Det gnager inombords.
Det gnager.
Detta gnager inom mig. Den där rösten som undrar och analyserar. Har svårt att acceptera. Vad gör att människor ska bortförklara, förminska, ursäkta. Vara så förnuftiga i sorg. Varför ska man vara förnuftig när det kommer till just sorg? Blir sorg lättare när man väljer att vara förnuftig? Det är något jag grubblar över. Det skaver inom mig. Irriterar och skrapar djupt där inne. Nu känns det som att man har sett, känt och varit med om all sorts sorg. Människor som lämnat alldeles för tidigt pågrund av sjukdom. Liv som inte fick en chans att börja. Liv som mitt i livet vissnat.Människor som lämnat pga ålder. Sorg för liv som aldrig blev. Har skrivit det förr. Men skriver det igen. För det finns ingen sorg som känns enklare eller mer förnuftig än den andra. Jag föredrar att känna och sakna med hela hjärtat. Kanske kommer jag aldrig bli förnuftig när det kommer till sorg. Vill nog inte vara det heller. Men jag vet också att mina känslor är mina känslor. Hur andra hanterar sorg. Det måste dom få välja själva. De är en sån viktig sak man ska gå igenom. Och bara du själv vet hur du gör det på bästa sätt. Jag tror att det som skaver är det där påtvingade förnuftiga tankarna. Som man ska säga och tycka. För då blir det enklare för folk runt omkring en. Kanske är det då som du lyckas med att inte besvära någon för att du sörjer. Får inte riktigt ur mig det jag vill säga. Men jag tänker såhär. Sorg, saknad förmåga att visa känslor och kärlek. Det är så inviduellt hur man klarar/om man klarar det. Inget är rätt eller fel. Hur man än gör så har sorgen gjort sig en bo plats inuti oavsett. Tårarna kommer göra sig påminda och bränna under ögonlocken. Okontrollerat kommer dom vilja rinna innan det går lite lite lättare att andas sen. När tårarna rinner kommer förnuftet tagit paus en stund. Och kanske är det just det man behöver. Jag har som vanligt tänkt på det här fenomenet en stund. Att man måste vara så förnuftig och klok om man ska hantera sorg. På bästa minsta besvärade vis. Idag är det för mig en helt vanlig Måndag. Hade bara som målsättning att klara dagen och senare klara veckan. Jag behövde inte vakna upp med den där overklighetskänslan i bröstet. Den där overklighetskänslan som man känner när någon lämnat oss. Den där känslan som kan krama ur all kraft i en. Den där konstiga vetskapen att det har hänt. Nästa tanke som man får är. Hur ska jag hantera allt? Hur ska jag hantera och framföra min sorg till folk? Idag är det inte jag som behöver känna dom känslorna. Men jag beklagar eran sorg älskade barndomsgrannar. I lördags somnade han in.
En make,pappa,farfar,morfar och en fin granne. Även om hans minne lämnat honom för ett tag sedan. Så förstår jag att saknaden gör ont ändå. En person som alltid funnits. Snäll, trygg, glad, rolig och omtänksam. Så kommer jag minnas honom. Så som han var förut.
Kramar till er i familjen ❤️
Sov i ro Tore❤️