Familj.

Familj 

Ordet som är så starkt. Känslan av att sitta ihop sammanläkande under livet. Livets alla svängar. Höjder och dalar. Allt. Familjen kanske du föds in i. Bara hamnar i. Eller väljer vilka som känns som familj. I mitt fall så har jag bara hamnat i och valt. Familjen jag är uppväxt i. Familjen Lundström. Den är jag så stolt över att tillhöra. Stolt över mina föräldrar och mina syskon. Sen jag var liten och blev medveten så har det rotat sig en rädsla. En rädsla över att inte folk ska förstå att jag tillhör min familj. Det är den lilla 9månaders flickans rädsla. Hon som blev lämnad och adopterad till Sverige. Den lilla flickan skriker. Visst ser ni att jag är min mammas dotter. Min pappas dotter. Mina syskons lillasyster. Visst ser ni och hör likheterna? Jag är jag. Mina värderingar grundades i familjen. Min grund är stark. Min trygghet har aldrig varit vacklandes. Jag är en Indisk Lundström. Ändå såhär 36år senare så ringer jag till mamma och gråter. Piper tillslut fram att jag vill bara att det ska synas vem som är min mamma. Att jag är hennes och pappas barn. Hjärtat hade nämligen fått sig en smäll under dagen. Nästan så att man kippade för andan. Först fick man kylig behandling för att man var ung, sen blev det en annan ton när personen fattar mitt släktskap. Jag hinner bli stolt och glad för att vi i sann pitebo anda hittat gemensamma nämnare. Sen yttras orden. "Jag visste ju att Elisabeth och Lennart hade en sån som du är. Men visste inte att du var du. "Jag kan förstå att personen menade inget illa. Men att hon letade efter bättre ord än adopterad och mörk. Vilket inte hade varit fel att säga. Tillslut väljs orden. En sån som du är. Jag har svårt att förklara varför jag blev ledsen. Sen hör jag hur man automatisk bortförklarar och fördummar sina egna känslor. För att det ska väl inte vara ok att känna något av de orden. Alltid när orden känns för mig. Då ska jag förklara och göra det okej för personen som sagt det. Som att jag ska skämmas för att man kände något när orden sades. Nästan alltid när det kommer till min hudfärg och någon hävt ur sig något om den. Då ska jag bara tyst säga åt mig själv. Äh det där var väl inte så farligt. Du är knäpp som blev ledsen! Jag har analyserat och försökt komma fram till varför det blev en flod av tårar den kvällen. Men hela mitt liv har jag varit livrädd för att folk ska se våran familj på det sättet. Där är Elisabeth och Lennart med sina pojkar och så har dom ju en "sån där" också. Oron över att inte höra till. Den första gång jag kände den ångesten och oron det var på familjens första utlandsresa. Kring 6år gammal var jag. Vi kommer fram till Greklands flygplats. Där står det massa militärer med gevär. Varför dom står där har jag ingen aning om. Men i mina tankar så är dom där för att ta mig från min familj och skicka tillbaka mig till Indien. För det syns ju inte att jag tillhör sällskapet som jag är med. En fruktansvärd ångest och oro att ha som liten. Det här hade jag förträngt och kom på nu när vi gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda. Har alltid varit rädd för sånna där situationer då folk liknande poliser ska inspektera mig. Säkert lever rädslan kvar sen Grekland. Absolut inget hände där. Men min rädsla åt upp mig totalt! Och nu i efterhand så har jag förstått att om jag bara vågat säga till mina föräldrar vad jag var rädd för. Då hade dom kunnat lugnat ner mig och varit brevid mig hela tiden. Varför detta ens dök upp i min hjärna. Det var för att vi var några från kören som satt och pratade om orealistiska rädslor som man hade som barn. Detta var strax efter jag blivit (som vanligt) stoppad i säkerhetskontrollen. Vi satt och skrattade och berättade olika historier. Jag satt och funderade varför jag fullkomligt hatar säkerhetskontrollen och att man är så rädd för att göra fel. Varför hjärtat klappar och man slutar andas tills man passerat. Vips kom en tanke ett minne långt tillbaka. Tog plats och skrek i huvudet. Och en frågeställning. Varför varför sa jag aldrig något till mina föräldrar där och då? Säkert många års ångest som kunnat skippas. Varför trodde jag att man kunde göra så fel och sen hamna i någon situation.  Där någon vips kommit på. Du tillhör inte din familj eller landet du är uppväxt i. Det har blivit något fel så nu måste du åka hem. Som att man går runt och tror att någon ska avslöja "bluffen". 

Jag vet att det är självklart vem jag är. Vart jag hör hemma och vilka som är min familj. Men ibland blir barnet i mig rädd och sårad. För jag vill inte bara var en "sån där"Jag vill vara jag och vara en självklar del av landet, familjen och min omgivning. Jag vet att det är svårt att förstå om man inte känt sig som en Alien ibland. Därför är det fint att man får välja familjemedlemmar också. Så utöver familjen Lundström så finns det oerhört fina människor som jag kallar för familj och syskon. Jag är rik. ❤️🙏🏾