Dags att landa
Omtumlad är nog rätt ord för det jag är just nu. Veckan har varit ett minne för livet på alla sätt och vis. Jag lever fortfarande på känslan och euforin av att ha fått det bästa uppvaket någonsin. Även fast det blev mer än ett dygn där på uppvaket. Så det blev det ändå på bästa möjliga sätt. Smärtskala 5 när det annars brukar ligga på skalor som inte finns. Jag har skrattat, skämtat, varit med i samtal och hört allting som hänt runtomkring mig. Istället för att vara i en dimma av medicin och smärta. Att ligga på uthärdlig smärta är nog såklart. Men mer än uthärdligt kan man inte förvänta sig heller. Nu mina försök att bokstavligen ta mig upp senaste dagarna har inte varit lätt. Försökte två gånger igår och svimmade av bägge gångerna. På grund av epiduralen så är benet fortfarande bortdomnat. Så benet viker sig. Men hellre det än smärtan. Eftersom att smärtan inte blivit sämre så kunde man förflytta mig till Sunderbyn idag. Vilket jag bävat inför. Det är inte konstigt alls att jag gjort det. Har gått igenom olika händelseförlopp i huvudet många gånger den här veckan. Traumatiska minnen som förevigt satt spår. Minnena gör ännu mera ont nu när jag sett hur det ska och kan gå till egentligen. Men nu måste jag gå vidare. Jag vet att det är viktigt. Iaf så blev allt kaos i Umeå i förmiddags. Från att vi haft lungt och god tid på oss att få ihop allt inför förflyttningen. Helt plötsligt ändrades tiden. På 20 min skulle allt ha gjorts samtidigt. Prata med läkaren, tvätta av mig och packa mina saker. Samtidigt som all ork rann ur mig att igen. Ville bara falla ihop och kräkas samtidigt som man skulle försöka klä på mig . Men det fanns inte tid till det. läkaren kom in mitt i allt också. Få ihop tankarna när man mest vill falla ihop. Det är inte lätt. Han lämnade mig mest förbryllad och ledsen. Allt gick så snabbt och blev fel. Men det jag fått veta iaf är. Tack vare roboten så gick allting smidigt. Man behövde inte göra en buköppning. När man började skära i sammanväxningarna så ska allt ha fallit isär på en gång. Det gick att ta bort. Livmodern, äggledare och äggstockar. Tarmen skall nu hänga fritt. Det är så oerhört skönt att inget gick sönder. Att det gick smidigt och få isär råttboet. Men det känns ändå förbryllande när han säger att det inte finns någon aktiv endometrios. Ingen aktiv endometrios! Hur i hela fridens namn kan jag ha mått så dåligt speciellt nu under den senaste tiden. Om den inte varit aktiv!? Det köper jag inte. Men sjukdomen är ju förrädisk och man kan inte se allt den gör. Jag tror den sitter någon annanstans som man inte sett. Det är det svaret jag måste landa i för att inte bli knäpp. För sjukdomen har varit hemsk senaste året. Det är inget jag inbillat mig. Nu har dom tagit prover och jag får förhoppningsvis mer svar sen. Det jag ska koncentrera mig på nu är att ta mig upp på benen igen. Försöka att inte leva i rädslan om hur det blir om sammanväxningar tar fart igen. Det är svårt att förklara vad jag känner just nu. Även om jag känner mig lättad att det gick bra allt kring operationen. Så känns det ändå tomt och jag är rädd. Men jag får inte fastna i rädslan. Och jag kan ändå inte veta något än hur något kommer bli. Men förutsättningarna ser goda ut trots alla tidigare prognoser. En dag i taget så får vi se. Nu måste jag landa. Nyss låg jag i Umeå och hipsvips ligger jag här i Sunderbyn. Det var coolt att flyga. Men nu är det dags att landa.