan om ett barn. Men framförallt den stora önskan om att få sin sjukdom under kontroll. När jag skriver öppet om allt som händer mig/oss är det främst för att kanske hjälpa och ge hopp till dom som går igenom samma saker här i livet. Eller ge folk kunskap om att livet kan vara såhär. Det är även ett enkelt sätt för familjen,vännerna och släkten att få uppdatering. Finns några få hjältar som orkar fråga varje dag hur det går. Orkar fråga hur jag mår. En del hjältar frågar regelbundet. En del frågar sällan. Men jag vet att dom inte bryr sig mindre för det. Då blir det så enkelt när jag uppdaterar för då vet man utan att fråga. Naturligtvis ger hjärtat extra stjärnor och tacksamhet till er som orkar varje dag ge stöd och hopp! Jag har alltid levt livet öppet. Mitt hjärta hade annars sprängts. Självklart har jag också mina hemligheter. Vore väl inte mänsklig annars.

 Så nu kommer vi till den där utlämnande delen. Delen som handlar om blod. Blod som har förföljt mig under alla dessa år. Om man ska ta det riktigt från början. När jag gick i 3an så fick jag börja med tillväxthormoner. Detta för att växa lite mer och slippa bli kvinna tidigt. Alltså slippa få mens och utvecklas i lagom takt. Hade börjat få bröst men dom krympte. Vilket började kännas ganska jobbigt och pinsamt något år efter det. Fick iaf ta dom här sprutorna en gång i månaden fram till det jag gick ut 6an. Den här tiden kommer jag ihåg som fruktansvärd. Dels gjorde sprutorna svinont att ta. Fick dock välja mycket godis i sjukhuskiosken efter varje gång. Något som har sprungit omkring i tankarna på sistone är. vad tusan innehöll egentligen dom där sprutorna? och vilka biverkningar orsakade dom? Har alltid kopplat skoltiden med fruktansvärd ångest och svarta tankar. kopplade ihop allt med mormors självmord. När man nu börjar tänka tillbaka så inser jag att dom svarta tankarna kom i och med sprutorna. Naturligtvis var allt kring mormors död hemskt och stort för ett barn att ta in. När det kom ut i klassen så blev det inte bättre. Sen alla tankar om att vara annorlunda för att man är adopterad. Gjorde ju inte heller saken bättre. Brukar säga att jag har varit deprimerad sen jag var liten. Men kanske är det så att mycket var biverkningar från sprutan. För det är nämligen så att den innehåller samma ingredienser som behandlingar som man fått för både Endometriosen och inför IVF. När man sätts i klimakteriet och alla hormoner skall vara på noll. Säkert får man inte lika hög dos som barn. Men ändå läskigt att man inte fick någon info om biverkningar. Fascinerande att man redan fått sån här medicin tidigare i livet. Måste ju ha blivit en rejäl krock inuti mig redan som barn. Kan inte låta bli att undra vad som hände med sjukdomen då.Eller om den hade uppkommit då. Det kan man aldrig veta. Men en sak som är säkert är att jag får alla biverkningar som går att få. All sådan medicin gör mig ledsen, galen och deprimerad. Så säkert har medicin alltid påverkat mig så.

 Mensen sköts upp till 7an. När den kom ville den aldrig sluta. I samma veva dog pappa. Vi trodde att det var därför som kroppen reagerade så. Jag var ju helt utmattad både av den djupa sorgen men även av allt blod som jag tappade. Förmodligen var det då som sjukdomen visade sitt fula ansikte första gången. Högstadiet var också fyllt med ångest och svarta tankar. Saknade pappa så oerhört mycket. Lektionerna kvävde mig och jag fick springa ut från klassrummet gå varv på varv runt skolan för att kunna andas.

