Kvällstankar
Tjejerna skriver om hur dom äntligen kan se sig själva med snällare ögon. Hur man istället för att förebrå sig själv för sin kropp. Så kan man istället klappa sig stolt på axeln och tänka på allt man har åstadkommit i livet. Att kroppen är fantastisk och stark för allt den orkat bära med sig. Det fick mig att börja tänka på min egen resa. Komplex för sin kropp sitter så inristat i själen. Mina komplex har suttit i ord och handlingar. Omgivningen med giftiga tungor som förstört. Kanske fått en att tänka på och hata saker som man aldrig ens själv kommit på. Men det är något med denna sommar. Sommaren som jag annars brukar hata för den bär bara med sig tyngd och stress. Min kroppsliga historia började redan som liten. Fick alltid höra att min byst var liten av kvinnorna i släkten. Det var inget dom sa för att vara elaka utan de bara sa det. När jag blev äldre så följde det med. Mycket för att jag alltid blivit behandlad som en liten flicka för att jag sett så ung ut. För mig blev det viktigt att se ut min ålder. Brösten var mitt största komplex. Men när jag kom på den briljanta idéen att tatuera mig där så fick själen ro. Istället för att hata det jag såg när jag tittade ner så blev jag nöjd. Senare blev jag tant och naturen löste det. Men jag brukar säga att för endast 300kr blev jag nöjd med mina bröst. Det tog bara typ 23år av mitt liv innan dess. Däremellan så fick jag förklarat för mig att mina ben var enbart skrattretande. Från 16år till idag 37år gammal så har jag inte vågat klä mig i kjol. För att jag var rädd för det där hånskrattet. Vilket egentligen är skrattretande när benen är det enda på min kropp som visar någon form av muskler. Nu i sommar är första gången som jag har burit kjol många gånger och känt mig fin. Samma person som hånade mina ben. Hånade också min sångröst. På det sättet tog personen ifrån mig mitt självförtroende. Låten som jag första gången kan lyssna på och inse att personen hade så fel. Vilket grymt jobb jag gjorde på inspelningen trots att personen stod hela tiden nära mig och skrek hur värdelös jag var och lät. Dom orden och den handlingen tog ifrån mig det enda som jag visste att jag kunde. Sången som var mitt allt. Hur jag som 16åring blev rädd för det som jag alltid tyckt mest om att göra. Jag var 5år när jag började i min första kör. Sen dess har det varit olika körer, rockgrupper och solo framträdande. Skolats av dom bästa ledarna. Men allt det gick upp i rök den dagen. Även om jag fortsatte att sjunga så fanns inte självförtroendet där längre. Skakande ben och klappande hjärta förstörde allt. Men idag är självförtroendet på väg tillbaka och sången ger mig ännu mera glädje än någonsin. Rösten kanske inte räknas som komplex för kroppen. Men det är ändå något som varit mitt största komplex. För att fortsätta med kroppen och ord som sårat och hängt kvar. När jag hade näringsbrist så fick jag höra av en person att jag såg äcklig ut. Så flera år kunde jag inte se mig i spegeln för jag såg bara äckel. Idag har jag inte näringsbrist tack och lov. Jag ser inte mig själv som äcklig heller. Jag kan äntligen se på mig själv med snällare ögon. Jag är tant och det är helt ok. Min kropp är mest ett skal. Jag hatar den inte längre. Visst finns det alltid små fåniga komplex som kommer och går. Men i det stora hela så är mitt utseende helt ok. Kroppen har fått utstå sånna påfrestningar. Trots det så står jag upp eller reser mig om och om igen. Det jag alltid kommer att hata med min kropp är vad sjukdomen gör och har gjort med den. Fast det är inget som jag kan rå på. Jag kan bara fortsätta stå upp. Njuta av allt som går och bara vara i det som livet ger. För jag tycker om mig själv och tycker att jag är helt ok när inte medicin grumlar mitt sinne. Utseendemässigt får jag så oerhört mycket komplimanger dagligen av min älskade man. Han uppmuntrar och talar om hur fin jag är i hans ögon. Hans ögon lyser när jag vågar ha kjol. Det där hånskrattet suddas mer och mer bort från själen. Jag vill också säga hur det är med andras kroppar och hur jag ser på andra. Jag ser nog mest kroppen som ett skal. För det jag ser mest är själen hos folk. Ögonen som berättar historier för mig. Jag ser allt vackert som strålar från personerna i min omgivning. Vänner, familj och kunder. Vilken storlek folk har. Det har aldrig spelat mig någon roll så länge personen mår bra. För det är det som är viktigast med just vikt. Jag önskar innerligt att det går att föra över till Aaliyah. Jag vill att hon ska lära sig att se personer för dom de är. Inte vilken storlek de har. Vi jobbar på det stenhårt redan nu.
För att avsluta mina kvällstankar så vill jag hoppa till ett annat ämne. Såg en film ikväll om ett par som är med i en olycka. Kvinnan tappar minnet och kommer inte ihåg sin man. Han kämpar på olika sätt att få henne att hitta minnet igen. Det fick mig att tänka på hur folk skulle gå tillväga om det skulle hända mig. Och det enda självklara svaret är via musiken. Olika låtar skulle nog hjälpa mig hitta minnet igen. För min hjärna är inställd på musik. Livets sånger skulle nog ta mig tillbaka. För sångerna som jag hörde och lärde mig som barn och tonåring har följt mig upp i vuxenlivet. Stand by me är både läger på Lillstrand men även bröllopssång. Av längtan till dig är både smärta och sorg. Men blev också det perfekta orden att sjunga för Erik när vi gifte oss. Hela Aaliyahs liv har bestått av sång. En stjärna lyser så klar. Du är allt. Den fick en ny mening när hon kom. Ja. Alla personer i mitt liv har nog sin låt, sång och musik med mig. Det är fint. Och skulle som sagt mitt minne försvinna så skulle musiken ta mig tillbaka.
Ja. Det var mina kvällstankar.