Jag kommer klara det ändå.
Idag är det en vecka sen som jag blev inlagd igen. Det har varit ett stort mörker. Stor frustration och rädsla. Min envishet har varit på semester. Har mest känt hopplösheten som tagit över. Jag har aldrig varit med om en sån här intensiv långvarig smärta. Man har prövat alla möjliga mediciner och kombinationer. Igår var jag så less på att vara både testkanin och nåldyna. 11st stick på 2dagar ändå ingen nål som kom på plats. Inte ett dugg nålrädd. Men vissa ställen gör fruktansvärt ont att sticka i. Handen och handleden gör så vansinnigt ont. Det slutade med hysteriskgråt. Kände nästan inte igen mina egna ljud. Eftersom att tack och lov så är det inte en vanlighet att ha fullkomlig panik. Så gav vi upp och jag kände mig totalt tom och urlakad av allt. Alla dagar här. Alla frågor. All smärta. All längtan efter mina nära och kära. Allt. Det blev för mycket. Bröt ihop. Men alltid efter att jag har brutit ihop och gråtit mig tom. Då är det dags att försöka hitta tillbaka till hoppet. Envisheten. Styrkan. Man satte in 2nya mediciner efter rådslag med Uppsala. Fick vänta halva dagen innan jag kunde få första dosen. En medicin var Buskopan. En kramplösande injektion i magen. Och så en minitablett Tamegesic smälte under tungan. Och vet ni!? Kombinationen gav mig det första lugnet på 2veckor! Ljuset tändes igen! Det går inte att beskriva känslan. Hoppet smög tillbaka. Kämparglöden började skakas till liv igen. Andra dosen kändes lika bra. Natten har varit ok. Visst har smärtan inte blivit mer än ett snäpp bättre på skalan. Men det känns ändå annorlunda! Bara att kunna få känna lugn. Magiskt! 🙏🏾Dagen har känts hanterlig. Nu ska man försöka hitta former av medicinerna så jag kan ta dom hemma istället. Så hemgång är inom synhåll 🙏🏾❤️Under min tid här så har jag funderat mycket på musik och vad den gör för mig. Har haft äran att se 3st konserter på nätet. Upptäckte när jag helt tagen såg Ken Rings konsert. Har inte varit något stort fan av honom. Men konserten var fantastisk! Och med sig hade han en sångerska som jag föll pladask för. Vilken röst! Letade upp henne på Spotify och hittade tröst i hennes låt. "Du kommer klara dig ändå. "För precis så har det känts för mig. Jag kommer klara det ändå! Det gör jag alltid. Men ibland känns det där med att klara sig utom räckhåll. Musik är något som bär mig, tröstar. Inger hopp, ger lugn, lycka, förståelse. Jag älskar att uppleva musiken fullt ut. Lyssna på texterna. Ta in dom, analysera, resa med. Hoppa mellan olika tidszoner. Livet som rusar förbi på någon minut. Minnen som blir skarpa för en stund. Det är vackert, roligt, känslosamt. Allt. Musiken är allt för mig. Livsdrömmen kommer alltid leva kvar. Att en dag få beröra med mina egna texter. Idag har jag roat mig med att skapa en låtlista som jag kallar för. Låtar som gett livet tröst. Det blev ett helt dagsverk.Valde ut mer än 200 låtar som gett mig tröst/glädje på olika sätt genom mitt liv. En salig blandning men ändå en råd tråd med mycket "Soul" rakt igenom. När jag växte upp tyckte jag det var pinsamt när folk gick igenom mina cd skivor. För det kändes som man skulle bli dömd för vad man lyssnade på. Musik är egentligen samma som med tro. Så väldigt personligt. Men jag tänker att nu törs jag dela med mig av min lista. För den kanske kan ge tröst och glädje till någon annan. Det var fint att ha något att koncentrera sig på. Först skriva ner och välja ut. Sen hitta alla låtar och sätta ihop listan. Dagen har varit fylld av musik och lugn. Nu hoppas jag att man hittar medicinen som kan funka att ta hem. Så jag snart får komma hem och krama om Erik och Stjärnan. Sen ska stryka henne över håret och sjunga massa godnattsånger. Det blir fint. ❤️ Jag är så tacksam för att jag vet innerst inne. Det är alltid som mörkast innan det ljusnar. Hopp, tålamod och envishet är viktigt att ha.Lär behöva fylla hela mig med just dom sakerna för att härda ut fram till en operation. För det är fortfarande akut. Men nu har jag fått verktyg för att kunna hantera det.