Tidpunkter.
En dag som vändes från fin och skön till vidrig och orkeslös. När man lever som mig så måste man välja att hålla ut. Hålla ut till vissa tidpunkter. Vänta och hoppas. Vänta och gruva. Vänta och ge upp. Hitills inget vänta och vinna. Alla som lever med en svår sjukdom behöver någon att vända sig till. Kanske är en egen läkare en lyx som inte går att uppnå. Det är vad jag behöver iaf. Någon som man kan ringa till och rådfråga. Någon som har läst mina journaler. Någon som kan något om denna sjukdom. Det hörs vitt och brett om Endometrios idag. Vilket är fantastiskt. Men hitills har det inte hjälpt mig det minsta lilla. Förhoppningsvis får dom som kommer efter mig mycket bättre hjälp. För min del har jag väntat och blivit lovad en egen läkare. Om det är så att det inte går att uppnå. Att man inte kan lova sånt. Så snälla lova mig ingenting då! Inget blir bättre av att bli lovad något som aldrig kommer kunna bli av. Sen jag var inlagd i Maj har det där lovandet blivit starkare. Väntat och trott att nu jäklar händer det kanske grejer. Kanske man tillslut får den hjälp som krävs för att överleva. Nu ca 8 månader efter allt detta lovande. Samt tankarna att håll bara ut till den tidpunkten så kommer hjälpen. Fick ju åka till Umeå på smärtrehab. Och tänkte att nu vänder det. Nu finns det folk som har min rygg. Om igen säger dom att det viktigaste är att jag får en egen läkare för min situation är ohållbar. Och nu skulle dom skicka remiss till Öjebyn. För där fanns det nån som var kunnig i ämnet. Lät ju hur bra som helst. Även om det hade varit sjukt om det har funnits någon så nära hela tiden. Men månader har gått. Idag kom brevet. Deras remiss svar resulterade i att jag ska söka upp sjukgymnast och kurator! Det är säkert delar jag behöver och kan ha hjälp av i det långa loppet. Men det medicinska som är nu. Som alltid är. Vem ska ge mig den hjälpen?? Vem kan? Från det jag kom in genom dörren så har jag gråtit och gråtit. Pratat med Erik och mamma och gråtit. Tårarna känns så bittra. Vem kan hjälpa mig? Och varför får inget flyta på? Snart ger jag upp. Att hela tiden vänta och vänta på att saker ska vända. Om det är något som Gud har gett mig så är det tålamod i mängder. Men vad är meningen med allt detta? För nån mening finns det i allt. Vi kan ju inte göra ett nytt IVF försök föränn i Mars. Vi väljer att inte göra det pga jobbsituationen. Vill inte vara stressad när vi går igenom sista försöket. Vill inte heller göra något nytt försök när vi inte vet än om jag har den tredje åkomman. Vill inte göra ett försök i onödan. Har så mycket planer och punkter som ska väntas på och uppnås. Men inget kan jag göra om läkarvärlden inte hjälper mig. Och det är d som är så fruktansvärt frustrerande! Om vi gör ett nytt försök i Mars så har ja tagit sprutan i ett år. Det är lång tid! Och med tanke på att den äter på musklerna och andra biverkningar så är det ännu längre tid. Jag vill inte bara gå och vänta! Det enda jag kan göra är att ringa och bråka med läkarvärlden och hoppas att dom förstår mig. Men idag rullar jag ihop mig till en boll och gråter. Avslutar med att säga att det funkar ändå att hålla sjukdomen borta om man tar sprutan var tredje vecka. Så det är ju alltid något. När jag får kräkas en vecka i streck får man vara glad över den punkten iaf.