Missat samtal
Det är torsdagkväll .Vi sitter och äter middag. Telefonen ringer ett Umeå nr som jag inte känner igen. Så naturligtvis utgår jag från att det är en säljare. Kollar upp numret som jag alltid gör. Samtidigt hör jag hur det plingar och någon har lämnat ett meddelande. Får precis fram på min sökning att det är från sjukhuset. Lyssnar av meddelandet och någonstans mitt i så stannar hjärtat. Håller bara andan och lyssnar vidare. Det märkliga är att hon inte säger något farligt. Hon ringer från operation i Umeå för att berätta om hur operationen gick. Vilka provsvar hon fått. Säger att man hittade inga cellförändringar. Vilket jag inte ens visste om att man tagit prov på. Vet dock att det är oerhört vanligt att Endometrioshärdar kan utvecklas till cancer. Många med sjukdomen som oroar sig. Men jag lever inte i den rädslan. Kanske för att det inte skulle funka att leva med den rädslan. Jag väljer att fokusera på nuet i den frågan. Vidare tänker jag att största delen varför jag inte är rädd. Den största insikten av alla. Jag är inte rädd för att dö. Jag vill inte dö. Men jag är inte rädd för att dö. Det är skönt att kunna känna så. Skulle något hända mig så kan mina kära veta att jag dör lycklig. Jag har fått vara med om allt gott livet kunnat ge mig
🙏🏾Jag känner att varje dag jag lever får jag vara med om lite till. Guldögonblicken fyller hjärtat och kommer fortsätta göra det så länge jag lever. För att återgå till samtalet från operationen. Vidare säger hon att man hittade ju såklart Endometrios som väntat. Just det där förbryllade mig rejält! För det som gjorde mig orolig efter operationen var ju att man sa att det inte fanns någon Endometrios! Eller så är det så att man bara kunde se det på proverna nu? Förvirrad. Egentligen sa hon inte så mycket mer än att hon skulle ringa någon annan dag och förklara lite mer. Men när jag lägger bort telefonen så slutar inte hjärtat dunka. Kan knappt prata. Jag blir förvånad och chockad över min reaktion. Varför reagerar jag såhär? Inser sen att det är mitt undermedvetna som skriker av rädsla. För långt långt där inne så är jag rädd för kaoset inuti mig. Att man hittar något som inte går att lindra alls. Så tydligen går jag och bär på en stor rädsla för vad man kan hitta inuti mig. Som kanske än en gång skulle vara livsavgörande. Så mitt sunda positiva jag är lugn. Försöker ta det dag för dag med sjukdomen och ta sig upp efter operationen. Leva livet och njuta allt som går.Men mitt undermedvetna skriker av rädsla. Det visste jag inte att det gjorde. Så det är nog bäst att jag kopplar ihop mig med mitt undermedvetna. För leva i rädsla för min kropp det vägrar jag göra och det är inte hållbart!
Men visst oroar jag mig i detta nu. Folk frågar hur jag mår efter operationen. Det ärliga svaret är. Jag mår Inge bra. Uvin ger sig inte trots ny antibiotika. Antibiotikan gör att magen har ännu mer kaos än vanligt. Endometriosen är igång triggad sen operation. Senaste veckan har det tillkommit enorm smärta i ryggen och på sidorna. Så kanske har Uvin vandrat uppåt? Har varit förkyld i veckan och inte kunnat åka till Sunderbyn för att kolla upp Uvin eller om det är något annat. Men nu ska jag ta kuren ut och så blir det att åka dit till veckan. För det känns verkligen Inge bra att det inte hjälpt alls med antibiotikan förutom att jag inte behöver springa exakt lika mycket på toa som tidigare. Men knivarna i magen är kvar när jag kissar. Det spränger nå djuriskt om jag dricker något. Sen jag kom hem från sjukhuset så har allmäntillståndet varit kasst. Fysiskt. Annars njuter jag av att kunna vara hemma. Trots allt. Men nu hoppas jag att det går att få en förklaring till veckan och bli förskonad från denna Uvi. Så jag kan bota den och kunna hela vidare! Måste ta tillfrisknandet en sak i taget och en dag i taget. Kör på utan smärtlindring så jag vet om läget förändras i kroppen. Så jag vet när jag ska söka hjälp. Jag oroar mig för framtiden mycket om jobb och sånt. Hur det ska bli med allt sånt. Mycket pga pandemin. Men också om jag inte blir bättre hur blir det då med jobb? Hade ju en hemlig önskan om att operationen skulle göra underverk så det gick att gå upp i tid på något jobb sen. Men inget underverk verkar ha skett än sålänge. Men kanske låter det vänta på sig och kanske måste man upptäcka något mer för att kunna hela det som går. I umeå sa dom flera gånger både på avdelningen och på uppvaket, att man var så glad för att min inställning kring operationen. Att det var skönt att jag inte gick och trodde att jag skulle bli bra och smärtfri. För det kommer jag aldrig att bli. Däremot fortsätta hoppas och sträva för att det ska bli uthärdligt. Så de är det jag kommer fortsätta att göra. Jobba och kriga för uthärdlighet. Men en sak är säker. Trots att det ärligt talat inte är bra alls just nu. Och oron för framtiden är fullt närvarande. Så vet jag med säkerhet att just prick såhär illa kommer det inte fortsätta att vara. För jag kommer tillslut vänja mig. Jag längtar tills dess! Hulken kommer inta min kropp. Men just nu står Hulken på Stand by. Jag kan endast fokusera på den dag som är. Ta hand om min familj och mig själv på bästa sätt. Även om det tar kraft allt vardagligt så ger det så mycket att göra det ändå. För då kommer guldögonblicken.
Och tillsist. Världen är i kaos och rädsla just nu. Fortsätt vara rädd om varandra och er själva. Vi kommer igenom det tillsammans. Försök att tro på dina medmänniskor och lev inte i misstro. Det tär mer än vad det ger. Och det kommer en tid efter den här tiden. ❤️