 Sen sommaren till första på gymnasiet så träffade jag min första kärlek. Började med p piller. Blev tvingad till det. Inledde ett liv som inte var bra nånstans. Det har jag redan skrivit om förr. Då jag förstod att ett nej spelar ingen roll. För personen gör som den vill ändå. Med eller utan tvång. Men alltid med ett nej före. Personen tyckte att mensblod och ordet mens var det äckligaste ordet man kunde säga. Hade man mens var man det äckligaste som gick på denna jord. Han fick mig att tycka att jag var äcklig. Trodde på det fullt ut i många år. Än i dag har jag svårt att säga ordet. Så mycket som den personen har påverkat mig. Så fel,ful och äcklig jag har känt mig.

 Åren gick. Nu kommer vi till det som döljs inuti mig. Som kommer fram varje gång man läser om eller hör någon berätta om våldtäkt. Vi hade lyckats ta oss in på Statt för efterfest när det var Facefront. Började diskutera med en invandrarkille om mitt ursprung. Det var den dagen jag lärde mig att rasism går åt bägge hållen. Den här killen hatade ljusa och tyckte att jag mǻste söka upp min riktiga familj. Blev fruktansvärt arg på killen som hade mage att förolämpa min älskade familj. Vakterna kom och vi gömde oss inne på toan. Fortsatte att diskutera efter dom hade gått. Han skickade ut alla från toan för att vi skulle bli ensamma. Började göra närmanden och satte igång kranen för att ingen skulle höra. Jag hade mens då och kände mig fredad. Han kommer inte att kunna göra något för jag är äcklig och blöder. Men han kunde det. Jag sa ett lönlöst nej och han gjorde som han ville. Jag blödde och var äcklig men han kunde ändå våldta mig.

 Senaste tidens skriverier om vad unga människor måste vara med om på festivaler och andra ställen. Det gör mig så arg för jag vet hur det känns. Jag vet vad dom här tjejerna får leva med resten av sina liv. Vad dom bara ska glömma och gå vidare ifrån. För att det är enklast så. En gång var jag med om att man inte ens är säker i sitt eget hem. Min vän frågar om hon och två killar får sova i min lägga. Ja säger ok. Vännen och den ena killen sover i min soffa. Den andra får en del av min säng. Tar min sömnmedicin och slocknar. På morgonen vaknar jag naken utan täcke och förstår att det där aset har varit med mig när jag sov. Hur vidrigt som helst! Min vän tror att jag har velat ha sex. och är arg för att jag var så respektlös och gjorde det i samma rum som henne. Försöker förklara att han gjorde det mot min vilja. Känner än en gång mig äcklig och hemsk. det här aset vill jag inte träffa. Ändå har en annan vän vägrat att tro på historien och tagit med honom hem till e. Hur respektlöst som helst! Och killen säger naturligtvis att jag ville det. Som tjej ska man bara glömma och gå vidare. Inte vara säker nånstans. För as behöver inte lyssna på ett nej. Tjejer ska leva med det där illamåendet som uppstår när dom blir påminda om hur äckliga dom där asen var.Vidrigt!Nu kom jag ifrån ämnet blod men det där om alla övergrepp jag har varit med om. Det var tid att få det nedskrivet. Det gäller att förstå att dom är as och det är inte ditt fel och det är inte du som är äcklig.

 Tillbaka till blodet. Innan jag blev gravid så innebar blod nya cystor. Så fort inte behandingen funkade så blödde jag. Varje gång uppkom det nya cystor som förstörde. Jag är livrädd för blod. För det innebär bara fara i min värld. Nu när jag blöder så är jag livrädd att det ska bli missfall. Känns som att blodet förföljer mina värsta tankar under hela livet. Nu lever jag i en rädsla och oro som är för stor att ta på . Är obeskrivligt rädd att sjukdomen ska ta över som den alltid har gjort. 9onde IVF försöket och 13 försök /behandlingar som min kropp har fått. Alla gånger har det gått åt skogen för att jag har svår endometrios. Litar inte för en sekund på min kropp. Endometriosen och sammanväxningarna som har tagit över större delen av mitt inre. Det är så hemskt att leva i denna rädsla. Jag vet att förmodligen alla blivande föräldrar speciellt blivande mödrar lever i samma rädsla. Men för oss så är det inte bara missfall som kan förstöra. Utan minst 5 andra saker. Vi har länge varit rädda för utomkvedshavandeskap. När man en gång har varit med om det och utgången var nära livshotande för att läkarna inte trodde på mig. Då är man jäkligt rädd att det ska hända igen. Läkaren såg något nu som hon inte visste hur hon skulle tolka. Hon och vi blev oroliga att det skulle vara ett x igen. Därför har vi fått extra UL för vara på den säkra sidan. Nu har vi kommit så långt i graviditeten att hade det varit utomkvedes så hade det märkts nu. Så det andra embryot eller blastocystan. Den har nog tack och lov bara gått upp i rök. Men det där oroväckande som hon såg det var en cysta. En cysta som uppkommit under senaste Ivf försöket. När hon såg den så var den större än fostret. Det är även denna cysta som blöder nu och har gjort det till och från i mer än 14dagar. Jag kan inte beskriva hur smärtan är när det blöder. Varken den fysiska eller psykiska. När man inte kan urskilja om det är nytt eller gammalt blod. För så länge det inte är nytt blod så är det ingen fara. Men så länge cystan blöder så är smärtan fruktansvärd. När det krampar och jag inte tar mig från toan på flera timmar. Det är då man undrar om det är värt det. Vi längtar efter vårat barn. Fast alldeles för ofta just nu så undrar man till vilket pris. Nu är jag ju sjukskriven och har varit det sen dom förde tillbaka dom. Dvs 2maj. Så det går att vara sängliggandes utan dåligt samvete för jobb och så. Det är skönt. Dock är det inge kul och känns inge bra när man jämt ligger i soffan när någon kommer. Man ligger där och ser för taskig ut. Men jag står på benen när det går pytte lite bättre. Måste få komma ut bland folk när det går. All den här rädslan har gjort mig till en negativmänniska. Vilket är galet för om det är något jag alltid har kunnat, då är det att tänka positivt. Jag vill kunna svara att allt är bra när folk frågar hur jag mår. Vill att min man ska kunna andas ut. Att vi bara kan leva i lyckobubblan av att vänta barn. Dock är jag säker på om det här får fortgå att vi kommer oss dit. Dit där glädjen tillslut tar över rädslan. Men det är långt kvar än. Jag gissar på kanske mitten av graviditeten. Läkaren säger ju att det bara ska bli bättre och bättre. Att sammanväxningarna kan luckras upp. Men innan dom gör det och om dom gör det så kommer det göra fruktansvärt ont. Så det är ju de som vi vet också är priset. Inte bara att äntligen få barn utan även få chans till ett drägligare liv. Mycket som står på spel. Så det är väl inte konstigt att jag lever i denna rädsla för blod.

Vi har fått magisk hjälp av  barnmorskan på Cederkliniken men även på specialistmödravården. Dom ska hjälpa och vill hjälpa oss att stilla våran oro. Så vi är i goda händer. När vi var hos barnmorskan för inskrivning förra veckan. Då blev allt så jobbigt för mig. Nu var det ju en ny omgång att gå igenom mitt liv och min sjukdomshistoria.Det gjorde mig jätte ledsen. Det är tufft att gå igenom allt som varit. Allt från alkoholvanor till alla utredningar kring magen. Även att jag har mått dåligt psykiskt större delen av mitt liv. Fram till 25års åldern. Allt. Som sagt det var tufft. När vi var där så hade jag ont och blödde. Hade även kräkts i flera dagar. Midsommarhelgen var en mardröm i kräk väg. Hon skickade på en gång en remiss till specialisten. Vilket kändes skönt att vi inte behövde kriga för. Innan vi gick fick jag göra ett urinprov. Som naturligtvis visade på nära näringsbrist om igen. Vilket oroade oss båda. Hon frågade mig hur jag förhöll mig till att kräkas så mycket. Eftersom att jag är van vid sånna perioder så tyckte hon att jag klarade mig ganska bra. om jag inte får behålla något på 2dagar men tredje dagen går det lite bättre. Då får jag se till att ha en ätardag då. Men hon ville att E skulle hålla koll på mig så jag inte blir alldeles lealös. Blir jag det så är det drop som gäller. Nu har vi gjort upp ett matschema. Känns som att jag inte gör något annat än att trycka i mig mat. Jag tycker om mat. Äter dock helst om jag är hungrig. Dock är det inget alternativ att vänta på nu. För nu är det stenkoll på mig vilket är fint men jobbigt. Något som jag vill be allmänheten om. Snälla kommentera inte min vikt! Jag fullkomligt hatar viktsnack. Och om folk tjatar och påpekar att jag har gått upp vikt. Även om ni säger så för att vara snälla. Så ber jag er att endast kommentera gravidmagen.Som inte syns än. Innan behandlingen startade så vägde jag 44kg. Nu 47kg. och minst 1kg är enbart bröst. Så nån tjockis har jag inte blivit ännu. Självklart är jag mycket större än när vi gifte oss för 4år sedan då vägde jag 35kg. Inte hälsosamt nånstans. men det var ju sjukdomens fel. Jag vill inte få några idiotiska tankar om att jag är tjock för att jag äntligen kan gå upp i vikt tack vare graviditeten. Har aldrig tänkt mig själv som tjock. Och vägrar fastna i sånna tankar nu om kläderna blir för små. Mina kläder är typ barnstorlekar. Så om jag växer ur dom så är det ju bara bra. Kan bli galen när folk hela tiden tänker vikt. Jag tänker vikt för att jag inte vill vara orkeslös och helt tom i huvudet. Vill framförallt kunna behålla mat. Folk i din omgivning kan verkligen sätta jobbiga tankar i ditt huvud.Under hela min uppväxt har jag alltid fått höra att jag har liten eller ingen byst. Det blev mitt största komplex. Gjorde senare en tatuering för att trivas med mina bröst. Det hjälpte. Brukar säga att jag blev nöjd för endast 300kr. Nu har dom växt nå enormt! G kupa nu. Det skulle jag vilja säga till alla mina bh kunder som har synat mig upp och ner och sagt att jag ingen byst har. då hade jag ändå DD. Inte för att det spelar någon roll.

Nu kom jag ifrån ämnet. Vi fick iaf träffa specialisten dagen därpå. Där konstaterades att man ser inget oroande just nu och cystan har krympt. men hon var noga med att påpeka att det är ju endast vad man ser nu.

Annars då ? Hur är det med den där bäbisen?

Jodå bäbisen växer och mår fantastiskt 39mm var den i torsdags. Det är en livlig krabat. Låg inte still för en sekund. Först låg den med ryggen mot oss och sen vände den sig på rygg. Då såg man öronen,händerna och fötterna som hade utvecklats sen sist vi såg den. Först låg den med benen uppe . Sen skräddarställning. Å tillslut låg den med handen i munnen. Så som läkaren säger bäbis lever och mår fantastiskt mycket bättre än vad mamman gör just nu. Jag längtar tills rädslan ger sig och glädjen kan infinna sig. Som det känns nu så är det långt borta. Men vårat mirakel vår lilla stjärna lever!Vi är så glada att andra runt omkring oss tror på det här och kan glädjas för vår skull. Mormor har ju tom börjat sticka nu. Då är det väl på riktigt. Det jag däremot kan glädjas över är att några som står oss nära har fått beräknat datum dagen efter oss. Vi den 18 Januari och dom den 19 Januari. Det är häftigt och fint. Hoppas så innerligt att det går vägen för dom och oss. Vi är nu i v 11+5.

Så...thatś it

Så..adjö!